Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Stjärnstoff

Ska precis på ett möte: vill bara säga att jag skulle kunna kopiera ditt inlägg till min tråd- så likt så likt. Kram!! Jag skriver mer sen!

Stjärnstoff

Det jag genast tänker på och känner igen är den där känslan av att vilja reda ut, prata, lösa, få svar, få en ursäkt osv. Men det verkar som om det inte finns att uppbringa under tiden alkoholisten är mitt uppe i ett missbruk. Allt projeceras på den andra personen- i det här fallet du ( och jag)
Jag har så svårt att hålla mig från sånt här- jag tänker att det måste väl finnas någon känsla av vad som är rätt och fel där inne?! Men allt för många gånger har jag ångrat att jag ens försökte. Jag skrev i ett brev vad jag tyckte och tänkte. Och försökte hålla mig frånatt anklaga. Fast det är ju inte så lätt när det faktiskt är så att de flesta av problemen kommer från alkoholen.
Sedan dess har jag "bestämt "mig för att inte gå in i diskussioner som handlar om drickandet. Han får ta ansvar själv. Men hu! Vad svårt det är! Allt handlar ju på något sätt om det och allt kan misstolkas om man vill.
Du behöver inte bestämma dig nu. Bra att du ska ich prata med en kurator. Hoppas personen har förståelse för vad du går igenom.
Jag har försökt att läsa in mig på din tråd och ni verkar ha gått igenom så mycket. Jag tänker på terapi och antabus. Fast han började aldrig med det va?
Vill han sluta dricka? Förstår han att han har alkoholproblem?
Du lär ha hört det förr: försök att komma fram till var dina gränser går...det har du säkert gjort många ggr.
Kram så länge..

Jag måste börja med att skriva som Stjärnstoff: jag skulle nog ha kunnat kopiera ditt inlägg och lägga det som mitt eget under den tiden jag levde med min sambo.

Under flera år försökte jag ofta prata med honom om att dricka mindre, inte så ofta, osv osv, men oftast var sambon då ledsen och då tröstade jag... eller så blev det som du beskriver här ovan: "att du orkar, ska du dra upp det där nu igen, bla bla bla..."... Och ofta blev det beskyllningar om att det var mitt fel att han drack, eftersom han led så:
jag ville inte ha sex tillräckligt ofta,
jag stöttade honom inte,
jag förstod inte vad han behövde,
jag älskade honom inte tillräckligt

När jag det sista halvåret-året tog upp att jag inte ville leva så (alkohol-, sex-, shoppingmissbruk) fick jag höra precis det du beskriver, och massa annat:
att jag var så egoistisk som bara tänkte på mig själv,
att jag var så hemsk som ens kunde tänka tanken att lämna honom: han som mådde så dåligt, var så ledsen osv,
att jag inte tänkte på barnens bästa,
att jag faktiskt lovat honom att stanna med honom

Men sedan har jag jobbat hårt med att inte ge mig in i diskussion! Det är en sjuk människa och det går aldrig att "vinna" en diskussion, det är ingen idé. Vi lever ju inte ihop längre, men jag jobbar fortfarande hårt med det: han lyckas dra in mig i att jag ska förklara mig, ursäkta mig osv flera gånger i veckan... Det är ett långt arbete!

Min sambo är också som två personer: den snälle, omtänksamme och lugne som allt som oftast ersätts av den arge, skällande, hotande utan insikt och total brist på självinsikt.

Du måste själv känna om du vill lämna eller inte, men jag tror att du gör rätt i att tänka på barnen och prata med någon kunnig!! Det har hjälpt mig - både att höra min egen röst berätta om det som hänt, få någon kunnig persons tankar (även om hon inte rått mig att lämna). Tänker på dig!

Att du orkar, det vet jag att du gör. Jag gick ett tag och tänkte att jag inte orkar, och ett tag gick det tom till att jag tänkte att jag inte ville leva, men det blir lättare, det blir bättre!

Kramar i mängd!

Framtidsdrömmar

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

Framtidsdrömmar

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!

det förfärliga att få dela din, flygcerts berättelse om hur man kan förändra sitt liv!

Du, flygcert, du gjorde det! ... fast du var så rädd, ja skräckslagen... och nu kan din erfarenhet visa på en möjlighet för andra. Det är stort!

Kram till er alla / mt

Framtidsdrömmar

Ville bara säga att den sista länken som Mulletant tipsade mig om var mycket bra, för mig iallafall.
Jag tänkte idag på att mina tankar och min insikt ändrat inriktning sedan jag började skriva här.
Börjar se klarare på saker även om besluten är svåra. Känner så väl igen mig i den psykiska misshandeln som finns både på TUVA-forum och länken ovan. Jag har väl aldrig tänkt i banorna att JAG skulle kunna vara misshandlad. Faktiskt är det ju så.... Sorgligt men sant.
Tänker alltid att det finns de som har det värre..
Vill också säga, till min sambos försvar, att han har aldrig varit fysiskt våldsam mot barnen. Heller egentligen inte varit mera arg än andra föräldrar- jag är ju också arg ibland. Dock tror jag att de, precis som jag, inte känner att han är att räkna med- att lita på.
Tack för alla litteratur-tips.
Kram till alla som kämpar.

En dag i taget!

Ja, tack Mt, du har varit mig en stor hjälp att komma så här långt! Det har ju varit många gånger som jag tackat för allt, precis som Framtidsdrömmar gör nu! Och det känns väldigt gott att jag genom att få möta dig Framtidsdrömmar får se att jag faktiskt kommit en bit på väg, att jag förhoppningsvis kan ge dig stöd genom min berättelse, min upplevelse!

Framtidsdrömmar - jag trodde inte heller att jag skulle kunna vara den där personen som låter någon annan behandla mig illa... Efter fler än tio, men färre än fem år tillsammans så insåg jag en dag, främst genom forumet här tror jag faktiskt, att han utsatte mig för en oerhörd psykisk press och faktiskt psykisk misshandel. I alla år hade jag accepterat hans hårda ord, saker han kallat mig, hans hot, hans sätt att nonchalera mig, alla gånger han uttryckte att jag var på ett visst sätt, att jag bestämde allt, att jag var si och så osv osv osv. I alla år tänkte jag att "däremellan hade vi det ju sååå härligt", men OJ vad jag ljugit och smusslat för familj och vänner för att de inte ska förstå hur arg han blir om jag inte gör som han vill, vad jag smusslat för honom för att göra honom nöjd/undvika hans ilska, och Gud hjälpe mig vad jag låtit honom förstöra allt det som skulle ha varit våra fina stunder (resor, förlossningar, föräldraledigheter, middagar, förlovning osv osv osv). Och jag har tänkt att "om jag bara 1. ..., 2. ... osv så kommer han förstå att jag älskar honom, att jag vill leva med honom, att jag inte medvetet sårar honom osv osv och om han bara slutar vara så arg, inte skäller så om det och detta osv osv så kommer vi få ett underbart liv tillsammans!"

Han styr fortfarande på många sätt, och jag kan fortfarande hoppa högt om telefonen ringer, och jag önskar sååå att jag visste, att jag kunde se in i framtiden att barnen mår bra, att de blir ok trots (eller pga?) detta, men jag slipper leva i hans terror.
Tack Framtidsdrömmar för att du ger mig möjlighet att dela med mig!
En dag i taget! En dag delar du med till någon!

för att du låter mig dela!

Idag är en konstig dag: jag är grymt förkyld, så där kass som man blir av en riktigt intensiv vår-förkylning (kanske överdriver jag, men känns värre än vanliga förkylningar...) och så var jag ute och försökte leka med barnen - då tänkte jag plötsligt "åh, en sån här dag hade det ju varit så skönt att vara två..." och sekunden senare slog det mig - jga har ju haft såååå många dagar av operation, sjukdom, dödsfall i familjen osv, men sambon har ju bara stöttat upp när det passat honom, inte så ofta med andra ord... SÅ allt är som vanligt, med en skillnad - allt är bättre!

Jag tänker på dig! Vad känns viktigast idag?

Lelas

Kram, vänner. Jag tänker på er oftare än jag hinner skriva till er.

<3

/H.

lillablå

Har inte varit inloggad på ett par veckor, och försöker hinna läsa ikapp! Ni tar ju inga små myrsteg, ni springer ju framåt, tillsammans och tack vare varandra...
Reagerade på nåt du skrev: Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen.
Bli inte arg på dig själv!!! Det räcker så gott med att du ska försöka skaka sv dig hans oförtjänta ilska och hårda ord, du får inte bestraffa dig själv också! Och må nu inte dåligt för att du är hård mot dig själv... Försök bara nästa gång du blir besviken på din reaktion att istället klappa dig själv på kinden och säga: vad skönt att jag inser att jag skulle kunna reagera på ett annat sätt!!!
Förstår du hur jag menar? Blir lite rörigt, och jag ska iväg med bilen till verkstaden, lite stressig och snurrig i huvudet...
Var stolt över det du åstadkommer, och döm dig inte så hårt!
Stora styrkekramar!!
/k

Framtidsdrömmar

Ligger hemma i soffan, ensam och tittar på tv. Känner mig helt slut. Var till kuratorn igår. I morse var jag till doktorn med min onda axel sedan minst 2 månader tillbaka. Fick en kortisonspruta och blev ordinerad vila för armen. Känner lite ilningar i armen men det ska ju nu förhoppningsvis bli bättre. Dr kände över mina skuldror och över nacke och axlar; " vad spänd du är", sa han. Det psykiska har blivit fysiskt.
Ang kuratorn så sades inget som jag redan vet-dock är det skönt att prata med nån utomstående. Jag har träffat honom förut, för kanske 3-4 år sen. Han vet hur det har varit. Efter min berättelse nu och utifrån sin långa erfarenhet av missbruksproblematik så sa han helt ärligt; din sambo är inte mottaglig för någon hjälp-du kommer att gå under i detta om du stannar. Hans beteende är som taget ur en skolbok. Han berättade också lite hur personer med missbruk fungerar rent fysiologiskt, att de faktiskt har abstinens 3-4 dagar efter en fylla. Är det nån här som kan förklara mera hur detta funkar fysiologiskt?
Så till det viktigaste: vi bokade in ett nytt möte om några veckor och då ville han att jag skulle ha gjort nåt åt min situation...,
Tungt, tungt men nödvändigt. Kniven mot strupen och en tuff tid framöver. Jag vill ju bara må bra.
Jag behöver er, jag behöver min familj och mina vänner. Jag vet att jag har er alla och det känns skönt ❤️.