Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen. Fint! Man kan ju kolla myrstackarna också för att hålla riktningen:) Det finns många fästpunkter för den som gjort sig bekant med terrängen. Kram på dej / mt

Sorgsen

...och jag har alltid tyckt om söka sammanhang eller bara inse dem. Nyfikenhet är en bra egenskap ;)

Kram

Sorgsen

...min vecka har börjat bra och den riktningen ska jag hålla fast i. I denna riktning trivs jag bäst trots att den totala kärlekskänslan är långt från idealisk.
Mannen mår också bättre i vår tafatta kontakt. Men att den finns igen är viktigt för oss båda.
Jag är så glad det vände igen, annars hade hoppet varit ute för oss.
Vi är alla olika, det gör livet rikt.
Jag är idag extra tacksam över att jag vände tillbaka till min "ursprungs-magkänsla".
Att jag inte har svårt be om ursäkt och vågar gå mot strömmen även i stormarna.
Känner min styrka men även min svaghet, det är nog den största styrkan.

Kram på er alla
Ger dig, flygcert en extra varm.

Får mig tankarna till jobbet i söndags. En kollega fick en riktig skrapa i ett känsligt ögonblick. Jag lyckades se delar av det och tog henne åt sidan och bara höll om.
Händelsen hon fick skit för var inte rättvis och tårarna sprutade ur hennes vackra ögon när hon fick kramen. Vad trött jag blir på folk som mår bra av att lägga över ansvar för själva slippa ta tag i sin egen del. Endel människor kan helt enkelt inte växa enbart genom eget handlande utan anser sig berättigade stå på några lik för nå upp. Vidrigt!

Sorgsen

...för omtanken flygcert.
Tack, du är guld värd vännen.

Sorgsen

...har jag mått bättre än på länge.

Det är de sista 3 dagarnas små saker som gör stor skillnad denna veckan jämfört med förra (i förhållandet).
Var och är oerhört ledsen och förvirrad över utvecklingen senaste månaden med kulmen förra helgen.
Att jag har människor jag naturligt kan ta kontakt med och prata öppet med är jag tacksam över.
Att de i kombination känner mig och/eller mannen sen länge och att jag inte täckt eller bäddat för mannen innan gjorde samtalen okomplicerade.
Alla verkar till och med tacksamma över dem.

Mannens son messade mig idag, tog ju för givet mannen fått samma positiva besked. Det hade han inte... Fick jag klart när jag ringde och berättade om att våra båda söner berättat positiva saker inom 30 min för mig. Livet är ombytligt och tuffar vidare trots elände, det ger sund distans och håller hjärnan i trim.
Fått två andra viktiga avstamp idag, ena avslutar ett arbete och ena påbörjar.
Gott att leva!

Vad glad jag blir för din skull!! Och det känns stort - även för mig... Ibland är jag så rädd att jag ska bli sur och bitter av den här röran, att jag inte ska unna andra människor att vara lyckliga/leva i bra förhållanden/vara med om roliga saker just för att jag är rädd att jag inte ska få ha det bra, men jag påminss flera gånger dagligen om att jag unnar dig, och så många andra, lycka, glädje, framgång och välgång!!

Hoppas att du får en bra dag!! Jag tänker på dig!
Varma kramar

Sorgsen

...flycert bara stärker min uppfattning om vilken fin och generös människa du är.
Tack från djupet av mitt hjärta.
Det finns nog inget svårare än att få ett förhållande att fungera. Med sin partner är man mest avklädd och sårbar.

I mitt fall nu ser det säkert märkligt ut för många, att jag över huvudtaget vill prata med mannen.
Men!
Jag står fortfarande på "andra sidan", han sköter det han anser han måste, helt utan min inblandning, så som det alltid varit.
Om jag försvinner helt så är det helt kört för oss, hans historia är bevis nog, hans mors ord likaså, hans ex kloka ord, hans ögon och direkt/indirekta bedjande ytterligare ett.
Jag håller distansen men det blir ett hej och att jag är stolt över hans vilja.
Att jag finns och att framtiden finns för oss. Han är mjuk i rösten och det räcker för mig. För nu räcker det, imorgon och nästa vecka är en ny tid.

Men vårt levnadssätt är ju inte "normalt" därför vore inte "ett lämnande" något uppvaknande. Att lämna och vara isär fysiskt är ju vår vardag. Det är att få det motsatta att funka som är vår utmaning och det i kombination med ständiga uppbrott, långa eller korta såna.

Kram på er

Sorgsen

...arbetsdag slutade först mycket sent. Jag cyklade med eufori till lägenheten där jag befinner mig.
Dagen igår avslutade jag i soffan tillsammans med mina tankar.
Maken messade efter en sinnesromässa tidigare på kvällen, varma ord, han är alltid mer "närvarande" när han varit där eller före AA-möten.
Det känns hoppfullt.
Avslutningen på min dag blev bättre än på väldigt, väldigt länge.
Min tanke i soffan var, "oj, så sjuk jag måste varit i höstas jämfört med nu" , lite otäckt att märka men jämförbart då arbetsuppgiften igår nästan var identisk med den helgen då jag gav upp. Helgen jag kände att jag inte vill/kan/orkar hålla på längre.
Utöver det gjorde det inte ont få ett mysigt tackbrev från den kollegan som fick en skrapa i söndags, varma ord hade hon skrivit plus en stor bukett rosor. Rörande, och allt detta fick jag för några ord jag gav henne. Värmer mycket.

Så, igår var en extra bra dag.
Idag en ny med nya utmaningar, andas och tar in, lever mer och mer, inte bara överlever.

lugn, hopp och glädje i ditt inlägg - på och mellan raderna.
Glad Påsk - glädjens och hoppets högtid! / mt

Sorgsen

...ja, nu känner jag den, glädjen. Tidigare gladdes jag åt livet och har alltid så mycket vara tacksam över men igår, och idag, har jag känt den. Glädjen och lugnet har tagit överhand 2 hela dagar i rad! Innan hade jag detsamma men nu, äntligen, sjönk känslan in och ner i magen och inget stötte bort det. Det ligger kvar där inuti och får mig må bra. Ger mig tårar nu när jag skriver.

Tack för du fick mig sätta ord på det, hade nog inte känt efter som nu efter jag läste dina ord. Tack för hjälpen ;)

Glad påsk till dig och din familj och alla andra

Önskar att du satt här med mig i soffan, försöker ju peppa mig, men är så ledsen... SÅ himla ledsen... Jag är ju så nöjd att jag tagit mig därifrån, men jag är ju ändå så ledsen, förstår knappt själv...

Hoppas att du har det bra? Hur går allt?

Kramar,
N

Sorgsen

...sitter där intill, bara tyst och finns.

Inloggad men oftast inte vid datorn. Skrev långt inlägg men allt låste sig och ser att det inte hamnade här.
Kopierade texten så lägger in det nu.

Flygcert, jag håller om, du är inte ensam, aldrig ensam.

Låt det vara en ledsam dag idag...lyssna på fågelkvittret om du hör det, jag lyssnar på dem, varje vår kommer de tillbaka. I år har vi ont inuti du och jag. Nästa år vid samma tid lyssnar vi igen, känner efter och drar oss till minnes. Ok?

Kram

Sorgsen

...allt är borta....
Skrev långt och hinner inte skriva igen. Kopierade och la det på ett mail till mig själv men det finns inte heller...är på landet ;)

Bilbesiktning nästa!

FylleFia

Jag tror att det är för de jobbar på forumet. Själv blev jag utkastad och när jag skulle in igen så var det Nekad åtkomst. Samtidigt som jag såg mig själv inloggad. Mycket konstigt. Sen efter ett tag gick det att logga in igen.

Fia

bara ni som har det jobbigt med nätet idag. Något händer för det är massor av sidor som strular och många företag har lagt ut "nöd"texter med att de har problem.
Tag det lugnt och en sak i taget så fixar det sig :-))

Sorgsen

...få ord.
Var väl någon mening med att mitt långa inlägg försvann.
Idag är en ny dag, den kommer bli bra.

Vill skriva ner att sista dygnen varit bättre än på väldigt länge.

Nu ut i solskenet!

Kram