Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Ringde honom vid 23- han har fortfarande inte kommit hem. Frågade var han var och om han inte skulle komma hem. Han sade var han var och sa med skamsen röst att han var tvungen att vänta på att han ska kunna köra bilen hem.... Då fick jag svart på vitt att helgen återigen varit hård. Min ångest övergick i ilska och besvikelse. Gud vilka problem han har. Nu ska jag verkligen stå på mig och inte ta åt mig ett dugg av de troliga anklagelserna jag kommer få- att det är mitt fel att han dricker. Ikväll svek han inte bara mig utan oxå barnen...... Så tydligt allt känns just nu.
Alkoholen äcklar mig!

Sorgsen

...om dig. Om något går galet med mannen får du ju garanterat veta.
Menar inget kyligt bara att han har alldeles själv valt sin helg. Du fanns inte med i den planeringen, inte barnen heller.
Tråkigt, ledsamt, smärtsamt, men så gjorde han.
Jag tror däremot inte han gjort det för vara elak, alkoholen är ett gift. Giftet påverkar negativt och den destruktiva nedåtgående spiralen slutar inte snurra förrän alkoholen slutar hamna i strupen.

Ta väl hand om dig.

Kramar

så jobbigt du har det nu... Häromdagen klistrade jag in en del av det Carina Bång skrev i sin blogg 21 mars - klistrar det till dig ifall du inte läst, Om medkänsla och medberoende:

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/03/medkansla-utan-medberoende…

Kanske du kan ha hjälp av denna också?
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/03/ovning-skapa-riktlinjer-for…

Har du i nuläget någon att prata med? Minns att det strulade med dina kontakter...

Kramar i gryningen / mt

av Carinas inlägg - Maktlöshet / Maktfull - från 7:e februari 2011. Den har varit ett av mina stöd längs vägen. Den första raden bekräftas av min numera nyktre man - jag hade ju också försökt "allt"...

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Framtidsdrömmar

Vaknar och han är fortfarande inte hemma... Jag är orolig men tror väl nu att han kommer hem för han börjar ju jobba kl.7..... Eller kommer han inte??? Ja, jag är jätterädd för att något ska hända honom. Tänker oxå att det borde jag väl få reda på.
Jag läser alla länkar, Mulletant, och de ger bra styrka. Men ibland undrar jag var mitt mod tagit vägen.
Kram i gryningen.

markatta

den där oron när någon inte kommer hem.

Jag kan fortfarande ex-sambons fyra sista i personnumret från alla gånger jag ringt runt till polisstationer för att se om han blivit LOB:ad eller till sjukhus för att se om något värre hänt.

Mitt bästa råd till dig är nog att andas, ta ett bad, en promenad, ta det lugnt. Det hjälper inte varken dig, honom eller situationen om du svävar iväg i katastroftankar.

Kram på dig!

Framtidsdrömmar

Han är fortfarande inte hemma, är kvar i sin hemby. Har tydligen sjukanmält sig och stannat kvar där för att sova. Jag fick tag på hans bror- sade vad jag tycker både om min sambo och om svågern själv.
Fick reda på av honom att min sambo inte har arbetat med sin firma alls i helgen utan hållit på med annat.....Igår hade han blivit helt förskräckt när han blev upplyst om att det var söndag och klockan var 14, han hade trott att det var lördag....
Då har han nog ångest och mår väldigt dåligt idag.. Fy fan säger jag. Han ljuger hela tiden.
Jag har varit ute och gått och sedan varit ute och krattat, kan inte sitta inne idag för då blir jag tokig.
Jag vet iallafall att han lever och det är ju skönt- men gud vad jag känner mig förbannad.

Förstår att det är kaos idag för dig, i huvudet... Vad vill du? Vad är viktigt för dig?
Bra att du är arg, det är mycket starkare än att vara ledsen. Men tillåt dig att vara ledsen också, när du behöver det!!

Kram

att mannen är tydligt i utförsbacken nu? Det är så med missbruk(are) att det blir inte bättre - det blir värre och avsatserna på vägen utför kan vara branta. Kramar till dig - försök att ta hand om dig, du behöver alla krafter. Kram, kram! / mt

Sorgsen

..du blir effektiv/aktiv i din reaktion. I detta fallet blir ju dessutom trädgården krattad.

Lögner
Allt som sas av min make i missbruket, det må ha varit positiva eller negativa ord eller händelser, i princip allt kändes vara utan förankring. Även de goda sakerna kunde vara påhitt eller förvrängt och de negativa var så långt utanför realism att inget tillslut fastnade i mig. All tystnad pch ignorans grundade sig nog i att han behövde hävda sig genom att,för sig själv, påvisa att "du ska inte tro du är något för att du är/har..." Det fick väl honom stå i bättre dager i hans värld. Men, det är ju hur jag ser på det från min vinkel.

Jag tror inte det var varken genomtänkt eller planerat. Det blev så som dagsformen var för honom. Även de alkoholfria dygnen, veckorna, såg annorlunda ut än vad jag börjar se skymtar av nu. Spontana leenden, några skratt och ögonkontakten är på riktigt och utan slöjor.

Menar
Jag skulle inte tro att din man menar vara elak, ljuga eller göra dig orolig. Jo, missbrukaren gör det, men det är sjukdomen. Fortsätt att kratta och fokusera på att det blir fint, att du gör det fint för dig och dina barn för du vill det. Att din ilska samtidigt får en kanal att rinna ut i är ju en bonus.
Med andra ord, försök vända anledningen till ditt handlande till något du gör för din skull. Till sist vänjer tanken sig vid att du gör just saker för din skull och det blir förhoppningsvis mer outhärdligt att leva med missbrukarens ologiska leverne.

Kram och var rädd om dig

Sorgsen

...så skönt han har kommit hem.

I de där "här och nu-situationerna" är det omöjligt att råda.

Jag vet inte hur ni brukar leva men för mig var det aldrig någon mening att försöka vara konstruktiv i den meningen att prata och försöka lösa och reda ut situationerna.
Det fanns ingen logik och även om det kändes som att några samtal var konstruktiva, i min värld, så var det ända beslöjat av alkoholisten så länge alkoholen stod i centrum. Den står ju fortfarande i centrum hos oss, men nu dricker han inte och fokuset har ändrat riktning, syfte och mål.
I dimman var allt tillfälligt.

Visst, om du känner du nått en gräns och behöver förmedla den så är det så du ska göra. Men inga ultimatum utan att de är genomförbara, omgående genomförbara. Annars är det nog klokare vända och vrida på vilket mål du har och sen sätta ord på dem till mannen.

Var rädd om dig...bara du vet dina gränser.

Framtidsdrömmar

Ja, jag känner att öppnar jag munnen i kväll blir jag bara arg. Jag ska fokusera på mig själv några dagar och sen bestämma mig.
Kanske bryter han tystnaden före mig? Icke troligt men tänk om.
Han mår nog skit nu, det ser jag. Men jag har banne mig oxå mått dåligt...
Kram alla vänner!!

Stjärnstoff

Och skickar en kram. Den där tystnaden...olidliga tystnaden med påföljande magont.. Sorgsen du säger det så bra- göra saker för sig själv och barnen, att tänka så..
Och det där med ultimatum- att inte ställa dem förren man kan förverkliga dem.
Jag har många gånger brutit tystnaden för att jag blev galen. Bröt den med vad som helst bara det inte var tyst. Men tystnaden funkar bättre för mig eftersom jag nu försöker tänka att min man antagligen inte ens uppfattar att det är tyst, bara lugnt och skönt.
Låt honom må skit om det är det han gör- och känn ingen skuld! ( det kanske du inte gör i det här fallet men jag relaterar till mig själv som känner skuld för allt- precis allt)
Kram!

Sorgsens inlägg instämmer jag i varje ord och så kommer jag ihåg boken "Jaget och missbrukaren" som belyser så tydligt att missbrukaren är som en annan person, en inneboende som helt styr över jaget, den människa man gift sig med, som man "känner". Och missbrukets logik är helt annorlunda än inte det vi (medberoende) vill välja för våra liv. I missbrukets logik är längtan efter drogen - och sätten att tillfredsställa denna längtan - det starkaste!!! Av dem som skriver på missbrukarsidorna här har jag förstått hur det är när det suger... att vägen ut är ett drygt jobb som missbrukaren måste göra själv.

Kanske, Framtidsdrömmar, att ni är framme vid point of no return nu. Nu ska du hålla dig kall och klar i tanken och tala om DIG, vad du sett, hört, känt och vad du behöver, önskar och vill med ditt liv. Du har tänkt och du har skrivit... du vet vad du vill. Sen när du sagt det behöver du inte säga mer. Sen kan du ägna din energi åt att hålla munnen stängd. Det är inte lätt - när tystnaden skriker.

Och absolut inget ultimatum innan du har klart vart du tar vägen. Kram, kram ... kom ihåg att du är inte ensam. Vi är många som gjort det där - och kommit ut på andra sidan. / mt

Lelas

Åh, älskade vännen.

Jag lider med dig, jag känner din frustration, din rädsla och din ilska.

Kram. <3
/H.

Framtidsdrömmar

Läste den igen i stjärnstoffs tråd.
Lägesrapport..Sambon var hemma även igår från jobbet- tog tillfället i akt att prata med honom, igen..
Det är så mycket som jag skulle vilja skriva ner men jag känner att jag orkar inte, det känns så himla patetiskt. Han hade bara en massa undanflykter, ursäkter, skyllde allt på mig, att jag är ett stort ego om jag flyttar, att jag inte alls tänker på barnen och deras bästa, synd om honom eftersom ingen vill vara med honom och göra det han vill, att jag tvingar barnen att vara med på aktiviteter. att jag, att jag , att jag.....ja det var så mycket som var mitt fel. Han hade bara "rätten" att bete sig som han gjort eftersom han mår så dåligt och för att jag är så elak och dum och pressar honom.
Jag frågad om han inte trodde att han hade problem för att han var alkholist...Men ur den synvinkeln kunde man inte se..han drack för att han har en sån elak sambo som pressr honom och inte stöttar honom.
När vi lagt oss i går kväll så frågade jag om han verkligen tyckte att han betett sig okej, att det han gjort mot oss var ok, att han inte varit på jobbet på två dar. ""Jag måste väl få må dåligt, det kan väl ingen annan bestämma" var det han sa. Jag efterlyste en ursäkt- ett litet förlåt- men det enda han sa: "men ska du börja nu igen-att du orkar. Trodde väl att du skulle fråga om vi kunde "pippa" eller nåt". Hur fan tänker han!!!
Jag blir mer och mer ledsen över insikten hur sjuk han är- hur hemskt det är att han inte kan inse att detta är ett stort problem.
Känner att han är som två personer- om han var jättefull på söndagen så var väl även gårdagen en dag av tillnyktring- eller vad tror ni. Föresten skyllde han på att han måste ha blivit drogad på lördagen eftersom han var som han var på söndagen- "ja, ellerhur, sa jag. Du drack nog och svalde själv".
Jag skulle vilja återigen att ni andra beskriver hur eran alkoholist förklarade sina fyllor, vilka ursäkter som de hade och vad som sades. Ibland tror jag inte att jag hör rätt när han försöker förklara- varför ser han inte vad han gör??
På måndag har jag bokat in mig hos en kurator- jag ska gå dit med frågeställningen; "hur gör jag för att en flytt ska bli så bra som möjligt för barnen- hur gör jag för att jag ska orka"?

Kram