Senaste kommentarerna i forumet

Min pappa är nu nykter (med hjälp av AA) men jag har varit, inte i samma situation som du, men liknande. Jag förstår de känslor du beskriver, också att de är blandade.

Min pappa blev inte nykter p.g.a. mig. Jag flyttade hemifrån så fort jag bara kunde p.g.a. drickandet. Jag bråkade på honom. Jag bröt kontakten helt och gjorde klart för honom att det var för att han drack. Inte ens det fick honom att sluta dricka. Jag räknade med att aldrig någonsin ha honom i mitt liv och gick väl igenom en sorgeprocess precis som om en anhörig dör men efter ett tag började det faktiskt kännas bättre, trots all ilska och sorg. Först några år efteråt hörde han av sig och hade då varit nykter ett tag och har nu varit i flera år. Anledningen att jag skriver det här till dig är för att jag vill visa på vilken oerhört makt alkoholen har över en alkoholist och hur maktlösa vi som anhöriga också är inför detta.

Det där med hot om självmord är verkligen inte ok av henne. Jag har också varit med om det, både hot och försök och det är en oerhörd stress att se sin förälder utsätta sig för något sådant. Jag fick då höra att det var mitt fel(för att jag bråkat på honom om att han drack) och mådde såklart mycket dåligt av detta. Nu när många år har gått och jag funderar på det så är jag övertygad om att det inte var mitt fel. Det var hans val att dricka, hans val att försöka ta sitt liv. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det? Enligt honom då så hade det varit att bara låta honom dricka. Hade jag stått ut med mitt liv tillsammans med honom då han drack? Nej det gjorde jag inte. Ingen mäktar leva under sådana förhållanden. Det blir för mycket. Det är en fruktansvärd manipulation av alkisen att kräva att få dricka för att inte ta sitt liv. Alkisar är också världsbäst på att tycka synd om sig själva utan att se till att de också själva kan styra sin egen väg genom att be om hjälpen och ta emot hjälpen. Och då menar jag inte "hjälp" av en anhörig med sovplats, pengar o.s.v. utan riktig hjälp för missbrukare.

Du är inte kall om du slänger ut henne, du är snäll mot ditt framtida jag. Det blir inte bättre av att ni båda mår skit, eller hur? Du förtjänar att må bra och känna dig trygg i ditt eget hem. Du har all rätt att ställa krav på absolut nykterhet i ditt eget hem och bryter hon mot det så måste du också se till att det blir konsekvenser(som att hon inte får vara hos dig, kanske heller inte ringa dig). Säger du att hon inte får dricka och bo hos dig och sedan inte gör något när hon väl dricker så kommer hon bara fortsätta för hon märker att hon kommer undan med det.

Vad som händer med henne sedan är faktiskt inte ditt ansvar. I de flesta städer så finns det härbärgen för hemlösa. Även om de inte är speciellt trevliga så behöver hon ju inte sova på gatan. Tar de inte emot berusade personer så är det inte heller ditt problem utan hennes ansvar om hon hellre väljer att dricka. För även om alkoholism är en sjukdom så har hon ett val, lära sig att leva med den genom att förändra sitt liv eller att fortsätta ge sig hän den. Du kan inte göra valet åt henne men du kan till och med underlätta för henne att fatta det beslutet genom att sluta "slänga mjuka kuddar" under henne, genom att hjälpa med boende och pengar och låta henne själv ta konsekvenserna för sitt handlande.

Jag fattar att det är oerhört svårt men jag önskar verkligen att du tar hand om dig själv och ser till hur du vill ha det i ditt liv.

Lycka till!

Jag ser stora likheter med en nära anhörig till mig, nästan min mamma, min svärmor...

Hon drabbades för många år sedan av Alzeimer/demens och blev under en tid helt personlighetsförändrad.
Vi hade ingen som helst aning om vad detta innebar, vi trodde bara att man blev lite "virrig" med ålderns rätt.

Men att det kunde växa fram någon så in i he..te annorlunda i en och samma person, det hade vi aldrig kunnat förvänta oss.
Det kom svordomar, aggressivitet, sexanspelningar och mycket mycket mera ur en liten gumma som aldrig hade gjort en fluga förnär tidigare.
Vi trodde fan själv hade flugit i henne, och hon gick inte att ha boende hemma längre, ibland försvann hon ut för att leta efter sin man,
som satt hemma framför teven, och till slut förvirrad, arg och sedan hemkörd av polisen, och det hände inte bara en gång.
Det här var inte vår mamma/svärmor/mormor, utan bara någon som var klädd i hennes kropp, vi kände inte igen någonting längre.
Det gjorde väldigt ont inom oss när vi efter ett tag tog åt oss informationen om att allt var oåterkalleligt,
hon var förlorad i sin sjukdom och den kommer till slut också vara anledningen till hennes död.

Hennes sjukdom eskalerade, idag lever hon fortfarande men är ett "harmlöst" rullstolsbundet kolli som kan möjligen svara på en fråga.
Det rörliga, aggressiva och hårda verbala förändringen har stagnerat och hon är hanterbar på ett äldreboende.
Det har blivit lugnare för oss anhöriga och vi har fått en viss distans till det hela så här i efterhand...
Vi fick lära oss på vägen, att vi inte kunde ta kontrollen, att det inte var personligt och att vi måste acceptera situationen,
mycket av förändringen låg inom oss själva, när sjukdomen demens var prognostiserad från allra första början av de som redan visste allt.
De kunde ha talat om för oss hur hela sjukdomsförloppet hade fortskridit OM vi hade valt att lyssna från första början,
men vi ville ju rädda vår lilla mamma/svärmor/mormor på alldeles egen hand, och vi fick uppfinna hjulet på nytt, trots att det finns så många versioner av den redan från början, men de som inte lyssnar får bygga sin egna erfarenhet...
Men att aldrig ge upp var en ständig fråga för oss, det måste finnas en lösning som ingen har kommit på ännu..
Det fanns ingen ny lösning..

Idag sitter vi alla med en erfarenhet rikare, vi är väldigt kunniga inom geriatriken och är fullständigt slutkörda.
Priset blev högt för oss alla med bl.a svåra prövningar inom familjen och släkt, det var ingen lätt match.

Varför berättar jag då detta för dig?
Kanske inte allt stämmer med en Alzeimerpatient, men tankegången hos den anhöriga är det nog inte så långt ifrån.
Hur långt ska jag orka ta mig igenom, var sätter jag mina gränser, var söker jag informationen, vilka andra kan berätta om liknande upplevelser, osv osv...

I ditt fall är det din mamma, men när alkoholen tar sitt framträdande är det en djävul i fårakläder.
Till utseendet din mamma, men knappast till sättet hon talar eller uppför sig.
Du skulle lika väl tagit vem som helst ifrån parkbänken, de har väl i stort sett samma beteende, eller?
Hon kommer troligen svika och såra dig så länge hon är drogberoende av alkoholen, hon är fångad i sitt drickande.
Och som Adde skrev, så länge du hjälper henne är du en "möjliggörare" och du gör henne en björntjänst.

Hennes motivation måste komma ifrån henne själv, du kan t.ex leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka.
Så länge hon går på behandlingar gör hon som alla de andra vill men motvilligt, så fort hon lämnas åt sina egna beslut, tar hon dem hon känner till, och att lättast försvinna ifrån alla problem gör man kortvarigt genom att domna bort i ett alkoholrus...
Hon kommer nog att fortsätta så länge hon inte vill se sina egna problem, att andra talar om det för henne är fortfarande inte hennes problem.
Skuld kan hon känna, men ett välregisserad drama om "hur synd det är om mig, det är nog bäst att du ger mig lite pengar.."-syndrom,
är nog vad alla anhöriga till en drogberoende har genomlevt, och i efterhand mången gång ångrat.

Mitt råd är hur känslokallt det än känns är....att kapa just de känslor du har inför din mamma, det är en krökarmaskin du har framför dig!
Hennes tillstånd är inte unikt, det är flera som spelar i samma liga som henne, hennes mönster kan kännas igen av många.
Skillnaden är att du som du är den enda som du kan påverka är att du inte spelar med i samma tragedi, du kan välja framtida regi som medberoende.
Genom att inte vilja vara en medberonde, utan en som ställer stenhårda krav på dig själv och din mamma.

Stålsätt dig och sätt kraven här och nu...
T.ex ingen kontakt vare sig hemma eller per telefon när hon är påverkad, skaffa dig en alkotest och kräv ett blås vart tredje timme, även på natten. Om den visar positivt åker hon ut och får inte kontakta dig på ett dygn, pengar får hon om hon hjälper till med att städa, diska och tvätta. Lägg en slant synlig och påtala att om den försvinner, så försvinner även hon ut på gatan, det handlar om tillförlit och i den ingår även frestelser.
Sitter hon och ylar utanför porten eller dörren, ring polisen (det är fortfarande en full krökarmaskin, inte din mamma som sitter där).
Man får sätta tydliga gränser (likt små barn) och dessa är inte förhandlingsbara, pang tjong konsekvens efter handling, ut bara.
Du kan trösta dig med att det är hon som tar sitt beslut, du gav henne chanserna att försöka lyckas, inte förnedra henne, det gör hon själv.
Hot om självmord, oftast ett rop på hjälp eller uppmärksamhet, skulle hon lyckas, ja vad var då hennes alternativ?
Även om du känner en viss återgäldning skuld för att hon satte ditt liv till världen, så behöver hon inte förstöra det för dig i vuxen ålder.

Hon gör sina val, och du gör dina, frigör dig från ditt påtvingade ansvar att vara förälder till din egna förälder.
Du har ditt liv och ditt vuxna liv har precis påbörjats, förstör det inte för dig själv genom att ta på dig andras ansvar.

Min dotter är själv en 93:a, och jag har från första början lärt henne att våga vara självständig, ta sitt egna ansvar.
Skulle aldrig vilja lägga den bördan på henne att ta ansvar för mig eller hennes mammas framtid, hon har sett hur "bra" det gick med sin mormor,
och hon kommer direkt att lägga ansvar på dem som SKA ta hand om oss när vi blir för gamla för att ta hand om oss själva.
Att hon kommer lyckas med detta har jag ingen som helst tvekan över, hon kommer att låta sitt liv gå före andras, som en ren självbevarelsedrift.

Att låta en person dra med sig två i fördärvet är ett stort slöseri, sträcker man ut en hand och vederbörande biter i den,
då har den förbrukat den hjälp man trodde den behövde.

Men som sagt, detta var bara mitt råd, och det är att se till dina behov först, och gör ingenting du egentligen inte vill,
oavsett vilka känslor andra verkar förbruka sina förtroende för gång på gång, inte ens din egna mamma.
Sätt stopp för missbrukande av .....känslor.

/Berra

och instämmer med de två föregående, flygcert och Adde. Kramar / mt

aning okänsligt nu kanske.....men varför känner du dåligt samvete för en alkis som behandlar dig så ruttet illa ?

DU har ju inte gjort fel ! Inte på något sätt faller ansvaret på dig ! Du har ju gjort betydligt mer än vad som kan krävas av dig och får skit tillbaka.

Du måste tänka på ditt eget liv och göra dig loss från ankaret som drar ner dig.

Du är värd ett bra liv !!

Kram ♥

... men jag kan säga att jag känner igen det där, väldigt väl!
Jag vet inte om det kanske är missbrukar-beteendet som triggas: när du ringer så tycker han att du stör och då kan han skylla på sin jobbiga sambo som skäl för att dricka, om du inte ringer så kan han ju skylla på sin hemska sambo som minsann inte ens hör av sig till honom somskäl för att dricka. Detta är bara mina tankar, jag har inget svar!
Men som sagt: jag känner igen beteendet - jag vände ut och in på mig själv för att vara till lags, men hur jag än gjorde så blev det fel. Om jag frågade si, då blev det fel, om jag frågade så, då blev det fel, han ville att jag inte skrattade si, då skrattade jag inte, då var det fel att jag inte skrattade, och allt leddes tillbaka till att om jag var dum/sa fel/gjorde fel/inte stöttade/stöttade fel osv osv osv så var det alltid ett skäl att han hade en så jobbig/konstig/icke-stöttande/ickeälskande sambo så han behövde minsann dricka för att döva sin sorg/smärta/otillräcklighet...
Jag låter hård, men jag menar dig bara väl - du kan inte göra "rätt": du behöver hitta dig själv, dina Framtidsdrömmar, och visa honom att du tar inte mer nu. Ni kanske kan hitta tillbaka om han väljer en annan väg, men du måste hitta dig och veta vad du accepterar och inte. Det är bra att du inte ringt, att du tagit ett steg mot att inte anpassa dig. Du behöver inte älta (lättare sagt än gjort) - du valde det som kändes bäst för dig. Punkt. Han kan undra/skälla/vara missnöjd, men du valde för ditt bästa, det är ingen idé att diskutera det med honom!

Stor kram!

Tack alla ni underbara som svarar mig och sim "ser mig". Jag vill bara ha hjälp med att tolka min sambos reaktion nu....
Under alla tidigare år då älgjakten pågått har jag mått dåligt. Mått dåligt för att han är full var och varannan kväll, att han inte kan komma hem någon gång under 2 veckor och säga hej och se hur vi har det, att han inte längtar mer efter sina barn (och mig iof). Jag har alltid under alla år blivit idiotförklarad när jag ringt och varit ledsen och tyckt att han har kunnat komma hem och samtalen har alltid slutat med att han tycker att jag förstör hans jakt och att jag är sjuk i huvudet och sedan slängs luren på i mitt öra.
Inför årets jakt har jag bestämt mig för att inte ringa honom eftersom jag vet att det går åt så mycket energi och jag blir så illa berörd när jag hör att han har druckit. Jag ringde honom dagen innan jakten började och då var han otrevlig och stupfull och efter det så blev jag ännu mera bestämd- att inte ringa honom eftersom jag inte vet i vilket tillstånd han är. Jag och barnen har haft mysiga snart 2 veckor så han varit borta. Det har varit mycket aktiviteter och lite ro men det har känts skönt att ha bestämt sig för att inte lägga allt fokus på min sambo och försöka kontrollera vad han gör, i vilket skick han är osv. Han däremot har ringt mycket mera nu än vad han gjort tidigare- de kvällar han ringt och varit full har jag bara frågat om han vill prata med barnen- jag har inte orkat prata. Jag har inte varit så engagerad när han skjutit två fina älgar- kanske en hämd på att han aldrig uppmärksammar det jag gjort genom åren eller följt mig på olika arrangemang för att stötta mig.
Jag vill ju inte vara hämdlysten- det är inte jag- men jag är så jävla bränd.
Igår ringde han igen och var inte nykter och frågade varför jag inte ringt honom på två veckor och varför han inte får fråga hur jag har haft det på dagarna (han har aldrig varit intresserad, frågar sällan det när det är vardag). Han har ju minsann ringt massor av gånger men jag och barnen hör inte av oss till honom, vilket han tyckte var bedrövligt. Jag förklarade lugnt att jag inte vill prata med honom när han är full och att jag är så besviken på honom för att han inte kom hem på vår dotters 13-årsdag.
"Du har då blivit så jävla förändrad, du är sjuk i huvudet och en idiot" är vad jag får höra. Jag frågade bara om han ville något mera men då klickade han av i örat på mig.

Men nu idag sitter jag med dåligt samvete över att jag inte ringt som jag egentligen vill för att jag bryr mig och tycker om honom. Grejjen är att förr om åren när jag ringt så har jag bara gjort det för att "kontrollera" enl honom. Vad är rätt då-hur vill han ha det?
Han vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag är ju egentligen en kärleksfull och varm människa som vill bry mig och älska och finnas till hands. Just nu känner jag mig bara arg och förtvivlad, förvirrad och dålig för att jag inte är mig själv. Men jag känner ju att jag inget får tillbaka....

ha en förälder som man måste vara förälder åt är en pina, jag känner verkligen för dig.

Tyvärr är det så att du aldrig kan hjälpa din mamma om hon inte själv vill så du måste sätta en gräns för din egen skull. Hon har eget ansvar för sitt liv likväl som du har det för ditt. Att hjälpa en aktiv alkis med exvis mat och pengar kallas för att vara en "möjliggörare", alltså du fortsätter att hjälpa henne med missbruket eftersom hon får hjälp med det alldagliga.

Det finns andra som är eller har varit i din situation och som har kunnat gå tillbaka till ett normalt liv genom egen behandling och/eller hjälp från Al-anon, http://www.al-anon.se/ . Att gå en egen behandling i form av en Familjevecka ger dig mer makt över ditt egna liv så du kan ta dig ur anhörigfällan.

Ett tufft val men du måste tänka på ditt eget liv. Du är en viktigt person och du är värd att må bra.

Kram !

Jag förstår din förtvivlan, du har det ju alldeles för jobbigt! Såhär kan du INTE ha det!
Det värsta är, att jag just nu inte kan ge dig några råd, såhär mitt i natten, pga att jag slank in här bara för en "snabbtitt", efter att jag haft fullt upp hela dagen (nytt jobb) och hela kvällen med en väninna som har det jobbigt. Och nu måste jag egentligen sova, inför morgondagens prövningar som "ny på jobbet"

Jag är inte en av "de gamla rävarna", som är superduktiga på att ge kloka råd, men kände bara för att skriva nåt, så att du ska veta att någon läst om din förtvivlan. (Jag är "bara" 30 dagar nykter.)

Jag förstår inte riktigt, du skriver om att det var snack om tvångsomhändertagning, men det blev inte av! Hur gick det till?
Och att hon pantat ditt halsband och att du betalar hennes mobil, fy sjutton (ja, jag skulle vilja använda större kraftuttryck eg.)

Ja, allt du skriver är horribelt och nåt måste till. Har du några syskon du kan få hjälp av/prata med?

Vet du, tyvärr kan, eller rättare sagt, orkar jag inte skriva mer, MÅSTE SOVA, men jag hoppas att kunna återkomma till dig imorgon efter jobbet och att några andra kloka satt några ord på pränt här.

Ja, ni andra, Adde, Mammy Blue, Santorini, Berra, Mulletant, vad ska "vi" göra/svara? Jag ömmar verkligen för detta, men tror inte att jag har "rätta redskapen" att komma med bra svar...

Over and out!

//Cookie

för jag har ingen aning om vilket helvete du måste ha! Och inte heller hur man som dotter ska kunna klara av att kasta ut sin förälder - men du förtjänar så mycket bättre än det här!!! Blir verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta den omänskliga styrka det måste krävas för att vända henne ryggen. För jag antar att det är det enda du kan göra - oavsett hur mycket hjälp du ger henne kan hon hamna i trubbel, ja t om dö närsomhelst. Finns inget du kan göra för att förhindra det och genom att försöka går du under på kuppen! Finns det någon du kan prata med, få hjälp och stöd av? Så här kan du inte ha det...
Kram

Det värsta är att man reagerar med ilska. Jag har sagt åt henne att hon åker ut imorn. Hon bryr sig inte utan säger bara att jag är elak och trycker i sig allt som finns i kylen.. Imorn kommer hon böna och be. Varför finns det ingen hjälp att få? Sociala gör ingenting. Bollar runt. Det var snack om tvångsomhändertagning men det blev det inget av. Aa-möten, javisst, dit kan man ju komma och gå som man vill. Rena rama skiten ifall man inte har viljan. Jag känner inte att jag kan gå till jobbet imorn för när hon väl börjat igen kan hon inte sluta. Hon har varit nykter i två v fram tills idag. Alla hon känner nu för tin är alkoholister och knarkare. Piller och alkohol. Det ringer på hennes jävla mobil hela tiden. Hennes mobil som jag betalar. Jag är även så jävla förbannad på henne för att hon pantat mitt guldhalsband i smyg och fått 6000 för som hon supit upp i ett svep och sedan fortsatt tigga av mig som om inget hänt. Fy fan för allting. Jag vill verkligen inte ha min fulla morsa som ligger på min soffa och dregglar och hostar. Jag kräks. På allt.

Tack. SÅ fint du skriver om lilla mig...! Blir rörd!

Ja, ibland känns det märkligt - kan inte riktigt definiera om jag har känslan att jag aldrig levt i det eller om det bara känns avlägset. Konstig känsla. Men jag vet att jag fortfarande, väldigt ofta, kommer på mig själv med saker som jag gjorde inom ramen för vårt förhållande och som jag nu kan sluta med. Senast igår tänkte jag på en sak - jag var iväg på en årligen återkommande aktivitet som jag varit själv på under alla våra år tillsammans. Antingen har han varit full/bakfull, arg på mig eller bara sovit och jag har tyckt att det varit skönare att åka själv för att få lite lugn. Och ändå - alla gånger som jag försvarade sambon inför släkt, vänner, bekanta, kollegor - "X orkar inte riktigt, han har haft så mycket på jobbet/han är så trött för att han har stressat så mkt det senaste/han har fått så mycket på jobbet så han behöver vila lite i helgen" osv osv osv - och idag vet jag ju att det berodde på att han var bakfull, arg osv och jag ville upprätthålla fasaden om att vi minsann hade det bra...
Jag är ibland rädd för ensamheten, men jag har ett lugn nu - jag mår gott varje dag som jag vaknar till en ny dag och jag behöver inte tänka på att jag måste säga godmorgon till sambon på ett visst sätt för att han inte ska bli arg för att jag inte var tillräckligt uppmärksam mot honom, jag behöver inte ställa fram hans frukost på "rätt" sätt så att han inte beskyller mig för att ignorera honom osv. Jag kan vara mig själv - jag kan vara flexibel, jag kan vara glad utan att bli beskylld för att vara gladare med andra än med honom, jag kan vara trött och somna på soffan utan att få skäll för att jag inte är nöjd med att vara med honom... När jag skriver detta så påminns jag om Sova med fienden - hon hade det mycket värre i filmen, men för mig räcker det att jag påminns om att jag också blev kontrollerad. Det gör mig ont - jag vill fortfarande förstå - vad ger honom rätten att än idag (inte alls så mycket eller så skarpt som förut, men ändå) hota mig, skälla ut mig, förnedra mig osv och sedan rättfärdiga det med att jag minsann beter mig så illa att han "måste få skälla på mig för att få ur sig det och må bättre själv" (hans egna ord) - jag förstår inte och jag arbetar mycket med att jag kommer inte förstå och jag behöver inte förstå, men..?!

Kram

- det räcker så bra, så bra. Du har tagit dig (nästan) otroligt långt på mindre än ett år. Vore konstigt om du inte hade svackor i både tankar och känslor. När jag läser det du skriver och "ser" den väg du gått och går påminns jag om det lite slitna citat som tillskrivs Nelson Mandela - oberoende om det är han eller nån annan som formulerat orden så gestaltar du innebörden:

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Fortsätt som du börjat, det räcker och det är bra! Kramar / mt

... från väldigt snäll, lugn och mycket omtänksam, till arg, beskyllande och förnedrande.

Hur f-n kan jag gå på det varje gång, hur kan jag tveka varje gång???
Jag måste lära mig att tänka utifrån mina önskningar-
jag vill inte leva med honom, jag vill inte gå tillbaka, så varje gång han är det lugna, harmoniska så behöver jag acceptera att ibland är han det, men jag vill inte gå tillbaka för det. Och när han några dagar senare inte är så lugn och harmonisk längre så behöver jag acceptera att så är det bara. Jag vill inte leva med honom så jag ska försöka att inte lägga så mycket energi - acceptera fakta.

Han gör mig ledsen, men det är övergående.
Bara så. Det räcker.

...blev inkallad till jobb pga sjuk kollega så sitter på flygplats nu! Hade så gärna träffat dig och alla andra i Gullbranna men tyvärr, inte denna gången.
Ska till AAlandet och ser fram emot Alanon i denna del av världen.

Njut vänner, väder och jag sänder en mycket varm och tacksamhetens kram för att du är du!

slänger en blick kl 9,30 och 11,30 åt fikatältets håll idag.

...jag kom inte loss som planerat o ingen mobil igång förrän nu!
Jag hinner inte till Gullbranna, för många bilmil!!!
Kikar förbi imorgon!
Hör av mig!

söker ?

när jag läst dina inlägg, eller annars tänkt på dig har jag kommit ihåg vad vi skrev om vid jultiden. I början av januari i år, den 3:e närmare bestämt, skrev du så här i ett inlägg: Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne.
Jag önskar och hoppas att du snart har kraft att välja ditt liv. Kramar / mt

bland det djävligaste som finns att stå bredvid och inte kunna påverka.
Ta hand om dig du fina ♥

som nyss släppts från häktet. Jag har tidigare skrivit om honom (inte ex-sambon alltså). Han är gravt alkoholiserad och när jag fick reda på att han blivit häktad så tänkte jag faktiskt; skönt, då kan/behöver han inte dricka på ett tag. En del av mig hoppades också på att han där skulle komma att fatta ett beslut om hur han vill att hans liv ska se ut sedan på utsidan. Jag vet att AA ibland besöker häktet. Jag hoppas också att sedan när domen faller, vilket lutar åt fängelse, att han försöker komma till en anstalt som också erbjuder behandling.

Jag kan inte fatta, trots att jag vet att det är en sjukdom, varför han väljer att dricka redan samma dag han släpps från häktet. Han har varit där i två månader och har ju redan gått igenom själva avgiftningen med skakningar o.s.v. så han hade ju värsta chansen då han redan klarat vara nykter i flera månader. Antar det är skillnad på att tvingas till nykterhet då han varit frihetsberövad och att faktiskt vilja vara nykter.

Jag gav honom en stor kram, trots spritångorna så blev jag glad av att se honom. Jag försökte uppmuntra honom till att söka sig till en anstalt med behandling men han såg bara skamsen ut och tror inget når fram när han druckit. Jag sa att om han väljer att inte dricka så är han hjärtligt välkommen att komma över på en kaffe någon dag. Vad mer kan jag göra? Retorisk fråga då jag vet svaret, ingenting, shit nothing,nada. Och det är frustrerande och det suger verkligen att se en vän fatta sådana idiotiska beslut som förmodligen kommer leda till hans död.

Så oerhört hopplöst. När han var häktad blev han av med sitt boende. Man skulle kunna tro att det är att nå sin botten, komma ut ifrån häktet och sakna bostad, men tyvärr tror jag inte att det är det för honom. Jag tror att det bara gör att han tycker så synd om sig själv och hittar ännu en självklar anledning till att fortsätta dricka utan att se att bara han själv satte sig i den situationen och bara han kan bryta det här.

Det förstör inte mig. Jag kan hantera det då jag känner jag kan ha en distans till honom och han har alltid respekterat när jag sagt jag inte vill träffa honom onykter. Likväl är det sorgligt.

... har jag skrivit här i ren desperation - i ren ångest har jag behövt råd, tröst, stöd... Och ibland har jag skrivit bara för att ha kvar för mitt eget minne. Men vad tacksam jag är för er alla, er närhet, era kommentarer och att ni funnits här. Tack!

Känner en stor sorg: nu är allting avslutat med exsambon.
Mindre än ett år efter att jag började skriva här så har jag tagit klivet från att inte veta om det var mig det var fel på, om det var ok att göra som han gjorde, inte veta om jag skulle våga lämna honom, oro för barnen, oro för om jag skulle klara mig själv, osäkerhet, handlingsförlamning och allmänt kaos till att lämna, vara rädd och ledsen, att resa mig igen, att ordna boende, att må bättre, att försöka stå upp för mig själv och ordna bättre boende...
Och nu är vårt liv så definitivt över - nu har vi delat alla våra saker, vi har delat vår tidigare gemensamma ekonomi, allt är över. När jag tog de sista sakerna var jag så oändligt ledsen, exsambon likaså. Han sa att han älskar mig och han sa "förlåt för allt han gjort" utan att ge exempel på vad han menade... och jag ville bara krama honom, det var så mycket sorg. EN del lättnad - nu är jag min egen, nu kan ingen bestämma över mig, men också så oändligt sorgligt.

Ibland gör det ont - jag trodde det var för livet, och nu tror jag inte att jag tror på kärlek längre. Jag mötte exsambon och trodde på kärlek vid första ögonkastet, men nu tror jag bara att kärleken är blind, för mig. Jag vill inte vara bitter, men jag kommer att leva mitt liv för mig, jag vill inte gå och tro/hoppas att jag ska träffa "mannen i mitt liv" igen, som alla vänner, släkt, kollegor osv gärna vill prata om att jag ska göra... Det gör ont. Ibland är det ensamt.

Kram till mig själv och till er!

Försök hitta dina drömmar igen!!
Du vet - jag har varit där du är: jag har varit så tveksam över hur jag ska göra med mitt liv, varit orolig att välja fel, känt att jag inte orkar tänka mer än älta det jobbiga, men du har tagit klivet att skriva här!
Jag trodde att mitt liv skulle vara sorg, oro, ångest, ekonomiska problem osv osv för evigt - men det blir bättre, om du tar ett beslut som du tror på!

Senast idag sa min 4-åriga flicka: "Mamma, jag vill att vi gifter oss igen; du, jag, lillasyster och pappa". Jag försökte förklara att vår kärlek till varandra tagit slut, men att vi alltid vill vara med barnen osv, men det är uppenbart att det är en sorg för henne också - men hon är så liten: det är skillnad för dina barn tror jag?!

Ta hand om dig - du är viktig!
Kram

Tänker på dig!
Min sorg blommar upp, lägger sig och livet är lite i harmoni, och så går det i vågor. Över lag är allt bättre - men jag minnns sorgen när jag hade tagit mitt beslut, och jag minns hur viktig du var i just den stunden, och innan och efter! Du är stark, och du är värd det bästa!

Kram

Har du slutat ha framtidsdrömmar? För du vet, ditt liv behöver inte se ut så här. Oftast är det lättare att faktiskt vara ensam än att leva med känslan av att bli osynliggjord.

Vad är du rädd för ska hända om du lämnar honom? I trådstarten skriver du om barnen, att du är rädd han ska dricka då de är hos honom vid en separation. De är tillräckligt gamla för att kunna ringa dig om något skulle hända. Tror du inte barnen skulle må bättre av att ha en mamma i sitt liv som har självkänsla, styrka, ork och visar dem att du och dem ska respekteras? Det måste ju vara bättre för ett barn att leva med en mamma som är glad, mår bra och kan överföra en framtidstro till dem. Visst han kan ju få umgängesrätt men oavsett om de skulle känna sig otrygga hos honom så går det ju faktiskt att göra något åt och allt måste ju vara bättre än att känna sig otrygg dagligen som de måste göra nu, i.o.m. drickandet och stämningen som är mellan er två.

Jag vet att det inte är något lätt beslut att fatta men fundera på vad det är som hindrar dig ifrån att förändra ditt liv till det bättre, för det kan bli bättre. Läs Flygcerts tråd vettja. Tycker era berättelser har flera likna beröringspunkter men hon har lämnat, med barn, och skriver väldigt ärligt om det som är/varit svårt och det som är positivt och stärkande.

Kram på dig!

Hej mina vänner. Det var ett tag sen nu. Sommaren har flutit på, varit helt ok. Dock är nu hösten, skolstart, aktiviteter och möten i full gång igen. Det blir så tydligt att jag är ensam om att ta ansvar för barn och hem- jag är ensamstående i en tvåsamhet.....
Det blir också tydligt att han inte bryr sig om vad jag känner- det har jag iof känt länge- men nu börjar jag se och veta att han bryr sig inte om någon annan än sig själv. I för bifarten säger han alltid- "ja, det är vad du tycker och känner, ja" och så gör han alltid det han själv vill. Om jag vill att han ska följa mig på första föräldramötet på högstadiet eller om jag vill att han kommer hem och firar vår dotters 13-årsdag (trots att han är på jakt och blir borta i 2 veckor. 5 mil hem)så får jag alltid detta kastat i ansiktet att jag är fjantig som blir ledsen och att jag överreagerar när han inte följer/kommer hem. Mina känslor är inte viktiga- finns ingen som helst respekt för mig och min person. Det är så tydligt. Jag är ingen, inte värd att respekteras, känner mig som något som katten släpat in, känner mig som den osynliga figuren i Mumindalen......
Årets jakt har börjat och jag kommer aldrig att välja mig vid denna tillställning. Jag vet att sambon festar fruktansvärt mycket under dessa veckor och det äcklar mig- allt känns så oseriöst och osexigt. Jag har bestämt mig för att inte ringa honom- för jag vill inte höra att han druckit- det gör mig bara ännu mera förtvivlad, arg och orolig. Nej, det är bättre att jag och barnen sköter oss själva och låtsas som att han inte finns- hemskt att säga- men så känner jag. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör- allt kommer ändå alltid vara mitt fel i hans ögon...