skrev Mammy Blue i Min man är periodare
skönt ibland, det liksom rensar och lättar upp.
Det verkar inte som om din man har fått sjukdomsinsikt, man ljuger för sej själv när man är alkis, man tror man behärskar situationen, och inser inte hur det ligger till. Jag vet, du vet och de flesta andra här på forumet vet att ett glas räcker för att få igång suget, men din man önskar så av hela sitt hjärta att det inte ska vara så att han tror på det själv om du förstår min luddiga mening. Han vill vara som andra som kan ta ETT glas, men tyvärr är det en illusion när man har utvecklat vår sjukdom.
Tills han har fått insikt är det enda du kan göra att ta hand om dej själv. Gå på Al-anon- möten, läs här, både om andra anhöriga, men även om oss alkisar.
Kram!
/MB
skrev Adde i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
väljer datum och enda förutsättningen är ju att han är nykter.
Varför inte samlas alla i familjen en gång före och skriv ner vad ni vill säga, alltså var och en av er? Då hör ni också om nån blir anklagande och "gnällig" och kan finputsa lite. Det kan aldrig bli "påhoppande" om du talar om hur du mår och hur du känner inför hans drickande.
Om ni kollar på behandlingshem så rekommenderar jag ett som använder sig av Minnesotamodellen (12-stegs-). Det finns många undersökningar som visar att det ger bäst resultat( Ca 33% får en varaktig nykterhet direkt, ca 33% tar ett återfall men kommer tillbaka och ca 33% försvinner in i dimman igen). OM motiveringen hos alkisen är hög så kan ev en sk öppenvård fungera. Det är också många som kommit direkt från gatan och blivit nyktra med hjälp av AA utan behandling, så har det fungerat från tidernas begynnelse allt enl principen att en alkis hjälper en annan alkis.
Ni kan ju kolla priser på behandling först, alternativt om ni kan få hjälp från ev arbetsgivare (kommer inte ihåg om han jobbar ?) eller från soc på er kommun. Soc kommer antagligen att förorda öppenvård = billigaste alternativet men det finns kommuner där personalen är kunniga i om hur vi alkisar funkar och har lösningar direkt.
Att beskriva ett samtal som ni ska ha är svårt, googla "Motiverande samtal" så får du lite tips på hur det kan vara. Inte lätt, kräver övning, men kan vara en hjälp för er ändå.
Kram !
skrev Mammy Blue i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
få med det jag ville ha sagt - ett bra sätt är just det som Adde skriver sist i sitt inlägg - att få valet mellan att bo kvar hemma nykter eller fortsätta dricka och flytta.
Det är ju trots allt så att han väljer.
Dessutom är det påfrestande för anhöriga att ha en alkis i huset. Om alkoholisten väljer att fortsätta att dricka, så har båda parter fått sin vilja fram egentligen, de anhöriga har fått lugn, och alkisen har fått fortsätta med sitt om man nu ska se krasst på det....Låter hemskt men om man nu har lett kon till vattnet och den väljer att sakta törsta ihjäl, så inte fanken skulle jag vilja stå och se på när den dör...
Med vänlig hälsning MB
skrev Mammy Blue i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
Tack för uppmuntran! Som det ser ut nu kommer det att hålla i sej, men jag är oerhört noga med att inte glömma min historia.
Min vändpunkt kom egentligen efter semestern förra året, jag hade inte varit nykter en enda dag under fyra veckor och självklart blåst oerhörda summor på det. Vad jag även upptäckte var att jag även blåst ur hjärnan. Det gick trögare att tänka, minnet var sämre, sämre ordning på det mesta i huvudet. Det skrämde mej.Jag blev skiträdd! Plus givetvis det faktum att dottern börjat ifrågasätta alla tomflaskor och burkar som drällde överallt, linneskåp, garderober, bakom böckerna i bokhyllan etc.
Jag hade förmånen att få komma på det först, jag kunde börja jobba själv i min egen takt. Min sambo är också alldeles för förjust i öl, men har inte kommit fullt så långt i sin sjukdom, han brydde sej inte om mina små propåer om att "vi borde ta en vit månad", vilket jag NU är evigt tacksam för - jag blev TVUNGEN att göra jobbet själv. Därför kunde jag också själv bestämma HUR jag skulle göra för att nå målet - bli nykter.
Därför tror jag precis som Adde att det enda ni kan göra är att tala om för er far något som fungerar likadant som när jag kom på att segheten i huvudet berodde på alkoholkonsumtionen - Han har två alternativ -vara nykter och inget händer, eller fortsätta dricka och det ni enats om händer. Fortsätter han dricka gör ni allvar av det ni lovat. Det blir ytterligare "skrämskott" eller Wake up call. Därefter kan ni inte göra mer. Man kan leda en ko till vattnet men man kan inte tvinga den att dricka.
Med vänlig hälsning MB
skrev Framtidsdrömmar i Inte drömde jag om det här
Ville bara säga att du beskriver dina känslor precis som jag känner, beskriver ditt sätt att vara genom åren precis som jag. Tänk vad lika det kan vara.
Ta hand om dig!
Kram
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Ni har läst mina rader och uppfattat mina känslor helt rätt. Ni sätter också ord på mina övriga känslor som jag inte förmår att sätta ord på själv. Min magkänsla och klarsynthet blir mer och mer tydlig för varje dag, konstig känsla- ena dagen är allt så klart och nästa vill jag bara sudda bort allt jobbigt och glömma....... Jag vet ändå att jag inte förmår att glömma och gå vidare idag. Det finns inget att bygga på just nu- han kan inte ge mig det jag behöver. Det är bara sån han är- ingen dålig människa för det. Jag kan inte acceptera och ge honom det han behöver-sån är jag och jag är nog ganska bra ändå. Jag har börjat få en stark längtan efter kärlek-något jag inte känt på väldigt länge-trott att det är något som jag kan vara utan. Jag tror att jag längtar efter att börja älska mig själv.
Jag har många gånger önskat, precis som du beskriver Flygcert, att någon kunde komma och flytta mig och mina saker från huset ovh hjälpa mig att se till att allt blir bra. Det funkar ju inte riktigt så.....
En dag i taget.
Kram
skrev Idis i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
Jag vill först och främst säga: otroligt strongt av dig att ta dig igenom denna sjukdom! Hoppas att det håller i sig! :)
Men vad va din vändpunkt?
Vad va det som fick dig att sluta, va det dina nära och kära som ställde dig mot väggen?
Och om dom gjorde det, hur kändes det för dig då?
Jag klarar mig egentligen väldigt bra på egna ben, men jag vill verkligen inte att min pappa ska hata mig, vilket jag tror att han kommer göra i början(?).
Misstänker även att han kommer veta att jag har varit rätt drivande i detta "projekt" för jag brukar nästan alltid köra dom flesta konfrontationerna i familje sammanhanget...och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om att han vet att jag var drivande i det, men vill inte känna mig mindre älskad av ännu en förälder...
Aaa det är bara några få tankar som snurrar i huvudet just nu, och det är väl det som drar ut på hela prossecen egentligen..
MvH Idis
skrev Särbo11 i Inte drömde jag om det här
Tack Adde det värmer!
Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.
Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.
Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?
Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?
Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.
Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.
Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.
Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.
Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?
Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.
Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.
Usch! vad jag klagar.
Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!
Kram och godnatt!!/särbo
skrev Idis i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
Jo, jag har förstått att alkisen måste komma på själv att han/hon behöver hjälp.... me när är det rätt och fel tillfälle att ta upp det då?
Ska vi i som mendberoende bestämma oss för "ett datum" och tvinga pappa på att lyssna på oss?
Och finns det liksom som någon hjälp mall som man kan ta hjälp v när men skrivet detta brev som vi sedan läser upp för honom? För jag blir lite förvirrad ändå.. vi ska säga vad vi tycker och tänker och känner.
Men det får ju inte vara påhoppande, kränkande eller agressivt genemot den beroende..? För det känns ju som att det kommer bli så oavsett hur man kommer gå till väga eller hur man skriver..?
Jag har ändå förstått att man måste ställa rätt hårda krav och hålla fast vid dom... men hur kan vi som medberoende välja ut nån bra behendlig, eller ska vi mest kolla upp ett antal alternativ och han får välja själv utifrån det material vi har fått fram?
skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Framtidsdrömmar, jag tror att du är på helt rätt spår!
Jag håller med mt i det hon skriver: dels att man söker efter andras "rätta svar/råd" (möjligen för att slippa stå för sitt beslut själv), dels att man måste hitta svaret i sig själv, samt att du är på rätt spår!
Och jag känner igen mig i det hon skriver och som jag tror att du också menar/tänker/känner på många sätt:
jag söker ofta svaret hos någon annan, eller önskar att "någon annan ska veta svaret och ge mig det" så att jag ska göra "rätt". Men jag har hittat min balans: jag samlar information från människor som jag litar på, känner tilltro och tillit till och känner mig trygg med. Dessa människor är allt från professionella yrkesmänniskor på kvinnojouren, socialtjänsten, AA, AlAnon, barnpsykologer, bästa vännen, bästa kollegan osv, och med deras professionella råd, känslomässiga råd och tankar så smälter jag mina känslor och till slut kommer magkänslan. Det låter enkelt nu, men det är inte alltid enkelt, men jag försöker avvakta tills magkänslan kommer. Och med facit i hand - jag önskade nästan att någon gigantisk jätte skulle komma och lyfta ut mig ur mitt hus/mitt äktenskap/mitt liv när allt var illa, för jag orkade ju liksom inte ta det beslutet själv just då. Men till slut tog jag ett eget beslut, och just där och då så var det så självklart, det fanns inget annat att göra - magkänslan var solklar. Och idag är det en av de saker som jag är mest nöjd med; att jag själv tog beslutet - det hade ju varit behändigt om någon annan hade löst allt åt mig, men då hade jag ju kanske fortfarande inte haft styrkan. Oj, vad svamligt det låter nu, men kanske är det lite förståeligt?!
Du kommer också känna din styrka och ta beslut för ditt liv som kommer ta dig helt rätt i livet!
Du kommer nå dina drömmar och du kommer få det du är värd!
Kram från en som tänker på dig!
skrev Lelas i Vägen vidare
Åh, tack, min framtidsvän!
Jag följer din (och de andras) resa lite mer på håll för tillfället, som du märker, men du finns i mina tankar!
Kram!
/H.
skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
det känns för mig när jag läser som om du är på rätt väg nu.
Kan det också vara så att det är lättare att be om råd och följa andras råd? ... för då behöver man inte själv stå för och ta ansvar för sina beslut... man gör ju så som andra säger...
Den frestelsen har jag kämpat med många gånger - lusten att följa råd från sådana jag upplever som erfarna, kunniga, kloka människor. Frestelsen att göra dem till auktoriteter i mitt liv. Men, men... det är mig själv och mina egna beslut - ansvaret för och konsekvenserna av mina beslut, jag ska leva med resten av mitt liv. Därför är det så oerhört viktigt att komma fram till "botten av sig själv" när det gäller så svåra och livsavgörande beslut som jag har brottats med och du brottas med just nu. Du har all min medkänsla - det är ju beslut som kommer att påverka fler än dig. Och allt det där vet du.
Ibland har jag skrivit om mig själv och vårt liv att den tid som är behöver den tid som har varit. Så tror jag att det kan vara och bli också för dig.
Kram, kram / mt
skrev Haso i Min man är periodare
Mammy Blue – jag kom iväg på Al-anon förra veckan. Sen att jag mest satt och grät hela tiden, det är en annan sak. Jag var där i alla fall. Det känns så klart jobbigt att sitta och vara ynklig som en blöt liten fläck bland människor man aldrig träffat förut. Men dessa människor om några vet i alla fall hur det känns. Ska försöka ta mig dit denna vecka också, trots att risken är stor att jag inte kan säga nåt utan att gråta igen. Irriterande, men sån är jag tydligen. Trots allt, att inse att man inte är ensam känns fint.
Markatta – tack för dina kloka ord. Jag har helt klart mycket att lära mig om medberoende och att sätta mig själv främst.
Just nu har han en nykter period, och då försöker min hjärna förtränga att vi har något problem över huvud taget. Jag tassar på tå och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång. Strutsbeteende... Därför fick jag tvinga in mig själv här på forumet idag för att skriva.
När han nyktrat till förra helgen så pratade vi om det hela. Han föreställer sig att han kan klara av att dricka i sociala sammanhang, men lovade att sluta köpa hem alkohol. Omöjligt uppdrag – jag vet. Men eftersom han är en ensam-hemma-drickare så provar vi den här modellen ett tag. Han försökte också säga att jag kan göra en sak för att hjälpa honom, och det är att säga stopp tidigare. Vad då tidigare, sa jag. När du tar första steget mot systembolaget? Det funkar inte så.
Ironiskt nog var han väldigt peppande på att jag gick på Al-anon mötet. ”Om det blir för jobbigt är det ju bara att gå”. Men att själv besöka AA är uteslutet.
Kramar till er alla.
skrev Framtidsdrömmar i Vägen vidare
Ville bara sända en stor varm kram till dig och tacka för alla kloka råd och allt du delat med dig.
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Jag läser andras trådar, läser om medberoende och om alkoholism, försöker förstå som så många gånger förr. Jag läser det senaste inlägget från Mulletant med andra ögon idag (har läst detta många gånger förut). Jag har börjat förstå varför jag har så svårt att släppa taget; jag är en männska med behov av bekräftelse- att få höra att jag gör rätt, att jag har rätt att göra lite som andra tycker. Jag har svårt att lyssna på vad JAG faktiskt vill.
Jag måste lita på min magkänsla och göra vad som är rätt för mig- stå på mig och bejaka mina behov och drömmar.
Jag tycker att han dricker för mycket, jag har ont i magen när det sprätts en öl eller vindunken tas fram, jag behöver stuktur i tillvaron, jag behöver någon som älskar mig för den jag är.
Jag orkar inte längre kämpa varje minut/dag för kärleken.
Jag ska se till att börja älska mig själv och stå upp för mig själv.
skrev Lelas i Kan en alkoholist klara ett planerat återfall under en semesterresa?
Hur går det för dig, monopol?
/H.
skrev Lelas i Vägen vidare
För ett litet tag sedan frågade monopol mig om min historia. Jag svarade genom att berätta kortversionen. Haha, jojo, kort och kort... Men eftersom jag tog mig tiden att formulera mig i den tråden, så tänkte jag att jag borde spara det jag skrev här i min egen tråd också. Så, här kommer romanen:
..............
Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.
Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.
Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.
Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...
Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.
Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.
Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).
..............
/H.
skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
alla tycker det - att det är sjukt att dricka sig berusad i sin ensamhet... Jag tycker det. Jag kunde inte leva med min mans sätt att dricka - därför gick jag.
Vad tycker du? Hur vill du leva ditt liv? Det är de frågor du måste ställa dig och besvara för din del. Det är det, dina svar som gäller och det du ska stå upp för.
Jag klistrar igen in en text ur Carina Bångs blogg. Hela bloggen och i synnerhet denna text har varit till stort stöd för mig:
Maktlöshet/Maktfull
Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.
Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Styrkekram och allt gott / mt
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Ge mig en bekräftelse (ännu en gång) på att det är sjukt att dricka sig märkbart berusad själv hemma..
Min sambo berättade om sin bror idag som under natten stökat runt i huset där de bott i helgen, haft tv´n på högsta volym och låtit ur sig och ramlat mm....han kunde då inte förstå varför man var tvungen att dricka så mycket jämt så att man hamnade i detta läge....
Då kunde jag inte vara tyst och sade att jag tycker att det är helt sjukt att överhuvudtaget sitta hemma och dricka själv- då kände han sig träffad men det enda han sade sarkastiskt var "det tycker du ja"....
Ännu en sak som jag ser så tydligt- förnekelsen- som inte blivit bättre trots mina försök att ändra på det. Ge mig kraft att förändra det jag kan förändra- detta rår jag inte på.
Men visst är det sjukt att dricka själv- hjälp mig att inse att jag tänker rätt..
Kram
skrev Snusmumriken i Arbetskamrat som dricker.
Hej Markatta.
Tack för input. Får se om han kommer till jobbet imorgon och minns att han ringt mig och i så fall hur konversationen utvecklar sig. Ja, jag vet att cheferna har tagit upp det med honom, men jag vet inte HUR. Jag har varit och pratat med personalchefen och hans närmaste chef om detta och meddelat att de är skyldiga att erbjuda stöd.
Vet dock inte hur det har gått då jag inte har rätt att veta något, men det verkar ju inte fungera i alla fall.
Ska tala om för honom att han får ringa mig när han är nykter.
Tack så mycket för svar!
skrev markatta i Arbetskamrat som dricker.
Ja, jag tror att det är det bästa, fråga rakt ut och vara ärlig och rak. Tänk gärna efter noga före exakt hur mycket du är beredd att hjälpa kollegan så att det också blir tydligt vad du har för gränser så att du inte riskerar att bli medberoende eller att kollegan lägger något ansvar för nykterheten på dig.
En varning vill jag komma med och det är angående att han ringer dig onykter. Vare sig det är för att "bara prata" eller om han ringer då han mår dåligt så kan det vara en god ide' att säga att du bara vill att han ringer då han är nykter. Annars riskerar du att "underlätta" hans drickande om han har någon att ringa till för att inte känna sig ensam i fyllan eller att prata om sina problem under ett alkoholrus som bara förstärker det "tycka-synd-om-sig-själv-syndrom" som de flesta alkisar lider av och som faktiskt hindrar dem från att inse att de själva styr över sina handlingar.
Du skriver att "alla på jobbet vet att han dricker, även cheferna". Vet du om cheferna har tagit upp detta med honom? Som arbetsgivare så har man skyldighet att erbjuda stöd genom till exempel företagshälsovården.
Lycka till!
skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
Vilka människor ni är, så tacksam jag är för att ni är här!
Ja, Mt, så sant - igår när barnen somnat och jag hunnit sansa mig så loggade jag in här och "skrev av mig", men utan att läsa det jag skrivit. Men när jag läste din kommentar så läste jag igenom det jag skrivit, och fick helt andra tankar om en del av sakerna.
Å ena sidan tänker jag att jag kanske överdrivit dotterns berättelse, men å andra sidan - en del av hennes berättelser kunde ha varit mina - det är ju så han behandlat mig i alla år.
Jag ska kolla upp med beroendeenhet om barn i missbruksfamiljer och uppdatera förskolan - de vet ju om problemet sedan tidigare, men de behöver få veta att de kanske ska vara uppmärksamma fortfarande.
Tack, ni är så bra!
Kram
skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Du kommer hitta sinnesro! Det kan ta tid, men det kommer - för att du är värd det!
Jag förstår dina tankar, din oro, din osäkerhet, din styrka och din sorg och kanske frustration. Att din sambo säger att allt är ditt fel och att du inte ska ha så mycket åsikter och ha mer sex med honom - ja, det är ju ett effektivt sätt att trycka ner dig ännu mer. Jag har fått höra exakt samma ord, och det är så jobbigt, för jag tror att du, precis som jag, många gånger tänker att det är man själv som är problemet, även om man vet att det inte är det så tar man gärna på sig det.
Och genom att lägga över problemet på dig så slipper ju han ta tag i och ansvara för sitt beteende.
Du vet ju - jag har tillfällen/perioder/tid av ångest och sorg, men jag har också härliga stunder när jag är jag, jag säger vad jag vill, till vem jag vill och jag stannar i nuet och är nöjd och harmonisk. Det blir bättre och bättre. Och det kommer det också att bli för dig!
Kramkram
skrev mulletant i Blir det som vanligt
så bra att du hittat hit! Vi är många som fått hjälp och kraft att förändra livet genom att stötta varandra här.
Läs i olika trådar här på anhörigsidan så kommer du att känna igen dig... Mönstret är tyvärr alltför bekant både vad gäller hans drickande och dina försök att få kontroll över det. Tyvärr brukar den vägen inte leda till förändring... det är vi många, många som har erfarenhet av. Men det går att förändra sitt liv! Det är bra att du vet vad du vill - stå fast vid det. Stanna kvar här, läs och skriv... det är en bra väg att få hjälp att ta sig ur den situation du befinner dig i. Bästa hälsningar, i all hast / mt
Jag är så tacksam för att ni tar er tid att försöka vägleda mig i den här "branschen". Ja nu åker vi snart på den resa jag tidigare nämnt. Sedan jag var inne på detta forum så har hon varit på en ny resa till en annan familjemedlem på annan ort. Nu var det samma visa som tidigare, hon var onykter när jag hämtade henne på stationen. Hon berättade att hon haft upprörande samtal med den hon besökte. Efter detta har hon smygdruckit varje dag, inte så mycket men ändå. Hon kör bil till jobbet varje dag och sköter sitt arbete som vanligt.
Vi har det underbart när vi är tillsammans,efter middagen brukar vi ofta ligga på sängen och prata om allt möjligt i timtal. Vi ligger sida vid sida eller i sked påklädda eller inte och har det bara skönt. Jag tycker om att att smeka henne och hon är mycket tacksam för det och njuter i fulla drag. Jag nämner detta bara för att förklara att vårt förhållande är mycket sinnligt och njutbart.
Hon är fullt medveten om att jag tidigare har sagt att jag inte tänker bli hennes sambo om hon på heltid är en praktiserande alkoholist.Trots detta har hon stora problem att låta bli vinet. Jag förstår att hon kämpar emot men kapitulerar ofta. Vi kysser varann ofta så jag märker direkt om hon druckit. Antingen att hon vänder bort munnen eller att jag känner doften. Varje gång hon upptäcks ser jag hon är ledsen och skamsen. Hon säger att hon måste vara mentalt beredd att sluta dricka och det är hon inte just nu, men senare. Hon vill sluta.
Om några dagar åker vi till Turkiet. Vi har sett fram emot denna resa med förväntan. Jag har bestämt att jag inte tänker lägga mig i när det gäller alkoholen. Det är upp till henne nu att ta sitt ansvar. Efter resan får jag väl utvärdera om jag fortfarande vill ha henne som min kvinna eller inte. Jag tänker inte frivilligt belasta mitt liv med att bli medberoende, trots att jag älskar henne. Jag har ett val men hon får välja först.
Tänkte sluta där men kom på att hur kan jag ge henne verktyg för att stärka den mentala viljan att sluta permanent? Har ni några tips om detta?
Tack Lelas för din kortversion av din historik och öde. Jag är så tacksam över att du vill ägna tid till att delge din kunskap till mig.
Många kramar