Senaste kommentarerna i forumet

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

och en del ledsenhet kommer ju som vanligt ikapp mig då och då. Jag mår ju mycket bättre, men ibland kommer de där arga, otrevliga meddelandena om att jag är sjuk, egoistisk osv och det låter futtigt här, men jag har ibland svårt att slå bort dem. Och häromdagen var jag tillbaka på samtal efter sommaruppehåll - jag var nog lite besviken på mig själv att det fortfarande kommer över mig ibland, att det fortfarande poppar upp gamla händelser då och då, saker som jag inte tänkt på under flera år, men när vi satt där och jag plötsligt var mer ledsen där än jag varit på länge så sa hon till mig att jag får vara ledsen, och det var som att vara fem år gammal och få tillåtelse av mamma - det kändes så skönt att höra. Jag vet egentligen att jag får vara ledsen, jag har hört många säga det och jag förstår att det kan ta tid, men en del av mig vill ju bara tuffa på och glömma. Vi pratade om det och hon pratade mycket om att jag måste låta mig själv bearbeta det.
Någon har skrivit till mig här på forumet att när man levt som jag gjort så har jag förträngt många saker, tryckt ner saker i mitt inre för att orka och nu måste det få komma fram, och det är ju det jag måste acceptera. Jag mår bättre och bättre, försöker fokusera på bra saker i livet. Jag har tittat på en ny bostad, ska titta imorgon igen, men kan inte bestämma mig... Tittar för att jag tror att det skulle passa barnen bättre (framför allt att få en trädgård att leka i), men det kostar mer... Åh, magkänslan är inte där ännu (?), inte osm när jag hittade mitt gryt.

Tänker på er alla!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!

tänkt på risken att nära mitt medberoende/medberoendebeteende på forumet. Läste med förskräckelse om dina erfarenheter från al anon-gruppen i din hemstad. Så trist:(
Vore kul om du kom med i fb-världen, den är säkrare och ett lättsamt sätt att vara i kontakt med vännerna härifrån. Tycker jag.
Kramar / mt

att se dig här igen !
Jag var på ett AA-möte för ett tag sedan där gudssnacket sprängde alla mina gränser, så mycket så jag blev osams med gökarna där :-( En liten grupp med samma personer som sitter där år ut och år in. Blir inte mycket konstruktivt där.
Jag hittar mina sinnesrostunder på tider och ställen som passar mig och inte deras Gud. Och jag måste säga att jag tycker det funkar rätt bra :-) Pröva att ta dig till Gullbranna för att få en turboeffekt i din utveckling ? Alla möten är öppna där och många olika infallsvinklar.....tom frierier och giftemål :-)

Kram !

men nu när det är uppe vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag behöver skriva. Jag provar tangenterna. Kanske ville jag mest se att ni finns. Kanske tyckte jag att det var jobbigt att släppa kontrollen. Kontrollen av att veta hur ni, mina forumvänner, har det, att förvissa mig om att mina medberoende vänner fortfarande gör framsteg, att alkisarna kämpar på, att ingen gått förlorad. Forumet är bra på så många sätt men till viss del så tror jag att jag genom det upprätthåller ett medberoendebeteende.

Livet med min alkis rullar på. Tror det var Mammy Blue som skrev om "try & error" och jag tror snarare det var det som fick honom att komma till sina egna insikter än mitt ultimatum. Det jag tidigare krävt av honom är nu sådant han själv kommer och tar upp med mig, hans vilja. Något jag nog hindrade genom att ligga på hela tiden. Och just det känns faktiskt jättebra. Kanske har jag tidigare använt ultimatumet som ett sätt att kontrollera honom, inte egentligen för min egen skull. Det var inte ärligt, jag kan se det nu. Kanske ville jag också straffa honom, "beröva" honom mig precis som jag själv kände mig "berövad" den man jag älskade. Så mycket ilska har jag haft i mig att jag blir utmattad bara av att tänka på det. Jag märker en skillnad inom mig nu. Ultimatum är nu uttalat men behöver inte slängas i ansiktet på honom dagligen och det är uttalat för min skull utifrån hur jag vill leva mitt liv. Jag läser på alkisdelen, många klarar det med hjälp av "en dag i taget". Jag vill att han ska klara det såklart och inser hur dumt det var av mig förr att han ska lova att aldrig någonsin mer dricka en droppe alkohol. Skrattar åt mig själv. Jag måste ju också tillåta honom att få känna sig stolt över att flera gånger tackat nej till alkohol utan att skuldbelägga med det som varit. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men för en medberoende så är nog kontrollen det sista. Det är möjligt att det är något jag får jobba med resten av mitt liv.

Läste Mulletantens vackra ord om mötena hon varit på med mullegubben. Det lät helt underbart. Lite avundsjuk blev jag (inte missunnsam, missförstå mig inte MT ;)), hade gärna velat uppleva något sådant. Jag har rått flera här att gå på alanon-möten och det kommer jag fortfarande att göra men tyvärr känner jag att jag inte får ut något av min grupp längre. Eller det var förresten en överdrift, det känns bra att jag kan dela ärligt. Jag bor i en liten stad och det är en handfull som går på möten, alltid samma. Jag vet att vi som medberoende har många likheter och liknande erfarenheter men jag upplever ingen gemenskap.

Alla, förutom jag, är pensionerade kvinnor och alla är kristna troende. Jag tror de "höll igen" när jag var ny om gudssnacket för i början kunde jag känna igen mig i mycket då många av delningarna rörde sådant som var kopplat till medberoendebeteende. Nu för tiden känns det som ett väckelsemöte och jag blir oerhört provocerad när (nästan) alla säger i delningar gång på gång att det är omöjligt att nå sinnesro om man inte mött gud. Jag respekterar deras tro men upplever inte att de respekterar mig. Flera gånger under fikat har de pratat med mig om det, att de önskar jag får möta gud eller att jag måste släppa in gud i mitt hjärta, trots att jag förklarat hur jag tolkar min "högre makt" som något annat än den kristne guden. Jag har till och med fått höra, efter att ha berättat om väldigt betydelsefulla stunder av sinnesro jag funnit i naturen, att det inte alls var sinnesro för sinnesro upplever man först då man hör guds ord! Jag blir väldigt ledsen och arg över att det har blivit så.

Jag kommer nog inte gå tillbaka dit. Jag har heller ingen möjlighet att åka till annan stad tyvärr. Själva konceptet tror jag på, i början var det oerhört skönt. De öppna AA-möten jag varit på har gett mig mer, dels var det en brokigare skara, olika typer av människor från olika sociala miljöer och dels var snacket om en högre makt helt öppet för fri tolkning. Men jag kan ju inte gå på AA-möten.

Jag vet att kommunen här har samtalsgrupper för anhöriga på beroendecentrum. Har någon här erfarenhet av sådana? Något behöver jag hitta.

Kram på er!

Everything will be okay in the end.
If it is not okay, it is not the end.

Magkänslan finns där, någonstans. Idag påmindes jag om exsambons ovilja att ha barnen - han vill ha dem för att det är hans "lagliga rätt" (hans egna ord) och kanske för att jäklas med mig samt att hans familj trycker på att han ska ha dem, men när han har möjlighet att ha dem längre en dag så vill han inte... Känns då så klart extra jobbigt att han alltid påtalar att han är så bra pappa, att han har rätt att ha dem, att jag är sjuk osv. Men magkänslan säger "kör på!". Jag gör rätt.

Jag har en god vän som skickade så fina sms till mig idag, tack.
Jag har en annan vän som ringde igår. Vi har inte mycket kontakt under sommaren, men jag tycker om henne och blev glad att hon ringde.
Jag har min bästa vän, som hjälpt mig att överleva detta, bästa, bästa du - du vet att jag nästan inte överlevde, men du var min räddande ängel.
Jag har min nya, gamla vän - vi har tagit upp kontakten och jag mår gott med dig. Tack för att du lät mig komma in i ditt liv igen.
Jag har fler vänner och jag är tacksam för dem alla.
Jag har er som finns här, tack för allt.

är en vinnare alexandra73! Du har återtagit makten över ditt liv. Det är stort. Var stolt!

Ta hand om dig, lev väl! Gå gärna till Al anon.

Kramar och allt gott! / mt

Värmer Kerran , i kväll har jag tappat hoppet om att det någonsin kan fungera mellan oss, tycker att han förändrat sitt beteende gentemot mig, tror också han tröstar sig med sex på nätet när han dricker som mest! På fyllan har han antytt ett och annat, vet inte om det är för att reta mig, eller om det verkligen är så! Men det gör fruktansvärt ont att inte veta! Känner mig billig, jag är en romantisk och seriös person och nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre! Har märkt att han inte har samma behov av ömhet och närhet som förut, jag vill konfrontera honom och fråga...men tror inte att jag får ett ärligt svar. Har i alla fall slutat att messa god natt som jag alltid gjorde förut(oftast fick jag inget svar ändå)Kanske en början....? En stor kram tillbaka till dig, och god natt alla underbara medsystrar och bröder.

jag vet precis hur du känner dig... Bra att du skriver ner det och kan titta på det efteråt när allt har lagt sig - man har en tendens att "glömma" de där sveken när man plötsligt har hopp igen.
En stor kram till dig!

Ser man klart...och nästa inte, en evig berg och dalbana är det, och det känns som att den aldrig tar slut! Jag var stark och ståndaktig i några dagar, svarade kort på det där om spa vistelsen, skrev att vi fick se...och mycket riktigt ringde han och sa att han nog sett fel på priset och att det skulle bli för dyrt....! I dag kom han förbi, vi gick en kort promenad, sen fick han plötsligt jätte bråttom hem, hade inte tid och stanna ens på en kopp kaffe....så är det ofta, och jag tänkte att nu är det dags för några öl! Det har ju varit semester, och mycket att dricka, i dag var första arbetsdagen! Men jag blev så besviken, trodde att vi skulle få en mysig pratstund på tu man hand utan barn i närheten! Men har ju förstått att det finns annat som går före att umgås med mig...! undrar också varför vi alltid ska promenera? Är det någon som vet? Tar det bort abstinensen, eller lindrar den.? Nu sitter jag här själv igen som så många gånger förut, hade egentligen tvättstugan i kväll, men ändrade tiden när han ringde....Varför då? Fick knappt ens en kram....Och så åkte han hem till sin Carlsberg....!Kram till er alla från en modstulen Christa.

flygcert! Efter fyra dagar fick jag nämligen "svar" på frågan om vi kunde hitta en annan lösning än definitiv separation. Han ignorerade iofs de direkta frågor jag ställt men igår kom ett meddelande att han hoppades att jag använder min semester till att bygga upp mig själv och att njuta av tiden med min son - samt att han gärna hittar på saker med oss ifall jag kommit över honom nog att träffas som vänner...
Har inte svarat än - mycket olikt mig, men du har så rätt i att känslosamma meddelanden, hur rättfärdigade de än känns i stunden, senare bara blir anledning till mer självömkan, analyserande och förebråelser. Jag vet nu att jag inte kan upprätthålla en vänskap så länge jag hoppas at vi ska hitta tillbaks till varann. För visst har jag också sniffat efter alkoholångor när vi kramats som hälsning, visst tror en del av mig att om vi bara har jättekul tillsammans ska han inse vad han förlorar och hitta motivationen att sluta dricka. Jag älskar honom fortfarande och det gör för ont att träffas så.
Ändå samlar jag mig fortfarande inför att skicka iväg detta meddelande, att jag måste bryta kontakten helt. Kommer att kännas oändligt tomt efteråt... Känns som att skära bort en arm från kroppen!

Hej
Jag har gått igenom allt du går igenom. Vi anhöriga gör det fast berättelserna är olika. Jag fick nog efter 19 års förhållande. 19 års drickande. Min skilsmässa blev klar i juli och jag ångrar inte det en sekund. Ångrar att jag inte gjorde detta när barnen var små. Jag tror att det är svårare att skiljas när man har tonåringar. Önskar att barnen hade haft en nykter plats innan tonåren att vila ut på när deras pappa inte kan sluta dricka. Vi är starka, stjärnstoff, glöm inte det fast att det inte känns så. Ha det så bra

Jag kan hjälpa dig också Flygcert! För du hjälper mig att förstå och bearbeta mina känslor kring det här svåra traumat, som uppstår hela tiden när man blir sviken, och sviker sig själv! ,Jag har intalat och lovat mig själv så många gånger att jag ska börja visa att jag fått nog av svikna löften, lögner mm. Men så blir han ledsen, ber om ursäkt, bönar och ber...och så trillar jag dit igen fast jag egentligen inte vill! I dag på eftermiddagen fick han dåligt samvete, ringde och frågade hur det var, kände att jag hade svårt att prata med honom, var fortfarande för besviken på honom, tror att han hörde det på min röst, senare på dagen fick jag ett sms där han föreslog att vi skulle åka till ett spa...! Jag har inte svarat på det ännu, vet ju vad som kan hända, troligen blir det inte av alls! Jag ska verkligen försöka lyda ditt råd och låta honom sköta sitt! jag vill ha tillbaka mitt liv, älska och bli älskad...! Tack för ditt ärliga och raka svar,det hjälpte mig att se klart!

Kram

Som relativt nynykter är jag intresserad, och lär mej mer hela tiden. Var på AA:s Landsmöte idag, mitt första möte (tack Adde!), och vad som genast slog mej var att de som var från Al-Anon beskrev nyttan med det som att få en möjlighet att få ett gemensamt språk med alkoholisten, att man som anhörig där lär sej förstå hur alkoholister fungerar. Jag tror det kan vara oerhört nyttigt.

Fick även med mej ett gäng broschyrer hem. I en av dem listas de fyra områden som alkoholisten är expert på:
Konsten att bluffa
Självbedrägeri
Benägenhet att smita och
Självömkan.

Dessa "grenar" är inget man får lära sej hemma att bli bäst i om man har ett normalt hem...
Innan Alkoholisten förstått sitt eget bästa, vilket INTE är att vara världsbäst på att ljuga, så kan man som anhörig inte göra ett skvatt mer än att ta hand om sej själv.
Så ta hand om er, det är ingen annan som gör det.

Kramar!!!
/MB

... det du skriver och att få skriva till dig innebär dels att jag känner mig som en god medmänniska, dels att jag hjälper mig själv (att bearbeta det jag varit med om)! Det är en väldigt härlig känsla båda delarna!

Jag förstår att du känner dig väldigt kränkt och kanske obetydlig - det är så det kan bli med en alkoholist som inte valt att ta itu med sina problem. Min exsambo och jag bestämde ofta att vi skulle hitta på saker, men när det väl var den dagen så var han bakfull eller så full att han inte var att räkna med och jag lät honom hellre sova och att barnen och jag gjorde något utan honom - det var lugnast så...

Du är värd bättre. Du behöver inte acceptera att någon behandlar dig så. Försök låta honom sköta sitt, du kan inte göra något mer för honom.

Kram

Jag är inte världens mest lämpade att svara eftersom jag är nybliven nykterist, tillfrisknad alkis, men sambon dricker fortfarande, och därför har jag läst en del i denna forumsdelen.

Om jag har förstått det hela rätt så har du egentligen bara två val:
1) Lämna honom
2) Stanna kvar och hoppas att han blir nykter, för du kan inte sluta åt honom, det är ett beslut han måste ta själv.

Skriv här, läs i både nya och gamla trådar, kanske även i forumdelen Förändra sitt drickande, där får man grundlig insikt i hur vi alkisar funkar, vi är ganska lika i vår sjukdom.

/MB

Tack Flygcert...det värmer. Bara det att någon bryr sig, svarar på mitt rop på hjälp, gör att jag orkar ett tag till! I dag blev vi osams, skulle hittat på något tillsammans, sista semesterdagen. Men han hörde aldrig av sig, jag ringde och messade men inget svar, då förstod jag vad klockan var slagen! Det har hänt så många gånger förut, ändå lär jag mig aldrig.!Lika besviken och ledsen som vanligt...är jag inte mer värd? Vet att det inte är det de handlar om, men det blir känslan som står över allt, att jag är värdelös! Man behöver inte ens höra av sig till mig och säga att det vi planerade inte blir av....:(!Glad för ditt svar och för att du bryr dig. Kram.

... och det kommer inte vara lätt, men håll ut!
Tänk på vad som är viktigt för dig!!
Kram!!

Hej alla här,vad era berättelser, råd och kommentarer...betytt mycket för mig! Jag har varit oerhört kär/är fortfarande i en alkoholist, och medberoende .i flera år nu! Har vetat och förstått länge att jag är för snäll, blir utnyttjad för att jag tycker om och finns kvar som vän och lite mer som han uttrycker det! Han pendlar oerhört i sitt humör, och han har sagt många sårande saker genom åren. jag har sagt upp vår bekantskap några gånger, då är det han som bönat och bett att vi ska börja träffas igen, jag har lyckats vara stark ett tag, men sen har jag fallit till föga och gjort honom till viljes! Till saken hör att han har en mamma och syskon som blundar för hans problem, vänner har han inga kvar. Detta gör att jag känner mig ansvarig för honom trots att mitt sunda förnuft säger mig att jag gör fel både mot honom och mot mig själv. Det är så fruktansvärt svårt att välja bort någon som man älskar så mycket...! Självklart har han också många otroligt fina sidor, det är därför jag är kvar! Jag har aldrig känt så mycket ömhet och fått som med och av honom. när vi har roligt, även om det inte är lika ofta nu, så har vi samma humor och skrattar så vi kiknar. Passionen och innerligheten är lika stark nu som när vi först träffades! Men drickandet har eskalerat och jag börjar känna mig allvarligt oroad över hans hälsa, och jag märker att tankar och funderingar över honom och hans mående tagit över mitt liv! Vilsen och maktlös känner jag mig! Tack för att ni finns. Kramar Christa.

Allt gott till dig, styrka och kramar och harmoni!
Kram

Hej och tack för peppning.

Den här gången tänker jag dra för gott, som ni säger har jag gjort allt jag kan och mycket mer. Jag hade mer fokus på honom än mej själv.
Nu är fokuset på mej, jag packar för fullt och ska flytta mina saker imorrn och sen tar jag katterna och drar på söndag.
Nu ska jag leva MITT liv på MITT sätt, och lära mej att passa upp mej själv och ingen annan.
Jag har pratat med några som jag litar på och de tycker jag gör helt rätt, sen kommer de att finnas i hans närhet men inte min.

Ja, jag har förstått att han måste själv vilja sluta men han har ju sagt det flera gånger.
Men jag förstår nu att det var för att då slutade jag prata om det.
Vad dum jag har varit som har gått på allt, men det är ju så det fungerar, tyvärr.
Hoppet är det sista som överges.

Sen är jag en sån människa som när jag väl bestämt mej så kan ingen rubba mej.
Han har bett en kompis att prata med mej, men han erkände att jag var envis.
Jag köper inget smicker nu för det har hänt för mycket det sista.

Han verkar vakna upp ur ångorna nu och mår inte bra.
Han tyckte jag skulle ta det lugnt, jag kan stanna ett tag till.
Men NEJ NEJ inte denna gången, nu drar jag och kommer inte tillbaka även om han blir nykter.

Ha det gott alla.
Sköt om er, det ska jag göra.

Kram från tekla.