Senaste kommentarerna i forumet

Hej lone.ranger! Det är bra frågor du ställer!

Jag läser och skriver inte här så ofta nu för tiden, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och jag har funderat mycket över det där med ultimatum och återfall.

På ett sätt håller jag med Adde: nej, du skall inte acceptera återfall. Särskilt inte om du har uttalat orden "dricker du igen så går jag". För då MÅSTE du göra verklighet av ditt ultimatum. Annars hör alkoholisten dig säga "jag menade inte allvar med mitt ultimatum, utan nu kan du fortsätta som tidigare, eller till och med öka farten lite för min gräns är inte passerad". Det är förödande.

Men, å andra sidan: det är inte fel av dig att acceptera återfall, så länge du är på det klara med vad du gör. Det kan vara så att alkoholisten djupt ångrar sitt återfall och är ärlig med sina problem att hålla sig nykter. Och det kan vara så att du väljer att stå ut med något återfall under vägen mot nykterheten.

Min poäng är: du måste känna efter själv var just DINA gränser går. Det som varit rätt för någon annan behöver inte vara rätt för dig.

Jag uttalade mitt ultimatum. Det funkade ett tag, men sedan drack maken igen. Och jag lämnade (vilket jag aldrig hade klarat om det inte var för att min terapeut hjälpt mig tänka ut en konkret plan). Maken genomgick behandling, och när han kom hem därifrån var jag tillbaka hemma så att vi kunde börja om. Då funderade jag mycket på om mitt ultimatum fortfarande gällde, och kom fram till att det inte gjorde det. Jag var inte längre beredd att lämna honom om han tog ett återfall. För jag kan inte leva med en fot ute ur vårt äktenskap. Jag kan inte hota honom med att lämna honom, när jag ser att han kämpar för att hålla sig nykter.

Nu har han snart varit nykter i tre år, och vi har det fint tillsammans. Om han skulle dricka igen, så stannar jag kvar. Men - om han skulle börja ljuga, smyga och gömma igen: då går jag.

Så tänker jag. Var rädd om dig!
/H.

du ska inte acceptera återfall. Det innebär att du flyttar fram dina ultimatum ytterligare ett snäpp och visar på så sätt att de inte betyder något, alltså ok att dricka igen. Jag som alkis tar varje tillfälle till öppning i dina ord och fortsätter som förut.

fina Markatta för att du delar med dig av din fantastiska resa i sammanfattning och ger oss en tro på att det fungerar !

Kram ♥

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

fick helt spontant lust att skriva "ja jävlar va´bra vi e - vilket jobb vi gjort och gör" :)))
Härlig läsning. Befriande och befriade! / mt

Mycket kan verkligen hända på ett år. Förtvivlan kan bytas ut mot framtidstro, ångest och rädsla mot mod, hålla krampaktigt i tömmarna men blunda för stupet som väntar längre fram mot (flygcert; this one's for you...) att fan släppa taget och flyga och låta en gynnande vind bära en att lättare se andra vägar. Ibland krävdes det en storm i form av överjävliga situationer som jag inte kunde styra, ibland var stormen mental och kickades igång av en medmänniska här på forum, t.ex. hösttrollets eller addes 'tough love', rakt på sak med argument som jag inte kunde värja mig mot, där min mask inte längre var verksam. Också den återkommande brisen hjälpte. Jag kunde faktiskt känna hur Lelas och mulletanten stod och puffade mig i ryggen, bort från stupet, uppåt. Det var exempel på mina "visa gamla", de som hade varit där men tagit sig ur det och stod för framtidstron.

Brudarna som kom till anhörigdelen av forum ungefär samma tid som jag var också oerhört viktiga. Där försvann mycket av skamstämpeln. Jag läste deras berättelser och grät med dem, kände igen mig och genom att respektera dem och inte döma de som var i liknade situation som jag var då så blev det lättare att inte heller döma mig själv. Kraften att 'dela' erfarenheter är stor. Säkert omedvetet så har t.ex. flygcert och sorgsen fått mig att vara ärligare mot mig själv bara genom att skriva utifrån sig själva. Det är lättare att visa sig svag inför någon som också sänkt sin gard. Samma på alanon- och AA-möten, någon delar något, man har kanske själv inte tänkt säga något sedan hör man liksom sin röst som en enda lång utandning.

Därför blir jag också rörd och glad av Särbo11's kommentar hos mig. Så kände jag ju också en gång i tiden! Och såklart inför så många fler än de jag nu har namngett, vissa nämnda, ingen glömd.

Jag har läst hos mulletanten i "det vidare livet" såklart och det väckte lite tankar om 'de gamla' och 'de nya'. Jag skriver nog inget nytt egentligen men hon fick mig att sköljas av en känsla av tacksamhet och också en reflektion över det gångna året. MT skriver om 'frälsning' och 'frihet'. Jag väljer att använda ordet frihet för visst känner jag mig fri och de stunder jag har det svårt så åtminstone friare. Faktiskt så känns den person som startade den här tråden som en helt annan människa. Ibland är det till och med svårt att minnas vad den människan har gjort. Tur att mycket finns kvar i skriven form för att hjälpa mig att minnas för allt det här är trots allt jag.

Jag är friare än för ett år sedan på så många sätt. Jag har valmöjligheter nu, istället för en destruktiv väg så ser jag flera betydligt trevligare vägar att gå. I stort sett alla mina relationer har blivit bättre, familj, vänner, kärlek och det var så pass "enkelt" att jag skulle börja visa vem JAG är, tycker, tänker, vill. Visst har en del relationer (vänner) upplösts men det har också varit för att det inte var den typen av relation som jag ville ha. Jag är till och med friare i kroppen. Fri från rökning. Fri från alkohol. Den där spänningsvärken i mage och muskler har släppt, spända käkar, värkande skalle har bytts ut mot en kroppsmedveten träningsvärk och jag är starkare och smidigare.

Fattar nu vad MT kan mena med att använda ordet 'frälst' för jag låter nog som en nyfrälst. Men hur beskriver man det största som har hänt en egentligen. För livet är stort, inte alltid lätt men stort. Samtidigt känner jag en liten oro. Känner jag så här för att "min alkis" är i en förändring, inte dricker och tar hand om sig själv? Skulle allt det här bara blåsa bort om han väljer att börja dricka igen? Jag tror inte det. Sorg skulle jag förmodligen känna oavsett men jag har i alla fall långt bättre förutsättningar nu att ta hand om det. Det som är bra är att jag inte alls längre går och oroar mig för att han ska dricka. Händer det så händer det men jag misstror inte och det är jävligt skönt. Kände det starkt i förrgår då vi hade ett ganska stort gräl(ej alkoholrelaterat) och skiljdes som ovänner för att sura/lugna ner oss på varsitt håll. Tidigare har jag då haft jättesvårt att släppa tanken på att han kommer dricka för att han är upprörd men så är det inte längre nu. Vi behövde en time out för att inte bråket skulle eskalera helt enkelt. Och det funkade, lättare att prata när man inte är rosenrasande.

Säkert tänker han på alkohol, kanske måste resonera med sig själv vid sådana tillfällen. Jag vet att jag gör det med cigaretter fortfarande. Speciellt när jag är arg, upprörd, ledsen så kommer tanken liksom per automatik, att jag skulle ta mig en cigg för att lugna ner mig. Då måste jag resonera med mig själv och säga; markatta, du har varit rökfri så länge nu att du inte är det minsta fysiskt beroende och det enda 'lugn' man upplever av en cigarett är om man tillfredsställer en abstinens som du alltså inte alls längre har utan det du upplever nu är bara ett tankemönster och det du eftersträvar just nu är bara det där djupa andetaget man tar då man tänder en cigg vilket du kan få ännu bättre om du bara lägger dig ner en stund och andas djupt och lugnt med magen. Skulle någon då stå och skrika på mig att du får inte ens tänka tanken på att ta en cigg, så skulle det ju inte funka.

Nästa vecka ska jag sätta mig i skolbänken igen, göra klart den utbildning jag påbörjat för många år sedan. Trött på att bara få "skitjobb", tillfälliga anställningar, tvingas jobba gratis genom praktik utan möjlighet till anställning. Har ju bara ett år att läsa igen och nu har jag kraften och orken att göra det och det känns jättebra. Tidigare har jag skämts för att jag "inte klarade av" studierna och hoppade av då jag för flera år sedan mådde dåligt. Men nu är nu och det här är precis det jag vill och tänker göra. När jag är klar kommer jag kunna få ett arbete jag trivs med och jag känner mig redan stolt bara över att jag skrivit in mig och vågar. Framtidstro.

Kramar

Jag förstår hur du känner.jag har det inte så, men annt problem. Men har sett betedet väldigt nära min svärfar gjorde så mot min svärmor. Och blev mer och mer elak när hon inte ville dricka bjöda han hem vänner. När hon vill e sluta röka blåste han rök i hennes ansikte. Hon lämnade han till slut efter alldeles för många år.hon trodde att barnem skulle vända sig emot henne men det blev tvärtom. Jag förstår att du inte lämnar nu men om du blir starkare så kan det bli lättare. JAG ÄR GÄRNA DIN VÄN, vi känner inte varann än men har tsget ett beslut samtidigt.Vi kan ska en kompis tråd där vi skriver till varan att börja meed bor du i norr, södeer eller i mitt en kram din nya vän i ett nytt starkare liv.jag håller koll om du vill skriva är sjukskriven och kan inte göra nått.// värmade kramar pixie

Min man är passivt aggressiv. Han dricker mycket måttligt.
I stället började jag dricka för att stå ut med situationen och
vara honom till lags. Mitt drickande har dessutom givit honom
en hållhake på mig. Bara jag ser på honom så blir jag orolig och
vill bedöva mig. Nu har jag fått nog och har varit nykter i fem dagar.
Jag ska se på honom med nyktra och ögon och släppa fram mitt rätta jag.
Att han inte är riktigt normal bevisas av att han är sur och elak nu när
jag inte dricker. Vid mina tidigare försök har han köpt hem vin och frestat
mig genom att dricka och säga mmmmm. Att jag inte lämnar handlar mest om ekonomiska skäl
samt att jag är rädd för att han ska förtala mig på jobbet och privat. De flesta vänner
har jag förlorat och jag är mycket ensam. Själv sticker han iväg på sina egna resor ärenden,
ringer inte om han blir sen och ignorerar mig. Ställer jag det minsta lilla krav så straffas jag
i veckor, dagar av tystnad och hämndhandlingar och till sist ligger jag i sängen och gråter med
ett vinglas. Nu är det såklart inte hans fel att jag dricker, det är jag som för glaset till munnen för
att dämpa ångest och depression. Nu får det vara slut på det. Jag och ingen annan måste ta itu med mina
problem. // Spes

Hej Whinter!

När du skriver om din fd sambo är det som att du beskriver min.... Skrämmande likt! Jag har fått så många glödlampor som tänts i min skalle den senaste veckan så jag tror varenda lampa varit släckt de senaste 20 åren. Jag brottas själv med exakt samma tankar, jag vill vara med honom för han är ju så fin emellanåt, men nån lampa jag har blinkar rött, plötsligt känns hans påstådda "kärlek" inte längre så äkta.

Hur ska jag veta hur äkta den är? Manipulativ tycker jag att den är, och jag själv är ju sjuk i medberoende och kanske bara inbillat mig att hans omtanke om mig emellanåt bara är för att just få sina egna behov tillfredsställda och har inte ett dugg med mig att göra.

När jag skaffade egen lägenhet och flyttade för ett par år sedan kunde han knappt vänta med att skaffa en ny, det ser jag nu som ett tecken på att äkta kärlek från hans sida inte existerar. Jag började ju vara tillsammans med honom igen såklart. Antar att jag som medberoende inte kan räkna med att ens mina känslor jag känner är sanna, låter ju skitkonstigt, en känsla ska ju inte kunna vara fel. Men jag kanske undertrycker mina sanna känslor och konstruerat de känslor jag har för honom, skumt, luddigt och flummigt tänkt men så tänker jag. Jag ska nu försöka tänka på att jag i första hand ska må bra. Det är det viktigaste nu.

Jag känner med dig!

Kram

... ja, jag vet inte vad som är typiskt för alkoholister riktigt: självklart kan de i sitt missbruk manipulera, ljuga, skälla osv, men min exsambo är värre än så och när jag läser dina inlägg whinter, så blir jag berörd - min exsambo hade de där dragen: det är fel på alla andra, själv var han bäst på allt och förväntade sig extremt mycket beröm för allt (av mig framför allt), bytte ofta jobb (kollegorna är lata jävlar, ingen vill arbeta ordentligt, ingen hängde med i hans tempo, chefen styr inte upp osv osv), det var hot så fort saker inte passade honom, allt var mitt fel och han vann alla konversationer och förlöjligade och tryckte ner mig, många försök att kontakta min familj och försök att få dem att "tala mig till rätta" eftersom jag var så och si och sån och allt vad det var (detta hade jag nästan förträngt tills jag läste dina rader) och det var död och pina.
Han dricker inte längre, men han har kvar alla dessa sidor och får han chansen så är allt fortfarande mitt fel oavsett vad som hänt/händer...

Jag stämmer in: Ge det tid - måste du besluta nu?
Kramar!

Efter kontakt med socialtjänst, polis och min samtalskontakt är jag väldigt trött nu. Sådär trött så att jag har svårt att hålla mig vaken på jobbet dessa dagarna.

Samtliga av dessa kontakter påtalar att nu börjar det nå gränsen för vad barnen ska behöva utstå från sin pappa... Pratade lite med en kollega som också separerat, men barnens pappa har i det fallet lagt ner sin kontakt med barnen. Kollegan, som vet en ganska begränsad del av vad som hänt och händer, sa att "det är alltid bättre för barnen att ha sin pappa i närheten, och han verkar ju i alla fall vilja vara med barnen" och jag är så kluven i frågan. Å ena sidan håller jag med - det är viktigt att ha pappa i närheten, men de saker han gör mot dem kommer ju skada dem för livet. Gör så ont att jag inte vet vad som är bäst för dem. Å andra sidan - så bara för att pappa i vårt fall vill vara med barnen (oftast...) så försvinner eller ursäktar det inte de saker han gör och säger mot dem emellanåt. När jag tänker igenom saker han gjort och gör så känns det inte ok, men om jag försöker tänka rent konkret barnens tillgång till mamma OCH pappa så är det ju klart att det är bra att ha både mamma och pappa.

Åh. Livet är ingen dans på rosor...
Fast rätt ofta är livet rätt avslappnat och gott nu för tiden, jag behöver inte leva i total stress längre.
Vill bara att barnen ska få känna det - inte fråga om pappa är arg, om pappa blir arg, be mig säga att han inte ska bli arg mer, säga att de inte får göra dumheter hos pappa, säga att pappa är arg varje dag... Och samtidigt gillar de ju ibland allt med pappa?!
Åh.

Glömde lone ranger, ja jag flyttade p g a alkoholen. Det enda han svarade när jag försökte ta upp problemet vid flertal tillfällen, då jag också förklarade att jag skulle flytta om det inte blev bättre var" hur länge ska du hota med det". När jag sedan berätta att jag skaffat lägenhet var jag en hemskt svek full person som inget sagt!!!!??? När jag sedan flytta för 2 månader sedan var ju det en bra ursäkt för att ta sig en rejäl sup period (aldrig värre än han kan jobb) . Han mådde tydligen riktigt dåligt psykiskt och han började på eget initiativ KBT terapi och den vita månaden. Bra tecken antar jag,,,, eller??

Hej och tack för era svar!

Största anledningen till att jag funderat på personlighetsstörning är nog att han ibland känns helt empatilös, att han manipulerar människor (inte bara mig), att han känns avundsjuk missunsam. Kollegorna kan inte sitt jobb, och framför allt kan aldrig chefens sitt jobb! Han har under 4 år haft 3 jobb och samma tongångar på varje arbetsplats. Han har vid flertal tillfällen tex försökt manipulera genom att kontaktat mina vänner och min släkt, som vi umgåtts med och i bästa offer stil sagt att jag är så svår på många sätt sur tvär kontrollfreak mm. Han har givetvis aldrig fel, och gör inga fel! Även då han strulat till det Big time vänder han runt det så det blev mitt fel. Att diskutera sig fram och lösa en konflikt finns bara inte!!! Hur mycket jag än tänjer min gräns vägrar han att ge så mycket som ett lillfinger. Han glider undan, avleder, stänger diskussionen med en överlägsen o dryg kommentar typ," sluta, du hetsar bara upp dig själv" och då är jag oftast i ett läge då jag gråter av frustration.Eller så går han bara iväg och vägrar prata mer. Därefter är silent treament som gäller i x antal dagar. Ljuger gör han givetvis också. Han är ofta sur och irriterad, han är dominant och styrande. Det han aldrig gör är svär eller säger fula ord eller saker. Han är mer sofistikerad än så. Detta beteende drabbar mig och hans vuxna barn. Ett av barnen har han ofta konflikter med och under dessa konflikter kan kontakten brytas i månader. Att det bara är ett av barnen beror på att den ena säger ifrån och vägrar styras. Den andra är svagare och därav mer kuvad.

Oj och när jag läser vad jag skrivit tänker jag att ni måste undra vad som gör att jag inte bara drar fortare än kvickt! Jodå det finns perioder då han är snäll, ompysslande och vi har det riktigt riktigt bra!! Jag vet inte varför men mina band till honom är så starka.

Men kanske är det så som du beskriver Mamma Blue att alkoholen förändrar personligheten väldigt mycket. Att man kan bli dum och elak när man dricker de fattar jag ju, men min fd sambo har den personligheten full som nykter. Även om den blir värre när han är full.

Ja lone ranger,
jag tror att jag vill vara med honom i alla fall. Men han måste reda ut sina problem med sig själv och de gäller även alkoholen örstås! Det jag är rädd för är att jag ska själv ska bortförklara, välja att inte se och inse. Hm, antar att det är samma förnekelse som alkoholisten har!? Han brukar ha en vit månad i januari och såvitt jag vet har han hållt det men vad vet jag?? Känns som jag inte vet nåt om nåt längre. Han har smugit och druckit väldigt länge kanske 15- 20 år har jag fått veta av hans ena barn.

Oj nu blev det jättelångt inlägg och helt förvirrat skrivet, men det är så jag är nu. Ältar i mitt huvud, ledsen, saknar, förvirrad, trött, ångest...hjälp vad är rätt att göra ???????

Vad är det som gör att du istället tror det handlar om personlighetsstörning?
Vill du vara med honom? Gick ni isär pga alkoholen?
Kan han hålla en vit månad?
Måste du handla direkt efter hans löften? Eller kan du unna dig själv tid att fundera på vad du mår bäst av, för i slutändan är den viktigaste personen i ens liv en själv.

Börjat acceptera att det kanske inte kan vara vi, men jag önskar och vill vara med honom..
Något återfall kan jag ta eftersom jag ändå väljer det här livet varje gång jag väljer honom. Men så här ofta gör att man tappar hoppet och lusten.
Gick på anhörigmöten i våras men känner att jag redan jobbat med många av mina problem. Är inte heller orolig under hans nyktra uppehåll., så det påverkar mig mest på det sätt att när det hänt vet jag inte vad jag vill, brukar säga att jag älskar halva honom eller hela honom men inte hans beteende. Vill bara ha en framtid med den personen han är som nykter, men det kanske är önsketänkande..

Jag kan för lite om personlighetsstörningar, men jag kan tala om vad som hände under de åren jag drog igång min aktiva alkoholism. Jag blev egocentrerad, började ljuga,( att jag ljög för mej själv fattade jag inte förrän jag hamnade här på forumet), och jag blev mer och mer osocial, jag ville ju hellre sitta hemma och dricka än att bli tvingad att vara för långt från mina gömda flaskor. Inte många knop där... Alla "påhopp" från familjen om att jag kanske inte skulle dricka så mycket möttes med en iskall blick och kommentar typ "Det ska väl du skita i" Det är INTE jag. Jag är definitivt mer väluppfostrad än så, men suget kunde få mej att göra mycket konstigheter. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att försvara sin älskade alkohol...

Välkommen förresten! ;-)
/MB

Det måste vara jobbigt för dej att leva med en tidsinställd bomb, du vet att han kommer att dricka, men inte när. Hur länge kommer du att orka ha det så?

Jag kan bara ge dej rådet att läsa och skriva här, både i anhörigdelen och i alkisdelen (förändra sitt drickande är det mest liv i).
/MB

och välkommen!

Jag som skriver detta är alkis, har varit nyktet nu i drygt åtta månader, i princip helt tack vare detta forum. Jag är även anhörig, då min sambo fortfarande dricker.

Jag tror att man vinner på att som anhörig lära sej så mycket som möjligt hur en alkis tänker och fungerar, man är nog ganska chanslös annars, lögner och självbedrägeri är alkisens bästa grenar... Läs alltså gärna i både alkisdelen och i anhörigdelen, kommentarer är hjärtligt välkomna och är mycket bra för en själv också, man skriver långsammare än man tänker, då man hinner fundera lite på det man tänker. Äsch, nu blev det rörigt, men jag hoppas du förstår ändå!
Välkommen!
/MB

Det är tydligt att han har kvar hoppet om att bli nykter.

Men jag tror att jag börjar förlora det, jag klarar kanske att må såhär om och om igen men vill ju i framtiden ha barn, skulle inte vilja utsätta någon annan för detta,

hur vet man att han kommer klara det den här gången(eller inte)
Han är underbar på alla sätt men jag börjar ge upp hoppet om att vi ska kunna få en bra framtid.

Trött på att ge honom oändligt med chanser, flytten skulle bli vårat nya liv...
Har inte sagt att jag ska lämna honom som hot eftersom jag inte skulle klara att hålla det,(rädd att inte klara det ens om vi hade barn) men nu är vi ifrån varandra för att tänka på vad vi vill.

Han ska alldrig ge upp han är männska som försöker och du älskar honom det är fint han måste ta sitt drickande allvarlig för spiralen går neråt.Sjävet

Så klart du inte orkar (mycket) längre - det ska du inte heller för det förändrar ingenting! Det bästa tips jag kan ge dig just nu är att du läser i trådarna här under "Hjälpa någon som står nära". Jag brukar också rekommendera Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Det du kan göra, kanske det enda du kan göra (så tror jag) är att förändra ditt eget liv. Mannen och mannens alkoholvanor kan du inte och kommer inte att kunna förändra - jag tror att du innerst vet det själv. Du behöver jobba med ditt medberoende, sluta ljuga, skydda, släta över... sluta ta ansvar för att "allt" ska fungera. Det är verkligen lättare sagt än gjort. Men det är din väg till frihet.
DET du också KAN göra är att skriva mera här, du är varmt välkommen och du är på rätt när du har hittat hit. Att skriva är att klargöra sina tankar och det är ett viktigt steg. Du kan också söka hjälp inom kommunen eller varför inte gå till ett Al anon möte. Där kommer du att mötas av värme av människor som vet från insidan vad du upplever. Varma hälsningar, kramar / mt - som läst och skrivit här sen början av 2011 och forumet var början till att förändra mitt liv

Idag har jag pratat med min hjälpande vän, vi åt lunch ihop, eller snarare hon åt och jag petade, men jag fick berätta det jag behövde, och hon lyssnade och gav mig sitt stöd. Hon hjälper mig vidare att nå hjälp. Tror det är detta som gett mig styrka idag.

Mina tankar varit rätt så spridda på mitt jobb idag, helt disträ och märker att jag inte orkar lyssna på någon någon längre stund utan tankarna far ohejdat omkring i skallen, hur ska jag kunna fungera??

Snart blir det "The talk" med min alkoholist. Han har läst mitt mail och svarat att han vill leva som jag, måste ta reda på vad han menar med det exakt.

Jag ska försöka stå på mig med nollgränsen och att han får lov att söka hjälp, jag kommer inte acceptera att han försöker hjälpa sig själv. Jag vet han kommer slingra sig att han ska dra ner, men jag kommer inte ge mig. Jösses vad envis jag nu då låter, vi får väl se hur det blir.....

Jag försöker förbereda mig på alla de argument han kan komma med som visar att jag är helt fel ute och som behöver hjälp själv att se klart. Tycker jag tänkt på det mesta men förmodligen finns ännu många knep kvar från min alkoholist är jag rädd. Försöker fundera ut plan B om plan A inte funkar.......

som du beskriver så bra, och min alkoholist gick aldrig till fysisk våld men visst sa han många gånger att det var mitt fel att han drack att jag var tjatig och sur, han använde alla de härskartekniker som fanns för att sätta mig på plats även inför mina och hans vänner. När vi skulle säga till vår då 17-åriga son att vi skulle skiljas frågade han ju varför såklart, alkoholisten sa att vi växt ifrån varandra och ville olika saker. Jag sa att det var för att han drack... vet inte om det var smart men det kändes helt fel för mig att ljuga för min son.

Jag förstår dig flygcert att du inte menar illa alls utan vill bara beskriva för mig hur vi alla gör misstag. Det är bra stöttning!

Jag har sökt hjälp för mitt medberoende, jag ringde en vän ikväll som lovade undersöka vilka möjligheter jag har i vår stad, hon är insatt i sådana saker.

Vilken obeskrivligt skön känsla att veta att det finns hopp om stöd inom en ganska så snar framtid.

Jag känner att jag inte klarar att hjälpa mig själv. Första steget var att vända mig hit och det är jag oerhört glad för och det har gett mig insikt att jag bör söka hjälp för min egen del. Detta är inget jag längre ska skämmas över, fast jag vet jag kommer göra det många gånger ändå.

Kram!

att läsa hela din tråd Markatta, du är ju helt fantastisk!! Du ger så mycket av dig själv och jag inser att jag på intet sätt är ensam i världen. Vill också säga till er andra här i tråden att det är en enorm klokskap ni alla besitter var och en på sitt lilla vis. Så inspirerande samtidigt som tragiska erfarenheter rullas upp.

Kram
Särbo11