Senaste kommentarerna i forumet

jag hoppas att du inte tog det som att jag inte förstår att ni också haft svårigheter, för det menar jag verkligen inte.
Däremot vet du ju Mt, att jag många gånger lastar mig själv för att jag inte kämpade så som ni gjort. Jag förstår så klart inte hur ni haft det, men jag förstår att det alltid är svårt, jobbigt och hemskt med missbruk. Däremot förstår jag ju allt mer av skillnaden - alla kan bli arga ibland med rätta eller inte, och alla alkoholister kan bli arga - de kan behandla sin respektive illa i olika situationer, men ni har ju som du skriver tillsammans i era förhållanden lyckats lösa det. Jag vet att ni lämnade och att det fick era respektive att göra nya val. Men i mina ögon har jag ju ofta bilden av att ni har haft det som jag (hot, lite fysiskt men framför allt psykiskt våld, mycket ilska mot mig och barnen, kontrollerande utöver alkoholismen) och ändå kunnat lösa det, och då tänker jag ofta att jag är svag (precis som sambon sagt...) och det känns inte som det stämmer, även om jag har all respekt för att ni har haft många svårigheter så verkar det inte alls finnas samma tendenser hos era respektive som hos min...
Nu svamlar jag lite, men jag vill verkligen att du/ni ska veta att jag inte banaliserar, jag förstår att det varit svårt, en lång väg och ett gemensamt arbete.
Däremot som du skriver - jag tror att jag skulle ha fixat, men vi var två...

Stor kram, hoppas du inte är ledsen på mig?

det är inte så att "(tex Lelas och )Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa..."

Det är inte så flygcert att JAG fått till ett fungerande förhållande igen... Jag gick! Eller tog bilen och for min väg med det mest nödvändiga och några kära saker. DET gjorde att han vände väg (steg 1). Visst var det jobbigt efter det också men hela tiden efter det har riktningen varit klar (steg 2 och 3 kanske man kan säga).

Det är inte heller så att han inte behandlat mig illa. Jag har också upplevt svåra saker, inte samma saker som du, men svåra och smärtsamma som dyker upp ibland ännu. Men nu kan vi tala om dem - förresten tala har vi kunnat längs hela vägen, det är grunden, de tillfällen då samtalet brustit är undantagen - vi kan tala om svåra situationer, om skuld och skam. Det är stor skillnad mot den hållning din exsambo visar mot dig.

"...så har jag bara inte förstått hur man kan göra det" skriver du. Det är inget som den ena kan göra.

Du har gjort det du kan, tagit hand om dig och ditt liv. OM han skulle vilja att ni blir en familj igen har han ju alla möjligheter att visa det - eller hur? Åtminstone har han haft alla möjligheter - och han har inte tagit chansen på ett kärleksfullt och öppet sätt, enl vad jag kan förstå.

Ursäkta osammanhängande text.. är på väg på ett möte. Kram / mt

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

och fastnade i några ord av Mammy Blue...

Anteckningar för min egen skull:
Hon skrev att hennes sambo blev "snällare och tjatigare" när han dricker. Det ger mig lite lättnad - jag fastnar så lätt i att exsambons ilska var förknippad med alkohol, på något sätt att alla som dricker i ett missbruk blir sådana och när jag har läst om tex Lelas och Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa... Men det har inte riktigt gått in i min hjärna. Jag behöver "bara" acceptera att så arg som min exsambo blev (och ibland blir) så varken orkade, kunde eller ville jag stanna.

Ja, en veckas nykterhet var värt att firas tyckte han, det blev en vända tlll systemet... Han har ganska långt till sin botten, så jag får nog vänta. En evig tur att jag är så lugn och säker på min nykterhet att det inte bekommer mej det minsta. För ett år sedan hade jag snott de tre burkar jag snubblade över i morse och druckit upp dem själv efter jobbet...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Hej flygcert-vännen!
Jag har inte varit så aktiv på forumet på ett tag (som du ju säkert har märkt) men tittade in nu för att se hur det går för dig. Och vilken härlig läsning (54 olästa kommentarer bara i din tråd...) som mötte mig här!

Du är så bra, tjejen! Förstår du hur stort det är, det du har gjort?

Massor av kramar!
/H.

PS. Och tack för blommorna och chokladen som jag läste mig till i mitten av tråden... :-)

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

Tack för ditt inlägg i min tråd!
Ja, fy - man förstår inte mycket som rör sig i den där alkohol-hjärnan... Jag ska gå in och läsa din tråd (om du har någon?) - har du bestämt dig för att lämna?
När jag äntligen vågade säga rakt ut så blev min sambo sååå arg, men som du skriver - det blev han ändå så det gjorde ingen skillnad, han hade bara blivit arg för något annat annars...

Lycka till till dig, och mig!
Jag har precis pratat med en bekant, och tyvärr berättat lite kort om mitt liv och sambon - ångrar mig bittert, vill inte att hon ska prata om oss "på byn"... Blä, dumma mig, men kunde inte hålla mig i ledsenheten...

Kram!!

....hur dom tänker, personer med alkoholproblem. Du och jag kommer aldrig kunna förstå det, vi kan lära oss acceptera det, vilket jag fortfarande inte gjort med min pojkvän. Han är ju så bra egentligen, eller var det åtminstone....
Jag har inte alls samma situation med ett barn och så illa "kontrollerande" som du har av din sambo. Men det är inte långt därifrån och det är kanske där vi landar om han inte får hjälp. Han har tyvärr inte insett allvaret eller hans problem riktigt även om han nu är i en nykter period och säger att han vill sluta dricka. Jag är också rädd för hans reaktion när jag säger att jag vill lämna, men någonstans måste jag ändå tänka "det lär bli ett helvete när jag säger det men vad lever jag i nu då?"
Jag är precis som du i tankarna "lämnaintelämna" konstant, när vi har det bra är det ju fantastiskt men han går inte att lita på. Det borde väl räcka som anledning till att göra slut för oss båda?

alla tankar till dig och lycka till oss båda som förtjänar bättre.
/S

Har tänkt så mycket de senaste dagarna efter vårt senaste gräl/samtal. Jag har kommit fram till att det är svårt att vara "egoist". När jag försöker göra sånt som är bra för mig och som jag mår bra av- då ska det ifrågasättas och ratas. Det är inte så lätt att stå upprätt och stå på sig i dessa lägen när man alltid satt alla andra främst. Jag har ändå kommit fram till att han ska inte få hindra mig att ha kul med mina vänner, hindra mig från att träna på min lediga tid eller hindra mig från att vara social.
Det måste ju ändå vara hans ansvar att ta hand om sina känslor vad gäller svartsjukan och rädslan att jag är ute med någon annan. Ja, jag har trampat i klaveret, sårat honom djupt och kränkt honom när jag för 2 år sedan var otrogen. Jag tycker att jag fått sona mitt brott både nu och då- hur länge ska han hålla på? Vår relation har ju inte en chans när den ömsesidiga tilliten är borta för jag litar ju inte på honom heller. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte varit otrogen vare sig före eller efter den gången och att jag inte haft kontakt med killen en enda gång efter detta. Det spelar ingen roll vad jag säger för min sambo är fast besluten om att jag har kontakt med honom och att jag flirtar hej vilt när jag är ute. Återigen- jag är en glad tjej och det vill jag också kunna få fortsätta att vara.
Känner mig ändå beslutsam i att jag ska fortsätta att göra saker jag mår bra av. Dock är det så drygt när det efter någon vecka tas upp och det haglar anklagelser som inte är sanna.

Var bara tvungen med detta inlägg att påminna mig själv om hur viktig jag är i mitt liv!!
Kram

Precis - det kanske bara är det fysiska jag saknar - får mycket av barnen, men det är inte bara det... När jaa kände doften av exsambon blev det ju alla saker - det manliga, det mysiga, den starke, och sedan är det ju som du skriver - det betyder ju kanske mer att jag saknar det fysiska än just honom. Hoppas jag - ibland tror jag ju att om jag inte höll distansen så hårt som jag gör så hade jag kanske gått tillbaka? Jag tror inte det och hoppas inte det, men... Min hjärna har uppenbart inte fungerat som den ska tillsammans med honom.

Jag har fått ett mail från honom - och det kan ju fortfarande vara skrämmande: att han kan bli så arg för så små saker?? Han tycker inte att jag avslutar mina mail på ett trevligt sätt och då ser han det tydligen som sin livsuppgift att rätta mig... Dessa små saker är viktiga för mig att se: att vi har så lite kontakt som vi har nu, och ändå hittar han saker att korrigera hos mig, att skälla på osv - det tolkar jag som att om vi skulle flytta ihop igen (vilket jag ju sagt att jag inte vill och vilket han upplyst mig om att jag minsann försuttit mina chanser till;-) ) så skulle hans beteende vara ungefär som innan - för om vi skulle spendera mer tid ihop så skulle han ju få ännu fler saker att korrigera och bli arg för osv... Bra att jag tänker på detta och uppmärksammar vad som händer i våra kontakter.

Blir lite fylld av längtan när du skriver om vännen du sov med - jag har en vän som jag känt länge (med undantag för de år jag levde med exsambon) och vi skulle nog kunna ha det så, med risk för att det skulle hända mer och det vill jag inte riskera...

Tack Markatta för snälla ord till mig! Forumet är oändligt värdefullt - dels att få all återkoppling, dels att få "skriva av sig" och inte minst att jag är anonym så jag kan vara helt öppen med mina tankar: ingen känner igen mig, ingen kan döma mig, tvärtom: ju ärligare jag är desto mer får jag ut av att skriva!

Kramar!!

så minns jag att jag också saknade det där fysiska. Inte direkt sex utan just som du skriver kramar, hålla om/vara omfamnad och att sova tillsammans. Det är ju inte alls konstigt, oavsett man haft en bra eller dålig relation. Att gå från att ha sovit bredvid någon, kanske under flera år, till att sova ensam, skapar en saknad i muskelminnet. Människor mår ju bevisligen bra av fysisk kontakt, taktil massage används ju bl.a. inom vård och omsorg.

Nu generaliserar jag men jag tycker att svensken överlag är dålig på fysisk kontakt. Det är snabba kramar, klappar på axeln, även då gamla vänner möts. Fysisk äganderätt kopplas tyvärr ihop med parrelationer vilket jag tror är en del av det som underlättar för att vi ska fastna i s.k. farliga relationer. Vi har ett behov av fysisk närhet som enligt samhällets norm bara kan uppfyllas i en parrelation. Det ses som konstigt om två vänner håller hand på stan(om det inte är tonårstjejer) eller om vuxna vänner håller om varandra och sover tillsammans. Det är synd tycker jag för all kroppskontakt är ju inte alls sexuell men i vårt samhälle kopplas det nästan uteslutande ihop med att man också har en sexuell relation. Det ser olika ut i olika kulturer.

Sorry för att jag flummar iväg i din tråd men det du skrev just om beröring väckte tankar och minnen hos mig. Minns när jag under några år var singel och tröttnat på one night stands och upptäckte att det inte alls just då var sex jag sökte när jag började sova tillsammans med en kompis då. Alla runt omkring utgick ifrån att vi hade en sexuell relation när vi egentligen bara mådde bra av att sova bredvid någon man gillade och kände sig trygg med. Mysigt att vakna tillsammans och äta frukost på helgen. När jag sedan blev tillsammans med en kille så slutade vi med det, antar jag var rädd han skulle bli svartsjuk eller att jag bara helt omedvetet accepterade att i en parrelation så "äger" man ensamrätten på kroppskontakt även oavsett den är av sexuell natur eller inte så finns det ju outtalade gränser för hur länge en kram får pågå till exempel.

Summa summarum så tror jag inte man ska koppla ihop en sådan saknad av en person man upphört ha en relation med med kärlek. Det är så mycket annat också. Du är väldigt bra på att sätta ord på dina känslor och tankar. Jag uppskattar verkligen din ärlighet i den process som ännu pågår. Jag gläds med dig i ditt nya liv. Du ger hopp till så många!

Kramar

... och undrar hur du har det?

Tänker på dig!! Hoppas att du har en skön sommar, att ni njuter tillsammans och är lyckliga, och att det är därför du inte skrivit på länge!!
Varm sommarkram!!

om att G i G är den 21a september. Kram !!

Tack, eller vad jag ska säga, Framtidsdrömmar! Men jag vill gärna ta det som en komplimang.
Jag vill inte hålla näsan för högt upp i luften (det kan ju komma in i regn, haha...), men jo, jag är glad att jag hade modet! Det kommer du också ha en dag! Jag finns här för dig! Det har inte varit lätt och det är inte lätt varje dag, men helheten är bra, god och underbar på många sätt.
Du är värd bra saker, du är värd att få tänka på dig och ditt liv.

----
Och Tack Mt!! Tack för så fina ord, från fina dig till mig - "Jag är glad att jag mötte dig och ännu mer glad över hur du tag steget och förändrade ditt liv!" Och återigen måste jag skriva till dig - hur glad jag är att jag mötte dig, så oändligt glad! Du underbara människa - du är en verkligt fantastisk människa, tack för allt du gjort för mig, skrivit till mig, tipsat mig om - tack!

Jag läser Nilsonnes bok, och läser långsamt och försöker ta till mig, försöker öva. Och det hjälper mig. Jag kommer nog behöva läsa den många gånger, men så skönt det är att inse att jag behöver inte låta tankar stanna i mig, fastna i mig - jag kan försöka styra bort dem!

Jag blir glad av dina ord om min "analytiska och organiserade sida", för det stämmer överens med hur jag själv tänker om mig i allt större utsträckning.

Tack för versen:
Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Så vackert och så härligt - jag har redan kopierat den för att ha kvar den. Ja, mina drömmar ska få leda mig ibland. Mina husdrömmar är starka, jag ska vårda dem ömt!

---

Jag har varit ute med en vän. Hade en så härlig kväll - så avslappnad, ingen alkohol, mycket folk och mycket trevligt. Det är första gången på oändligt länge som jag varit ute på det sättet. Och jag kände mig som en kossa nyutsläppt på grönbete - oj, vad många människor det finns?! Vart har alla människor varit de senaste åren i mitt liv? Haha, ja, jag kan nästan skratta högt. Jag har ju knappt vågat titta på människor de senaste åren, av rädsla för att bli beskylld för att flirta, titta för mycket, titta på fel person och allt det där vanliga...
Tänka att jag fick sitta där med min vän och bara titta - långa män, långa kvinnor, korta män, korta kvinnor, snygga män, vackra kvinnor, blonda människor, rakade huvuden, skäggiga, mörkhåriga, iklädda klänningar, shorts, transparent, skjortor, gympaskor, sandaler, högklackat, halsband, örhängen, tatueringar...? Ja, oj, jag var helt slut när vi gick - jag hade så många intryck att det var svårt att smälta. Allt detta för att varje gång jag varit ute, med eller utan exsambon, så har jag inte vågat titta på andra människor.

Men...
Jag har tänkt ibland att jag ska läsa min tråd, jag har aldrig gjort det - jag har inte orkat... Men nu kanske är tid?
Jag är ju så nöjd på så många sätt, men ibland är det som att allt det där hemska, jobbiga, sorgliga inte har hänt... I mitt huvud har jag inte haft det så illa, "det är så många som har det värre"...
Under förmiddagen mötte jag exsambon - han var nyduschad; fortfarande lite blöt i håret, nytvättade & fräscha kläder, sådär snäll & tillmötesgående och lugn, och framför allt så kunde jag känna doften av hans rakvatten. Den där manliga, underbara doften förde mig tillbaka till allt det mysiga, det go'a, härliga och bra... Jag överväldigades av minnen om hur vi kunde ligga nära, han låg bakom mig och höll om mig så att vi låg extra nära, han klappade mig, smekte mitt hår och han luktade alltid så gott... doften fick mig att tänka på alla kramar, all närhet, allt gott, hur skönt det var att ha någon att kramas med... Och jag ville bara kasta mig om halsen på honom, bara krama honom, få känna hans starka armar runt min kropp, få känna mig så där liten och omfamnad som jag kunde känna mig i hans stora, muskulösa armar... samma armar som jag nästan glömt hur de kunde användas till att kasta saker, hålla fast mig (men nästan aldrig slå mig), att jag de sista åren inte ville vara speciellt nära, att jag så många gånger var rädd när han använde sin stora kroppshydda för att trycka upp mig mot väggen så att jag inte hade någonstans att ta vägen medan han stod och skrek mig rakt i ansiktet...
Det kanske jag behöver påminnas om i min tråd?! För när jag skriver dessa korta rader här ovan så blir jag så oändligt ledsen, för det är som att jag glömt... Alla de där härliga kramarna var härliga, men de överväger inte allt det andra - jag valde ett nytt liv.

Jag tänker som Mt - vad är bättre idag...?
Och vad fint tänkt av Mt om att faktiskt inse att man har ett val - det är inte helt enkelt.

Idag tänkte jag av en händelse på när ett par grannar till mig och exsambon plötsligt skilde sig för tre år sedan. Då förstod jag någonstans innerst inne att jag skulle kunna lämna min sambo. Sedan malde det i mitt huvud tills det blev akut. Men inte ens då kunde jag ta beslutet, inte förrän flera månader senare, av full ångest och tankeverksamhet, flykt och förnekelse och ännu mera ångest.
Men en dag finns inget annat än just ett val, ett aktivt val att stanna eller att lämna.

Var rädd om dig - du har bara ett liv.

av en händelse (osannolik sådan) och i ett helt annat sammanhang stötte jag idag på en mening:

Det svåra är inte att välja - det svåra är att förstå att man faktiskt har ett val.

Då tänkte jag på dig. Kramar / mt

blogginlägget läste jag 7 februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag läste Carina Bång varje dag då och det har hjälpt mig mycket. Liksom forumet - jag minns faktiskt inte om jag hade börjat skriva på forumet då ännu men åtminstone läste jag många gånger dagligen. Då var forumet min livlina. Verkligen.

Det är du och bara du som kan ta makten över ditt liv!

Visst - kanske det blir bättre morgon (idag). Vad är det som är bättre då? Vad har egentligen förändrats? Är det dina tankar om den situation du sitter fast i nu eller är det situationen? Det finns förändringar på ytan och dom som rubbar grunden - och det där vet du ju förstås. De är inte ovetskap det handlar om. Det vet jag. Och hur svårt det är.

Det väcker känslor och gör ont i en bredvid-vandrare att se hur en annan väljer att sitta kvar i en fångenskap som egentligen är ens egen. Här på forumet är vi verkligen maktlösa inför andras liv och val. Vi kan bara berätta om oss själva och ta tillvara andras speglingar.

(Om jag minns rätt så skrev vi om julsakerna julen 2012. Hur tänker du fira jul och nyår de här året? Det är mindre än ett halvår dit.)

Hur är det med dina samtalskontakter?

* * * * *

Såg nu ditt inlägg till flygcert och kom ihåg en text som jag läst ibland där det passat sig. Delar med den till dig:

Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Kram, kram / mt

jag blir i mitt hjärta när jag läser! Din analytiska och organiserade sida har hela vägen lyst igenom i dina svar och nu arbetar du med dina styrkor för dig och ditt och barnens liv!

Jag känner så väl igen tankarna runt dem som lämnar/lämnat forumet utan att sätta punkt... Som bara är borta. Ibland visar det sig att människor fortsätter läsa utan att skriva och så kommer det en hälsning mitt i allt. Ett par gånger har nån tittat in och berättat att en supande sambo dött. Några bloggar också och några blir vänner på facebook, under nick eller som de personer man är. Men lite är vi som skepp som möts i natten... och vi lämnar spår i varandras liv.

Jag är glad att jag mötte dig och ännu mer glad över hur du tag steget och förändrade ditt liv!

* * * * *

Efter att jag skrivit detta ovan lästa jag Framtidsdrömmars inlägg i din tråd och då kom jag ihåg en liten text som jag läst ibland när det passat sig. Sällan har den känts så rätt som när det gäller dig. Den handlar om dig!!!

Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Kram, kram, kram! Sommarglädje! / mt

Jag försöker göra det jag vill, stå för det jag vill, den jag är osv. Sambon lyckades återigen igår få mig att känna att jag "känner fel".
-Det är fel av mig att träffa mina vänner och gå på dans och ha roligt när vi har det så dåligt.
-Jag träffar andra och bjuder ut mig när jag är på dans.
-Jag gör ingenting hemma- har inte lagat mat på flera veckor enl. honom.
-Jag kan då minsann inte må dåligt, jag som sover som en stock varje natt.
-Jag måste vara ute bland folk för att visa upp mig och få uppmärksamhet (det är det han säger när jag vill att vi ska tex. ta en promenad och gå ner till samhället när det är div tillställningar)

Det blev så mycket sagt igen mot mig igår så idag är jag helt tom, återigen. Jag är en social och glad tjej som älskar livet- han ska banne mig inte få ta ifrån mig livsglädjen och viljan att träffa folk.
Idag är ingen bra dag- kanske blir det bättre i morgon.

Jag vet var han vill ha mig; på en pidestal, hemma, vid spisen, på affären för att handla mat, i tvättstugan för att tvätta. Jag ska se till att hemmet är städat och att barnen har det bra och sköts samt finnas till hands i sängen.
Allt utöver det är inget som är viktigt; att jag vill äta sunt, umgås som ett par, motionera, träffa mina vänner och göra roliga saker. Han tar ifrån mig glädjen- mår inte han bra ska ingen annan heller få må bra.

Kära Flygcert, jag avundas ditt mod och beslutsamhet. Önskar att jag kommit lika långt som du. Jag är glad för din skull. Det du beskriver i punktform är precis så som jag, i mina drömmar, har det.
Kram på dig och njut av livet.