"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

över att jag inte längre åker hem till vårt gamla hus, utan hem till vårt nya boende, mitt och flickornas. Jag trivs här. Livsglädjen, den sanna, känns lite avlägsen, men jag kan ge det lite tid hoppas jag - för jag är väldigt nöjd att jag kommit därifrån. Jag måste fokusera på det. Jag har tagit mig därifrån!! Jag får så mycket skit för det från sambon, så gott som varje dag, men jag gjorde det!!!!!!!
När jag började berätta för mina närmaste om vårt liv "på riktigt" så skämdes jag så över att jag berättade för jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det, och samma sak när jag började skriva här: jag skämdes så över att jag var så ledsen och nere och när jag skrev/berättade så förstod jag ju emellanåt hur illa det var, att det inte var rimligt att stanna i, men ändå trodde jag aldrig att jag skulle orka/kunna/våga lämna, och då blev det ju samtidigt en belastning att jag berättat - tänkte att alla skulle tycka att jag var så dum/svag/konstig som stannade... Men till slut, tack vare att jag berättade, tack vare allt ert stöd, tack vare vänner och familj så har jag kommit därifrån, jag har tagit mig därifrån. Och jag känner hur jag blir allt bättre på att inte bemöta/fastna i hans beskyllningar.

Och ändå gör det så ont...

Tack Sorgsen, skönt att "se" dig också. Tänker mycket på dig, du har gett mig mycket gott, mycket stöd och mycket att ha med mig. Jag har blivit så mycket bättre på att ta dagen som den kommer - jag behöver inte lösa allt, jag behöver inte veta svaret i samma stund som frågan ställs.

Nu hoppas jag att vi kan lösa det sista - jag tror som sagt inte att jag behöver åka dit mer, men där finns fortfarande några saker som vi behöver komma överens om. Som du skriver, skönt att vi inte behövde stå och bråka in i det sista i huset, men det har varit så lustigt tjafs om saker jag tagit så jag kan inte ens återge det - han har blivit arg för så konstiga saker så jag förstår inte... Ni hade kunnat få några goda skratt, men igenkänningsfaktorn blir för hög.

Ja, jag gör som innan - plockar undan, tvättar, diskar osv, men nu gör jag det i harmoni - barnen lär sig att det är en del i vardagen, jag tar hand om det när jag vill/kan/behöver och samlar inte på hög, och inte minst - det är ingen mer vuxen som lämnar saker överallt och aldrig tar undan, så jag har mycket mindre att ta hand om. Och att få göra det utan att känna stressen över alla kommentarer, påhopp osv gör ju att det går mycket bättre...!

Men ja, min fina, bästa katt.
Mt, jag kan inte ha med henne till mitt boende och av erfarenhet vet jag att hon inte gillar att bli flyttad så det känns ändå som att det är bättre att hon får stanna - då har hon i alla fall sin vanliga miljö, även om jag vet att han inte alltid tar hand om henne som en katt förtjänar.
Tack, jag ska försöka njuta av att saker ändå blir bättre.

Igår fick jag en sådan otrolig bekräftelse på att Lelas helikopter kom och räddade mig, och att jag valde att ta emot den! Flera stycken har velat ha mitt boende, lilla stugan, sedan jag fick det, sedan jag flyttade in osv. Och det var ju bara av en händelse jag fick tag i det och valde att ta det. Tack Lelas, det betyder mycket för mig.

... som vanligt, kan man väl säga, nu för tiden.

Han vänder mina ord, han anklagar mig för saker som inte är sanna, han berättar för människor om att jag slår barnen och nonchalerar dem i veckor i sträck, han ringer och smsar oräkneligt antal gånger per dag-kväll-och in på natten, han "straffar" och hotar mig för saker som han säger att jag gjort... ja, listan kan göras oändlig. Och jag vet inte vad som är sanning. Ibland undrar jag om han har rätt - jag tänker att jag är "normal", men han tänker ju att han är "normal", vad är det som säger att jag skulle vara mer normal, det kanske är jag som är sjuk?

Blir så oerhört stressad av honom.

Ha en bra dag.

Sorgsen

Flygcert, nej, låt honom inte komma åt ditt innersta!
Om du känner du måste lyfta luren, läsa sms och mail, så försök hitta ett filter. Låt inte orden komma in i ditt system så det sårar dig för hårt.
Att det gör ont är naturligt men försök vända den energin som gör dig liten till skapa en skyddsmatta, den extra huden som Lelas beskrev. Den huden du bar tidigare som höll alla andras ögon och öron utanför ditt sanna liv bakom husväggarna. Den huden vill jag råda dig klä dig själv i nu. Försök undvika gå in i diskussioner, de leder ingenstans och har förmodligen inte det målet om jag förstår dina ord rätt. Att dementera eller försöka förklara eller försvara ger heller inget.
Om du orkar så låt inte andras återberättande av hans ord fresta dig försvara heller. Folk älskar gotta sig i sånt och ingen förstår riktigt ändå.
Håll dig till dina samtalskontakter, inred ditt gryt, skapa ditt nya liv med positiv inriktning. Så får du ett positivt skal närmst dig.

I min historia hände liknande saker men jag bodde längre bort och hade gott umgänge i grannlandet. Därför fick jag inte dagliga, direkta påminnelser. De "fulaste" tricken hamnade senare i samlad form i anmälningar och tidigare i vårdnadstvisten. Den drogs ut på eftersom exet bytte advokater och "samlade" bevis och vittnen. Smutsig mission han ansåg sig berättigad föra, med "sanningar" i nivå med sandlådor fyllda med gyttja av djurspillningar.
I början pratade han med mig men jag hade börjat studera före skilsmässan så han kom inte åt mig med sina försök att knäcka mig. Han gjorde det väldigt sofistikerat, inte som jag uppfattar ditt ex, mitt x bad om min åsikt och "hjälp, eftersomjag kände honom". Mitt svar var "jag känner dig inte längre men om det är gamla gemensamma händelser lyssnar jag om det är väardefullt för dig". Barnen bodde då fortfarande med honom. När barnen var borta från honom tog inte lång tid innan all kontakt gick genom våra respektive advokater.
Jag valde inte vända allt med släkten, före under eller efter skilsmässan, jag ville inte barnen skulle ha orden runt sig överallt. När vi var där pratade vi om annat, när vi var i min lilla lya likaså. Skitpratet fick han stå för själv!

För mig tog det sen 10 år innan jag köpte ett eget hus på orten. Nu, ytterligare 10 år senare är det inte skilsmässan och skitpratet som upptar huvudbry hos folk utan min renovering och mitt arbete. Båda de har också nått bästföredatum och blivit slentrian.

Det blir bättre, tiden läker inte alla sår, minnen lämnar inte, men hur mycket tid och energi jag vill lägga på det väljer jag själv. Vad andra gör, säger är deras val, jag väljer mitt för mig och mina.

Försök hålla de negativa orden ifrån dig, de är ord menade göra illa, de behöver du inte oavsett vems mun de kommer från.

Våga vara egoistisk!

Åh... Igår kväll kom han och hämtade barnen. Det är som att han vill mig illa - han använder barnen och får dem att tycka synd om honom för att dumma mamma inte vill leva med honom, typ. Gör så ont. Han har inga tankar på att göra det så bra som möjligt för barnen, han vill bara påtala sin rätt samt smutskasta mig.

Ja, SOrgsen, jag försöker använda filter, jag försöker sätta på min extra hud, jag försöker allt jag kan, men jag kan inte sortera.
Jag vet att jag inte ska gå in i diskussioner, jag ska inte svara, jag ska inte förklara mig osv, men han lyckas varje gång vända det emot mig. Han spelar ett spel utan att jag fått veta reglerna - jag kommer ingenstans. Och du har så rätt: jag vill ju bara ha ro och frid, och han påtalar ju ofta att han älskar mig (fast jag förstör, är dum och elak, galen osv... eh, hur det nu hänger ihop?) och jag hoppas ju bara att vi kunde enas om barnen och sedan sluta prata.

Är så trött, så vansinnigt trött...

Sorgsen

...värme och omtanke...en megakram och att jag gillar dig...
Ser du är här nu så sänder det först.

Du är bra just precis för att du är den du är!

Sorgsen

...är det precis som du säger. Han vill dig inte gott just nu.
Det går inte göra sig fri från smärtan, det tar tid. Mina ord får det låta enkelt, bara på med den där skyddsdräkten och sen är det frid och fröjd.
Så är det naturligtvis inte men vad jag vill säga är att efter många försök, många, insåg jag att mitt ex inte alls hade målet "för allas bästa" i sig.
Jag kan känna igen så mycket i dina ord från den tiden. Du måste gå igenom alla stadier, lite som när barn lär sig gå (falla-slå sig-upp igen-stappla-ostadig-falla igen), innan det blir stabilitet. Det går inte forcera livet, de som försöker det missar annat och samma tid krävs för se i backspegeln. Så har min make det nu tex. Vill bara försöka bjuda på någon genväg här och där. Det bli bättre, det blir det. Låt tiden med smärtan blandas med glädjen över ditt nya hem, att du har dina flickor, att katten visade saknad, att du har en ny tid framför dig. Låt inte det tunga kväva det nya syret, försök sortera fram det goda och håll fast i det. Det är framtiden, den du skapar nu.

Tillbaka lite.
Att du ska må dåligt är kanske inte hans egentliga mål, kanske han älskar dig, men sättet/makten han utövar är smutsig.
Känns det som det kan vara en övergång?
Något han gör nu och kan komma släppa efter en tid?
Har barnen ändrat sitt beteende på dagis/fritids?
Att smutskasta dig är såklart inte ok men som vuxen kan du sortera även om det smärtar.
Barn är kluriga och pallar mycket men om han kör hjärntvättssamtal med barnen skulle jag vara vaksam. Menar, att köra "tycka-synd-om-pappa"-stuk vid hämtning och lämning får väl anses omoget och dumt men har syfte göra dig illa. Är det så så sorterar barn det enkelt trots att det är obehagligt både för dem och dig.

Mina barn levde med en far som pratade illa om mig, hans nya kvinna likaså. De sa att "mamma har gjort fel", hade dagliga familjemöten runt bordet. Påvisade konsekvenser och sa de mådde dåligt och behövde terapi pga mamma. Det framfördes till mig och jag välkomnade det. Sa till barnen att de ska vara öppna där, berätta allt de känner och tycker, oavsett vad och hur. Mitt ex och nya kvinnan hade, förstod jag efteråt, samtalat med terapeuten om VAD som var barnens problem och hon hade blivit påverkad av dessa. Terapeuten gjorde en stor miss, hon tonade ner dem, slätade över. Hon blev totalt ställd över att problemet inte alls såg ut som hon fått det berättat. Något år senare träffade jag henne vid en skolavslutning, då var barnen hos mig och vägrade kontakt med pappan. Jag sa att det barnen haft absolut svårast förlika sig med var att de inte blev tagna på allvar när de berättade om deras skamfulla liv för henne och senare soc. De förlitade sig på att de som vuxna och i tjänst för barns bästa skulle hjälpa dem. Jag hoppas att hon som terapeut aldrig gör om samma misstag!
Eftersom vi haft många barn utifrån i familjen kände barnen till soc och deras syfte. Ett barn tog sig dit, berättade hur det låg till, blev lättad hen tagit sig dit och att de lyssnat. Tyvärr var nästa insikt att de(soc) inte "trodde" det kunde vara så illa.

Till dig flygcert vill jag säga, ta hjälp, den som finns är inte alltid mitt i prick, men den finns där för oss. Men sortera så gott du kan först.
Många många saker såg helt annorlunda ut i mina barns ögon än jag hade trott. Saker som var uppenbara och enormt stora för mig, som rent skadliga för barn i var vuxens öga, hade inte alls fastnat i dem.
Så, ditt ex tappra försök till smutskastning kanske inte alls existerar i era barns värld.
Förträng inte, förbise inget, förringa inte, det menar jag inte, men gör heller inte det motsatta.

Allt är fortfarande nytt och rörigt för dig/er, min berättelse handlar om år, flera år. Kanske kan delar av min erfarenhet hjälpa, kanske inte, men du ska veta att du inte är ensam. Jag hade en skamfull skilsmässa då för länge sen. Mycket som händer bakom husens väggar kommer aldrig fram just för att det anses "onormalt" och jag skämdes för att det hände. Men, det hände!
Jag gick, det gick komma ifrån, det blev dessutom bra, jäkligt bra. ;)
Nu lever dessutom exet ett nytt liv med samma kvinna men utanför sekten. De har det nog bra, hoppas jag i alla fall. Kör förbi deras bostad flera gånger om året, på vägen till affären i oasen och det känns inget särskilt längre. Från att tidigare vara en plats där yngsta barnet alltid kurade ihop sig på golvet i bilen för slippa se.

Flygcert, med mina ord vill jag säga:
Det blir bättre!
Livet är fyllt av överraskningar, endel små, jag har lärt mig hålla tag i även det lilla. Det gör skillnad, det negativa har ju så lätt sprida ut sig och behöver ingen hjälp hållas kvar inuti. Jag är realist, ingen flummare, tror på handling och konsekvens. Red i det smutsiga men ta dig tid njuta av det positiva runt omkring. Just nu älskar jag doften av jorden, den där vårdoften innan det gröna tar över. Den fascinerar mig.

Önskar dig en fortsatt bra lördag vännen. Förlåt jag tog så stor plats i din tråd nu..
Tänker på dig nu och sen, håller om.

Ännu en trött dag. Känns som jag har ont i hela kroppen - är itne sjuk och kan inte säga exakt vad det är, men jag orkar knappt gå ur sängen.

Idag ska vi träffas på "allmän plats" och så ska jag ta hem barnen. Jag vet att den stora kommer vara ledsen över att lämna ledsna pappa, det gör så ont att han använder henne.

Försöker känna glädjen över mitt nya hem, försöker känna lyckan över att jag inte längre behöver höra hans hårda ord i mitt egna hem, men alla j-a sms, samtal osv, när ska det sluta...
Kanske kommer det blir bättre när vi har klarat av skilsmässa och bodelning, då kommer han inte ha lika många saker att tjafsa om...

Barnen har varit rätt arga på förskolan, men det börjar tydligen lägga sig. Men det märks också skillnad beroende på hur mycket de flänger mellan oss: när de varit hos mig mer sammanhängande så har de varit lugnare och när de är några dagar här och några dagar där så är det mer oroligt.
Han pratar mycket med den stora om att mamma inte vill leva med pappa, han gråter inför barnen, beklagar sig över att jag tar alla saker osv, så den stora som förstår lite, hon rä ju så ledsen över att lämna pappa som då blir "såå ensam"...

Först tänkte jag att jag skulle kunna sträcka mig till att tycka att det var bra för barnen att träffa pappa varannan helg och någon gång däremellan, men efter hans tjat, hot och påtryckningar så sträckte jag mig till att jag tänkte att det kanske är bra för barnen att vara hos pappa 3 dagar per vecka. Men igår fick jag höra en sak av en bekant som gjorde att jag nog backade igen - min bekant Å och henne sambo D hade träffat min sambo X med barnen. Den stora flickan hade sagt till pappa att han var dum, varpå X flera gånger under den kommande timmen hade upprepat det mot flickan varje gång hon kom och ville ha något eller be om något eller liknande, alltså enligt följande:
- Pappa, kan jag få något att dricka?
- Varför sa du att pappa var dum?

- Pappa, kan du hjälpa mig med skon?
- Nej, du tycker ju att pappa är dum.

Och t.o.m Å och D hade reagerat och tyckt att det var ett konstigt sätt att behandla ett barn. Och det har ju varit så många sådana situationer, men jag har nästan glömt dem nu när jag inte ser dem dagligen i och med att vi inte bor ihop längre, men det är ju de sakerna som gör att jag vill strida för att barnen inte ska vara så mycket med honom. Barnen är ju så små att de inte kommer kunna vända sig någonstans och få hjälp, de har ju liksom bara oss... Allt hans skuldbeläggande och ignorerande, det är ju en del av det som får mig att tycka att umgänget med pappa bör ske i lagom doser...

Jag håller hårt i dina ord att en dag kommer det inte knyta sig i magen när jag passerar huset... Just nu gör det så ont så jag vrider mig.

Jag kanske svamlar, jag vet inte...

Sorgsen

Du svamlar inte alls, jag läser, förstår, känner igen och vill bara hålla om!

Jag hoppas att hela separationen är löst så snart det bara går.
Att ni kan få igång en rutin på umgänge som känns stabil.
Att ni utifrån det kan märka om saker faller på plats, att hårda ord blir mer sällsynta.
Röran nu måste slita hårt på er alla.

Hämta och lämna på allmän plats är inte alls dumt, så gjorde vi, körde halva vägen var och möttes på bensinmacken, där var det folk runt omkring så inget gapande de gångerna ;)
Det låter också som att 50/50 boendet inte är exets önskan längre, eller?

Eken

Blir riktig arg då jag läser hur din fd man beter sig. Manipulerar allt och alla inklusive barn och enda som existerar är han själv.
Så lite tid som möjligt med honom är säkert det bästa för barnen. Tillsammans med dig där barnen får vara barn.

Finns det ingen som mannen har respekt för som kunde tala honom tillrätta på skarpen?
Detta trycker på så många känsliga punkter för mig att jag var tvungen att skriva, försöker ändå behärska mig lite.. :)

Förhoppningsvis är det övergående med sms:en och liknande. Måste vara oerhört påfrestande.. Funderar bara på vilken typ av tankeställare han ytterligare borde få för fundera över vad han egentligen håller på med..

Detta är naturligtvis bara mina tankar.. Önskar bara så att det ska reda upp sig och bli lugnare snart för din del, och att du ska få det lugn och ro du så förtjänar!

Sorgsen

...min sak svara dig Eken.
Men min erfarenhet har lärt att inga ord eller tillsägningar ger den typen av tankeställare eller "uppvaknande" man skulle önska och tro.

Enda är att se till att må bra själv och låta det växa in i det nya livet. Då ser/känner/märker barnen och omgivningen skillnaden. Men, det är ju bara min erfarenhet.
Att lägga energin på det som ger frukt inte sånt som gav råsopor i nacken.
Aggressionerna, som var många, la jag i träningslokalen, jäklar så många smällar exet fick där. ;)

Eken

Nej du har såklart rätt Sorgsen! Vet ju det innerst inne också. Min hjärna vill ju bara så gärna att det ska finnas ett sätt... :)

Åh, svackan är inte lika djup som den var när jag hade flyttat, men fan, vad det tär att han håller på så mycket fram och tillbaka, bara för att visa sin makt. Känner mig som en trasig vimpel som bara försöker hålla sig kvar i flaggstången när vinden blåser och drar i den.

Med barnen håller han på som vanligt: han är tillmötesgående och lättsam och sedan blir han arg och ska bara stå på sig, och så skäller han lite och hotar med alla dåliga dumma saker om mig, sedan är det tyst ett tag, och så tar det ny fart igen och så börjar han med att vara tillmötesgående och lugn, och sedan ska han minsann ha dem såå mycket, och sedan blir det stiltje och....... Emellanåt är det minsann 50/50 som gäller och ibland kan han tänka sig lite mindre...

När jag mötte barnen så var de glada att se mig och gick direkt in i bilen och ville först inte säga hejdå till pappa, men sedan vinkade de och så ville de ju bara kramas och pussas hur mycket som helst och ville inte släppa. Den stora flickan pratar om att hon vill att jag ska hämta på dagis, att jag ska göra det varje dag osv. Och jag vet att hon vill träffa pappa osv, men jag känner hur starka rutinerna är med mig och tror att det är lättare då. Jag tror att de har det ok och emellanåt riktigt bra med pappan, men ibland tror jag hans trötthet, hans orkeslöshet slår igenom och det är ju det som gör att jag vill att barnen har mer än halva tiden med mig - större trygghet, vana och lugn.

EKen, jag måste säga som Sorgsen - det hjälper inte att prata, diskutera eller säga till på skarpen - han förstår inte/tar inte till sig. Han anser sig alltid lite bättre än alla andra, lite duktigare, kunnigare, smartare osv osv, det går inte att vinna en diskussion och han anser sig inte behöva bli tillrättavisad. Det allra bästa är när jag inte går in i diskussioner med honom och låter det lägga sig så, men jag får ju ändå alltid skit tillbaka på något sätt...

Först tog han upp att han skulle driva en stämning, men nu säger han att dte är jag som har tagit upp det... Och jag vill inte ha någon stämning, men jag vill inte ge med mig heller eftersom jag inte tror att det blir bäst för barnen att bo lika mycket... Men hjälp mig - ska jag ändå ge med mig??

inte ge varken svar eller råd om hur du ska göra. Jag undrar om det ger sig lite med tiden... jag tror inte han kommer att orka med att ha barnen särskilt mycket. Mest blir jag glad över hur samlad du ändå är nu. Det är svårt att förstå att du är samma person som den som skrev här för bara en dryg månad sedan. Det kommer att ordna sig och bli bra! Kram / mt

Sorgsen

...vet var gränsen går för vad.

Jag vet det kan låta kyligt, men nya rutiner, som hämta lämna på dagis, lär sig barnen också. Gå inte i diskussion med barnen om sånt.
Som vuxna ska ni reda upp skilsmässan och bodelningen.
1.avsluta skilsmässan
2.lägga fast umgänget så alla får en rutin hålla sig till, alla=förskola, barn, familj, ni.
3.utvärdering kan ni göra först när ni kört så länge att det blir rutin.

En vårdnadstvist tar tid, så den tiden ni har nu, den röriga, blir ni inte fria från oavsett.

En sak i taget, viktigaste först. Ju längre tid det tar dela på er helt desto längre tar det innan ni får igång nya rutiner.
I min historia fick jag se hur barnen mådde sämre pga att jag var tvungen sluta agera flytväst. Den övergångsperioden handlade om 6-12 månader. Ont ont ont gjorde det men jag fick ingen på soc med mig, ingen trodde ju det var så illa. Då fick jag ju visa det var så istället för sega på lidandet.
När sedan barnen rymde till mig rullade det traditionella utvärderandet igång, bakvänt alltså, barnen var tvungna må så dåligt, gå ner i vikt, "mobbas" i sitt eget hem, så illa att de inte stod ut. Jag visste att om jag tar dem innan hade jag aldrig vunnit en vårdnadstvist, den startade efter ytterligare ca 6 månader och tog väl med allt ett år. Otäckt men så var det.
Som sagt tidigare, barnen är alla självständiga, intelligenta, välfungerande och framgångsrika vuxna nu.

Det går!

Oavsett så gör en vårdnadstvist inga under, det handlar om regler och lagar. Det ska mycket till, väldigt mycket till för att umgänge inte alls är lämpligt. Det jag läser i ert fall är bråk. Det kan inga vårdnadstvister ändra. Prata måste ni både före och efter eftersom ni har barn och det oavsett hur olika åsikter ni har.

Kram och värme till dig, slå på mig om du tycker jag är kylig och elak, jag står ändå kvar och finns för dig :)

Mt, jag önskar att att du har rätt: att han inte ska orka med barnen... Eller - jag önskar ju så klart att han orkar att vara en bra pappa, för barnens skull!!! Men hans skuldbeläggande och ignorerande mot barnen gör ju ont i mig, det är ju det som gör att jag inte tycker att barnen har det så bra som de skulle kunna... Men OJ, vad han har skärpt till sig - han är ju så mycket mer aktiv nu, och det är ju bra. Jag vet att du många gånger skrivit det till mig - att det är bra att han är mer engagerad i barnen nu, och du har ju så rätt, så rätt! Men som sagt; att jag inte är med barnen och kan ge dem stöd och kramar när sambon kör på med elakheter emellanåt gör ont i mig.

Men tack Mt, för din peppning! Jag orkar ju inte läsa det jag skrivit här tidigare, det gör för ont, men det räcker att jag ögnar igenom något inlägg så känner jag ju att det känns som det är någon annan som skrivit det. Och häromdagen vågade jag kopiera en backup-kopia på mina dagboksanteckningar i min mail till min dator (har ju innan varit rädd att sambon ska gå in i datorn och läsa), men jag orkade ju inte läsa mer än de allra första. Allt där handlar om saker han gjort, sagt, kallat mig, gjort mot barnen osv, ingenting om svammel vad jag pysslat med på dagarna eller sådant vardagshandling, och när jag lade det i ett worddokument så blev det 70 sidor... 70 sidor om vad han gjort mot mig: sårat mig, förnedrat mig, tryckt ner mig, hotat mig, och framför allt - gånger han utsatt barnen för psykisk misshandel...
Åh, det är en jobbig tanke att tänka på!

Sorgsen, jag går inte in i diskussion med barnen om någonting - jag kan prata med dem om pappa, för att jag vill visa att de får prata om pappa med mig och hos mig, men då pratar jag om saker de gjort hos pappa, om de träffat någon osv - vardagliga saker. I övrigt pratar jag bara med barnen om "jobbiga saker" när de tar upp det - när den stora frågar varför jag inte vill bo med pappa så svarar jag att mamma och pappa tycker så olika om saker så att vi inte kan leva med varandra och liknande, men det är aldrig jag som tar upp sådant, men frågar de så försöker jag svara utan att smutskasta någon!!

Du har ju rätt om det röriga, men det är ju bara att han är sååå jobbig: han vänder på allt jag säger, jag försöker att inte nappa på hans påhopp och smutskastande, men ibland är det ju så svårt - jag blir så ledsen/arg/upprörd att jag tappar konceptet...

Jag uppskattar mycket att du är rak. Ibland känner jag mig lite tillplattad, men det är nödvändigt. Men det värsta är ju att jag ofta tänker att jag kanske borde ge upp, att jag kanske skulle låta honom ha barnen helt så att de inte skulel sakna mig om jag försvann. Åh, det gör ju så ont, ont att han är så j-a elak mot mig, skickar elaka mail, ringer och hotar osv, jag ber om att vi inte ska ha kontakt om annat än barnen, men.... Fy fan, hur kunde det ta mig alla dessa år att förstå???

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Sorgsen

...så sant...
Människor som står utanför kan inte föreställa sig hur insnärjt livet kan bli och att det inte handlar om att "skärpa sig", "ta sig i kragen", " bara packa och gå",
Varken den som utsätter eller utsätts kan bryta sina mönster bara "så", "här och nu".
Samma för missbrukare, mobbare eller de som utsätts i alla åldrar. Allt måste bearbetas och allt måste få ta tid, den tid som behövs.

Du har tagit ett jättekliv. Var stolt över det!
Viljan att ge upp och bara slippa går vi alla igenom mer eller mindre ofta. Som du(och jag) kan läsa här så är vägen lång oavsett vilken sida vi hamnar på. Om vi är kvar i relationer, om man väljer sluta missbruket eller inte, oavsett vad så kostar det på!

Men, vad vi vet är att alla som söker sig hit önskar en förändring. Därför har du och jag träffats tex. Det är jag tacksam över.

Kämpa vidare, mycket har du ju redan, glöm inte fokusera lite på det också.
Din envishet, din värme, din nya bostad, din förmåga sortera bort elakheterna-urskilja, din förmåga känna, dina flickor. Utan ditt ex hade du inte haft dem ;)

Mina barn är fantastiska, utan den pappan de har hade de inte blivit som de är och det finns inte något jag önskar skulle vara annorlunda med dem.
Han har gett dem mycket, inte minst kunskap om scientologernas baksidor ;)

Kram sösterami

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.