Senaste kommentarerna i forumet

...Stjärnstoff!

En dag i taget!

Kram

för dig Stjärnstoff !!! Du är på helt rätt väg och jag önskar dig all välgång ♥

Där han bedyrar sin kärlek till mig och att han vill leva med mig.
Sen kom det.. Han håller inte med mig om att han dricker för mycket: "jag dricker max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen."
Han skrev mer saker men det handlade mest om hur slut han varit en lång period. Han skrev oxå att vi har hamnat i onödiga diskussioner när han druckit. (KONSTIGT?!)

Ok jag blir glad över att han tar sig tid att skriva men han fick ett brev tillbaka.
Det handlade i stora drag om att han får ta ansvar själv för sitt liv och sitt drickande och att jag kommer försöka hitta styrka att inte försöka styra detta. Jag skrev oxå att jag för sista gången har " städat" upp efter honom och att jag fom nu inte kommer täcka för honom. Jag krävde oxå att han aldrig mer ber barnen att springa efter öl till honom. Enda anledningen att de gör det är för att de vill göra pappa glad. Det ska de kunna känna på andra sätt.
Skrev att jag vill leva med honom och att jag älskar honom så mycket.
Fick aldrig någon respons på det sista brevet. Han kanske förväntade sig att alkt skulle löpa på nu. Han tyckte även det var läge för lite intimare umgänge på kvällen, men riktigt där är jag inte känslomässigt än.
Orolig inför helgen och hur det ska bli. Han kommer säkert varit på systemet. Eller kanske inte, han trir ju fortfarande att det står sprit i skåpet.. Det gör det inte längre.
Hur det en blir kan jag bara ta en dag i taget och det känns bra att tänka så.

...orden min man sa idag var. "de följde inte reglerna och det var ju enkla regler, som tv'n av..."
Han har ju varit igenom behandlingen innan och själv tagit återfall. En annan mening han sagt är "det är mycket mer som står på spel för mig nu"
Han går på många möten varje vecka och jag är så glad att inget jobb har kommit mellan och krävt hans tid. Nu märker jag han är lugnare.

Jag blev osäker hur det skulle bli när hans nya rutiner bröts när han kom till mig. Men det fungerade, han tyckte tiden gick fort här.
Kan vara därför han var lite avigare första dygnet hemma igen.
Idag var han mångordig och varm.
Imorgon blir också en bra dag, det känner jag.
Måndag träffas vi igen och han ser fram emot det, så sa han :)

Jag njuter och samlar i brahögen. Gott föder gott, som sagt.

Kram på er

som inleder alla AA-möten över hela världen lyder i första stycket :

"Sällan har vi sett en människa misslyckas som utan förbehåll följt vår väg. De som inte tillfrisknar är de som inte helhjärtat kan eller vill följa detta enkla program."

Lite längre ner i texten kommer :

"De är av naturen oförmögna att förstå och utveckla ett levnadssätt som kräver omutlig ärlighet. Deras chanser är därför mindre än för genomsnittet."

Alla de jag känt genom åren och som tagit återfall har försökt gå sin egen väg. All erfarenhet som AA har samlat har inte tillkommit av en slump och allt bygger på att vi lyssnar på de som gått före för att själv slippa göra samma misstag. Dvs lita på "Di Gamle" och vara ärlig mot mig själv.

12-stegsprogrammet är ett väldigt enkelt program för oss som älskar att komplicera till allting. Bara vi litar på att det fungerar.

Gör det enkelt.

och önskar er välgång! Att du har kraft att hålla din linje (det tror jag!) och att din man snart får det lättare i sin kamp. Kram / mt

...en reflektion.
Visar sig att de som inte följde "reglerna" på behandlingshemmet är de som tagit sig återfall.
Även någon av dem på min anhörigvecka har fallit tillbaka men kämpar vidare komma tillbaka till nykterhet.

Få lever vidare som paret på facebook. Gratulerar dem och önskar dem allt gott.

Tyvärr finns de svårare problemen inte att läsa om. Inte som "här och nu-problem", förutom här, inte som jag kunnat hitta i alla fall.
Den typen av problem min man går igenom tex. Han har fullt upp komma igenom sitt.
Respekterar och är genomstolt över hans framsteg.

har varit lugn... Ang Mickes & Ulrikas skrivande så tror jag att det startat iom hans behandling så därmed är ju missbrukartiden inte med. Det inlägg jag tänkte på var det där han beskriver smygandet och förnekandet och den avslutande meningen att frun under lång tid påtalat just detta.

Mitt skrivande här började ju också efter att mannen "slutat" - efter att jag lämnat och kommit tillbaka. Efter tiden då jag (ständigt och oupphörligt känns det idag) sökte flaskor/boxar/"spår" och han smög & ljög... de situationer som kändes som/var ett-spel-på-liv-och-död finns ju inte här. Det var tillspetsade situationer det första halvåret också, vid ett tillfälle körde jag långt och satt sen länge i bilen och var tveksam åt vilket håll jag skulle köra... nånstans mars 2011 var det. Jag har aldrig blivit slagen eller hotad däremot skulle det som hänt falla inom ramen för psykiskt våld - han kunde nog vid några tillfällen ha tagit livet av sig i desperation, det tror jag verkligen. Många gånger har jag bönat & bett, försökt trösta och lugna (det finns flera tidiga och stora förluster och sorg i hans liv) men när "det vände" för mig - och oss - upphörde även det. Det hör ihop med det jag skrivit, att jag kom till punkten där jag insåg och sade "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan utan att det varit dig till hjälp (med detta)". Nu säger han, även när vi har det svårt "du ska veta att jag vill leva (med dig) och jag tänker leva" - så gott att höra.

Nu när det blev så, att jag skriver om detta och om mig i Stjärnstoffs tråd, vill jag också klargöra att i den stunden när jag sa att jag insett att jag inte kan hjälpa visste jag inte vad som skulle hända, hur det skulle bli... jag vill understryka det eftersom jag ofta läser här, och till fullo förstår att man helst vill veta det... någon skrev att för mig och Lelas blev det ju bra... Ja, men då när man ställer saker på sin spets vet man inte ... och jag VET hur lång och svår vägen fram till det ögonblicket är.

Kram på dig Stjärnstoff och alla andra systrar i medberoendets helvete - för det är det. Kram, kram / mt

så - damerna ovan har sagt det som behöver sägas. Kram / mt

du har det lugnt på jobbet! Du beskriver medberoendet så på pricken - hur du tar ansvar, lägger tillrätta, tassar på tå och gång på gång (ödmjukt) ber att han ska lyssna eller läsa det du finner angeläget i er relation. Tänk hur man fångas in i det där och hur svårt det är att ta sig ur det... en otroligt stark kraft som tar energi och binder den energi man har. Om mina ord känns hårda är det inte menat så... jag vet hur det är.

Jag önskar att du har kraft på fredag, när barnen är borta, att ta plats; tala utifrån dig, om vad du ser och (inte) hör, vad du behöver, önskar och vill. Jag kan inte låta bli att be dig tänka över ett råd: gör klart för dig precis vad du vill säga, säg det och sen inte mera. Inte förklara, inte säga om samma sak på ett annat sätt, inte be om ursäkt för det du säger... Bara säga det du har att säga, sen har du sagt ditt och håller munnen stängd. Om det blir det tyst är det i så fall en talande tystnad.

Jag befarar att Sorgsen har fångat en avgörande sanning i meningen "Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus."

Jag tänker på dig och jag lider med dig, med din trötthet, uppgivenhet(?) och kraftlösheten som gör att du inte tar hand om dig så som du skulle vilja. Hur gick det till när du lät ditt livsrum krympa så? Vem är "den riktiga" du?

Kramar i natten! / mt

...kära...
Tidigare under dagen vägde det motsatta tyngst.
Det pendlar hela tiden och just därför låter jag det vara precis som det är. Tar inga stora beslut, lever mitt liv så gott jag kan.
Mår bra när jag mår bra, vilket jag generellt gör oftast i det livet som är mitt. Mina barn, mitt jobb, min övriga familj finns orört och oförstört i relationskrisen.
Hur mycket tid och energi jag lägger på det negativa är mitt val. Jag väljer lägga tid och energi i det men låter det inte ta över mitt allt.

Menar
Jag mår naturligtvis inte bra i det som händer, eller inte händer, i relationen, men jag kan inte göra något mer än välja vara i det eller lämna.
Jag har valt vara kvar. I det valet finns kunskapen att det är kris. Den krisen bedömer jag är under upplösning och på väg mot ett förbättrande.
Jag har inte mycket styrka i den krisen, jag har ingen makt över den, jag kan inget styra.
Jag kan välja. Välja om jag vill ligga hela dagen i sängen och må pest. Idag försökte jag låta bli just det, det gick inte så jättebra, gjorde som du framtidsdrömmar, det motsatta mot vad jag planerade, ätit massa onyttigt och rört mig för lite. Men, jag väljer inte ge mig själv dåligt samvete för det och jag har inte mått pest. Blev en bra film och jobb vid datorn. Imorgon gör jag inte så, imorgon kan jag inte göra så.

Vissa saker tvingar jag mig till när jag märker jag föredrar dra mig undan för ofta enligt min egen erfarenhet om mig. Just genom att göra det motsatta, ut bland folk, kan vara helt utan stor plan, bara ut och blanda mig, se annat, få tankarna ta in annat.
Jag kan ju göra så eftersom jag inte har några barn runt mig dagligen. Har mig, mitt dagliga arbete och mycket förberedelser för kommande uppgifter, lång och kortsiktiga, personliga och allmänna.
Så har jag levt under alla år sen skilsmässan, den där historiska. Det ändrar jag inte och tillbaka till förra årets kaos går jag aldrig mer!

Väl just den sista meningen som är min absoluta gräns. Kommer det destruktiva tillbaka går jag. Nuläget är ovisst men blir långsamt bättre. Det ser jag tydligt genom att läsa bakåt i min tråd här tex.

Kramar till alla som vill och behöver

Skickar en bamsekram och håller med om att du kanske ska försöka prioritera bort saker som kan vänta. Du är ingen dålig mamma! Du är en människa under press och då är man inte alltid rationell. Gör en lista på allt du tycker att du måste göra- precis allt. Sen sätter parentes runt det som kan vänta utan att det får allt för stora konsekvenser, det har hjälpt mig när jag är under stress. Kanske dig också? Hoppas du får sova gott.

Blir så glad för din skull! Du är så stark!
Det är hoppfullt för mig också att höra hur det kan vara❤

...var maken den där underbara, varma, goa mannen.
Varmt och gott runt själen blir det. Jag får då möjlighet att säga många saker jag annars undviker för de inte ska tas emot fel.
Om hur stolt jag är över honom, hur bra jag mår i hans sällskap, hur gott det gjorde mig han var här. Fick med lite om mina prioriteringar också.
Nu kommer jag sova gott. Det gör mig gott inför morgondagens arbetsuppgifter.
Utan såna här glimtar hade jag gjort samma saker men just denna kvarten ger den där varma brisen i ryggen som säger vi är på rätt väg. Dessutom sa han just orden, "vi kommer få ordning på detta"
Fattar ni hur skönt det var att höra???

...hemsk människa.
En go kvinna/mamma som reagerar på all spänning.
Du är fortfarande mitt i vännen. Ni alla reagerar på situationen, alla på era individuella sätt och på olika sätt vid olika tillfällen.
Det blir bättre!
Andas!
Sov!
Ät!
Bestäm dig för en sak åt gången, viktigaste först!
Än är tid för deklarationen.
Just deklarationer kan man dessutom lämna in ofärdig om det krisar. Bara skriva i ytterligare upplysningar att man inkommer med mer information ;)
Men, låta bli kan man inte!
Andra saker kanske kan prioriteras bort?
Så gjorde jag, prioriterade bort många "måsten". Många såna finns för man själv eller någon annan förväntar sig det "ska" eller "bör" vara så.
Lätta på ryggsäcken så du orkar ta ett steg imorgon, kan det vara ett alternativ?

Kram vännen

...på dig.
Kram

Framför tvn och är tysta, så tyst så tyst. Ingen säger nåt. Hur länge ska vi inte säga något till varandra. Jag vågar inte öppna munnen, det kan bli så fel. Magen värker. Så tyst. Men jag SKA inte vika mig nu!

Ja, jag är en hemsk människa.

Jag är inte trevlig, inte bra och inte något positivt alls.
- Jag hinner inte någonting - alla sysslor, alla måste bara hamnar i en stor hög och jag kan inte ens längre överblicka den; allt från disk, städning till deklaration och räkningar: har ingen koll och det bara ligger i en stor osorterad stress-hög.
- Jag orkar ingenting. Jag är bara ledsen och trött. Jag har en hel radda med saker att göra, men jag orkar inte, får inte tummen ur. I bästa fall går jag en promenad, men resten av tiden vet jag itne var den tar vägen.
- Jag är en dålig mamma. Jag är såååå trött, grinig, sur och orkeslös. Tror verkligen att barnen har det bättre hos pappa nu, trots allt... Jag hittar inte på något kul, jag är trött och jag blir arg för massa saker (idag satt stortjejen och började sparka på soffbordet och sparka på saker på bordet så att de höll på att åka i golvet - jag blev så himla arg och samtidigt så skamsen, det är ju så fult att bli så arg. Tänk om sambon sett mig - han hade ju ... jag vet inte vad.) Jag bara känner hur barnen inte tycker om mig, inte vill vara med mig och bara undrar vem jag är och vad som hände med deras mamma...

Känner det egentligen skulle hamnat här...

Förstår...
...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Överst
redigera besvara | Anmäl kommentar | Gilla (0)

...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Jag har varit den som alltid funnits där för honom, tagit tag i hans problem, ringt myndigheter och skött hans papper/räkningar i företaget mm. Succsesivt (felstavat) har jag börjat överlåta detta på honom själv. Detta har nu resulterat i att han anser att "jag bryr mig inte". Han har därför helt slutat delge mig saker som händer runt omkring honom och det vardagliga pratet är borta. Att jag inte gör alla hans sysslor betyder ju inte att jag har slutat bry mig. Han har då aldrig behövt ringa myndigheter eller löst problem för min räkning, det har jag alltid fått göra själv...
Jag vill ju inte stå utanför det han gör, vill ju veta vad han tampas med och kunna finnas där till hands men inte ta över och göra det han själv kan göra...
Förstår ni hur jag menar?

Sitter på jobbet, nattjobb väntar. Känner mig låg och trött. Har haft en tung dag, vet inte varför just denna dag känts tung....Kom inte ut på min dagliga promenad trots att förnuftet sa att jag borde gå ut och rensa tankarna. Blev istället sittande framför tv´n och åt alldeles förmycket onyttigt i väntan på barnen skulle hämtas på skolan. Efter detta mår jag nu så dåligt, har ångest över det jag inte gjort idag och över vad jag ätit- känns som att jag svikit mig själv ännu en gång och tagit fram min självdestruktiva sida. Kan någonstans förstå en alkoholists vånda vad gäller alkoholen.....mitt beteende i detta avseende är nog ganska likt en alkoholist.
Jag är ledsen över att jag inte lyckats hålla ihop min familj, att jag, som jag känner i nuläget, inte haft förmågan att ge dem en lycklig mamma och pappa som har det bra tillsammans, att de kanske blir tvungna att bo varannan vecka hos varje... Fy vad jag tycker att allt känns sorgligt.
Jag skickade ett sms till min sambo idag där jag undrade om vi skulle äta middag och prata på fredag. Han nämnde inte sms´t alls när han kom hem, förvöntade mig kanske inte det heller...Men varför hade han inte kunnat säga "jag läste ditt sms, såg vad du önskade". Nej, inget har han att säga. Kanske säger han något i kväll. Innan jag skickade sms´t vände jag och vred på alla orden- tog bort och lade till- allt för att han inte ska bli obekväm och "inputtad i hörnet"...Orden vägdes på guldvåg- varför är det så? Tänk att jag hela tiden måste ta allt så försiktigt och alla ord måste vara inlindade i bomull- annars drar han eller stänger av helt. Det är väl inte konstigt att jag får raseriutbrott ibland.
Jag hoppas att min natt blir lugn och att morgondagen blir ljusare.

❤

..jag vill vara hos dig nu. Jag vet vi hade gett varandra så mycket bara genom varandras närhet.
Ensamhet
Osäkerhet
Vaksamhet
Allt det där gör mig så uppgiven. Det är känslan jag läser i dina ord, uppgivenheten. Att vara så trött att hjärnan slutar fungera.
Stadiet blir som hypnos. Att bara lunka vidare, glömma svänga vänster trots man borde veta.
Den totala apatin, när psyket slutar arbeta, där det blir så sjukt att vård är enda utvägen. Där är vi inte, varken du eller jag. Vi stannar bara olika länge i det smärtsamma nolläget för något hindrar oss komma vidare.
Förväntningarna, som ju är ganska logiska och "vanliga", de handlar om önskan kunna föra normala samtal, uppleva vanligt hyfs och respekt. De samtalen kommer aldrig just för respekten har raderats ut sen länge från den vi önskar skulle se oss.
Kommer den respekten infinna sig igen?
Kommer samtalen bli normala?
Det kan vi inte veta och än mindre styra.
Det vi kan försöka påverka är, hur många gånger ska jag utsätta mig för att eventuellt få uppleva ett bra samtal eller ett dåligt samtal idag?

Just idag ska jag inte utsätta mig mycket. Idag skiner solen och det är min sista möjlighet att uppleva denna underbara stad på cykel innan arbete och nya geografiska platser blir mitt tillfälliga hem.

Kram på dig, var rädd om dagen!

...är här.

Skickar en varm kram

Ska läsa ditt långa inlägg nu