Senaste kommentarerna i forumet

...vän, ser du är uppkopplad så skickar först en varm famn för dig att krypa in i.

Du är bra, du är bästa mamman och enda mamman som dina små änglar behöver och vill ha.
Jag behöver dig och människorna på gatan behöver dig. Alla och allt är beroende av varandra, att vi alla finns, glada eller ledsna så fyller vi funktioner hos varandra.

Jättestor kram med mängder av omtanke och kärlek till dig från mig

..tillbaka Lelas, hoppas er semester varit vilsam och lyckad.

Ville bara skriva ner att under de senaste dygnen har maken varit med mig på arbetsresa. Många restaurangbesök har det blivit och nästan alla har bjussat på någon form av alkohol och alla har blivit lika förvånade över att vi lämnat de små glasen med ouzo, jägermeister, risbrännvin eller amaretto. Jag har aldrig berörts av hur andra reagerar på mina val, jag har faktiskt först nu tänkt på att de där kommentarerna kan ha förankring i deras samvete. Oron över om mannen skulle halsa eller inte fanns inte heller. Hade han valt dricka hade jag lämnat, enkelt helt enkelt. Skön känsla!

Din berättelse tillsammans med mulletants ger mig hopp. Tack för det!

Har precis läst Stjärnstoffs inlägg... och det gör så ont, det är som att pressas igenom en mixer, alldeles sönderskuren är jag nu, igen.

Åh, alla gånger jag fattade att det var så illa - alla gånger jag bestämde mig för att lämna, för att inte acceptera hans dryckesvanor, för att inte ta emot allt skäll, hot och fula ord längre, jag bestämde mig ju så oerhört många gånger för att lämna honom, jag låg vaken så många nätter och bestämde mig för att aldrig mer acceptera allt som hände och bestämde mig för att jag skulle inte behöva vara rädd mer, och nästa dag ljusnade det och jag såg hans skam och skuld och jag tyckte synd om honom, kramade om och tröstade och så förträngde jag nattens tankar, nattens oro, nattens beslut...
Tills det hände igen, några dagar senare, en vecka senare eller kanske ett par veckor senare.

När jag "vaknade upp" i höstas så tog det mig flera månader att verkligen förstå - jag fick nog och ville bara lämna, men det var så mycket kaos, osäkerhet och ångest, drömmar som krossades, sorg, rädsla, och det tog ju tid att hämta styrka genom er, Al-Anon, AA, socialtjänst, kvinnojour, kvinnomottagning, vänner, familj, Bris, familjerätten, jurist... Åh, vilken soppa - vilken sorg... för jag står ju fortfarande här idag och känner sorg. Det var ju min stora dröm att jag skulle få ha familj, barn, hus och hela paketet, och jag har ju kämpat i total motvind utan att fatta att jag gjort helt fel... Jag har de underbara barnen, men det känns som jag förstör deras liv, precis som sambon säger.

Åh, mina älskade barn, jag sitter ju i denna hemska sits... Jag vill ju bara ge dem det bästa i världen, och det har alltid, alltid för mig inneburit att de ska bo med båda sina föräldrar.

Jag vet att de har en mer närvarande pappa idag, en pappa som inte är lika arg (för jag är inte med i bilden) och en pappa som kämpar för att ha barnen mer, men det gör så ont i mig att barnen ska flyttas fram och tillbaka, att de inte är med på varför det är så här - pappa talar om för dem att mamma valt bort pappa och dem och att han är sååå ledsen, jag förklarar på ett barns nivå att mamma och pappa bråkar och tycker så olika om saker att vi inte kan bo ihop, och ändå - hur ska ett barn förstå det? Pappa säger en sak, mamma säger en annan... Vi har ju bråkat emellanåt hela tiden, men de har ju inte sett/hört det värsta och vi har ju ändå haft det så mycket gott också - och hur ska barnen förstå varför de plötsligt bara träffar oss var för sig? Jag hör ju hur de önskar att mamma och pappa ska bo ihop igen, hur de önskar att vi ska göra saker tillsammans. och det skär som knivar varje gång...
Jag kan inte låta bli att fastna i tanken att de skulle ha det bättre om de slapp flänga till två olika hem, jag vill så gärna att de ska ha det bra och jag tror inte att jag är bra - jag är argare nu (jag vågade aldrig vara arg/säga till när vi levde ihop med sambon för jag var så rädd att ha skulle använda det mot mig) och nu tror jag att det vore bättre för barnen om de inte hade mig - om de bara hade pappa, ett ställe att bo på, en person att ty sig till. Sambon säger till mig på många sätt att terapeuter han pratar med menar att barnen vill stanna hos mig för att de se att jag är svag och då vill skydda mig, att de vill stanna hos mig för att de är rädda att jag ska bli ensam när de är hos pappa osv. Jag tror inte jag är bra för dem... Och ändå vill jag ju bara att de ska ha det bra.

Sambon pratar om sin rätt till barnen, jag pratar om att barnen ska ha det bra... Kanske skulle han bli lugnare och ännu mer närvarande om jag inte fanns här. Ibland önskar jag att jag hade lugnet, "modet" att ta livet av mig, eller åtminstone att jag bara kunde släppa kontrollbehovet och lämna allt och lita på att det blir bra.

Det gör så himla ont, så himla himla ont. Att vårt äktenskap är över, att det aldrig varit vad jag trodde, att det aldrig varit vad jag hoppades, att jag gett upp mig själv, att barnen ska behöva leva i detta, att det gör så ont... Jag vill ju bara bort från detta.

Ibland ser jag hur ledsen sambon ser ut, men jag vet aldrig vad som är spel för han kan växla mellan glädje, sorg och ilska på en tusendels sekund, men jag försöker bara vara neutral när vi möts, men det känns som han är så kall... Jag vet att jag har barnen tack vare att vi träffades, men jag önskar att jag kunde lyfta bort honom ur mitt liv, att jag var en del av ett legobygge - att jag kunde lyfta upp Sambo-legogubben och sätta honom på en annan planet, från vilken det inte går att komma tillbaka hit, och så kunde livet rulla på utan hans skiftande humör, hans kommentarer, mail, sms och samtal...

Åh, det gör ju sååå ont, jag vet inte vad jag ska göra med smärtan - jag springer, jag vilar, jag orkar inte.

Sorgsen här, jag har inga 15 år med min man men känner igen det där nedåtgående och destruktiva. Allt vi hade pratat om, vem jag är, vad jag gjort, min familj, allt tänkbart och otänkbart, inget blev lämnat utan oförskämda och nedvärderande påhopp i hans fyllor. Sista året,-12, gick det undan ner i skiten. Tidigare hade han blivit av med körkort och annat. Mellan råsupandet fanns allt annat som torrfyllor, abstinenser, ångest, ölandet för "underhåll" och inte var han nämnvärt trevligare då heller. Slutade med uppsägning i nov. Då hade jag tagit kontakt med behandlingshem och han var där en månad från slutet av januari i år.

Sen dess har han hållit sig från alkoholen. Ibland otrevlig och ibland ok men fortfarande långt från stabil i humör och sätt.

Det är en kamp, för oss båda. Jag har inte gett upp och hoppas de positiva glimtarna kommer bli övervägande i tid och rum. Just nu är det mest lycka över var dag utan alkohol.

Jag kommer inte vara kvar i relationen om han återgår till alkoholen. Aldrig! Att den hade sånt grepp över hela honom förstod jag inte när vi träffades och egentligen inte förrän det handlade om liv eller död. De går undan i slutet.
Sen dec skriver jag här efter jag läst under månader. Var på anhörigvecka på behandlingshemmet före jag visste min man skulle dit. Går på Al-anon och har läst mängder. Nu ser jag tiden an, jag satte en tid till sommaren -13 förra sommaren och den tiden har jag behållit som min egen "utvärderingstid". Då, en gång i augusti, kommer jag dra någon form av egen slutsats och ta en ordentlig funderare över min framtid. Jag hoppas den blir gemensam men det pendlar sannerligen. Hittills har jag vilat på hoppet, hur det blir sen vet jag inte nu.

Ville bara berätta hur jag har det. Känner igen mig i din situation. Min make har gjort flera behandlingar i sitt missbrukarliv men oavsett den insikten så hade han inte ork ta sig till hjälpen trots han visste hur och var. Han ville sluta och hade säkert hamnat på sjukhus eller hos polisen, om han inte dött innan, och på den vägen hamnat i mer regelbunden behandling, men an hade inte lyft luren och ringt till behandlingshemmet eller psykvården. Han var på flera avgiftningar men när de dygnen var över finns ju ingen som följer upp och det dröjer inte innan det destruktiva livet fortsätter och vi runt omring kan bara se på.

Om din man vill ha hjälp så finns den men det går trögt och allt är inte, enligt min erfarenhet, bra eller ens lämplig.
Du kan ge honom möjligheterna genom att berätta om hjälpen men att bli fri missbruket kan han bara själv.

Det är jobbigt och oerhört påfrestande men det går bli fri missbruket och "medberoendet". Balansgången mellan omtanke och att ställa krav är individuellt och alla är vi unika. Exakt hur man ska gå tillväga är omöjligt säga, bara du vet dina gränser och hur hjälpen känns genomförbar. Men, en mer bestående förändring är bara möjlig om missbruket upphör. Man kan inte vara lite alkoholist. Viljan till förändring måste han ha själv. Att ställa ultimatum kan vara klokt men bara om det är genomförbart, annars tappar orden mening.

Var rädd om dig och fortsätt läs och skriv här. Alla historier har något att erbjuda just dig.

Kram från en medsyster

...tillbaka. Blev glad när jag läste om er middag borta. Att det kan vara lätt och konfliktfritt att tacka nej. (Själv är jag ju inte hundra på att jag för alltid ska tacka nej...ännu...kanske?). Men jag blir glad av att läsa att du och Pianomannen har det bra! Kram...och Tack (alltid)! /R

Jag vet att du tar ett stort steg, att det känns omöjligt, svårt, bra, dåligt, kaos, men gör allt du kan!
Det kanske finns kvinnojour där du bor? Prata med socialtjänsten, gå på Al-Anon, ring AA, prata med behandlingshem, ring Bris, prata med familj och vänner, kvinnomottagning... Jag har gått din väg - varit orolig, sett hur det förvärras (precis som Mulletant skriver så eskalerar det ju till slut) och jag har bestämt mig sååå många nätter för att jag ska lämna honom, men sedan när det ljusnar och det är lugnare så stannar jag och blir osäker på om det är rätt att lämna, blir osäker på om jag klarar det, och så är det lugnare och så tycker jag synd om honom och så stannar jag ett tag till... Men det går - det går att lämna - det är jobbigt, svårt, osäkert och samtidigt är det så mycket bättre än att leva i osäkerhet, otrygghet, hot och hela den biten.
Jag tänker på dig och jag håller alla tummar, du är värd något bättre! Ibland blev jag tröstad av tanken på att det kanske skulle kunna lösa sig, att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra (vilket jag inte tror längre) men du måste oavsett visa att din gräns är nådd...
Kramar

Jag vet nu att jag måste söka hjälp, på något sätt. Det svåra blir nu att hantera vardagen för jag vill inte ens vara nära min man just nu. Om jag kunde skulle jag lämna honom under tiden men det finns omständigheter som gör att det inte är möjligt.

att du skriver ... som du säger så går livet i olika skeenden och våra berättelser/liv flätas in i varandra... ibland på märkliga och oväntade sätt. Kram / mt

Stjärnstoff! Din berättelse följer det alltför vanliga mönstret - jag läste ditt första inlägg här som du skrev i oktober... när det väl börjar gå tydligt utför så går det allt fortare. Det är alltid (möjligen med få undantag) väldigt svårt att se och förstå vad som händer för den som är mitt i det.

Sök hjälp idag! Det blir inte bättre av att vänta. Det blir värre... Styrkekramar / mt

Vad är det för fel på mig?!! Varför har jag försvarat min mans beteende så länge?
Nu får det vara bra! Imorgon ringer jag jouren. För min egen och barnens skull så måste jag få hjälp.
Han börjar bli riktigt elak mot mig. Ful i mun och påstår att jag vill vara otrogen- plus andra saker som jag inte ens vill skriva här. Han drar upp saker om hur jag var innan han träffade mig och hur jag levde mitt liv då. Han har många synpunkter på hur lösaktig och korkad jag varit. Förstår ingenting! Varför varför tar han upp detta nu?! Jag tror det har slagit runt ordentligt. I natt sover jag på madrass och imorgon söker jag hjälp, nu orkar jag inte mer....

Tack, gumman. <3
/H.

Mycket tänkvärt, jag ska fundera över det mer, vad är värt att säga och vad är itne värt att säga? När är det värt spelet och inte?

Vad glad jag är över din styrka, din inre ro och ert liv. Vad skönt att ni får ha det så gott!!!
Stor kram!

Sorgsen, sambon (eller faktiskt ex-sambon...) känner mig så väl, och det är ju så jobbigt - precis som du skriver. Han kan ju föreslå att jag ska göra saker, se saker "för det är en sån sak du gillar ju", och han har ju så ofta rätt... Och som du skriver med att det är ju första gången, eller har varit första gången så mycket av det, hus, barn, husdjur osv, och ja, det gör ont. Han sitter kvar i vårt tidigare gemensamma boende, när jag har hämtat saker så har jag sett hur det blir smutsigare och smutsigare, hur saker bara ligger orörda, och allt gör bara ont...

Självklarheten är jag inte säker på vad du menar riktigt? Jag har ju känt en självklarhet på så sätt att jag varit så säker på att vi ska leva ihop, på att vi ska vara tillsammans, trots att jag tusen nätter bestämt mig för att inte stanna så har jag ändå ändrat mig nästa dag och varit säker på min kärlek, trott att vi ska få det bra en dag...

Nya tider=nya möjligheter, ska tänka på det!

Berra, tack för ditt härliga inlägg! Jag är inte ute efter en gammal bil just nu, har redan införskaffat en liten gula faran, haha! Och jag håller mig nog helst till cykeln ett tag till!

Mt, klok och bra som alltid! Du har så rätt: jag behöver tid själv, och vill verkligen ha tid själv, jag trivs så gott själv - som jag skrivit: jag gör det jag vill, ingen som klagar på något, ingen jag behöver ta medveten/omedveten hänsyn till... Men ibland kommer ju ändå rädslan att jag kanske kommer var ensam resten av livet... Och med det stor sorg. Jag vet inte om jag ens vill leva med någon, någonsin igen - det är så förenat med att jag inte kan vara mig själv, men jag ska ta till mig En dag i taget. En dag i taget - allt löser sig.

Lelas, vad jag saknat dig! Ja, vattenytan ligger här och glittrar, emellanåt... Jag har kommit upp från botten, och det glittrar vackert de dagar då det glittrar, men ibland är det stormigt, mörkt och grått... Men botten känns förvånansvärt långt borta.

Kramar,
N

..

Nu har jag bara (?!) Sorgsens tråd att läsa ikapp i... och just nu finns det 52 olästa meddelanden i den. Jisses!

Två saker vill jag dela efter att ha läst trådarna hos Framtidsdrömmar, flygcert och markatta. En tanke om stigmatisering och en erfarenhet av att vara på fest. Och dessutom hänger de ihop.

Jag håller på med en uppsats, och den bygger på Goffmans teori om stigmatisering från 1963. Han skriver om hur en avvikelse från normen blir till ett stigma när en individ inte lever upp till omvärldens förväntningar. En stor del av boken handlar om hur man skall förhålla sig till andras kännedom om ens stigma. Skall man berätta eller inte? Om folk vet om att man har ett stigma, då måste man förhålla sig till att de ser ner på en. Och om de inte vet, då måste man spela någon typ av spel för att de inte skall få veta.

När jag har läst den boken har jag tänkt så många gånger att den går att tillämpa rakt av på situationen som alkoholist, som aktiv men även som nykter. Och för all del även på att vara anhörig medberoende. Skall man berätta eller inte?

Och ja, det är samma sak som att komma ut som homosexuell eller liknande. Hade det varit ett begrepp när Goffman skrev sin bok, så är jag ganska säker på att han hade använt det.

Förra helgen blev vi hembjudna till ett par vänner på födelsedagsmiddag. Vi förstod redan i förväg att det var en liten tillställning, att det bara skulle vara värdinneparet och två personer till, och så vi då. Ingen av de andra fyra vet om att maken är nykter alkoholist, för vi lärde känna dem när han redan hade varit nykter ganska länge. Jag skulle inte ha något emot att de visste, och jag tror inte att han skulle ha det heller. Men det har inte blivit så att vi har berättat.

De bjöd ganska frikostigt på alkohol - välkomstdrink, vin till maten, avec till kaffet... som det skall vara. Maken och jag tackade nej (såklart) och ingen ifrågasatte det. Det fanns alkoholfritt bubbel till välkomstdrinken, vi drack vatten till maten och kaffe/te utan avec. Inga höjda ögonbryn, inga kommentarer, inget utanförskap. Mycket skratt, timmarna gick fort.

Tänk, vilken resa han har gjort, min gubbe. För ett par år sedan så nära total katastrof, nu så oerhört mycket friskare. Jag är så ofantligt stolt över honom! Jag vet att han fortfarande behöver kämpa med vissa saker, men det är som den berömda fisen i vinden.

Och jag själv då? Jo då, jag är stolt över mig själv också, som inte tycker att situationer som den här middagen är jobbiga. Jag litar fullt och fast på att maken hanterar det, och även om han skulle ta ett återfall av någon anledning så vet jag att det inte är något som jag kan förhindra genom att oroa mig. Jag är lugn i själen, på riktigt.

Så är det. Frågan är om man skall komma ut eller inte, och vad konsekvenserna blir av det valet.

Kram, vänner!
/H.

Hej vänner!

Markatta - det är fantastiskt att få följa med på din väg. Och vilka ofattbart fina samtal som förs i din tråd! :-)

Jag tror att jag skall skriva lite i min egen tråd nu, efter att ha läst ikapp i din. För här fanns några saker som vaknade till liv hos mig. Det är ju så det funkar, vi följs åt och flätar i varandras berättelser. Fint är det att få vara med om.

Kram!
/H, tillbaka från en skön semester

Oj vad mycket om har hänt här medan jag har varit på semester.

Flygcert, älskade vännen, vilken resa du gör! Vattenytan, ljuset.... :-)

Jag förstår att du kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, och att mycket är väldigt jobbigt just nu. Men lyssna på Sorgsen: det blir bättre!

Kram, vänner!
/H.

Hej! Nu har jag läst ikapp här i din tråd efter min semesterfrånvaro från forumet. Jag vill bara skicka en kram och en önskan om att du får sova lugnt inatt.

Framtidsdrömmar... vad är dina drömmar om din framtid? Hur vill du att ditt liv skall se ut? Jag kommer att tänka på orden ur Jonas Gardells bok (den andra i serien om tårarna) som jag just har lyssnat på med honom själv som uppläsare:

"Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig."

Det är en helt rimlig dröm. Sov gott, vännen!
/H.

Tussliago-vännen! Hej! :)

Vad tråkigt att höra. Det är inte ens möjligt att säga mer än så.

Hur mår du själv?

Kram!
/H.

...den där vändpunkten du, Miss K, kommenterade vill jag gärna lämna en liten kommentar till.

Jag har absolut inte en susning vad som vände hos min man. Att han inte valde lämna förhållandet är just nu uppenbart men om något av det jag sa hade någon inverkan i det beslutet vet jag inte. Min känsla, mina ord, min uppfattning över vad som händer är ju bara min. Han påverkas av sina möten och ensamheten, gott och ont, och jag vet inte vad som föregår inuti honom. Jag ser det jag ser, hör det jag hör, förstår utifrån det jag vet och får berättat. Varken mer eller mindre.

Idag är en bra dag, hittills utan gnissel ;)
Han sover oerhört mycket men det är ju inget ovanligt i nuläget.
Tänkt mycket på det Adde beskrev, om stress och rutiner. Det gör mig inte så trygg men inget jag kan påverka just nu.
Jag tror på att vi kommer hitta våra möjligheter.
Just nu stapplar vi vidare, en dag i taget.

Kram på er

som kändes som de precis rätta... också från mig till dig!

Människan är inte ett problem att lösa utan ett mysterium att upptäcka... också jag själv.

Kram, ta hand om dig! / mt

jag tror du behöver den här tiden att vara med dig själv - även om det känns ensamt ibland. Fortsätt skriva om dig själv, dina tankar, upplevelser och dina drömmar! Du har gått igenom en så svår tid och har varit den ena delen i ett dysfunktionellt mönster - som du fortfarande kämpar med att göra dig fri från.

Jag tror det är viktigt att du blir trygg med att leva med dig innan du bjuder in någon ny i ditt liv.

Ursäkta, nu låter jag säkert tråkig - och det kanske inte gäller dig ... men det är obegripligt vanligt att gå in i något nytt och upprepa sitt mönster.

Ta hand om dig, möt dig själv och alla känslor. Fortsätt skriva och håll dina kontakter här... Du är i trygghet nu! Njut av dagen!

Kram / mt

att du vet det tog tid i vår relation också... Håller tummarna!
Ta hand om dig! / mt

Förhållande är som gamla bilar...

Vårdar man dem inte, så rostar de sönder...

Dyrt att skaffa sig nytt, ingen skaffar sig en ny rosthög...
Ut och leta på begagnatmarknaden efter något som ser ut att hålla länge till,
om man underhåller det med rätt insatser och uppoffringar.

Men som vanligt, stirra dig inte blind på ytskiktet, det är de bärande delarna som är viktiga.
Fungerar lyktorna och avgaserna inte luktar allt för illa, så är det en bra början.
Många gamla vrak brukar behövas rattas av en handfast kvinna, även om det knorras när man lägger in en nästa växel.
Och ju yngre årsmodell desto mindre törstiga brukar de vara, men det gäller ju inte alla modeller,
men upptäcker du att den behöver tanka ofta så byt genast.
Sätet kan ju bli lite svampiga med åldern, men de är ändå rätt mjuka och komfortabla.
Är de riktigt gamla så dras de ofta med en del läckage, gnällig och ryckig gång och har nog en och annan skruv lös också, de syns väldigt ofta husera i värsta lunchrusningen och trängseln.
Förvänta dig inte så många mil med dessa, en klump i oljepumpen och de är borta på nolltid.
Italienarna lär vara attraktiva, men har lätt att dra blickarna till sig från andra.
Jänkarna är ofta fläskiga och bullriga...
Tyskarna stabila och korrekta men kan nog anses vara tråkiga i längden.
Asiaterna små och snabba, men har dyra andrahandsvanor för de gillar hemlagat.

Ja som du ser, det finns en hel del att välja på, en del väljer ett singelliv med jag-klarar-mig-själv-med-en-cykel, ett väldigt flåsande och man kommer nog lika långt, men inte på samma tid.
Men vem f-n har bråttom, och cyklar rostar inte sönder lika fort, hur man än behandlar dem.

Vill man ha mer fart och fläkt, så rekommenderar jag en motorcykel, då j-vlar går det undan,
men handskas man ovarsamt med dem, ja då tar de livet av en..blixtsnabbt.

Lycka till!

Berra

...självklarheten jag kände i mitt första äktenskap, med barnens pappa, har aldrig återvänt.
Det där med barn, huset, bilen, hunden. Allt det där man gör för första gången och formas in i familjelivet, skapar sina rutiner och vidgar gränser.
Jag tyckte det var obehagligt att lämna så mycket av mig själv hos mitt x, kände mig naken och blottad på något sätt. Han behandlade ju mig precis hur han ville, alltså allt det som var kvar hos honom och jag kunde inte skydda mig. Förstår du hur jag menar?

Ju äldre jag blir ju mer har jag att ta hänsyn till i nya relationer, både partnerns dåtid och inte minst min. Det krävs mycket tålamod och vilja få var relation fungera, som ung kanske förväntningarna är högre än när man är äldre. Men när man står mitt i livet är det mycket som måste pusslas ihop, både praktiskt och ibland tidigare besvikelser.

Men flygcert, nya tider=nya möjligheter, tänk på det ;)

Ny katt?
Kanske börja där efter du fixat nya dekorationskuddar (om nu inte exet lät dig få dem) ? ;)