Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Tack för svar!
Eftersom det är ett så känsligt ämne i hela min närhet, har jag inte kunnat ventilera med någon om det, vilket har fått mig att stundvis tvivla på allvaret i det. Ditt svar med de andras har bekräftat min oro och ja jag har också insett min plats i det och hur det påverkar mig. Tack för svar.

@Snödroppen
Tack för svar!
Eftersom det är ett så känsligt ämne i hela min närhet, har jag inte kunnat ventilera med någon om det, vilket har fått mig att stundvis tvivla på allvaret i det. Ditt svar med de andras har bekräftat min oro och ja jag har också insett min plats i det och hur det påverkar mig. Tack för svar.

@Mandarin12345
Hej. Klokt att ha tagit steget att skriva här, hoppas du känner att det ger dig något. Fortsätt skriva. Personligen så har jag fått mycket stöd och hjälp i detta forum.

Det där att hitta anledningar att dricka, människor med beroende hittar alla möjliga skäl. Har fått höra alla möjliga skäl ... Fint väder, dåligt väder, ont i axeln, ont i huvudet efter arbetsveckan, you name it ...

De med beroende vet ju innerst inne att det de gör är tokigt, det är jag övertygad om, men att de inte kan kontrollera det. Som anhörig och en som konfronterar beteendet blir man ju en väldigt jobbig typ.

Hur det blir i framtiden kan man inte veta. Man kan hoppas att han kommer dit att han vill förändra sin situation och drickande. Detta kan ju tyvärr bara komma från honom. Som anhörig har man väldigt lite makt i denna förändring. Ett stöd kan man vara om en person arbetar för förändring. Samtidigt ska man inte glömma bort sig själv, att man också behöver hjälp och att man i många fall själv kan vara rätt så kraschad mentalt.

Jag var själv i den situationen att fundera vad händer i framtiden och att veta om jag gör rätt, men mest den där gränsen liksom - när ska man stanna och när ska man gå?? Detta var väldigt jobbigt och det låter som att du kan ha ställt dig den frågan ett antal gånger? Man kan ju inte kontrollera en annan människa i dens val gällande alkoholintag. Tyvärr. Och all kärlek i världen gör inte att någon slutar dricka, ja, man kan vara ett stöd men inte den som "gör" att någon slutar .. :-( De med beroende slutar inte dricka för att anhöriga ska må bra. Har läst så många inlägg och har hört av så många, att hur kan hon/han göra så då hon/han vet hur det får mig att må. De är så inne i sitt eget destruktiva leverne.
Ah, så svårt att säga vad någon ska göra, kanske man snarare kan säga hur man kan resonera gällande vissa saker.

I nuläget är exet och jag vänner, om än en hackig vänskap ... Inte det lättaste då alkoholen kommer först, och agerande görs enligt detta. Jag har dock lärt mig att lyssna på vad jag behöver samt inser maktlösheten i att jag inte kan styra honom i hans handlingar gällande alkohol. Och det där att jag försöker tänka på att han gör så gott han kan.

KRAM. Sköt om dig.

Fars dag. Vilken skitdag. Ångest över att inte säga grattis och riskera vrede. Ångest över att säga grattis och köra över mig själv när jag uppenbart inte vill och vi inte hörts på månader. Önskar att kvalen kunde ta slut någon gång.

@Åsa M Tack för ditt svar <3 Ja, det är ju så mycket skuld och skam. Har skämts för någon annans beteende i så många år, men känner att han måste ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Kärleken hackas ju sönder bit för bit också. Så bra du skriver om att se skuldkänslorna som en process i min frigörelse, det ska jag ta åt mig och tänka på, tack :) Jag känner ju också att jag kan inte göra mer nu, har bönat och bett och försökt i så många år och nu fokuserar jag på mig själv, ta hand om mig själv och kan inte (vill inte heller) ta hand om honom också. Det är dags för mig att släppa, det vet jag, men efter 30 år känns det som att kapa av sig en kroppsdel. Men du har helt rätt, som så många av mina vänner och familj sagt i flera år; dags att kapa nu.

Tack till er alla som svarat i tråden! Vilka fina människor ni är allihop. ❤️

Just nu brottas jag med att min man är lugn, harmonisk, glad och PRECIS som vanligt. Han vill kramas mer, sitta nära, säger att han älskar mig mer än någonsin osv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag är helt tom inombords. Vet inte hur jag ska ta mig vidare! Men det blir ett besök på al-anon i veckan.

Tack för att Ni finns där ute! ❤️

Det är mycket skuld och skam kring alkohol, både för missbrukaren och för anhöriga. Jag kände samma skuld som du när jag ringde mitt ex chef och berättade att han var alkoholist. Samtidigt så såg jag ingen annan utväg för jag orkade inte bära bördan själv. Såg hur han föll och kaosade och orkade inte. Kärleken dog snabbt i och med hans oförmåga att söka, och ta emot, hjälp.
Mitt råd till dig är att se skuldkänslorna som en del av processen att frigöra dig. Det du beskriver är en djupt ohälsosam relation. Du är inte ansvarig för hans hälsa även om du har älskat honom. Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk och det är det som har gjort att jag numera är befriad från mina skuldkänslor. Jag älskade honom tills jag insåg att en relation med honom skadade oss båda. Han lämnade mig av skuldkänslor för att han var sjuk och jag bearbetade mina egna skuldkänslor genom att ordna hjälp åt honom och gå vidare.
Mer hade jag inte kunnat göra och jag undrar vad du känner, kan du göra mer eller är det dags att släppa?

Hej alla, tillbaka här efter några veckor och ekorrhjulet. Jag känner att jag börjar bli sliten av allt roddande. Vi bor fortfarande isär i en tillfällig lösning. Jag ville lämna redan långt innan vidden av problemet uppdagades. Nu tror han att jag ska ångra mig och finnas 100% som stöd. Säger att jag överger, sviker, att alla andra han pratat med berättar om sina stöttande respektive. Själv håller jag på att gå sönder av att få vardagen att gå ihop, prestera på jobbet, hålla hemmet i ett beboeligt skick. Han tar en massa hjälp och förväntar sig bara applåder för det känns det som. Jag vägrar att bli bitter, men känner mig som en röv när jag måste stå på mig trots att jag egentligen bara vill gråta. Behöver flytta för att komma närmare jobbet men eftersom han inte accepterar att den här separationen kommer bli av så kommer jag inte vidare med att planera allt praktiskt.

Har någon bra tips på anhörigstöd i Stockholmsområdet? Jag har som sagt fantastiska människor omkring mig men skulle behöva mer hjälp att sortera alla tankar och härda ut.

@anonym_anhörig
Kära du ❤️! Som flera forumvänner skriver här. Du är inte ensam. Vi är många som gått igenom och går igenom precis det som du och dina döttrar. Alla hittar inte hit. Jag önskar att jag hittat hit tidigare. Men jag är tacksam för att jag hittade hit.
Kommunerna har ansvar för sina invånare och i varje kommun finns anhörigstöd, eller det bör finnas. Al-anon finns för medberoende, alltså anhöriga till beroende. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter att en man berättat för mig att man kan göra det. Jag visste det inte. Och jag hade inte heller provat. Min läkare är en psykiater och inom psykiatrin fanns det inget stöd eller hjälp då.
Jag har slitit med en obalans förr. Och därför var jag också tacksam för mina år med mitt ex. För att jag var tvungen att ta hand om mig, på något sätt. Och jag fick balans.
Men det var alltså via vårdcentralen som jag fick hjälp. Av en AT läkare som remitterade mig till psykolog, efter att jag önskat det, till att jag "begärde" det. Jag kunde inte arbeta vid den här tiden och jag ville arbeta. Det var väldigt bekvämt för mitt ex att leva på mig, då jag var sjukskriven med dåligt självförtroende. Och så var jag tydligen lättmanipulerad. Vilket jag förstod senare. Idag känner jag inget alls för mitt ex. Jag har brutit all kontakt och jag lever i en sund relation. Mitt ex hörde av sig i somras med ett mail där han tackar mig och berättar att han är svårt sjuk. Det var som ett avskedsbrev och jag responderade som jag behövde.
Livet. Jag hade en nära vän som dog i suicid. Jag har fått perspektiv. På livet.
Här och nu.
Vad är viktigast just nu.
Kanske det är en lång promenaden i skogen och lyssna på vinden, fåglarna och något renoveringsljud ifrån villorna. Motorljud från någon som klipper häckar.
Eller sitta i en soffa med filt och dricka en god kopp te.
Umgås med familj och vänner en stund.
Och skratta.
Eller träna hårt på gymmet.
Eller lagom på gymmet.
Eller yoga på gymmet.
Eller yoga hemma.
Basta på gymmet.
Basta hemma.
Kallbada.
Gå på bio.
Teater.
Museum.
Vad som helst.
Som får en att må bra.
Och njuta av stunden.
Det är stunden.
Just nu.
Som.
ÄR.
Livet.
❤️

Hej! Första gången jag skriver här men har varit här inne och läst sedan många år tillbaka och senaste året nästan dagligen. Har läst många trådar där det i princip känns som det hade kunnat vara jag som skrivit alltihop, så liknande livsöden! Men jag har inte kommenterat heller, tyvärr. Har inte haft orken. Lever sedan 30 år tillbaka med min man, gifta 23 år, tre nu vuxna utflugna barn (som visserligen gärna kommer hem till mamma, ja till mamma säger de, ofta och sover över). Jag var bara 17 år när jag träffade min man, han är 5 år äldre. Jag har praktiskt taget växt upp inom denna relation, flyttade hemifrån direkt till honom, aldrig levt själv. Han har alltid druckit rätt mycket, men för ca 12 år sedan började det smygdrickas mer och mer och för 10 år sedan insåg jag att han åkte till systemet så gott som dagligen. Där och då hade vi en rejäl diskussion kring detta och han lovade att dra ner på det rejält. Det höll ett tag. Sedan gick det gradvis över till mellanöl i veckorna och starköl på helgerna, en del helt nyktra perioder som kunde hålla allt från ett par dagar till några månader. Men han faller hela tiden tillbaka.

Senaste fem åren har vår relation helt förfallit, han har druckit i smyg i stort sett varje dag, 2-3 mellanöl i veckorna och säkert runt en 10-15 starköl på helgerna. Kan gå på helgerna och greja ute och inte äta nåt utan bara dricka. Men när jag frågar om han har druckit är det alltid ett "nej, jag har inte tagit en droppe".... Men stinker öl. Och det märks direkt på ögonen, rörelsemönstret, rösten och hur han talar till mig. Blir "typig" och kan även bli verbalt ful (jag är tjatig, jag bara hugger, allt är mitt fel, han har inget problem med alkohol, det är jag som har problem. Jag tror ni alla vet hur det kan låta). Och han har alltid en äcklig lukt av typ aceton och nåt ingrott runt sig. Hans hygien är ju inte heller den bästa sen flera år tillbaka. Vi har inget samliv alls, jag vill inte att han rör mig, blir mest äcklad. Vi har inte rört varandra på 5-6 år. Gått omkring här och levt parallella liv, sköter hus och hem och barn ihop men för övrigt ingenting. Ingen kärlek, närhet eller göra något tillsammans alls. Han gömmer ölburkar på de mest konstiga ställen och jag som medberoende letar och räknar.... Nu i sommar eskalerade det när han drack sådant han inte tycker om (vin, cider, alkoläsk som blivit kvarlämnat efter äldsta dotterns midsommarfest) i brist på öl. Jag har inte mått bra alls de här 10 åren, varit i en utmattning, gått upp i vikt, ont i kroppen, stressutslag, allt möjligt.

I samband med att ett av barnen inte mådde alls bra med början för ett år sedan så insåg jag att nej, så här vill jag inte leva längre. Men ändra på någon annan, som dessutom inte vill inse sitt problem, går inte. Man kan ju bara ändra på sig själv. Vilket jag har gjort, har gjort och gör en resa inom självkärlek och ta hand om mig själv och jag har kommit långt. Och längs vägen har fantastiska människor kommit in i mitt liv. Men medberoendet stället till det. Han lägger ju så gärna skulden på mig och jag tar på mig den. Han fick panik nu när jag sa att jag tittat på en lägenhet och att även barnen är så trötta på detta och även oroliga över att deras pappa ska dricka ihjäl sig. Så nu skulle han minsann söka hjälp men han tror ju inte på detta att prata med någon och om jag ändå inte stannar är det ingen idé tycker han. Har verkligen försökt få honom att inse att han måste göra det för sin egen skull, annars kommer det aldrig att gå vägen. Han får inte lägga det ansvaret på mig, att jag ska stanna om han söker hjälp. Mina känslor har brutits ner under så lång tid, liksom tilliten. Finns inget kvar. Jag litar inte på honom. Jag kommer alltid älska honom för den han var, men den personen har inte funnits på länge och jag vet inte vem han kommer ut som om han nu klarar av att bli nykter. Det har också byggts upp en sån ilska och ett sånt agg i mig som jag har svårt att släppa, så många situationer och så mycket han hävt ur sig som har gjort mig både förtvivlad och arg. Aldrig fått en ursäkt. Bara bortförklaringar och offermentalitet. Men trots allt detta så känner jag mig som en skurk för att jag vill lämna, som att jag gör fel som väljer att ta hand om mig själv och skapa mig ett liv med lycka och kärlek, förhoppningsvis. Jag har också så svårt att acceptera att jag ska behöva lämna mitt hem jag har skapat mestadels själv, där barnen har växt upp och här där jag älskar att bo (jag har inte råd att ta över själv). Alla dessa tankar och känslor, förvirrade och jobbiga och illusioner jag har haft svårt att släppa. Illusionen om hur det hade kunnat vara om den där nedrans älskarinnan Fru Alkohol, inte hade funnits och tagit så stor plats.

Nu har han varit (vad han säger) nykter i 3-4 dagar, och det stämmer nog eftersom han blir odräglig (ännu mer) när han har abstinens, vilket sätter in redan andra dagen utan den dagliga dosen. Men jag bara går och väntar på fallet. Han påstår att han ska ringa vården imorgon, men samtidigt står han och säger att han förstår inte hur de ska kunna hjälpa honom, vad det ska göra för nytta att "prata sönder barndomen med en psykolog".... Det blev långt det här. Men kände att det var dags att jag skriver min historia. Vilka kämpar det finns på detta forum har jag ju sett och förstått. Går omkring med en ångestklump i magen hela tiden och jag vill inte det längre. Men varför känner jag mig som att det är jag som gör fel? Och hur gör man för att försöka släppa den känslomässiga anknytningen som finns både till personen ifråga såväl som till hus och hem och materiella ting?

@anonym_anhörig
Kära du, det är så svårt att ge råd för alla har sina egna resor.
Jag minns en gång när jag efter 108e gången tog tillbaka honom och jag frågade om råd och det var en person som sa till mig att även om han inte dricker mer kommer du någonsin kunna lita på honom igen? Kommer du kunna leva med de känslorna och minnena?
Kommer du kunna känna dig trygg och ha lika mycket plats i er relation?
De var viktiga frågor och jag såg bort från de för att jag visste att svaret var nej innerst inne men jag var inte redo att följa min egen röst.
Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi har alla här gått eller går igenom det.
Så vad du än väljer så finns vi här och du är inte ensam.
Kram

@anonym_anhörig Kära vän, härinne finns många som vet vad du går igenom och du kommer med all säkerhet att få kontakt med dem. När jag efter trettio år lämnade min man, var alkoholhjälpen lite av min livlina och jag är evigt tacksam för alla som tar sig tid att finnas där för andra.
Du undrar om det finns något du kan göra och jag tror att det bästa du kan göra är att känna efter vad du vill och var dina gränser går och inte låta dig övertalas till något annat. Tycker du t ex att ni ska berätta för dina barn nu, så gör det. Din man är inte den kloka just nu, han är alltför styrd av sitt beroende det kan jag säga med säkerhet. Känn efter så gott du kan var dina gränser går, känn efter ordentligt och var tydlig. Min erfarenhet är att det är det enda du kan göra, för din egen skull men jag tror också för din man. Jag velade i trettio år och först när jag flyttade bestämde sig min man för att försöka att sluta dricka, för sin egen skull. Han hade "slutat" många gånger förr, för att familjen led och det slutade alltid i att han började igen. Trettio år är lång tid och hur det än går med hans nykterhet, så kommer inte vi att bli det par vi var, vänner som träffas är vad jag kan erbjuda. Den riktiga kärleken är bort. Kvar finns medlidande, en känsla av ansvar och ett visst mått av ömhet, vi har ju ändå delat livet i fyrtio år och blivit vuxna tillsammans. Chansen att ni kan hitta tillbaka tror jag är stor om din man verkligen inser sitt missbruk och vill sluta för sin egen skull. Gräv i ditt inre och känn efter var dina gränser går, lita på att du är den kloka och låt dig inte övertalas in på några avvägar. Det blir inte lätt, jag vet, men nu gäller det ditt liv. Jag skulle även råda dig att ta kontakt med den hjälp för anhöriga till personer med beroendeproblematik som finns i din kommun. Jag har gått i samtal på socialtjänstens beroendeenhet och det har varit jättebra för mig.
Ta nu en dag i taget och lyssna inåt, vad känner du och vad vill du 💛

@Självomhändertagande Jag kan verkligen inte läsa ditt meddelande utan att böla som en gris. Jag slutar inte gråta nu! Fulgråter så högt att jag tror hela huset hör!
Jag är så rädd att han faller dit igen! Jag är så rädd att jag är manipulerad men inte fattar det och att jag kommer fatta det för sent! Och jag kommer bli så krossad om jag märker att det fortsätter eller börjar om ett tag igen, att jag inte vet vad jag kommer göra!
Finns det anhörigmöten att gå på eller liknande? Eller någon att prata med, förutom ni, underbara människor som tar er tid att både läsa och svara på mina meddelanden. Tack! ❤️ åh, tack såå mycket! Det betyder allt!

@anonym_anhörig
Som jag känner igen mig. Varje människa är unik. Och jag tycker inte att man ska jämföra med andra. Efter att du har skrivet en lapp och ni pratar om hans smygdrickande skriver du "säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta."
Ungefär samma ord hörde jag under flera års tid. Jag var så manipulerad och förstod inte hur manipulerad jag var. Han gick i personlig konkurs. Och jag försörjde honom. När han väl flyttade ut så tog jag reda på hur reglerna egentligen är för sambo. Jag hade försörjningsansvar för honom, utan att veta det. Jag sorterade papper när han flyttat. Det tog mig ett par år. Där fanns papper om ekonomiskt bistånd. Hans pappa var med i rätten, när han fick lämna ifrån sig sitt bankkort. Och pappan som tidigare förde över pengar till honom hade nu inget konto att föra över till. Jag var så sjuk i mitt medberoende att han fick låna ett bankkort av mig till en bank som jag inte använde. Jag hade ett studentkonto då jag prövade studera, men jag var så sjuk i mitt medberoende att jag varken kunde studera eller arbeta. Han fick alla mina besparingar och jag hade kunnat köpa ett fritidshus som jag velat göra, men jag gav honom allt. Precis allt.
Hans bästa vän som också drack vansinniga mängder, dog förra året. De är i 50 års åldern och de har druckit i 30 år.
Hans bästa vän drack vansinniga mängder med sina föräldrar. Han levde ensam. Och när ena föräldern dog ärvde vännen pengar och drack upp en förmögenhet.
Jag har sett krognotor på tusentals kronor drickas upp, i flera år. Sedan blev det vinboxar hemma. Och när jag sa stopp, gick han ut och drack. Till slut lärde jag mig att säga, "du får inte lov att komma hem berusad" och då krävde jag att han skulle ta in på hotell. Det blev två nätter på hotell.
Sedan bad jag honom flytta när han var med sina föräldrar över jul. Jag ville inte ha hem honom. Jag önskade en separation under åratal, men han vägrade flytta. Och han accepterade inte att jag inte ville vara tillsammans med honom.
Han accepterade inte alla de gånger jag gjorde slut.
Han manipulerade mig riktigt. Han skulle förmodligen vinna pris i manipulation. När han flyttade från mig så flyttade han hem till sina föräldrar. Jag bad hans pappa om hjälp flera år tidigare. Och pappan har arbetat som chef inom missbruk. Och mamman har varit sjuksköterska. Och brodern är läkare. Och hustrun till brodern är läkare. Och hustruns syskon är läkare.
Och jag bad dem alla om hjälp.
Och ingen hjälp fick jag.
Alla sjuka i medberoende.
Det förstår jag nu.
Jag förstår att jag är totalt ansvarig för mig och mitt liv.
Idag, snart 5 år senare efter att han flyttat ut har jag ett underbart liv.
Ett arbete. En bra man. Mitt hem är trevligt och mysigt. Och min pojkvän är inte beroende av mig.
Han inspirerar mig.
Till att leva ett bra liv.
Men så har vi känt varandra i över 20 år och jag har haft ett nyfiket öga på honom sedan jag såg han första gången.
Men då var han upptaget.
Och jag behövde reda upp.
Och reda ut.
I livet mitt.

Ta hand om dig och dina döttrar.
Ta all hjälp ni kan få.

Det är en tuff resa.
Men ta ett steg i taget.
Det finns inget annat sätt.

Och oavsett vad ni gör.
Vilka beslut ni än tar.
Så handlar det om att leva.
Här och nu.
I detta ögonblick.

Vi har bara ett liv.
Så lev det.

Trots sorg, förtvivlan, ilska och alla känslor som kommer.
Prata med dem du litar på.

Du får säga vad du vill.
Till vem du vill.
Dina känslor är viktiga.

Jag höll mitt medberoende hemligt.
Förutom att jag pratade med min läkare.

Hon hjälpte mig att inse.
Och det tog mig flera år att reda ut.
Mitt liv.

Det tar den tid det tar.
Det är bara så det är.

@Kevlarsjäl62 nu gråter jag... Tack finaste du för att du svarar! Jag känner mig så enormt ensam och ledsen! Jag vet inte om jag vågar berätta för mina närmsta väninnor, för då känner jag att jag bedrar honom, går bakom hans rygg! Får man lov att berätta för andra? Hur har ni andra gjort? Jag vill inte såra min man nu när han tagit ett så långt och modigt kliv. (Jag skriver så, och jag menar varje ord, men i mitt hjärta tvivlar jag verkligen på om han kommer klara detta steget själv.)
Kan jag göra något annat än att bara visa att jag inte kommer gå (så länge han inte börjar igen.)

Vi har pratat om hur vi ska berätta för våra flickor. De har ju vetat att något är fel och byggt upp en mur (speciellt 13-åringen) mot honom och hon scannar av honom varje dag. Det gör vi alla. Det är dränerande.
Men igår var första gången på över ett år, kanske två, som han var helt normal en hel kväll. Och då inser ju jag att, trots avskyr gentemot honom, så var det den HÄR mannen jag gifte mig med.

Han vill att vi väntar ett par veckor så att barnen får se en förändring och tills mitt chocktillstånd har gått över..Jag vill att vi berättar idag. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag är rädd att det rinner ut i sanden eller att han slätar över det om vi väntar. Man glömmer ju så mycket med tiden,.förtränger...

Åter igen tack för ditt svar! Jag känner mig så oerhört lättad över att någon vet hur detta helvete är! 😢

@Saber
Läser denna tråd från början till detta som du skrev i juli i år.
"@Åsa M Jag ska försöka skaka av mig det, ska försöka att inte låta mig påverkas av det.
Jag är mer än väl medvetna om att vi inte ska vara ihop, han är inte bra för mig, men det är svårt när känslor finns kvar att inte reagera. Men han bara spelar och det är tomma ord, han vill ha nått att komma tillbaka till när hans pengar tryter desto mer."
Och jag fick så mycket flashbacks av hur du och andra förklarade hur manipulationen fungerar. Jag kunde omfamna mitt yngre jag med kärlek och se det objektivt. Hur jag inte förstod när jag var mitt uppe i allt, hur förhållandet med en missbrukare och medberoende riskerar att fastna i det där destruktiva.
Jag tror att vi alla människor behöver kärlek, med undantag för psykopater och eventuellt sociopater. Vi behöver kärlek för att ge kärlek. Och vad innebär då kärlek. Var och en behöver formulera vad det betyder för en. Jag älskar mina föräldrar. De har gett mig en bra uppväxt och jag har haft en bra barndom. Tack vare att jag har lyssnat på mina föräldrar så debuterade jag med alkohol sist av alla i mitt ungdomsgäng. Och ändå så kom jag att träffa en man som drack senare i livet. Hur gick det ihop. Jag förstår varför. Han var den första som accepterade mig, när jag berättade om att jag hade insjuknat i en bipolariet flera år tidigare. Andra unga män som jag dejtade och berättade det för, valde att inte träffa mig igen.
Mitt band till honom blev starkt. Jag kände mig lättad. Efter att ha blivit sjuk runt 2000 och dessförinnan var en helt vanlig välfungerande ung kvinna som gjorde karriär. Ett piller antidepressiva gjorde mig hypomanisk. Och jag kämpade med olika mediciner i flera år. Jag gick upp i vikt av mediciner. Och jag kämpade länge för att bli av med de ökade kilona. Jag gick ner i vikt. Det tog tid. Jag anlitade min barndomsvän som är PT och jag tränade med henne utomhus och betalade kontant. Jag var sjukskriven och levde på liten summa. Det var tuffa tider. Jag hade haft en hög lön innan jag blev sjuk. Jag hade arbetat sedan ungdomen. Jag älskar att arbeta. Jag sa upp mig i ett hypomaniskt tillstånd. För att gubbarna på kontoret gjorde mig spyfärdig. Många #Metoo scener där.
Så när man står där ensam i sin lägenhet och undrar var alla tog vägen, bestämde jag mig för att komma tillbaka till ett bra liv. Där är jag nu. Sedan några år. Det blev inte bättre av att leva med en alkoholist i nästan 12 år, men det blev intressant. Jag kunde "gömma" mig. Jag fick bra jobb under den här tiden, tjänade bra. Kände mig bra. Men jag kunde inte fortsätta med livet som jag önskade. Jag kunde inte bilda familj med honom. Han varken ville bli en pappa eller kunde bli en pappa som han drack, varje dag. Men ändå var jag med honom i alla dessa år.
För att han en gång accepterade mig, när ingen annan gjorde det.
Idag är jag frisk i min bipolaritet för att jag ville bli det. Jag har skrivit till mig själv sedan tonåren. Och jag har tagit hjälp av professionella i allt jag gör, när jag vill göra något ordentligt och bra. Och kanske för att jag har också haft turen att arbeta med riktigt bra manliga chefer som låtit mig utvecklats.
Idag har jag en riktning i livet och jag vill själv arbeta med patienter. Jag har mediterat i flera år och jag har landat i mig själv. Då jag behövde det. Ett tag gick det nämligen ett rykte om att jag hade blivit tokig. Och tacka fan för det. De mediciner en människa med bipolär sjukdom kan få i vården (inte längre) är som ett experiment.
Jag har aldrig tagit ett piller för mensvärk. Jag sprang i skogen. Jag tränar fysiskt. Och jag tar hand om mig.
Min största gåva jag har fått av att leva med en man som drack dagligen, är att jag lärde mig att sätta gränser. Och jag läser nu denna morgon, att du har släppt på dina tidigare gränser för din man. Kanske du behöver det.
För att lära dig något. Som varken du eller jag vet.
Döm inte dig själv. Du skriver att du inte är säker på vad du vill. Då är det så. Du vet inte. Så ta reda på det. När det är möjligt för dig.
Jag funderade på vad jag ville, under alla dessa år då jag levde med mitt ex. Jag visste vad jag ville när jag skaffade mig den hjälpen, att få honom att flytta ut. Då han inte ville flytta ut.
Och sedan visste jag vad jag ville. Det jag fortfarande vill. I yrkeslivet. Och jag har en låååång resa framför mig. Men min resa med mitt ex var längre.
Sen kan allt ändras. Vem vet. Det viktigaste är att vara snäll med sig själv. Och leva i det som är. Just nu.
Det går upp och ner. Fram och tillbaka.
Man kan bara göra det bästa.
Och jag har lärt mig.
Att jag lever bara en gång.
Och jag tänker leva mitt liv.
Som jag vill ha det.
Jag har ramlat.
Snubblat.
Fallit i skiten.
Och rest mig.
Gång på gång.
Finns viljan.
Finns kraften.
Du har den!
Det har jag sett.
I din tråd.
Nu tog jag mycket plats.
Hoppas det är ok.
Ha en fin dag idag!
Kram

Är tillbaka i en svacka igen där vi har haft mycket kontakt och även träffats, han är enligt utsago nykter än, men konstant gnager det i mitt huvud för hur länge han ska klara denna gången. Jag vet att jag nog gör både mig och honom en otjänst genom att låta detta fortgå, men jag kan inte låta bli att fortfarande älska honom. Försöker låta bli och tänka på allt vad han utsatt mig för, vilket är mycket. Många ord och handlingar som spelas upp i mitt huvud. Jag både vill kapa banden fast ändå inte och det är det som är så jobbigt det där velande. Det där velandet är även det som göra att jag bara slukar energi från alla runt mig som gjort att jag mer och mer håller mycket inom mig istället.
Kanske dags att hitta tillbaka till den mer självsäkra mig igen, men det är svårt när jag inte riktigt är säker på vad jag vill.
Tack och godnatt 🌺

@anonym_anhörig Det är nog så att din man tagit det allra första stapplande steget till insikt. En total förståelse för att man är beroende och att man tappat kontrollen är en förutsättning för att kunna sluta, det har jag förstått efter att levt som medberoende i trettio år. Där är nog inte din man än, jag känner igen en hel del av hans resonemang. Att han hört av sig till sin vän låter väldigt bra tycker jag, han kommer absolut att behöva det stödet. Ingenting kommer, som du skriver, någonsin att "bli som vanligt" igen, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Hans väg mot tillfrisknande har knappt börjat och ingen kan förutspå hur lång den resan blir.
En sak vet jag i alla fall säkert, du har ingen del i att han befinner sig där han är och du kan inte hjälpa honom därifrån. Jag känner igen alla de känslor du beskriver och försök vara snäll mot dig själv och tolerera dem, de gör dig inte till en dålig person, de är helt relevanta. Du ÄR lurad och bedragen och naturligtvis är du förkrossad. Din man har inte planerat att göra dig illa, men så har det ändå blivit och om dina känslor för honom just nu inte finns där är inte alls konstigt. Under minst två år har han glidit allt längre bort och blivit allt mer främmande, ingen kan kräva att du ska älska den främling som du nu delar liv med. Tillåt dig att låta känslorna vila. Du är beredd att finnas där, det är stort när marken rämnat under dig, mer kan du inte göra. Till sist tänker jag på hur barnen reagerat? Kan ni prata om det som händer? Har ni inte gjort det, så är det nog en bra idé att göra det.
Tänker på dig och vet tyvärr alltför väl vad du går igenom.

@Lalla84 Tråkigt att höra om din mamma, men då vet du också vad det innebär. Vissa dricker tills de dör. Så sorgligt ❤️

@Samsung50
Tack! Ja, jag vet att det är ohållbart öber tid. Min mamma var alkoholist hela min uppväxt, eller ja tills hon dog för tre år sedan. Vi brukade bråka om det, hon skulle aldrig ha erkännt att hon hade problem. Och det är ju det jag vet, är personen inte mottaglig för och ser sina problem så kan ingen annan hjälpa.
Jag kommer fortsätta läsa på forumet och även skriva av mig när jag behöver.
Tack för ditt svar 🤗

Allt började för ca 2 år sedan. Jag märkte hur han förändrades på eftermiddagarna efter jobbet, att han började sluddra och blev klumpig och ögonen "hängde inte med". Ibland blev han glömsk och sa samma saker flera gånger under samma kväll. Vissa kvällar var värre än andra. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han drack, utan jag trodde han höll på att bli sjuk. Barnen började dock lägga märke till att han gick in i garaget ofta och vid frågan om varför sa han att han kollade till olika saker.
Jag bad honom gå till läkaren vid flertalet tillfällen men inget hände. Alla I hushållet började så sakteliga må sämre och sämre över hans beteenden men ingen av mig och barnen fattade att det hade med alkohol att göra ( barnen är tonåringar). Tanken hade väl slagit mig några ggr men jag tänkte att "så skulle han aldrig göra mot mig".
Han började förändras i humöret för ca ett halvår sedan. Oftast blev han arg på barnen för småsaker när jag inte var hemma (jobbar på sjukhus), men han började även diskutera onödiga saker med mig och barnen och var lättirriterad. Under dessa två år gled vi längre och längre ifrån varandra och jag började känna avsky, han luktade ju så illa! Och han snarkade ju så högt! Och ingenting fick han gjort varken med mig och barnen. Och så det kalla beteendet... Jag blev också kall. Ville inte röra eller bli rörd, ville tillslut inte ens se på honom!

En dag förra veckan fick jag en inre maning: jag ska gå ut och leta i garaget. Väl där hittade jag en flyttlåda med tomma flaskor och boxar samt en fylld baginbox med vin, fyllningsdatum i augusti. Kollade i ett gammal kylskåp och där var det tomt. Jag lade iordning allt på ett visst sätt och väntade några dagar innan jag gick ut för att se om flaskorna hade flyttats. Flyttlådan var tom! I kylskåpet låg istället en ny baginbox med fyllningsdatum september. Svart på vitt - han dricker. Vilken chock!!!
Skrev en lapp på baginboken där det stod "älskar dig, och jag vet vad du gör..."

Efter jobbet dagen efter mötte jag honom i hallen och han förklarade hur lättad han var över att jag nu vet. Att han ska sluta med en gång. Han hörde till och med av sig till en gammal vän som varit missbrukare men som nu är fri och hjälper andra,.så att han har en mentor framöver. Han klandrar inte mig, säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta.

Nu står jag här. Jag har inga känslor. Är varken arg eller ledsen. Känner ingen avsky eller så heller. Jag har sagt att jag finns här, han måste vara öppen och tala sanning. Han är helt lugn och känns trygg i detta. Och det gör mig misstänksam. Jag är glad att han erkänner, han säger att han inte alkoholist men att han har problem. Men visst är man alkoholist om man dricker varje dag,.mer eller mindre. Han tror inte att han kommer känna abstinens och hans botemedel kommer vara att börja träna.

Kan jag lita på honom? Jag känner mig helt förkrossad,.lurad och bedragen och hård i hjärtat. Han låtsas som ingenting, som att allt är som vanligt. Men det känns som att inget någonsin kommer bli som vanligt igen och jag vet inte om jag litar på honom. Hur går jag vidare nu...?

Hej. "Beroendepodden" / (grundare Annelie Ståhl) hörde jag på idag, och tårarna rann. 😔 Tror att någon tom föll ner i kaffekoppen ...
Personen i podden, hade många beroenden, bland annat alkohol.
Så mycket beroende kan förstöra.

Det är ju ett tag sen jag hade en relation med en alkoholist. Konstaterar att jag inte på djupet kan förstå hur det är att ha beroende, men att jag ändå förstår, åtminstone lite. För att ta det kort, tidigare tänkte jag att det är väl bara att skärpa till sig. Inte så "bara" har jag lärt mig. Då skulle väl inte människor supa bort familj och jobb.

Då jag fått distans och fått mer kunskap om beroenden plus tillsammans med en vänskap med exet, om än knackig sådan, har jag blivit mera ödmjuk. Och kan även konstatera att vissa saker jag gjort och sagt inte gynnade någon av oss.
Men, kanske lätt att se klart med distans. Han hör ju av sig emellanåt, roligt, i mest ordnade former så det kan ju inte vara så illa ...

Ha en bra helg,
och sköt om er. 💜
Vad kan du göra för dig själv idag, när gjorde du senast något för dig?
Drunkna inte själv i andras destruktiva leverne.
KRAM.
🌹

@@oro de fall jag sett att det funkar är när den som är beroende blir ställd mot väggen och där och då själv tar ett beslut om att jag vill inte leva detta liv jag vill sluta med alkoholen. När den beroende försöker sluta för att andra vill det men inte helt 100 % ärligt själv vill så verkar det inte fungera långsiktigt.

Hej, jättebra att du skriver här för här får man skriva precis det man känner och är orolig över utan några dömande ord då vi andra som läser oftast känner igen oss. Delvis eller i allt.
Just detta med smygdrickande är ett stort varnings tecken på att den som dricker har blivit beroende och att det ev eskalerar. Den vet att det inte är ok men kan inte sluta och går då över till lögner och smygande vilket är hemskt för relationen då vi vet och förstår att det pågår något men den anhörige är inte ärlig om det vilket får oss att tvivla och må dåligt. Min man kom inte hem ifrån jobbet och svarade inte när jag ringde. När han kom hem sa han att han varit tvungen att jobba över men jag förstod nog att han suttit på en bar och druckit några timmar. Går ju inte att ha en fin relation i en sådan situation.
Fortsätt skriv och läs på forumet 🌺

@Kameleont min vän ❤️
Stora, små barn slinter i livet och vi försöker hålla under långa armar, när blev de så långa? De glider oss ur händerna och vi ligger vakna, grubblande på vart de är på väg. Men nästan alltid halkar de tillbaka upp på körbanan igen och får styrfart, kanske just för att det finns någon som ligger vaken just för deras skull. Mina slant än hit och än dit, ibland ner i diket via alkohol, psykisk ohälsa, något destruktivt förhållande och såriga armar. Nu är de trygga föräldrar till sina barn, fantastiska vuxna personer som jobbar på att lyssna inåt.
Jag har inte varit den förälder jag önskat att jag varit på många sätt, men jag fanns alltid där i all min ofullkomlighet. Du finns där, det kommer att räcka. Håll i, ligg vaken och fortsätt prioritera rätt. Du klarar det här, med eller utan stöd från deras pappa. Du hjälper ditt barn i varje andetag du tar, på riktigt.
Jag tänker ofta på dig och jag hoppas vi kan "träffas" här igen. Jag har inte loggat in på länge, men jag är ok om än väldigt trött och vilsen. Kramar ❤️