Senaste kommentarerna i forumet

Vilket mottagande... Han verkar verkligen inte vara nykter/drogfri...
Hans beteende är inte ok! Våld är inte ok!!! Strypgrepp är inte ok!! Att behöva be om lov att komma hem är inte ok!! Att kasta saker omkring sig, ett indirekt hot mot dig, är inte ok!!
Skönt att du har en god bror med sambo att få stöd av nu...
Skönt att få prata av sig med människor som inte dömer...
Prata och berätta om allt!!!
Hoppas ni får en lugn kväll!
Stora och varma Styrkekramar!!!
/k

inte igen det där beteende hos en alkis ?? Dum fråga som du kanske inte kan svara på men.....Går han på benzo eller annan typ av droger ?

Är han eller har han varit erbjuden halvvägshus ?

Kram !!

...nu...
Han har stuckit och är långt ifrån glad att jag kom hem.
Exakt som i psykisk misshandel så bär jag skulden och visar dåligt uppförande i att komma hem oanmäld...?! Sjukt! Sa till honom att han kunde ju blivit glad över att jag kom, det hade varit normalt i mina ögon.

Han älskar mig inte och vill skiljas.

Framkom däremot något nytt:

Helt enligt varningssignalera för psykiska misshandlartyper, så "minns" han inte och "kan inte föreställa sig" att han för några veckor sa att han älskar mig och att vi ska klara detta tillsammans.

Hankänner ett sånt förakt för mig och i gallan han spydde ur sig förstod jag att han gått runt och irriterat sig på delar jag framförde på anhörigblanketten han läste tillsammans med sin terapeuten. Jag kontrade med att jag kan se att det gjort honom ledsen och att vi kan prata om det. Jag frågade också omhan minns något av det andra, (vilket var mycket och innerligt) . Det han tog upp var nämligen bara sånt som handlade om vad som hänt med mig pga missbruket, typ viktökning, att jag ser återkommande mönster i berättelser från hans tidigare liv. Detta "ångrar" han att han sagt nu när jag "tolkat" in alkoholismen.
Flera gånger frågade jag vad allt det andra jag skrivit gett för tankar...det vägrade han svara på.
Han och terapeuten hade inte heller fattat detta med forumet, att de fick nick och inloggning, det som störde honom var mina ord att jag inte skrivit ner detaljer pga inte röjas helt här inne. Det trodde han var menat mot behandlingshemmet, att de hade diskuterat varför jag inte ville röja för dem vem jag var???? Långsökt när jag minns hur jag uttryckte mig men kan ju vara så att de bda missförstod. Detta tog maken som att "jag tror jag är märkvärdig, som om jag tillhörde kungahuset"???
Ja, på den nivån är snacket, ja, mer, gapandet från honom. För ja har ju gjort honom arg och förstört hans dag och helg nu!

Han uttryckte sig flertalet gånger om hur lite jag förstår och att vi aldrig haft ett bra förhållande.
Jag menar vi har haft det, överygad vi kan få det, men att vi måste ha hjälp utifrån för att inte hamna där vi hamnar, typexempel sitation här och nu. Han kastar saker, jag hänger på med ord, mängder av ord för att nå fram....KAOS!
Nu är han ute på "ärenden som planerats" "jag har satt ribban genom att komma hem oanmäld, respektlöst" att han valt inte prata med mig hör visst inte ihop med det enligt honom.

Jag känner egentligen inte så mycket. Var på Al-anon i morse så jag hade skydd av den där "extrahuden". Just sett filmen "when love is not enough" och nu messar med min bror. Han och hans fru blir de första som får del av min situation nu. Sagt jag behöver prata. Vi ska laga mat ihop nu...

Maken blev irriterad över min ankomst vid 23-tiden och inatt blev det hårda ord. Sen somnade han och när jag la mig tog jag i honom och bad om en kram, märkte han var vaken. Den blev en blixtsnabb högerarm där mitt hals blev fastklämd i hans armveck och han tryckte till så det knakade. Jag kom i chock, väl därför jag inte har så ont mentalt.

Ett annat typiskt tecken på mannens behov att kontrollera mig var att jag önskar vi kan prata och visa varandra den respekten att prata de dagarna jag är hemma.
Det enda som var viktigt för honom få veta var hur länge jag stannar. Så, liksom hans alkoholfriadagar planerades in efter våra dygn/veckor tillsammans, planerar han nu vara motfalls och odräglig, oåtkomlig tills jag lämnar igen.

Herre Gud, så sjukt detta är!

Nu iväg till min härlige bror, alla mina syskon är mina favoriter, men just vi två har en alldeles extra god kontakt. Liksom hans sambo...
Tackar för att jag har alla dessa sunda människor runt mig plus ett toppenjobb! Det ger mig sån styrka!

Och er här inne, ni har hjälpt mig få distans i sörjan!

Jättekram

Tack Adde!
Jag hoppas det blir en fin ceremoni, jag tror det...
Om bara min knepiga kusin sköter sig...
Min morbror har tagit sig an en kinesisk flicka, som blivit den dotter han aldrig fått, de har en underlig men fungerande relation, bortskämd dotter, curlande far... Vilket min kusin har svårt för... Och därför vill hon inte att tösen ska få gå på begravningen... Men mormor då? Hon tyckte ju om henne? Hon hälsade på rätt ofta, och handlade om det behövdes... Min kusin har i alla fall gått i taket och funderar på att be tösen flyga och fara... Och riskera att förstöra för resten av oss...

Sjukskrev mig faktiskt idag, symptomen blir inte bättre...
Nu sitter jag i soffan och tittar på mina tulpaner, och tänker på mormor och flygcert och resten av oss...
Snart är det vår, med sol och värme!!
Snart!
Kramar!!
/k

och jag hoppas du får en lika fin morgon också :-))

En vän frågade mig idag vad jag ska göra ikväll.
"Vara hemma och skriva lite", svarade jag.
"Men vad bra, då kan vi ju hitta på något", sa han.
"Nej, inte ikväll. Jag ska skriva sa jag ju."
"Men vad då, måste du vara själv hela kvällen för det?"

Jag märkte att han blev irriterad över att jag inte ville umgås med honom. Jag önskar att folk kunde respektera när man säger att man är upptagen, att planer med sig själv är lika viktiga som om man har planer med någon annan.

Jag håller på att jobba med en novell inför en novelltävling. Jag älskar att skriva. Den är inte klar än men jag lägger ner för ikväll, blir helt trött i bollen efter ett tag. Som belöning för arbetet jag gjort ska jag fortsätta min kväll i sann fredagsmysanda med en lagom hjärndöd film, chips och läsk. Helt själv, för att jag vill(förutom att titta in till er en stund då).

Kram på er!

Helg.
Ja, Sorgsen, du verkar ha haft en lååång resa och jag kan bara önska att min inte blir så lång, men jag antar att den kommer bli det. Är så ledsen för småttingarnas skull.

Ja, någon gång hoppas jag att allt blir bättre, känns avlägset nu, och hans dykaupp-maila-smsa-ringa ger mig snart ett nervöst sammanbrott. Blir så arg. Jag försöker som du att inte gå in i diskussion, men har svårt att håplla mig ibland, hamanr så lätt i att jag sak förklara mig osv, och de gånger jag bara säger "ja, men då vet jag vad du tycker" eller liknade så får jag ännu mer skäll ändå...
Är så trött på hela situationen, vill bara fly, men det kan jag ju inte nu...

Lillablå, det komemr bli en tung helg, förstår det av hur det varit idag... Känner mig så borta.
Tack för din målande bild. Ska titta på himlen och hopaps att jag känenr er närvaro, och att ni känner min. Ska ta till mig allt det du skriver om:
"Vila, unna dig en promenad, en god bok, nygräddade pannkakor, ett glas nypressade apelsiner, en kopp the med honung, en påse lösgodis, en varm filt över benen, ett fotbad, tända ljus, vacker musik"
så snart jag kommer in i mitt gryt så ska jag försöka unna mig saker jag inte unnat mig på så länge.

Varma kramar

lite pepp och stöttning.
En begravning kan vara tung men den kan också bli en vändpunkt i livet där allt faller på plats. Jag kan fortfarande känna sviterna av mina föräldrars begravning som jag var helt oförmögen att hantera pga av mitt drickande där jag tryckte ner alla mina känslor. Jag fick aldrig det fina avslut som en begravning kan ge.

Kram ♥

Ja, vi får väl se...medlemsavgiften betalade jag in för flera veckor sen så jag är väl berättigad vara med ;)

Jag jobbar då men kanske jag kan vara ledig lagom länge för kunna vara med. Om inte annat så för att träffa dig Adde :)
Kram kram

...nu packar jag ihop lite prylar som kan lämnas kvar hemma och snart tar jag mig till flygplatsen.

Jag har haft två ingående samtal med kvinnan på hemmet. Nyttigt!
Jag känner mig inte ledsen, inte stressad eller nervös. Lite märkligt...
Men, jag är van jobba under stor press och känner igen mekanismen i mig. Nu har jag bestämt mig så nu är det bara hålla fast i det och köra!
Hela situationen är så sjuk och jag gör, som mulletant skrev, faller i fällorna i kunskapsoceanen.
Jag HAR inget som stressar mig men heller inget som gör att jag behöver vänta. Väntan ger honom bara mer makt över mig och det finns inget i hans nuvarande beteende som visar på tillfrisknande. Det är bara uppgifter som blir ordentligt och noggrannt lösta, intellektuellt, tyvärr...
Jag har ingen mandat att analysera eller tycka något alls om det egentligen, det är hans liv och val, men jag är inte blind och har tillräckligt mycket livserfarenhet att jag vågar sticka ut näsan och säga det.
Det är bara tråkigt att det är så och gör mig ont...

Kanske behöver jag inte läsa upp något utan bara tar mina prylar och går.
Om några timmar vet jag...

Kram på er all kloka vänliga tuffa enträgna härliga medmänniskor

Idag har jag fått äran att umgås med två fina töser, drygt 2 och 3 år gamla, och lite dämpade av sina förkylningar...
Men både kramarna, barnrumporna i knäet under sagostunden och funderandet vid matbordet har gett mig kraft att härda ut utsättningssymptomen... För det blir fanimig nye bättre!! Dag 11 idag, och det fortsätter på samma sätt...
Målet är att bli fri från dem, och kanske, om det vill sig väl, få en liten själv en vacker dag...
Klockan tickar, och antidepp förbättrar ju inte oddsen, direkt...
Så mitt i allt jobbigt, yrsel, illamående, det som känns som elshocker i hjärnan etc, känns lite lättare att härda ut, det finns ju ett mål och förhoppningsvis en belöning...
Ungar är det finaste som finns!
Tillsammans på första plats med älskling, mormor i himlen och det som heter kärlek!
Hoppas vi alla får en lugn och skön helg!
Har tagit tjänstledigt halva lördag och söndag, och är ledig på måndag för mormors begravning, och sen MÅSTE det väl ändå ha blivit bättre?!
Stora kramar till alla som behöver och vill ha!!
/k

Fredag kväll, helgen framför oss...
Hoppas du mår bättre, att du känner mer tillförsikt för framtiden?

Det ser ut att bli en stjärnklar kväll i min del av Sverige, och jag ska försöka få syn på kometen vad den nu hette... Och om du ser den från din del av Sverige, så tänk dig att vi är sammankopplade av kometen oändligt lång där borta, av en klump av is, skit och stenar... Lite perspektiv på hur små vi är, i det stora hela... Och ändå så nära, genom delade och liknande erfarenheter, och tillsammans är vi starka!!!
Vi finns här för dig, och du finns här för oss, olika kvinnor och män över tiden, men samma kärlek och värme, bara uttryck genom olika alias...
Du är på rätt väg, snart är du trygg hemma i ditt gryt, med barnen hos dig, åtminstone halva tiden, antagligen mer...
Vila, unna dig en promenad, en god bok, nygräddade pannkakor, ett glas nypressade apelsiner, en kopp the med honung, en påse lösgodis, en varm filt över benen, ett fotbad, tända ljus, vacker musik, eller vad du tycker om och som får dig att må bra!!!
Stora kramar!!!
/k

Är klok, jag håller med...
Det är hans val att dricka eller låta bli, låt honom veta det...
Men hans val får också konsekvenser... Stannar du om han börjar dricka igen?
Lämpa över allt ansvar på hans nykterhet på honom, men låt honom veta att du finns där när det blir jobbigt och suget faller på!
Kram, och jag hoppas ni får en fin och lugn fredag!
/k

Jag håller tummarna för ett bra återseende!
Fokusera nu på vad DU känner och vill, så får han ta ansvar för sig!
Tror att det är det viktigaste nu, att han vet det, att han har ansvar för sig, sitt mående, och hur han behandlar dig! Det är INTE ditt ansvar, som du mycket väl vet...
Håller tummarna och tänker på dig!!!
Kramar!!!

"ha det överstökat??" ???????????

Att ta ett återfall är liksom ingen garanti för att jag aldrig mer kommer att dricka, jag har liksom ingen kvot jag ska uppfylla. Som alkis så finns det ingen kvot, inga gränser, no limit bara att hälla i, så mycket det går, det är riktlinjen.

Ok, ungefär en tredjedel som gör en behandling går ut och dricker men kommer tillbaka. Men det är också så att ungefär en tredjedel som gör en behandling går ut och dricker och kommer INTE tillbaka.

Och att han frågar dig är precis som markatta skriver att lägga HELA ansvaret på dig.

Det är mitt egna ansvar och ingen annans om jag väljer att dricka.

säger din alkis om att följa med till GiG ?
Och tror du mig om jag har gjort som Leif GW Persson och skrivit svaret i ett igenklistrat kuvert ? :-)))

I vilket fall hoppas jag att vi möts där :-)

vill bara understryka allt som markatta skriver. Gå tillbaka och läs i din tråd så tror jag att du ser själv att det är ingen bra väg att han dricker nånting med alkohol överhuvudtaget. Tyvärr är en månads nykterhet kort tid för en missbrukare och det är kanske just idag han står inför en utmaning - och det är hans ansvar hur han möter den.
Fortsätt skriva och fortsätt gå till Al-anon. Styrkekramar / mt

Det är inte schysst av honom att fråga dig om det är ok att han ska dricka. Du har väl redan uttryckt att det inte känns bra för dig att han dricker. Att han nu lägger det ansvaret på dig tycker jag visar på att han inte respekterar vad du tidigare har sagt och heller inte accepterat att han har ett problem med alkoholen.

Vad är det du vill få överstökat? Vad skulle hända efteråt om det "gick bra" att dricka? Betyder inte det då att det är fritt fram för honom att dricka? Även om inget skulle hända, spåra ur den kvällen så tänker jag att din oro för att han ska börja bete sig illa mot dig kommer att öka igen.

Min ex-sambo försökte också många gånger att visa mig att han visst klarade av att dricka "normalt". Och ja, det klarade han av att göra, ett tag. Sedan kom någon dunderfylla igen med efterföljande bråk och ånger, lugn period, för att sedan trappas upp igen. Det finns ju olika former av alkoholproblematik. Tänker på min egen alkis som inte drack varje dag, aldrig eller sällan på dagtid, aldrig på jobbet, inte fick några fysiska abstinenssymptom. Det gjorde det väldigt svårt för mig att dels nå fram till honom att jag tyckte att han hade ett problem med alkoholen och att det påverkade mig, och att stå fast vid mitt beslut om att jag inte ville ha något med honom att göra då, just för att han ibland kunde dricka "normalt". Vanliga alkoholkonsumenter hamnar inte i fyllecell. Även om det händer "bara" några/någon gång per år så räcker det för att man som närstående ska vara orolig varje gång det dricks. Dessutom har ju din sambo behandlat dig som skit då han druckit.

Du skriver; "Är så jäkla rädd bara". Lyssna till det! I en relation ska man inte behöva känna så.

Jag kan också förstå om du själv saknar att kunna ta ett glas vin med honom. Jag saknar det ibland. Även om jag drack vin högst en gång i månaden så måste jag erkänna att jag tyckt det varit lite besvärligt att inte "få" dricka. Men jag har ändå valt att inte dricka när jag är med honom för jag vill ju också signalera att det faktisk går att ha roligt och mysigt utan alkohol. Och det går.

Kramar!

Jag har stuckit huvudet i sanden ett tag, men nu kommer saker upp till ytan. Positiv energi finns, men vi har inte riktigt klargjort var vi står. Tack förresten lillablå för dina rader. Har upptäckt nu att fredagar är känsliga dagar för min sambo. På jobbet snackas det om vad man ska göra i helgen osv. Fredagsmys är starkt förknippat med vin (inte alkoholfritt), tycker han.

Han vill prova att dela en flaska i kväll... Han frågar så snällt och har gjort det innan också. Det är antagligen så att han inte vill ha ansvaret själv, går det mindre bra kan han alltid säga att jag sagt ja. Drömmen om ett kontrollerat drickande finns där fortfarande. Förra gången han frågade sa jag att det inte skulle kännas bra för mig, och han lät bli.

Är det inte så att han måste pröva att dricka någon gång för att säkert veta hur han reagerar? Kanske lika bra att ha det överstökat?? Är så jäkla rädd bara. Han vill också sluta med antidepmedicinerna.

Hjälp, vad ska jag göra? /K

..ödmjukt för dina eftertänksamma ord.
Det är så lätt att hamna i de direkta händelserna för mig och svårt hitta de där övergripande uttryckssättet. Just för att jag står mitt i.
Min historia är lättare att greppa i rubriker eftersom det har blivit just historia.
Det jag får av dig, mulletant, är som en skänk från ovan. Du hjäler mig samla ihop och lämna bort detaljerna. Tusen ödmjuka tack...

Jag vet inte hur många gånger jag börjat prata med maken under våra år men inte en gång har det avslutats med ett förstående. Däremot har ag fått mina ord kastade i ansiktet vid senare tillfällen. Sista försöket som bara var välmening och positivt, kravlöst, bemöttes med att han väbde ryggen till och fnös att det där har du sagt innan.

Därför har jag känt att en tredje person måste finnas med, tillsammans med andra är han ju snäll och trevlig. Med en terapeut som finns knuten till behandlingshemmet kan han inte smita undan.
Någon tredje person finns inte med idag, tyvärr, men jag ber en stilla bön om att det blir en fortsättning och att denna dagen bara blir en bra fortsättning på "den gyllene halvmetern" ;)

Kramar

till det som nästan känns som dagen D... Härligt att du kan se skrattrynkorna - den här erfarenheten kommer också att lämna några spår som du kan betrakta i efterhand... då när du vet hur det blev...
Härligt också med jobbet som du tydligen orkar hålla som en frizon - även det känner jag igen. Ta på sig yrkesjaget och fungera. För mig har det varit ett skydd som också haft ett pris.

Din text om vad som ställer till de i hans kamp att "bara hålla sig nykter" och hur konflikter kan leda till återfall... hmmm - det luktar hot och överläggande av ansvar i mina öron. Just det där, hur han låter sitt (Obs - att han låter sitt...) illabefinnande gå ut över dig tänker jag att du ska ta fasta på. Precis som Lelas skriver och som jag läste på den där tavlan så ger hans illabefinnande inte honom rätt att plåga dig. Och det gör han uppenbarligen; med gliringar, tystnad, flinande, fnysande och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår. Just i det att vi uthärdar och ursäktar sånt förgiftande beteende för att "han" i första steget är full och därefter i torrfylla, vita knogar... och jag kan fylla på med skuldkänslor, skam, ångest, sömnlöshet.... det är vårt medberoende i ett nötskal. Jag tror att både du och jag i det har kunskap som kan vara en rikedom men också en fälla.

Jag tänker på dig idag! Tusen styrkekramar strömmar oavbrutet genom luftlagren till dig! / mt

...nu har jag komprimerat ner mina ord/önskningar på papper, lagom stort att ha i plånboken.
Gud, så ledsen jag är, och imorgon ska jag jobba förmiddag och eftermiddag...påsarna under ögonen är säckar nu!
Senaste månaderna har gett mig lite grågrönblå ringar under ögonen, det har jag aldrig haft tidigare...skrattrynkorna runt ögonen har däremot rätt vinklar fortfarande.
Finns alltid något positivt i allt elände ;)
Så tacksam jag har ett jobb fullt av energi, utveckling, framåtanda, känslor, skratt, gråt, kramar, sammanhållning, utmaning, kritik, uppmuntran, diskussion, initiativ, nytänk, engagemang... ren terapi...

Nattkramar...blir blöt handduk över ögonen innan sömn

...och än en gång känner jag igen mitt ex i din sambo. I början av vår separation sa han just så "att jag kommer ångra mig", det sa han samtidigt som han börjat inleda ett annat förhållande?!
Den sista anmälan han gjorde handlade om att jag var olämplig förälder, då var yngsta över 13 år och han hade inte haft något av barnen hos sig alls. Olämpligheten skulle bero på att han, tillsammans med sin sambo, diagnostiserat mig. Detta utan att ha någon kontakt med mig utöver de gånger vi sågs i rättsal. Detta upprörde min advokat så mycket, han var annars kolugn, att han tyckte jag skulle anmäla för förtal. Det gjorde jag inte och i efterhand var det rätt, det förblev den sista sucken!

Vill säga, igen, att någon gång blir det bättre. Sen blir det bättre! Det är en klen tröst, jag vet, men tiden hjälper!

Samma sak säger jag till mig själv ikväll...det kommer bli annorlunda nästa vecka för mig. Hur vet jag inte nu, men annorlunda blir det...

Var rädd om dig och räkna till 20 nästa gång han börjar tugga, kan det hjälpa?
Sms...har de innehåll du måste svara på? Samma med email?

Jag gick aldrig in i försvarsställningar eller försökte förklara. Jag bara sa att jag tycker det är tråkigt han har den uppfattningen, eller bara tack för din åsikt...ville inte elda upp eller provocera men heller inte gå in i sörjan...

Tänker på dig...

Åh, vilken människa han är... Fy faaan.

Mitt liv är verkligen ren jävla skit.
Idag sa sambon till mig att jag är förvirrad och tror att allt ska bli bra om jag kommer ifrån honom, men att när jag inser hur mycket jag saknar honom så kommer det vara för sent. Hur kan vi ha så olika bild av vårt liv tillsammans? Hur kan han bara tycka att han är så fantastisk och att allt är mitt fel?

Tack mt, för att du orkar med mig här, för att du står ut och förklarar trots att jag verkar vara den mest tröga människan i världshistorien. Hur kan jag skriva det som du kopierat in och ändå inte förstå hur illa det är/varit? När jag läser det så gör det så onte, precis som du skriver så gör det ju sååå ont, men ändå kan jag inte riktigt förstå att det är mig det handlar om... Åh, Gud, han är ju så himla elak: han smsar, ringer och mailar ju flera gånger om dagen, han varierar sig mellan arg, snäll, skälla, böna och be, hota, klaga, vända på allt jag säger och hur jag än gör så har jag gjort fel... Och ändå säger han att han älskar mig... Och mitt i detta står den lilla prinsessan och förstår inte någonting..
Tack för Lisa Ekdahls och Sara Vargas låtar.. Minns när Vargas låt kom, och hur jag tänkte att jag kände igen mig, men ville liksom inte förstå... Och i höstas när Linnea Henrikssons låt började spelas mycket i radio så var jag mitt i att jag bara ville därifrån, det var som att hon sjöng till bara mig... http://www.youtube.com/watch?v=2NtP7I2-_Rk och oj så många nätter jag bestämt mig, men så har jag inte kunant stå upp för det nästa morgon.

vill.sluta, jag kan bara instämma - mt, du är en fantastisk medmänniska. Och det är en enorm styrka i det du skriver, hur du formulerar dig, hur du hittar vinklingar...
Ja, du har så rätt, jag måste ju ta steget fullt ut, jag känner ju att jag kommit längre än vad jag någonsin vågade tro när jag började skriva här i höstas, men jag vågar ju inte... är så rädd för honom emellanåt att jag lägger mig platt och bara hoppas att han ska låta mig vara... Och ibland, ibland är jag en mycket hemsk människa, ibland önskar jag att han tog sitt liv som han hotat med så många gånger...

Markatta, du ahr så rätt, men jag förstår ju kanppt att jag låtit allt detta hända... Det gör så ont att jag varit så rädd, så nertryckt och ändå funnit mig i det och tänkt på de fina, mysiga, go'a stunderna - hur kan man ha bra stunder när det är så illa ibland?

Ja, Sorgsen, idag är ingen bra dag... Känns som han trycker ner mig så. Han bestämmer ju hela tiden hur jag än gör. Jag frågar och han okejar, men sedan när jag gör som jag frågat så blir det ändå fel, han blir arg, sur och bitter... Fy fan...
Återigen massa ledsna kramar.

Halvligger i tvsoffan med papper och penna samtidigt som en film rullar.

Kram