Senaste kommentarerna i forumet

Vad drömmer du om för framtid idag?

Lägg alla måste-tankar åt sidan, blunda och se vad du önskar dig av din dag?

Varm kram!

Igår ringde en vän och sa att hon var lite ensam - jag, som numera försöker ta vara på stundens ingivelse om positiva saker, kastade mig iväg och vi fikade och myste i ett par timmar innan jag åkte hem till lugnet - mitt gryt där ingen ibland blir arg för att jag är borta för länge, där ingen kommenterar vem jag träffar, där ingen tycker att jag flirtar för att jag är artig mot en medmänniska.

Jag känner mig stark idag. Idag igen!
Igår kom lite sorg tillbaka - var på samtal och pratade om hur överlämningarna blir: ofta vill inte stora flickan åka till pappa. Jag vet att det kan bero på massa saker - att barnet skulle känna att jag inte vill, att hon har hört och sett saker som hänt osv, men jag står aldrig och visar barnet att jag inte vill att de ska åka - jag tror att det är bra att de är med pappa, bra att jag har lite tid att sortera mitt liv nu osv.
Men pappa är snabb med att skyla över att "det beror då inte på mig, för så säger hon om dig ibland också" (men aldrig har jag behövt övertyga barnen att de ska åka med mig; de kommer alltid springande), och sedan övertalar/övertygar jag henne om att hon kommer få det bra, lockar med saker jag vet att de kommer göra hos och med pappa, och till slut släpper hon taget om mig och tårarna rinner, men hon sätter sig ändå i pappas bil - allt medan pappa sitter i bilen och väntar...
Min samtalskontakt frågade vad som händer om jag helt enkelt låter bli att göra så, bara finns där men låter honom locka med barnet, och det bara kom över mig att jag vet hur arg han blir på mig om jag inte gör så. Hon sa då "Fast arg det blir han ju ändå, det vet du ju inte när det kommer så det kan ju komma oavsett".
Så nu har jag en plan om att nästa gång så ska jag krama om och finnas där för mitt barn, men jag ska inte försöka övertyga henne om att åka till något som jag själv inte vill åka till. Blir han arg så får han bli det, men det är upp till honom att få barnen att vilja vara med honom.

Jag ska bli lycklig. En dag i taget.
Ska tänka på dina ord Tekla!
Och jag tänker på dig och dina ord framtidsdrömmar - var rädd om dig!

Ville bara kika in och ge dig en kram. Ser hur du kämpar och hur du mår- följer dig .
Sköt om dig!

Vill bara skriva lite om det du funderar över med dina barn.

Ta dej tid att vara med dina barn och hitta på "billiga" saker, picknick i skogen, bullar och saft ute på nåt mysigt ställe.
Det betyder mer för barnen än en massa prylar, jag vet av egen erfarenhet.

Det är jobbigt att höra om alla prylar som "alla" andra har men jag vet att när jag pratar med mina barn så är det dom små sakerna vi gjorde tillsammans, som inte kostade så mycket som de minns.

Ge dem av din tid och fantasi så har du vunnit mycket.

Ta hand om dej.
En dag i taget.

Kram från tekla.

Tack Markatta. Du har nog rätt - när man accepterar sina känslor så blir det lättare och bättre. Jag är inte där ännu, tror jag inte... Men jag är på väg dit!

Kanske har du rätt: jag känner mig inte riktigt bitter över att exet har pengar, men kanske att jag är det ändå - jag kommer aldrig att ha råd att göra de saker som han kan göra och det är lite jobbigt. Men just i denna situationen så är jag inte så bitter utan just mer rädd att barnen ska uppskatta pappa och hans familj mer än mig... Med hans familj är det mycket äta ute, åka på dyra utflykter, få dyra saker, och med mig är det liksom "ta med lunchlåda och egna bullar och åka till stranden och plumsa stenar". Å ena sidan känner jag som du skriver - jag brukade också tälta ute på gräsmattan och det var ju fantastiskt, men jag hade inte valet "rik vs fattig förälder" utan de levde ihop - mina barn kommer ju se vad de kan få på ena stället och inte på andra... Och det är jobbigt...

Kramar

Så kände jag också. Känner fortfarande ibland och det måste få vara så. Jag tror vändpunkten kom för mig när jag insåg att jag nästan var glad för att jag var ledsen, för att jag fullt ut accepterade mina känslor och insåg att utan dem skulle jag inte komma någon vart, att om jag förnekade mina känslor så förnekade jag också verkligheten.

Det låter så fint det du skriver om barfotaungar som plockar blommor. Redan där beskriver du ju en härlig sommar med barnen. Försök att inte jämföra dig med exet där, att han kan ta med dem på sådant som kostar en massa pengar. Innerst inne vet du väl att det inte är sådant som spelar roll, utan att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma? Med risk för att trampa dig på tårna här så låter det som du blivit lite bitter över att exet har mer pengar än du nu och att det inte känns rättvist. Barn kan säga saker som att "pappa är mycket bättre för hos honom har jag en xbox" men det speglar ju varken kärlek eller trygghet, bara att barnen tar till de medel de har för att få sina viljor igenom.

När jag var liten så tältade vi ibland i trädgården. På ett barns sätt så skapade vi där en magisk värld och det hade inte spelat någon roll om vi så var på Bahamas och tältade, det var spännande och annorlunda och ett fint minne.

Kramar

Bra att du hört av dig till en beroendemottagning för din skull. Hoppas verkligen det blir en bra kontakt för dig. Ibland tar det ju ett tag innan man hittar rätt person så ge inte upp om det inte funkar nu. Har du varit på al-anon möte någon gång? Det har hjälpt mig mycket att lyssna på andra, prata och lära mig att förstå mitt eget beteende. För tyvärr är det ju så att du bara kan ändra på dig själv och hur du hanterar ditt liv.

Det där att han säger han gör saker med vilje så du ska tröttna och slänga ut honom, känner jag igen. Min nu nyktra pappa berättade för mig hur han tänkte då jag bröt kontakten med honom(p.g.a. alkoholen) när jag flyttade hemifrån. Han tyckte det var skönt att slippa ha kontakt med sin egen dotter, trots att jag bara var 18 år gammal. Han kunde ju fortsätta dricka då utan någon som försökte kontrollera honom, bråka och skrika på honom. Så stark är alkoholens makt.

Han hade ännu inte nått sin botten då. Det tog två år innan han insåg att han bara kunde välja mellan att ta sitt eget liv eller söka hjälp. Han valde AA.

Det är nödvändigt som anhörig att acceptera verkligheten som den är, inte gilla den, bara acceptera att så här ser det ut; jag lever i en vardag där jag är orolig konstant, sover dåligt,
där jag själv inte får något utrymme i mitt eget liv för allt kretsar kring alkoholisten. Jag har skrikit och gråtit men det funkar inte, blir bara värre. Hur kan jag göra annorlunda för att jag på lång sikt kan må bra i mig själv? Om jag inser att jag inte kan förändra alkoholisten, vad kan jag då göra för mitt liv ska bli så bra som möjligt?

Kram

Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.

Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!

Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.

Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...

Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.

Han har ju flyttat hem igen.....under den tiden har det verkligen varit berg o dalbana....upp o ner med känslorna o hans humör är inte bra.Han gör inte ett skit här hemma.Jag gör ALLT....Nu mår jag skit igen.....Tror jag fått panikångest? Varför kan jag inte vara själv,klarar inte att bryta upp igen,fast jag mår så dåligt tillsammans med honom.Han säger till och med att han gör saker så att jag ska tröttna o slänga ut honom.Är det ett enkelt sätt för honom att slippa känna ännu mer skuld o ångest?Jag fattar inte hur han funkar längre,känner inte igen han alls,är så förändrad...
Jobbade i helgen o plötsligt fick jag en känsla av att någon höll på att strypa mig.Varit en skitjobbigt tid nu,han dricker i snitt fem dgr i veckan.Kan börja dricka när jag åkt till jobbet kl 21.Han är sur hela tiden,vill inte ha närhet mer än när vi har sex.Känner mig i sådant behov att få vara älskad,omhändertagen och att bli sedd.Just nu kretsar allt bara kring honom.Jag oroar mig från det att jag vaknar till det är dags att sova,nätterna har jag mardrömmar.Vaknar av att jag har så ont i tänderna för att jag pressat dem för hårt.Väntar på att telefonen skall ringa,fick nummer av en arbetskamrat till en beroendemottagning så att jag kan få stöd och prata m någon.Hoppas hon ringer upp idag.Jag har sjukskrivit mig en vecka nu till en början.

Hej igen!

Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.

Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.

Kram!
/H.

klassas inte som sjukdom. Tyvärr. Utan att ha konspiratoriska tankar, ja, ok lite dårå....så finns det ju ett stort statligt spelbolag som drar in groteskt stora slantar till vår gemensamma (?) välfärd.

http://www.spelbehandling.se/page.asp?id=1

Ps Och så läste jag precis nu att den 27/5-13 så klassas spelberoende just som beroende i en notis på ovanstående hemsida !!! Hoppas att fler än jag noterar det då :-))) Ds

gillar, gillar! / mt

Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.

Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.

http://www.ystadsallehanda.se/ystad/article1896703/Datorspelande-tonari…

...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.

Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!

Kram

en funderare över Sinnesrobönen; Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det som varit har varit... jag tror att du aldrig skulle vilja vara utan eller byta ut dina barn (till några du kanske skulle få i en ny relation?:) ...

Jag vet att det inte är lätt... var stolt över att du hade modet att förändra...
Du kommer att hitta ditt eget, nya liv - ge dig lite tid! Kramar / mt

Tack skall kolla länken till bloggen jag har sökt på bloggar om alkoholberoende/medberoende.

Tack du, Lelas också för dina fina ord, ja kanske den verkliga vändpunkten men det "tokiga" är att jag tror det tar lång tid dit (botten) också för nu har det varit bra igen och då "lever jag på det" själv, så länge det är ok. Jag tror att jag fått ta så mkt "smällar" tidigare så jag äntligen har förstått att jag bara måste ta vara på de stunder, den tid som är bra för att orka vara stark när det väl bär iväg för min man, jag vet och är stolt över att jag är mer gränsättande (även om jag borde vara ännu tuffare) att jag inte tar åt mig av skitkritik, glåpord eller annat. Att jag inte låter mig styras lika mycket av hans sjukdom, jag kommer på mig själv hur mkt jag levt ngn annans liv men sakta börjar leva "mitt". Hur jag fullkomligt struntar att vända ut och in på mig själv för att vara honom till lags och hans drickande. Det lever jag på och det känner jag mig starkare av!. Jag har slutat att alltid ha en plan B för allt i vardagen, helt sjukt att jag tänkt så tidigare och så länge.
Egentligen är det ändå helt absurt att jag ändå låter allt bara löpa på men det var som ngn annan skrev här att visst borde man vara så stark att man tar sitt pick och pack när någon gör en så illa utan att den personen förstår men det är lättare sagt än gjort.
Jag har "dumt nog lärt mig" att leva så här tillsammans med min man och våra barn och tycker att jag funnit bättre vägar nu ändå när det banar utför i hans missbruk och mitt medberoende än förr så därför gör jag inget drastiskt ändå...
Någon/några tycker säkert jag gör fel, någon/några känner säkert igen sig, någon/några kanske tycker jag ändå gör det så bra jag kan så länge jag eller våra barn mår sämre. Min stora skillnad är att jag numer har en känsla om att må bra eller dåligt, förut trodde jag att jag mådde bra, åtminstone okej men egentligen riktigt skit och så var det mestadels, nu är det tvärtom och det är jag stolt över mig själv för!

... igen.

Han snirklar sig in i mitt liv, tvingar sig på, fjäskar, trugar, bönar och ber. Och jag vill inte. Men åh, så ledsen jag blir.

Har tänkt sååå mycket på vad du skrev till mig en gång Mt: att jag hyllar kärnfamiljen så... Och där är jag kvar. Jag känner mig sååå misslyckad, är sååå rädd att jag har berövat barnen det. Därmed inte sagt att jag tror att de hade fått det bättre av om jag stannat, men jag önskar att jag hade sett alla varningssignaler innan barnen kom...
Önskar så att barnen ska få vara lyckliga, slippa arga och bråkande föräldrar, att de skulle ha fått fira jul och födelsedagar med mamma OCH pappa... att mamma och pappa hade varit snälla och bra... Det gnager i mig. Jag ligger på gränsen hela tiden mellan att vilja kämpa för att få ha barnen lite mer, till att känna att de kanske har det bättre hos pappa så jag kanske borde låta honom få barnen på heltid.

Åh....
Försöker säga och visa för kompisar och även nya bekantskaper att jag vill umgås, hitta på saker osv, men det är segt. Känner mig väldigt ensam.

Kramar

... att läsa att du gett upp och inte orkar strida mer.

Jag förstår dig så väl: oj, så många gånger jag gav upp, men precis som Lelas skriver så kommer kraften tillbaka. Många gånger har jag känt att jag inte orkar mer, inte orkar just då, att jag inte orkar leva i det men inte heller orka lämna, men så en dag bara går det. En dag i taget.

Min sambo är "snäll" igen och jag saknar tvåsamheten, men för mig är detta rätt - att jag lämnade. Det är kanske inte det rätta för dig, men en dag kommer du orka sätta din gräns.

Kram

"Som din dag, så skall din kraft ock vara..."

Så sjunger vi i en av mina favoritpsalmer: Blott en dag. Och så är det ju. Vi får den kraft vi behöver för att klara varje dags utmaningar.

Du skriver att du har gett upp, och så kanske det är. Men när du behöver kraften så kommer den att finnas där för dig. När det är dags.

Kram, vännen!
/H.

Jo då, jag lever. Känner att jag gett upp på många plan- orkar inte strida mera.
Tack för att ni tänker på mig- jag följer er i era trådar.

Kram

...Adde, jag förstår din ilska!

Det blir ett status quo och jag förstår inte att det får fortsätta. Antar det handlar om ansvar och moral, det verkar inte finnas tid till just medmäsklighet längre. Jag har jättesvårt att tro att läkarkåren och mottagningarna inte vet. Jag tror de inte har något alternativ, tiden finns ju inte...Jag kan förstå att personalen blir hårdhudad av att se eländet hela dagarna men min make har inte tagit sig dit just för bemötandet alltid och överallt har varit bedrövligt! Enligt det jag läst mig till så är AA det enda ställe där man inte känner sig illa behandlad. Varför måste det vara så?

Först nu har maken börjat prata och berätta så smått och det är så mycket jag sakta sakta förstår. Eftersom jag vet mer så behöver inte allt förklaras, han förstår jag vet. Han märker också att jag inte har behov att bråka om gammalt elände. Han skäms över allt som hänt och sagts men hittade nog en punkt där han vågade lita på mig en liten aning och nu verkar det ge styrka att lita lite mer. Jag tänker inte smiska honom på fingrarna, vad skulle det ge?

Däremot tar jag ingen skit. Ju mer positiv tid vi har ju lättare är det att markera det som tippar fel i god tid och med små medel.
Vi är i vaggan av vårt nya liv och jag är fullt medveten om att det fortfarande handlar om år innan vi vuxit upp och förhoppningsvis kan se tillbaka på denna tiden som historia.

Idag är en bra dag!

fina beroendevän blev intagen för avgiftning på beroendeenheten på fredagen för nån månad sen. Utsparkad därifrån på måndagen fullpumpad med benzo.
Hon hörde av sig i förtvivlan och undrade hur hon skulle klara sig när benzo-abstinensen slår till.
Jag har inget bra svar alls och jag kan känna hennes vibrerande ångest genom cyberrymden.
Hon väljer naturligtvis att bedöva abstinensen med alkohol för nån annan hjälp hittar/får hon inte.

Jag pratade med henne igår och då kunde hon inte dricka eftersom spriten sved så mycket i hennes söndersparkade mun som hennes suparkompis fixat åt henne. Hon hade tidigare under helgen försökt att få komma in på beroendeenheten, samma djävla ställe som inte kan beroendets alla fällor, men de tog inte emot henne för hon var påverkad.

Vi kom överens om att hon skulle åka dit direkt eftersom hon var nykter då när jag pratade med henne.

Jag vet inte hur det gått.

Däremot är jag rätt säker på att bryter hon inte nu så får jag snart dra på mig min begravningskostym.

Jag vill inte det.

Och jag blir så hatisk till personal på en specialistenhet som kastar ut folk fullständigt neddrogade med benzo. Det är ju för fan deras skyldighet att kunna sånt !

Jag vet att valet om nykterhet/drogfrihet är vårt eget men när folk som har som arbete att hjälpa oss agerar langare blir inte valet lätt.

...också hur det går för dig.
Kram