Senaste kommentarerna i forumet

Hej Markatta!

Vill bara skicka en liten hälsning till dig. Hoppar in här och läser lite då och då. Roligt att du verkar må bra och att ditt självförtroende växer. Jag är i ungefär samma situation som när jag skrev för 3 månader sen.

Önskar dig allt gott.
Miss K

Idag ska han till läkare. Jag reagerade redan i måndags att de inte tog honom på allvar alt han inte var helt ärlig. Jag har bett att få lov att följa med, men det var helt uteslutet. Nu är jag super nervös. Åker han dit? Kommer han säga som det är? Kommer de att ta honom på allvar? Min känsla är fortfarande att an inte insett helt hur allvarligt det är. Det är bara jag som är överkänslig, gnällig och tjatig. Jag vet att jag i grunden har ett stort kontrollbehov. När saker runt om mig är oroligt och gungar ökar detta. Min man har aldrig gillat att bli kontrollerad. Det är vi ju få som gillar, men det är bättre att säga till när något är fel. Hur ska det annars kunna bli annorlunda? Inte genom flaskan i alla fall! Jag känner att han ifrågasätter mig och mina intentioner. Jag vill att det ska bli bra, men till vilket pris?

För mig är barnen viktigast. Min mamma sa en gång när de var riktigt små att barnen speglar sina föräldrar i hur de mår. Därför är det ju viktigt att jag ser om mig själv också och att mitt pris inte blir för högt. Nu är det bara att försöka ta fram lugn, tålamod och en stor portion självkontroll. Det behövs för att inte skrämma honom över kanten med min vilja att det ska bli bra. Det är lite som när man börjar dejta någon. Fast man känner i hela kroppen att man bara vill ringa redan nästa dag, måste lägga band på sig för att inte verka för intresserad. Lite samma här för min vilja ska inte dränka honom när jag säger att valet är hans. Handlar om tillit och den är väldigt låg just nu.

senaste inlägg och känner så väl igen din kamp. Du är på rätt väg och du vet innerst vad du har att göra - ta hand om dig och lämna ansvaret för hans liv och tillfrisknande till honom - och jag vet från insidan att det är en kamp fylld av tvivel och vånda.

Jag vet också att det kan bli just så som du skriver - att man kan komma ut i en starkare gemenskap på andra sidan. Men det är som i sagorna och i Trollflöjten att var och en måste genomleva sin egen kamp längs vägen.

Ni kan fixa det tillsammans på så sätt att var och en gör sitt jobb... Du "ser" mycket nu men han måste ta hand om sitt själv. Du beskriver så bra hur det är - och kanske han måste explodera? för att möta det han bär på? Min man berättar numera ofta om den befrielse han upplever på AA där han kan dela sitt "smutsiga bagage" (mina ord som kom just nu) med människor som vet hur det är, lyssnar och inte dömer. Det kunde och kan jag inte göra. Jag jobbar med mitt och det gör du också. Det där du ser från barndomen... det känner jag också igen och har börjat glänta på på ett nytt sätt på de Al anon möten jag besökt. Det är en speciell upplevelse att dela med andra som "vet från insidan".

Läs och skriv här - även om vi möts "bara" i cyberrymden kan vi dela varandras bördor och minska vår känsla av ensamhet när vi känner igen oss i varandra. Styrkekram / mt

terapeut sagt det du skrev : " Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras " så gör denne ett stort fel eftersom h*n lägger ansvaret för din alkis förändring på dig.

Det spelar ingen som helst roll hur du förändras för din alkis i det här läget, förändingen måste komma inifrån var person. Det där är samma korkade resonemang som när terapeuter säger att det är bra om den medberoende dricker lite mindre så ser alkisen det och följer med ner i konsumtion. Det är bara i fablernas värld det funkar så.

Gör bra saker för din egen skull och låt din alkis få göra sina egna val.

Pratat med min make han har nerverna utanpå huden känns det som. Jag fattar ju att det är för att jag ställt krav och att han kanske försöker hålla upp med drickandet. Han vet jag går i samtal men han vet inte att jag är sjukskriven, det vågar jag inte säga till honom, då känns det som att han skulle håna mig ännu mer. Det räcker ju med att han på ett subtilt vis visat vad han tycker om att jag går i samtal. Ord är då överflödiga om ni hajjar.

När jag pratar med honom hör jag hur vreden sjuder inom honom han väser som en orm. Han säger inget elakt men med rösten håller han mig i schack, det räcker med en suck så ilar jag tillbaka i korgen. Tonfallet och röststyrkan förminskar mig till en liten skit. Å ändå skriker han definitivt inte.

Har funderat att skicka ett mail till hans läkare som han går till eller chefen för att tipsa om hur det står till, men det vågar jag inte för skulle han få reda på att jag skvallrat då vet jag inte vad han skulle göra. Han är väldigt mån om fasaden utåt. Är det överdjävligt att göra så?

Han kan se brister i andra saker hos sig själv och erkänna det för andra och för sig själv men just detta med alkoholen har han bara sagt att han kanske dricker lite för mycket men inte okontrollerat. Då borde det ju i alla fall finnas hopp om att han tids nog inser att det är ett problem för honom men det tar nog lång tid att komma till den insikten och att erkänna det för sig själv.

Att leva med honom under dessa omständigheter är minst sagt ansträngande då jag så gärna vill att vi ska fixa det här tillsammans, på något vis tror jag att vi skulle komma ut på andra sidan lyckligare än vi var då vi träffades t o m. De minnen vi har tillsammans är ju värda en massa slit även om alla inte är goda minnen.

Han bär säkert på en massa skuld och skam som han lastar över på mig hela tiden och när jag inte har låtit honom lasta över på mig d v s inte haft kontakt då spricker han nästan i sömmarna. Det känns som att han ska explodera när som helst.

Man pendlar fram och tillbaka i känslor upp och ner som i en hiss. Tror inte det är nyttigt att läsa om en massa konstiga diagnoser på nätet. Jag får skärpa mig! Jag kommer att ignorera alla ev likheter med sådana saker så länge jag inte vet nåt om det. Pust! känns ju skönt i alla fall att lägga en sak till handlingarna jag kan ändå inte påverka det om det skulle vara så.

Min alkis sa att han inget skulle dricka när vi träffas och det löftet har han ju hållit fast vi har ju inte träffats så mycket.... kan ju finnas en anledning till det.

Jag går här och våndas och tänker att han slutat älska mig nu då jag ställt krav på honom.

Jag måste ändå tänka på MIG och att jag kan ändra MITT beteende och att hans kan jag inte göra nåt åt. Det är dock så frustrerande att veta att han kunde må så mycket bättre om han sökte vård, då skulle vi kanske kunna leva ett gott liv ihop. Mitt hopp om det finns fortfarande kvar.

Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras. Jag har upptäckt många saker i min uppväxt som påverkat mig att vara en sån som tassar runt och inte ställer till med besvär för någon, inte ställer krav. Det beteendet har nog varit passande som hand i handske för en alkis.

Jag behöver stärka min självkänsla från botten till toppen och det arbetet är igång och det känns oerhört bra. Känner dock mig väldigt trött, sover dåligt har minimalt med aptit. Många tankar rusar runt och jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ställa allt tillrätta av egen kraft, försöker tänka ut något klokt att säga som ska göra att han fattar, till att se mig själv gallskrikande istället - "att är det så jävla svårt att fatta att du har druckit så mycket så att jag har blivit helt slut i huvudet av allt !!" Men det tjänar ju ingenting till.

Jag får ofta uppleva att han ena dagen tycker en sak och nästa tycker han något annat, jag följer inte med honom i hans tankegångar. Det gör mig så förvirrad. Jag står inte ut med tanken att lämna honom. Men jag vill ju må bra och hur ska det någonsin bli det?

/särbo

Idag på fikarasten på mitt jobb utspelade sig följande scen:

A: "... och då jobbade jag med en äldre dam, ni vet en sån där prydlig dam. Och så visade det sig senare att hon var alkoholist! Där på toan i entrén, ni vet, där hade hon en flaska med brännvin liggande under papperskorgen på något sätt. Och så var hon där och drack ur den ibland när ingen såg!"

B: "Nähä! Oj... Vad sorgligt."

A: "Ja, och hon var en sån som man liksom aldrig skulle kunna tro det om!"

B: "Det är ju jättesorgligt!"

Och jag lyssnade, tyst. Jag funderade på om deras samtal provocerade mig, men det gjorde det inte. Jag tänkte att de har uppenbarligen ingen aning (lyckos dem!) om hur kreativ en alkoholist kan vara när det gäller att hitta gömställen. Och jag tänkte att om de gick över till att bli dömande eller raljerande i tonen, då kanske jag faktiskt måste säga ifrån.

Men, de konstaterade att det var sorgligt. Varken mer eller mindre. Och det är det ju.

/H.

Hej monopol!
Jag är inte så aktiv på forumet längre, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och aldrig hade jag trott då att det fanns så mycket jag behövde lära mig om medberoende. Och att jag behövde förändra mitt beteende.

I det du skriver ser jag några olika varningsklockor.

Du skriver "Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder." och det är ju på sätt och vis bra. Det är nog ofta så att det är en relation som kan få en alkoholist att bryta sina vanor. Men - jag läser in ett problem i detta också... Hon knyter upp sin nykterhet på dig, och det är allt annat än bra. Om det är någon inverkan som er relation skall ha på hennes drickande, så är det att den skall motivera henne att vara nykter och alltså inte ta något återfall alls. Då kan det vara sunt. Men, det är tyvärr inte sunt att hon lägger den bördan på dig. För vad gör du den dagen din kärlek inte räcker för att hon skall "ta sig ur dessa perioder"? Skall du börja klandra dig själv för hennes drickande då? Är det inte hennes eget ansvar?

"Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt."
Varför är det inte hennes eget ansvar att ta sin antabus? Vad är det med henne som gör att hon själv inte kan ta det beslutet? Har hon fått antabusen utskriven i samband med behandlingen hon varit på? Har de i så fall sagt att någon anhörig skall ansvara för antabusen? Det hade jag tvärvägrat! (Jag undrar om jag faktiskt inte gjorde det också... Det ringer någon klocka om detta.)

"Kan jag tillåta att hon dricker under min uppsikt och därmed begränsade mängder."
Nej. Eller alltså... Du kan tillåta att hon dricker. Det kommer hon att uppskatta och säkert tacka dig för. Men... Du kommer aldrig någonsin att kunna veta hur mycket/lite hon dricker. Är det någon som en alkoholist är en mästare på så är det manipulation (hur otänkbart det än låter om just din kvinna). Hon kommer att dricka någon öl eller två, eller vad ni nu bestämmer, och sedan kommer du plötsligt stå inför faktum att hon blev orimligt berusad av att ha druckit så lite. Du kommer undra vad det är för fel, om hon har blivit väldigt trött eller kanske matförgiftad. För hon kommer att dricka i smyg, när du inte ser. Kanske inte första dagen, kanske inte andra och kanske inte under semesterresan alls. Men, förr eller senare. Och då kommer hon dessutom att klandra dig för det eftersom det var ditt jobb att hålla koll på hennes drickande.

"Hon har klarat de tidigare två återfallen på kort tid tidigare och utan större besvär."
Jag hänger inte riktigt med på kronologin i det här, men jag tolkar dig som att hon för ett tag (hur länge?) sedan var på behandling i en månad. Sedan dess har hon tagit två återfall, och de har var för sig pågått i ca en vecka. (Rätta mig här om jag har missuppfattat!)
Och då tänker jag: Nej, hon har inte klarat återfallen på kort tid. Att dricka i en vecka är ingen kort tid.

Och som svar på din rubrik-fråga: Ja, en alkoholist kan klara ett planerat återfall (fy tusan, det där är ett begrepp som ger mig rysningar! om maken planerade ett återfall, så skulle jag överväga att lämna honom.) under en semesterresa. En alkoholist kan nämligen kontrollera sitt drickande alldeles utmärkt när det behövs. ETT TAG. Det är bara en tidsfråga innan det sluttande planet blir brantare och till slut förvandlas till ett stup, om alkoholisten tillåter sig att tänka i de banorna.

Jag hoppas att du inte tycker att jag bullrar på för mycket, men jag uppfattar dig som att du ärligt vill ha våra råd - vi som har lärt oss den hårda vägen... Var rädd om dig!
/H.

och tack ♥

att mitt liv är ganska så bra just nu. Ja vänja mig, för det är och har varit en process att acceptera och tillåta också sådana känslor som lugn, trygghet och glädje. Har man länge levt i kaos så är det svårt att koppla av i att det är bra utan att antingen tänka att man inte förtjänar det eller att vara rädd för att "vara så dum" att man kunde tro att det kunde bli bra, inte uppleva nuet utan att oroa sig för nästa fall. Men nu har jag alltså haft många bra, ok eller rent av roliga och trevliga dagar.

Igår pratade vi om Liam Norberg den f.d. rånaren/gangstern/skådespelaren/missbrukaren som hamnade på kåken och förändrade sitt liv, blev ren, hittade gud. Förändringen där är ju så tydlig, även för andra att se i.o.m. korset som en sådan uppenbar symbol och också svår att argumentera emot, även om man själv inte tror på gud eller jesus så är det något välbekant, något som går att placera i ett fack antar jag och därför blir lättare för många att acceptera. Svårare blir förändringen att förklara och för andra inte lika självklar utan symboliken eller en tydlig mall. Ett exempel är att jag snart ska åka på en jobbrelaterad resa. Mina kollegor har sedan länge peppat inför festandet på kvällarna, om olika klubbar som finns där. De vet att jag inte dricker alkohol men ändå får jag frågan om jag inte åtminstone ska "festa" (läs dricka alkohol) när vi är iväg. Vissa tycker till och med att det är konstigt att jag säger att jag inte kommer dricka bara för att jag är utomlands eftersom företaget ju står för mat och dryck. Som om det vore av snålhet som jag valt att dricka läsk när jag är ute och äter middag. Jag skiter faktiskt i hur de ser på mig eller om de tycker att jag är tråkig men jag önskar att de kunde ta min förändring av mitt liv på allvar. För min profana övertygelse och förändring i livsstil är djup och lika stor som om någon "hittat gud". Liam Norberg får säkert inga frågor om han fortfarande tänker vara kristen när han åker på utlandssemester.

Detta är bara en reflektion, inte något direkt problem. För som jag skrev så är livet rätt så bra nu. Jag pluggar, jobbar, tränar, pluggar, jobbar, tränar... Det är långa dagar och mycket samtidigt i och med den nya utbildningen men jag lär av det och jag växer i självförtroende, självkänsla och framtidstro. Jag har börjat drömma om att bli sambo igen. Inte nu men kanske om ett år. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning så tror jag att vi båda kan och vill det. Svårt att veta när man är redo liksom.

Min dag är fin, hoppas eran dag också är det

Har haft svårt sova så här på slutet av natten. Ska vara hemma med sonen idag eftersom han är sjuk. Passade då på när jag ändå var vaken att få iväg det jobbiga mailet om att avbryta mina studier. Kände hur sorgen kom över mig. Sorgen över att mitt liv har blivit så här för att in man har valt flaskan. Han kan inte förstå varför jag väljer att göra så här. Han tycker inte han behöver mitt stöd i sitt arbete med att bli fri.

Jag tror fortfarande att han inte inser vidden av det här. Han tror att några piller löser det här. Han tycker att jag har tagit ifrån honom rätten att engagera sig barnen. Det har jag inte, bara det faktum att jag vill inre att han är ensam med dem och han inte får ha de i bilen. Annars får gärna engagera sig hur mycket han vill. För barnen behöver sin pappa och älskar honom. Jag säger att jag kommer börja släppa på detta när jag ser att han jobbar aktivt på att bli fri. Dvs går på möten och dyl. Då säger han "Hur kan du veta att jag går på mötena?" Ja du, där har vi käpphäst att ta oss över. Jag är övertygad att det kommer att märkas. Han undrade om jag inte förstått hur mycket jobb utbildningen innebar. Nä, det är en del av sanningen, men med en frisk familj hade det säkert gått. Vi får se om några år, för detta kommer ta tid. Det är lika bra att inse.

Jag sa också att jag tycker det är viktigt att han vet att jag finns här och vill hjälpa honom om HAN vill. För det är han som måste vilja. Eftersom han haft de här problemen hela sitt vuxna liv blir det lite som om lära känna ett nytt jag och jag kommer få en ny man. Troligtvis inte jätteannorlunda i förhållande till idag, men ändå. Vi pratade också om att det är viktigt att vi hjälps åt att jobba med vår familj. Vi har aldrig varit speciellt bra på att göra saker tillsammans som t ex gå i skogen, bio, bad. Vi är mest hemma och fixar och pysslar. Detta behöver vi bli bättre på båda två. Inget snack om att jag hellre pysslar med min hobby än traskar runt i skogen. Då kan jag ju få frisk luft! ;-) Detta måste vi bli bättre på båda två. Tror det är viktigt att han får höra att jag ser att jag också har saker att jobba med. Som det är nu tror han att jag tycker allt bara är hans fel. Jag kommer aldrig att påstå att jag är en perfekt hustru, men han måste säga till när han tycker något är fel. Hur ska jag annars kunna veta och därmed få chans till att ändra? Men det är han själv som har hällt i sig spriten och det var han själv som tog beslutet att sätta sig i bilen och köra med dottern i. Det kommer jag aldrig att ta på mig.

Hej Dotts, och välkommen till forumet.
Jag lider av att läsa dina rader om detta helvete som orsakas av en tappad själ till alkoholen.
Jag har gjort samma skada mot min familj i min alkoholism, min fru påminner mckt. om dig och det du står för, ni har dessutom samma yrke, även vi har två barn och är idag en lycklig familj tillsammans då jag äntligen har blivit nykter.

Om det inte varit för att min fru ställde tuffa ultimatum, som var ta emot hjälpen och genomgå en behandling annars lämnar vi dig och ditt missbruk.
Detta fick mig att ta emot hjälpen som i mitt fall två olika behandlingar en månad på Nämndemansgården och därefter en tvåårig öppenvårdsbehandling dvs. kvällstid efter arbetet.
Är snart klar med min sistnämnda behandling nu och mår fantastiskt bra idag.

Vägen var långt ifrån rak från början, kört i diket ett par ggr på resan men har nu uppnått nykterhet och ett bra mående.
Även jag var alkoholen personifierad, från vår första tid tillsammans.
Det gick fort utför sista åren med alkoholen, jag var så styrd av skiten att jag inte brydde mig om ngt annat än nästa glas, man blir något av en Dr Jekyll & Mr Hyde två olika personligheter i sina förhandlingar i huvudet om dricka alkohol eller ej.
Vad jag vill ha sagt med detta är att det finns hopp, jag var egentligen förlorad i detta helvete men har tagit mig ur det, men det var min frus förtjänst till stor del som krävde behandling eller separation.

Jag var likgiltig till mitt egna liv och även min familjs i den djupa depression som alkoholen orsakade. Hoppas din man nått sin personliga botten, detta krävs för att vara mottaglig & behandlingsbar.
Kram till dig och din familj hoppas det går bra på fredag, hoppas detta är vändningen.

Jörgen

Kuratorn på barnens skola hördes av och tyckte att det var av största vikt att hon fick börja prata med dem omgående. Yes! Hoppas hon hittar in till min lillkillen känslor kan hjälpa honom sätta ord på de. Jag tror att livet i skolan kommer bli betydligt lättare för honom då. Hemma får vi jobba vidare. Nu känns det som en lång utdragen väntan till fredag. Jag planerar att följa med till läkaren. Både för att visa att jag bryr mig, men även för att kunna hjälpa till och säga hur allvarligt det är. Jag är fortfarande medveten om att det är han som måste göra valen och göra de för sin skull.

Idag har svärmor återigen visat att hon har tagit in allvaret samtidigt som hon tror blint på hans löften. Det gjorde jag också första gången. Andra, tredje, fjärde, elfte, tjugonde osv. Men inte efter i lördags. Samtidigt känns det konstigt. För vardagarna känns för vardagliga. Lite som om det inte hänt, så får det inte vara, något måste vara annorlunda och det tycker jag borde märkas mer. Vi får se vad som händer i den närmaste framtiden.

En annan tanke jag har är att jag känner mig grundlurad. Jag har aldrig känt min man utan alkoholproblem. Dvs vem är det som kommer fram om detta går vägen? Samtidigt är det en sorg att mitt liv blev så här. Visst vi har haft många fina stunder, men även de har fått ett litet naggat yttre efter detta. Det blir mycket att jobba med i framtiden.

rekommendera dig att läsa runt på forumet och tipsar förutom Al-anon om en länk till http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Delar helt Addes uppfattning att det är hon själv och ingen annan som kan besluta och ta ansvar för om hon ska vara nykter eller inte. Det du kan göra är att ta hand om dig och stöda hennes val ifall hon vill välja den nyktra vägen. Du kan ju också fundera över hur det påverkar dig om hon inte dricker alkohol t.ex på semestern. Har du ett eget intresse av att hon ska dricka som sällskap med dig emellanåt?

På siten Förändra sitt drickande finns fler kvinnor som skriver om sin kamp mot alkoholen. Läs! Jag har lärt mycket där.

Instämmer med Adde också i tanken att du kanske tycker att du får "hårda" svar. Jag är gift med en alkoholist som är nykter sen snart tre år tillbaka, av de tre åren var han nykter det första året för att jag skulle ha lämnat honom annars. Allt blev fullständigt annorlunda när han efter ett återfall själv valde nykterhet. Det är utifrån min personliga erfarenhet och tre års läsande här som jag delar Addes uppfattning. Det har inte varit alldeles enkelt att komma dit jag är idag... men nu är livet fint! Hälsningar! / mt

så ska DU ge HENNE tillåtelse att dricka "lite" på fredagsmyset, födelsedagen, julafton, midsommar,när det är dåligt väder, när det är bra väder som passar till en vinare i solen osv osv.....

Det helt hennes ansvar om hon vill fortsätta dricka och absolut inte ditt. Med den historia som du beskriver så är det för mig självklart att hon överskridit alla gränser en alkis kan kliva över så om HON har en önska om att förändra sitt liv så väljer HON att inte dricka.

DU kan aldrig göra det valet åt henne.

Ledsen om jag framstår som en buffel men läs runt på forumet och kolla lite på www.alanon.se och skaffa dig lite mer kunskap innan det är för sent för din egen skull. Du dras med i hennes sjukdom vilket dina tankar visar att du redan är på god väg in i.

Det är bara jag som alkis som kan välja om jag ska dricka, ingen annan.

Idag kom de första reaktionerna hos sonen på helgens händelser. För mig som lärare för yngre barn är det a och o att föräldrarna berättar om barnen ar råkat ut för något speciellt. Därför kände jag att jag behövde prata med skolan så de kan möta våra barn på rätt sätt och hjälpa de om känslorna svallar över. Jag struntar i vad folk pratar om oss, vi försöker göra något åt våra problem. Det räcker för mig, prestige är inte min grej. Så nu ska vi ordna så att barnen får prata med kurator. Det lillkillen var att kroppen mår bra, men känslor är dåliga. Dvs vi måste lära honom att prata om sina känslor, annars finns det risk att han går i sin fars fotspår.

Jag ar pratat med min chef idag. Det tar ett par veckor att stoppa min tjänstledighet, men det ger mig tid att jobba på min lista. Dessutom kollar hon upp var jag kan på samtal med fokus på medberoende på arbetstid. Tack härliga chef!

Han har berättat för sin chef, säger han. Vet inte om jag kan tro på det, men kom med lite uppmuntrande kommentarer.

Min plan gjorde att jag sov mycket lugnare och har kunnat vara mer avslappnad idag. Nu gäller det bara att behålla fokus. Märks hur fort vårt minne förminskar saker vi har varit med om. Det gäller att hålla dem levande för ett inte falla tillbaka.

Dagen avslutades med mer tragik, min mamma har fått diagnosen Parkinson. Mitt starkaste stöd!

det är väl det du kan göra. Din man borde vid det här laget veta vad han måste göra. Skönt att du har ett starkt nätverk runt dej, använd det.

Jag är sedan nio månader nykter efter 25- 30 års accelererande drickande, och kan bara se på saken ur din mans synvinkel. Han vet vad han måste göra, men det kan vara svårt med orken att ta tag i det om han inte har nått sin personliga botten, det kan gå att hålla sej nykter "med vita knogar", alltså med viljestyrka, men det är svårare än att bli nykter för att man själv bestämt sej för att vilja själv. Nu blev jag rörig, men jag förstår själv vad jag menar... undrar om nån annan gör det? Om du inte gjort det, så ge honom i princip svart på vitt vad som gäller. Har han supit tillräckligt mycket och länge har huvudet börjat ta stryk, det var mitt Wake up call, att jag fick svårare för att tänka klart, det blev rörigt i tankebanorna. Vet ju givetvis inte om det är så för din man.

Nu är det nog läggdax. Ta hand om dej!
/MB

Efter vad har gjort är ansvaret för barnen mitt. Han får inte vara ensam med barnen för mig efter vad han gjorde. Jag förklarar det med att han har fullt upp med att ta ansvar för sin förändring och sitt jobb. Det är mycket nog för honom just nu. Därför tar jag över ansvaret för barnen helt. Minsta lilla knyst, påminner jag honom om vad som är anledningen att vi är här nu. Man kör aldrig onykter och dessutom med sin dotter i bilen. Förtroendet är i botten och en en bit med i grunden. Dvs det gungar rejält.

Svärmor hade nog tagit in en del av vad egentligen har hänt och hur jag har haft det. Hon var betydligt mer mottaglig idag. Det behövs, för deras engagemang är A och o nu. Jag kan inte göra allt själv och bära allt. Just nu fokuserar jag på att orka med barnen och mig själv. Maken har jag burit länge nog, nu måste fler hjälpa till för han är tung. Dock inte bokstavligt.

Mamma vill att jag börjar göra reservplaner. Så här ser de ut nu.
1. Prata med chefen om hur mitt arbete kommer se ut om jag avbryter mina studier. För jag har landat i att jag måste avbryta den av flera orsaker. Dels för att orka, men också för att få ekonomin ska gå ihop. Utan studierna kan jag gå upp i heltid igen. Dvs då har jag mer pengar.
2. Kontakta högskolan och CSN att jag avbryter.
3. Kontakta en bank och höra vilka möjligheter det kommer finnas för med ett eget boende tillsammans med barnen.
4. Utifrån det se över vilka alternativ som finns.
Några av sakerna går snabbt att fixa med bara ett samtal, andra kräver mer tid och eftertanke. Flera av de obekväma och inte önskvärda, men nödvändiga.

Vill bara avsluta med att ni har rätt i att skrivandet hjälper. Jag får styr på mina tankar och får härlig feedback av er. Tack!

... så rätt: ilskan är bästa vägen!!!

Ja, Dotts - jag har varit arg och tagit mig åt det håll jag vill, emellanåt har jag varit förlamande ledsen och inte orkat röra mig ur fläcken, men så kommer ilskan ibland tillbaka och så tar jag mig en bit till dit jag vill/behöver/måste!
Så, återigen - stå på dig!! Din ilska kommer att ta dig dit du behöver.

Att "skvallra" är i detta fallet kanske nödvändigt - du har visat att du fått nog och man behöver hjälp för att göra en förändring och nu tar du hjälp!!! Bra och heja dig igen!!!

Kram ♥♥♥

skickar jag till dig ! Jag tycker du gör allt rätt nu så fortsätt så. Ansvaret vilar helt på honom nu.

Kram ♥

Ps Kopierar valda delar från omtalade Carina Bång :
• Rädsla, skam, ilska = handlingsinriktade (tänk kontrollcirkeln)
• Ångest = signal att vi behöver göra en förändring.
Ds

Ringde hem för att höra om han var beredd på åka med oss. Det var han inte. Tog mod till mig och ställde den värsta frågan; har du tagit kontakt med vc i dag? Jo, fick en tid på fredag. Det var långt fram tyckte jag. Jo, men jag funderar på att boka av! NEJ! Tillbaka på ruta ett! Fan, helvetes, jävlar. Jag vet att hot aldrig fungerar, men det kom spontant. Vet inte om det är ett hot, snarare ett löfte som jag kommer hålla. Avbokar han det eller inte går dit. Flyttar jag och barnen. Så är det bara. Ska ringa hans föräldrar och berätta. Skiter i att han tycker att jag sladdrar. Vill han ha kvar oss, ser han till att masa sig till läkaren. Förlåt det ovårdade språket, jag är så rädd och förbannad och alla andra känslor.

Han kom hem i natt och hade träffat en psykolog. Hon gav honom steroid och något ångestdämpade. Hon kunde inte göra mer då utan han måste ringa vc idag. Vi pratade en stund i natt och inget snack där är mycket ångest. Det kryper fram att har hållit på mycket längre än jag kunnat föreställa. Just nu känns det som historien bara upprepar sig. Jag är själv uppväxt i missbruksfamilj och min mamma innan mig. Stackars mamma! Hon är helt förstörd. Jag känner att jag lägger över mycket av vårdandet till mina svärföräldrar. De väntar sig att jag har färdiga lösningar, men det har jag inte. Jag vet lika lite som de. Det jag säkert vet är att det är min man som måste välja väg ut ur det här. Ingen annan kan göra det åt honom. Vi kan finnas där när han har gjort sitt val. Det är därför hans föräldrar får skjutsa honom till läkarna, jag måste hand om barnen. Där tar jag över helt. Jag har pratat med min chef och hon hjälper mig att få ihop ett schema som kan fungera. Hon hjälper också till så jag får kontakt med företagshälsan. Min utbildning får jag avbryta, tyvärr. Får ställa den drömmen till sidan ett tag. Jag har redan ett av världens bästa yrke, lärare. Till detta de mest ljuvliga kollegor. Där hämtar jag också kraft och får andas lite annan luft och låta tankarna fokusera på något annat.
Nu är jag på väg dit för att göra en helt underbar dag med sång, musik, spel, konserter, nervösa barn, matsäck och stolta föräldrar. Mina barn hämtar jag och så tar tar vi en mysstund på stan innan de får hänga med på jobb ikväll. Jag vill ha dem där jag är så mycket som möjligt.
Tack för all pepp!

jag har återvänt i tanken till det jag skrev igår, att jag hoppas du snart finner kraften att lämna. Egentligen visste jag redan när jag skrev det att det var fel - att den raden handlade om mig. Jag ser ju nu, från mitt perspektiv, och inser med min personliga erfarenhet att jag inte kunde påverka min man på det sätt jag höll på - med böner, vänlighet, förklaringar, tjat, gnat, hot... Min erfarenhet tar gärna överhanden och gör det svårt att "stå och se på" och komma ihåg att alla måste göra sin egen resa... och att vi alla, inkluderat både alkoholister och medberoende, är unika och olika trots att mönstret i sjukdomen är så lika. Det här har funderade jag mycket på, och skrev om när jag själv hade det jobbigt och fick råd här på forumet... råd som jag alltid varit tacksam över men inte alltid följt. Det var viktigt för mig att göra mina egna val som jag själv kunde ta ansvar för. Och hela vägen har jag hållit kvar min grundövertygelse om människans unikhet och att vi alla är, eller åtminstone har potential att vara, större än en diagnos.

Jag vill korrigera mig själv, det jag skrev igår ... och istället försöka dela med mig ett uns av den ro jag upplevt de gånger jag haft möjlighet att delta i Al-anonmöten. Där, när vi delar "våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp" - säger man att vi, genom att ta hand om oss själva kan få ett bättre liv vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Man stöttar inte vare sig att lämna eller stanna kvar utan betoningen är att ta hand om och ansvar för sig och sitt liv. Jag tror det är viktigt eftersom medberoendet sitter så djupt, det försvinner ju inte i och med en separation, det handlar om var vi har våra tankar och vårt engagemang. Den känsla av sinnesro som jag numera så ofta känner, lever i, kommer inifrån och jag märker av, känner tydligt i kroppen när jag blir stressad och orolig - oberoende av orsak. Och då försöker jag ta hand om mig. Oftast fungerar det.

Jag klistrar in länken till Al-anon... kanske du kan komma till Landsmötet nästa sommar, första helgen i augusti då det är i Skellefteå. I så fall ses vi där:)
http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Massor av kramar, jag önskar dig en fin dag / mt

Jag förstår och vet att dina krafter är slut nu, men du har ändå så mycket mer! Precis som du skriver - barnen ger kraft, och du är stark! Du har gjort precis det du skulle - du har visat att du fått nog och du har bett om hjälp!!!! Bra, heja dig!!

Min erfarenhet är att svärföräldrarna förstår lite, men gärna vill att det ska vara bra igen, "se så, han säger ju att han ska ta det lugnt med alkoholen, lita på honom nu!" - för de lever inte i det, med honom - men det gör du och du behöver itne ha det så! Jag tänker på dig och skickar varma tankar, kramar och så mycket styrka jag kan!

Fortsätt skriv!
kram ♥

Ja, det är lite bitterljuvt. Här sitter jag i min ensamhet, har haft en härlig helg och vill helst ha lite mer helg.

Exsambon stressar mig. Det är en del mail och jag känner ju att det kryper lite i kroppen på mig - jag vet att han alltid ansåg att jag skulle svara honom direkt - och nu kan jag nästan, bara för att testa/för att jag vet att jag kan, dra ut lite på svaren - bara för att jag inte måste svara... Hmm, låter krångligt, men jag menar helt enkelt att jag kan göra som jag vill nu för tiden - han blir ju rätt arg emellanåt för att han tycker att jag ska svara honom omedelbart, och ibland ser jag inte hans meddelanden, ibland bryr jag mig inte, och nu för tiden får jag göra så. Men jag blir fortfarande lite nervös, rädd att han ska bli arg.

Tack Adde - jag tror att du har rätt - och för min del har det varit en period av posttraumatisk stress ( våren när jag mest trodde att jag skulle dö, att jag emellanåt önskade att jag skulle dö, för jag visste inte hur jag skulle leva/hur jag skulle orka leva... men åckså att inse att jag behöver tänka på mig själv)
Tack och kramar till dig Adde - kram ♥

Tack särbo! Ja, vi är värda bättre...! Ta hand om dig. Du har kommit en bit på vägen och jag har också kommit en bit på vägen!! Kram ♥

Bästa Framtidsdrömmar! Tack för fina ord från dig till lilla mig! Kram ♥
Den där kramen var välbehövlig! Jag tänker på dig och hoppas att du känner styrka! Allt kommer lösa sig! Fina du!