Senaste kommentarerna i forumet

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

... så skönt att höra av dig... att få veta hur det blev. Du är en av dem jag tänkt på ofta. Och med oro. Hoppas ditt liv är bra nu. Varma kramar! / mt

Han dog för 1 1/2 år sedan....på behandlingshemmet...

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Mt, jag önskar att att du har rätt: att han inte ska orka med barnen... Eller - jag önskar ju så klart att han orkar att vara en bra pappa, för barnens skull!!! Men hans skuldbeläggande och ignorerande mot barnen gör ju ont i mig, det är ju det som gör att jag inte tycker att barnen har det så bra som de skulle kunna... Men OJ, vad han har skärpt till sig - han är ju så mycket mer aktiv nu, och det är ju bra. Jag vet att du många gånger skrivit det till mig - att det är bra att han är mer engagerad i barnen nu, och du har ju så rätt, så rätt! Men som sagt; att jag inte är med barnen och kan ge dem stöd och kramar när sambon kör på med elakheter emellanåt gör ont i mig.

Men tack Mt, för din peppning! Jag orkar ju inte läsa det jag skrivit här tidigare, det gör för ont, men det räcker att jag ögnar igenom något inlägg så känner jag ju att det känns som det är någon annan som skrivit det. Och häromdagen vågade jag kopiera en backup-kopia på mina dagboksanteckningar i min mail till min dator (har ju innan varit rädd att sambon ska gå in i datorn och läsa), men jag orkade ju inte läsa mer än de allra första. Allt där handlar om saker han gjort, sagt, kallat mig, gjort mot barnen osv, ingenting om svammel vad jag pysslat med på dagarna eller sådant vardagshandling, och när jag lade det i ett worddokument så blev det 70 sidor... 70 sidor om vad han gjort mot mig: sårat mig, förnedrat mig, tryckt ner mig, hotat mig, och framför allt - gånger han utsatt barnen för psykisk misshandel...
Åh, det är en jobbig tanke att tänka på!

Sorgsen, jag går inte in i diskussion med barnen om någonting - jag kan prata med dem om pappa, för att jag vill visa att de får prata om pappa med mig och hos mig, men då pratar jag om saker de gjort hos pappa, om de träffat någon osv - vardagliga saker. I övrigt pratar jag bara med barnen om "jobbiga saker" när de tar upp det - när den stora frågar varför jag inte vill bo med pappa så svarar jag att mamma och pappa tycker så olika om saker så att vi inte kan leva med varandra och liknande, men det är aldrig jag som tar upp sådant, men frågar de så försöker jag svara utan att smutskasta någon!!

Du har ju rätt om det röriga, men det är ju bara att han är sååå jobbig: han vänder på allt jag säger, jag försöker att inte nappa på hans påhopp och smutskastande, men ibland är det ju så svårt - jag blir så ledsen/arg/upprörd att jag tappar konceptet...

Jag uppskattar mycket att du är rak. Ibland känner jag mig lite tillplattad, men det är nödvändigt. Men det värsta är ju att jag ofta tänker att jag kanske borde ge upp, att jag kanske skulle låta honom ha barnen helt så att de inte skulel sakna mig om jag försvann. Åh, det gör ju så ont, ont att han är så j-a elak mot mig, skickar elaka mail, ringer och hotar osv, jag ber om att vi inte ska ha kontakt om annat än barnen, men.... Fy fan, hur kunde det ta mig alla dessa år att förstå???

Bästa bästa Sorgsen! Är så glad att ni verkar ha funnit en bra väg att slå in på! Önskar dig allt gott, som alltid! Hoppas att ni får det fint tillsammans nu, hur länge stannar maken hos dig?

Så gott att läsa och nästan känna ditt lugn och din lycka! Varma, goda tankar till dig, och stor kram!

en väldigt ostrukturerad och icke rutinmässig ♥KRAM för din fina utveckling :-))

Sista mötet med kbt-terapeuten idag. Hon säger att vi är klara med arbetet tillsammans och nu ligget det hos mig att fortsätta öva själv. Miss K tror jag det var som skrev att kbt är färskvara och det känner jag ju igen från när jag gick i dbt för flera år sedan.

När jag då gick i DTBn så var jag ju inte direkt mottaglig, med all benzo jag tryckte i mig då så är det ju inte så konstigt.

Den här gången har jag varit nykter(även om läkaren där försökte övertala mig till medicinering trots jag inte ville) och ansträngt mig för att vara så närvarande som möjligt för att klara av de olika övningarna. Lite läskigt känns det att bli av med de regelbundna träffarna nu.

Jag har fått med mig en himla massa arbetsblad under kbt-tiden så nu gäller att boka in några tider för mig själv då jag ska ha mental träning, t.e.x. att varje gång jag kommer hem från klubben/gymmet så äter jag ju det första jag gör. Det andra jag gör ska vara den mentala biten. Den tiden är jag också som mest mottaglig då jag redan rensat skallen lite. Jag har märkt att struktur och rutin är superviktigt för mig. Skriver här för att jag ska kunna gå in och läsa under svaga stunder då jag bara vill skita i allt.

Har också bokat in när jag ska åka iväg till en vän och jobba med honom kring ett kulturprojekt, på en underbar plats med underbara människor, årligt förekommande. Det är ett tag kvar men jag behöver påminna mig dels om gamla fina minnen och också om att de nya kommer.

Kram på er!

för den intressanta länken ! Jag delar budskapet vidare :-))

...resan tillbaka till livet är krokig, lika krokig tillbaka som ner i dyngan. Men, betydligt trevligare se att målet är uppåt och framåt trots felsteg och otrevligheter.
Jag väntar inte på återfall men är fullt medveten om att de kan lura bakom var kommande timme.

Lycka till

...jag har faktiskt ingen aning!

Men, istället för att vända ryggen till, trots sängvältarförsöket och att han vägrade prata med mig, avslutade jag inte med tystnad. Alltså, det han skrek tidigare var så otrevligt att det inte ens gick in i min kropp. Han var totalt ointresserad det mesta av den helgen. det var kulmen på senaste månaden. det positiva började ta slut omkring 2veckor in i behandlingen.

Tidigare den söndagen hörde jag hans fraser som nästan alla tillhörde mina ord från formuläret jag fick från gården när han gjorde behandlingen. Det, som jag ser det, var inte riktigt genomgånget där och skavde i honom. Ingen fanns runt honom att bolla tankarna med. Jag var ju orsaken så mig frågade han inte.

Jag vet inte om mina ord gick in den helgen, men, jag vägrade bara lämna det därhän. Jag försvarade inget, förklarade i korta meningar att mycket han irriterade sig på var sånt jag reflekterat över. Inga sanningar, men mina upplevelser och min vetskap.
Mycket uppfattade jag då, den dagen, han inte uppfattat var så stort. Han hade inte koll på hur stor del av hans liv som var upptaget av sjukdomen. Så ser jag det, men är definitivt ingenting mer än min upplevelse. Inte heller något jag analyserat närmare förrän nu när du får mig tänka till.

Oavsett så avslutade jag med att stå intill sängen med jackan på och på väg mot min bror. Där sa jag, utan ilska, att jag tror på oss, att han behöver hjälp och att jag älskar honom. Att vi behöver hjälp för komma vidare. (Den hjälpen är alltför tidig dra i nu, nu ska vi bara överleva och njuta var dag som tilldelas oss. Inget jag sa men har fullt klart för mig. Kanske vi inte behöver den hjälpen, kanske det räcker veta den finns?)

Sen hörde jag ingenting, och om jag inte börjat försöka vända hade han inte varit på väg hit.
Motsatt många av hans nyvunna "vänner" har de stora problem i sina förhållanden men sina jobb kvar. Vi har alltid haft varandra på ett eller annat sätt.

Att det är en förändring är uppenbart, att vi båda mår bra i den är lika uppenbart.
Jag har frågat om vi inte kan stryka ett streck över den där helgen. Det tyckte han också. Kanske var han rädd jag ville "utreda" sörjan, det där typiskt kvinnliga ;)
Jag är kvinna ut i fingerspetsarna men mitt liv har gjort mig aningen mer taktisk ;)

Tjat och tugg är jag allergisk mot, alltid varit, tugga problem förstorar dem oftast. Ta tag i dem och försöka göra annorlunda nästa gång.

Vet inte om jag svarade på just dina frågor. Tror inte det finns ETT svar, men jag gjorde om och gjorde, som det ser ut, rätt för tillfället.
Det räcker för mig för idag och imorgon.
Nästa vecka är en ny vecka, den tar vi då.

Kram kram

Det är klart att det är han som ska välja, jag menade bara att diskutera allmänt om triggning.

Jag har gått på Alanon ett flertal ggr och tycker att det är bra. Men ibland känns det inte lika aktuellt eller så är jag bara lat att ta mig iväg. Min sambo har också prövat AA. Jag erbjöd mig att följa med, men han gick själv. Han säger att han inte tycker om att prata inför grupp. Markatta, du trodde det kunde vara skam, det är också mycket möjligt. Jag tycker inte att jag kan bedöma detta, hoppas bara att han hittar något alternativ. Jag köper aldrig hem alkohol längre, lättöl köpte jag ju, men tänker inte göra det längre.

Tycker annars att det mesta funkar bra. Han har sagt att han vill sluta, det är bara ibland som viljan svackar lite. Det har gått mer än 2 månader nu sen han söp!

i mina tankar. Allt gott längs vägen :) / mt

Kanske dags att byta namn?
Jag gläds med dig och för era framsteg! Sån skillnad hur du beskriver mannen idag och för några veckor sedan! Vad tror du, är det AA och anhörigvecka som har gjort skillnaden?

Ha det bra tillsammans / K

..för den som har lust läsa.

http://primetimeisnow.com/wordpress/?page_id=187

...ofta Mulletants ord. 1,5 år känns realistiskt och de nästkommande med mest det nästan ofattbart goda, om jag får välja ;)

Jag hade ett år 2012 som gick tydligt nedåt, stod ut och var kvar i äktenskapet.
Tiden före hade upp och nedturer.
För 10 veckor sen började mannens behandling, min anhörigvecka för 12 veckor sen, från 1 dec mitt första inlägg här efter månader som "läsare".
Jag har inte räknat med under över en natt. Min tanke har varit, tiden det tagit-allt som hänt fram till behandlingen, samma tid måste det få ta komma i fas.
Jag hoppas innerligt det kan vara så, att ingen av oss hoppar av innan resan är i "mål".
Vi förtjänar få uppleva det nästan ofattbart goda tillsammans.

Nu är han på väg hit. Det känns bra. Den lilla oron över att det bryter det friska mönstret med AA får jag försöka släppa. Han hade inte kommit om han inte varit mogen för det. AA finns ju här också. Han var väldigt väldigt nöjd över vara på väg. Pigg och glad i telefon.

Jag är så glad jag inte gjort något förhastat. Min ultimatumslapp är kastad sen ca 2 veckor och var inget bra schackdrag. Aldrig mer så, aldrig!
Mycket har förändrats och bara åt det goda!

Hej Lejonet!
Jag vill bara hälsa dig välkommen till forumet, och skicka dig en liten puff av den berömda sinnesron.

Fortsätt läsa och skriva här, så följs vi åt längs vägen!
/H, tillfrisknande medberoende till en numera nykter make

<3

:-)

Fråga honom om han vill sluta dricka. Om han inte vill så spelar det ingen roll om du kommer dragandes med en massa fakta kring alkohol och alkoholism. Det kanske är så att han vill men att skammen hindrar honom från att söka hjälp, AA m.m. Det finns ju öppna möten på AA, du kanske kan föreslå att ni går dit en gång tillsammans, han behöver ju inte säga något, det går bra att bara lyssna. Jag menar inte att du ska tvinga honom eller tjata, bara visa att möjligheten finns om du känner att du pallar. Men det ligger ju hos honom att visa att han vill.

Jag tror det är jätteviktigt så här i början att du inte köper hem någon alkohol alls. Läs i alkisdelen av forum, många skriver om hur mycket svårare det är att sluta dricka då deras partner köper hem. Om du vill dricka så gör det någon annanstans än med honom. Tänker att det är onödigt att göra det svårare än vad det behöver vara.

Angående triggers så tror jag att det är något som han själv måste avgöra vad han klarar av. Jag märkte att när min "sambo" drack nollöl så gjorde han det enligt samma mönster som med vanliga starköl, d.v.s. snabbt och som han liksom öppnade upp halsen utan att känna smaken. Helt annorlunda än hur jag ser honom dricka läsk eller kaffe. Men det är säkert olika från person till person, vissa njuter av en kall nollöl i vårsolen, andra vill inte ens dricka en fanta ur ett vinglas.

Kram på dig

...vet var gränsen går för vad.

Jag vet det kan låta kyligt, men nya rutiner, som hämta lämna på dagis, lär sig barnen också. Gå inte i diskussion med barnen om sånt.
Som vuxna ska ni reda upp skilsmässan och bodelningen.
1.avsluta skilsmässan
2.lägga fast umgänget så alla får en rutin hålla sig till, alla=förskola, barn, familj, ni.
3.utvärdering kan ni göra först när ni kört så länge att det blir rutin.

En vårdnadstvist tar tid, så den tiden ni har nu, den röriga, blir ni inte fria från oavsett.

En sak i taget, viktigaste först. Ju längre tid det tar dela på er helt desto längre tar det innan ni får igång nya rutiner.
I min historia fick jag se hur barnen mådde sämre pga att jag var tvungen sluta agera flytväst. Den övergångsperioden handlade om 6-12 månader. Ont ont ont gjorde det men jag fick ingen på soc med mig, ingen trodde ju det var så illa. Då fick jag ju visa det var så istället för sega på lidandet.
När sedan barnen rymde till mig rullade det traditionella utvärderandet igång, bakvänt alltså, barnen var tvungna må så dåligt, gå ner i vikt, "mobbas" i sitt eget hem, så illa att de inte stod ut. Jag visste att om jag tar dem innan hade jag aldrig vunnit en vårdnadstvist, den startade efter ytterligare ca 6 månader och tog väl med allt ett år. Otäckt men så var det.
Som sagt tidigare, barnen är alla självständiga, intelligenta, välfungerande och framgångsrika vuxna nu.

Det går!

Oavsett så gör en vårdnadstvist inga under, det handlar om regler och lagar. Det ska mycket till, väldigt mycket till för att umgänge inte alls är lämpligt. Det jag läser i ert fall är bråk. Det kan inga vårdnadstvister ändra. Prata måste ni både före och efter eftersom ni har barn och det oavsett hur olika åsikter ni har.

Kram och värme till dig, slå på mig om du tycker jag är kylig och elak, jag står ändå kvar och finns för dig :)

...ju själv mitt i mitt men är det inte han som väljer oavsett?
Han som får välja om det känns olämpligt för honom gå på puben för frestelsen är för stor dricka, eller restaurangbesök. Lättölen eller alkoholfria eller vinet, vodkan är ju också hans val.
Jag gissar han har full koll på var hjälpen finns om han vill men att påminna att den finns är väl ok.

Min man visste precis, höll sig nykter när vi träffades och umgicks, ibland många veckor, men han har först nu bestämt sig för vara utan alkohol för sin egen skull.
Ibland får jag hans dåliga humör kastat i ansiktet men jag har tusen gånger hellre detta, den uppåtgående spiralen än det motsatta.

Ibland höll han ett litet litet "underhåll", folköl från ica tex, mellan råfyllorna, men han gick alltid till jobbet, drack mest på kvällarna. Övertrampen smög sig på, slutade med uppsägning på stående fot.

Hos oss finns inga likörpraliner heller och inga alkoholfria alternativ som vin eller öl. Går alldeles utmärkt med vatten och cola zero ;)

Lycka till

Alanon, är det ett alternativ för dig?

inte ge varken svar eller råd om hur du ska göra. Jag undrar om det ger sig lite med tiden... jag tror inte han kommer att orka med att ha barnen särskilt mycket. Mest blir jag glad över hur samlad du ändå är nu. Det är svårt att förstå att du är samma person som den som skrev här för bara en dryg månad sedan. Det kommer att ordna sig och bli bra! Kram / mt

Säkert är det så att det inte skulle bli bättre bara för att jag flyttade tillbaka. Det är bara ett fåtal jag har sporadisk kontakt med där och mina närmsta vänner flyttade också därifrån.

Sportbilar? Haha, nej det är inte alls min grej. Dans däremot gillar jag. Jag jobbar ju också på att göra bra saker för mig, tränar kampsport, gymmar, springer, skriver(även på organiserade skrivträffar).

Får nog bara acceptera att det tar ett tag att hitta nära vänner när man flyttar till en ny stad.

Ha det fint!

Ja, jag tror också att ensamheten är ett vanligt problem. I och med alla ytliga sociala nätverk så göms det undan och blir svårt att prata om. Folk kan ha flera hundra "vänner" på facebook men ingen att fira jul med eller att se en film tillsammans med.

Jag kollade upp den där länken i Addes tråd. Jag kan känna igen mig i det, för några år sedan. Då mådde jag väldigt dåligt psykiskt och kände mig ensam. Det tog ett tag då innan jag förstod att jag faktiskt hade många vänner men att det också låg hos mig att höra av mig och att jag ibland behövde tacka ja till saker också.

Nu ser mitt liv annorlunda ut. Jag är mer öppen för nya saker och nya människor. Jag har ingen social fobi. Jag tränar fem dagar i veckan, på gym och på en klubb, där träffar jag folk som ler när de ser mig, pratar mycket träning. Jag är inte helt ensam, jag har bekanta som jag träffar ibland. Kanske är det mitt tålamod som spökar. Har som sagt bara bott här i två år. Det tog ju ett tag att för det första skaffa en bekantskapskrets och med det hårda integritetsskalet jag burit så kanske jag får räkna med att det tar ett tag att gå från bekant till nära vän.

Under de första 1,5 åren jag bodde här så gick ju faktiskt all tid åt till alkoholisten och jag bjöd aldrig hem någon då jag inte visste vad som de skulle få se. Kanske är det ett mönster som sitter i, även nu då jag bor själv, att jag inte vågar visa tillräckligt mycket av mig själv för att folk ska våga sig fram. Jag har fått höra många gånger att jag är "hård och tuff" men det är inte så jag känner mig och inte heller något jag vill utstråla.

Ska träffa en jobbarkompis från mitt förra jobb idag för en fika. Ska bjuda hem henne till mig istället för att, som vi alltid gör, ses på ett cafe. Det blir mer avslappnat då.

Jag ska också jobba idag på att inte se allt så svart/vitt. Jag ska ta till mig de leenden jag får och tänka att det är en början.

Kram på er!