Senaste kommentarerna i forumet

Miss K's inlägg och började svara...
"Gläds med dig, att du känner det positiva väger tyngst just nu. De stunderna är guld värda!

I mitt liv var de nyktra stunderna underbara, då ville jag på inga sätt göra något, säga något, som skulle vända det positiva."
Här kände jag att mina reflektioner nog skulle in på min tråd istället... Kopierade och flyttar det hit...

Nu tänker jag på de perioderna. Jag tassade ju lika mycket då som när det var fylla och destruktivt. Så sjukt beteende!

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag och maken pratades vid om hur jag fungerar-att jag gärna funderar och sen återkommer. Han såg ut som ett frågetecken, det hade han ingen aning om, att jag funkar så. Den reaktionen fick mig att återkomma till att han så ofta, mest i ilska, sagt att jag aldrig berättar om mig.
Det tycker jag att jag har gjort, men han har så rätt. Vi har pratat om vad vi gör, hur vi gör, om familjen, om vår historia. Men väldigt lite om vem jag ÄR! Varför jag tänker som jag gör, varför jag är så öppen om så mycket men väldigt sparsam i annat.
Varför?
Rädsla!

Jag älskar verkligen min man, hatar alkoholens makt, men trots allt som hänt så har han även sagt saker som varit så sanna. Saker som hjälper mig i min utveckling och som i vår gemensamma framtid kan föra oss närmare varandra. I vår framtid kommer, utgår jag ifrån, samma saker upp till ytan utan ilska och rädsla. Två tillstånd som ju ofta går hand i hand. Nu har vi ju inget mer att förlora, känns som vi kan fortsätta men utan skyddsmurar, i alla fall inför varandra. Hoppas och tror på oss!

Kram på er alla kloka

dristar mig i alla fall att kommentera och tacka för att du delar med dig och sprider kunskap runt dig.
Tack !

Har glesat ut på skrivandet lite. Det är som att du vet precis vad jag går igenom, men har kommit vidare.

Jag känner fortfarande då och då att jag "har det för bra". Mannen har (nästan säkert) fått en praktik med något han vill syssla med. Han finns här för mig och lagar mat när jag ska till jobbet. Nu börjar han också träffa vänner och ett av barnen. Inte en droppe på 14 dagar!

Min papegoja på axeln kraxar till idag med aningens oro. Vi ska gå på restaurang och jag har aldrig varit med om att han beställt alkoholfritt... En annan fundering är om det verkligen ska räcka med något som kallas återfallsprevention. Tänjer igen på min gräns angående behandlingshem. Han har klarat avgiftningen själv, just nu känns behandlingshem onödigt och arbetet borde nog gå före. Han vill bara arbeta och få normala rutiner igen.

Borde kanske också göra upp en plan, men det tar emot. Intressant det du skrev om skam!

Kramar
Miss K

Skuld och Skam är nog människans största fiender. Samtidigt så nödvändiga känslor/tankar för en vilja till förändring. Det svåra ligger ju ofta i att kunna se och skilja på när dessa tankar är berättigade eller inte. För ett barn som slår ett annat barn så detta börjar gråta på skolgården, är känslan av skam nödvändig för att det inte ska göra om samma sak, gå vidare, dra lärdom. Men barnet som börjar gråta kanske också känner skam. Skam över att ha blivit utsatt för detta inför alla klasskompisar, skam över att ha visat känslor och ha börjat gråta. I det fallet är det tydligt att känslan av skam inte leder till någon positiv utveckling.

Ordet Skam är ju så fult att det förr till och med var en beteckning på djävulen själv.

Jag jobbar just nu med detta i KBTn, det är därför jag tänker så mycket på det. Det har varit ett bromsande tema i mitt liv. När jag läser i andras trådar här så ser jag att de flesta brottas med detta ibland.

Även om jag försöker att leva här och nu så måste jag också ta en resa tillbaka till barndomen. För att förstå varför jag gjort de val jag gjort, se vad som format mig till den jag är idag. Förut var jag rädd för det, såg det som ältande. Nu måste jag se det som en del i att skala av mig masken och att inte vara så hård mot mig själv, inte döma. Lättast blir då att se mig som det barn jag var en gång. Inte ens jag kan ju döma ett barn.

Första gången jag minns att jag ens hörde ordet alkoholist var på en midsommarfest. Jag var runt 5år gammal och lekte runt med de andra barnen. De vuxna blev fullare och fullare, pappa var värst. Han blev otrevlig och skrek och skulle bråka med någon kompis. Ett av de äldre barnen retade mig och sa att min pappa var en äcklig alkoholist. Skam. Självklart försvarade jag min pappa. Både verbalt och med knytnävarna. Därefter rullade det på, utåt sett försvarade jag honom alltid men när vi var själva så bråkade jag på honom för att han drack. Jag skämdes ögonen ur mig men rörde aldrig en min inför andra.

9 år. Pappa försöker ta livet av sig. Minns blodet i svart/vitt. Jag ringer ambulans. Barnen på gården ser på när ambulansen kör iväg. Jag tänker såklart det var mitt fel. Säger i skolan dagen efter att det var blindtarmen, skyddar pappa. Skam.

11 år. Pappa skiljer sig, börjar dricka ännu mer. Jag tror det är mitt fel han är ledsen, jag var ju så jobbig mot henne. Skäms över att jag bråkar på honom för att han dricker.

Vid 12års ålder tar jag min första fylla. Jag tror man kan dricka lika mycket vodka som vin och hamnar på sjukhuset för magpumpning. Pappa blir inte arg, bara ledsen och gråter. Jag skäms så mycket och hoppas han ska bli arg istället.

17 år. Pappa får en livshotande sjukdom och ligger i veckor på sjukhus. Jag tänker att han lika gärna kan dö, att jag kan ta hand om min lillasyster, vara mamma, pappa, syster. Känner att det är fel att tänka så. Det här har jag nog haft svårast att förlåta mig för men jag kan nu se varför jag tänkte så och känner inte längre någon skam inför det.

Jag säger idag till det barn som en gång var jag; Det var inte ditt fel!

Ung vuxen. Destruktivitet. Självskada. Ätstörningar. Tablettmissbruk. Våld. Rättegångar. Det här var det ju ingen annan som gjorde mot mig. Det var jag. Jag var heller inte längre ett barn. Men jag har ändå kunnat släppa taget om skammen för de där åren. Jag kan se att jag inte hade de verktygen jag behövde för att kunna hantera alla jobbiga känslor. Och framför allt; jag kan känna mig stolt idag över att jag lyckades ta mig ur allt det där! När jag väl hittade verktygen så kunde jag också använda dem.

Idag jobbar jag ännu med alla känslor och minnen som finns kring allt som hänt de senaste 5 åren, åren med min alkoholist och det våld jag utsatts för. Det är jobbigt, tar tid, men det går framåt.

Jag förväntar mig inga kommentarer här, har ju inte ens formulerat någon fråga. Jag ville bara kunna se det här i skrift, själv påminna mig om att jag är på rätt väg, att jag redan gjort en massa förändringar. Det är också viktigt för mig att våga "prata" om delar av sådant som är smärtsamt, sådant som jag tigit om.

Ta hand om er!

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!

...kan kanske verka kyligt att säga detta men...
...skuldfrågan är ju egentligen oväsentlig nu. Vem som sagt vad, gjort vad....

Koncentrationen i rätten ligger på barnets bästa, inte på vuxnas gräl och oegentligheter. Men, jag återkommer till det där med hotbilder, missbruk, misshandel, då är det avgörande få utrett. Det måste utredas, och fortsätta få fokus om utredningarna känns diffusa eller otydliga. Då är vi vuxna skyldiga ligga på!

För mig var det också så, fick skuld för allt. Jag sa..ok...jag tar det, vad ska vi göra nu? Hur löser vi detta? Att försöka reda i det där infekterade skapar bara mer smärta och oförståelse, inte minst hos de utomstående, de kan inte veta så därför är det klokast försöka låta deras ord passera.Ta inte åt dig, de vet inte bättre, även om de kanske vill väl.

I rätten gjorde exet likadant. Efter alla hans förklaringar och anklagelser sa jag bara att jag inte har samma åsikt, i undantagsfall fick jag förklara för domaren men oftast räckte det med ett kort ja eller nej. Domare ser igenom det där, familjerätt tar stor del av rättsväsendet.

Steget du tagit har du gjort för du måste. Annars hade ni ju löst situationen redan, eller hur?

Familjerätten finns till för såna situationer som du står i, de som är omöjliga att greppa och ordna på tu man hand.
Se det såhär, om mannen tycker du är dum och bär skuld, då är det ju bra ni separerar. Om han och/eller du känner längre fram att beslutet var tokigt så kan ni ju alltid försöka komma tillbaka till varandra. Svårare är det ju inte.

En separation är omvälvande, dramatisk, traumatisk för alla, men den är ju övergående.
Livet ni har nu ser inte ut som ett bra alternativ för någon. Det tredje alternativet, med familjerådgivning, det har ni ju varit igenom....
Vad finns kvar att göra för att må bättre?

Läs, skriv, gråt, sov, men...ge inte upp..ditt liv är ditt ansvar.
Tänker på den där syrgasmasken i flyg, hjälp dig själv först så har du kraft nog hjälpa andra.

Var rädd om dig vännen
Kramar

Hej igen!

Måste du ha kontakt med "Bror A" just nu? Han vet inte vad han pratar om, och det är uppenbart att han inte bidrar till att du skall må bättre. Kan du låta bli att prata med honom på ett tag? Jag gissar att han själv inte har en aning om hur illa han gör dig när han säger så där. Han vill inte tro att hans bror är en idiot, och väljer att försvara honom. Men han har faktiskt inte en susning om vad som egentligen pågår. Du har rätt, inte han.

Kram igen!
/H.

Ja, smärtan och sorgen är kvar. Gråter så oändligt mycket, och vill bara sova, men det får vänta...

Har fått ett samtal från brodern (A) till sambon: han tycker att jag gör fel. A säger att vi borde gå på familjerådgivning och prata mer med varandra, finnas där för varandra, så tror han att sambon och jag kommer nära varandra igen....... Vad ska jag säga? Jag har försökt tala om att jag inte håller med, att det har hänt så mycket - jag har tom berättat en del, men kära brodern svarar ungefär "Njae, så där skulle inte X göra, jag känner min bror". Dessutom säger A att jag "är skyldig barnet det", att lösa saker. Helst vill jag bara dö känns det som. Andra alternativet är att säga till A att sluta ringa till mig, för jag tror inte att det går att lösa längre, men samtidigt vill jag vårda relationen eftersom jag hoppas att de ska fortsätta ha kontakt med barnet även om inte barnets mamma och pappa lever ihop...

Det gör sååå ont. Vet inte vart jag sak ta vägen. Oftast är jag såå säker på att jag vill inte leva så här, jag ska ta mig ur det, men så kommer tvivlet: tänk om jag gör fel. Men - kärleken har ätits upp av alla elakheter, det finns ingen återvändo.

Tekla! Tack för dina ord till mig, ja, jag ska försöka tänka på dina ord: "Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det. Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra."
Det är oerhört viktigt för mig. Jag önskar ju att allt bara var bra imorgon när jag vaknar, men så kommer ju inte att ske. Och mitt fokus är klart.

Mt - ja, det är gott att jag sagt ifrån, men jag tror inte att det sjunkit in i honom, han kommer och är småironisk emellanåt, men fortfarande är allt mitt fel...
Känner att jag har ett klart spår, men samtidigt är det som den slirigaste vägen: jag halkar så lätt av, det gör så ont, tänk om mitt barn far illa av en separation, tänk allt han kommer använda mot mig: att jag valde att bryta upp, trots alla hans försök att få ihop oss...
Åh, gör såå ont.

Satt på Kvinnojouren idag och gjorde upp en plan: jag ska lämna honom och bo hos brorsan ett tag, och ringa familjerätten imorgon. Bra plan!
Men nu tror jag inte att jag klarar av att fullfölja den.
Jag är så säker på min sak, men så osäker... Och det blir så definitivt när jag väl ringer familjerätten.
Åh, orkar inte...

Hej ledsen! :-)

/H.

Vad skönt med sjukskrivning - använd nu tiden till att vila och samla kraft. Gör saker som du själv mår bra av, låt bli allt annat!

Och: vad glad jag blir av att höra att du har sagt ifrån! Heja dig! Jag känner mig stolt över dig! :-)

Kram!
/H.

Skönt att du känner att du i alla fall är nästan framme.

Varje kommun ska erbjuda en budget-rådgivning. Kanske det skulle vara något att gå tillsammans till för att reda upp hur ni ska lösa det ekonomiska? Det är nog oftast folk som behöver hjälp att se om de har möjlighet till skuldsanering eller liknande men de kanske kan hjälpa dig. Kolla på din kommuns hemsida.

Ta hand om dig!

...har kollat på hemsidan. Om vi kan kommer vi, jag och maken.

En Alla Hjärtans kram på dig

förening på Gården har vårmöte den 4e maj, gäst är bestämd och sol och fisk är beställt :-)) Bara ett litet tips :-))

att du är sjukskriven och helt rätt tänker du om att använda tiden för att bli starkare. Återhämta dig. Det kan bli en jobbig period att leva under samma tak tills du får en egen bostad - hoppas det ordnar sig med det snabbt. Fortsätt skriva här och berätta hur det går. Du har gjort en stor resa inom dig - och det är den viktigaste. Nu följer du din egen väg.
Styrkekramar / mt

Läser om det som händer dig och vill sända en hälsning!
Vill bara skriva lite till dig och hoppas att du inte tar illa upp. Säg till i så fall.

Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det.
Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra.

Du gör så gott du kan och låt det få kännas jobbigt, för det är en stor förändring som du håller på att göra. Fokusera på ditt mående och barnens. bättre med en mamma som mår bra än en som mår dåligt.
Låt tiden visa hur ni löser det med barnen, se till att finnas där när de behöver det.

Har själv gått igenom en skilsmässa med barn inblandade och vet hur jobbigt det är.
Pappan ville så mycket men fanns inte där så det var alltid jag som fick ordna allt och det är till mig de vänder sig när det är något som de behöver hjälp med. De har bra kontakt med honom också men på ett helt annat plan.

Gör det bästa av det som händer och ta en dag i taget.
Man orkar det man behöver.

Stor kram till dej
tekla.

...i flycerts tråd om mitt nuvarande mående...spinner lite vidare på det.

Klumpen i magen krymper och mycket känns lättare. Tar inte ut något i förskott, men vändningen är så tydlig och den nuvarande riktningen kommer jag behålla och styra så rakt jag orkar och förmår.
Jag är gladare, rakare i ryggen, öppnare i sinnet, blandar mig mer i diskussioner på jobbet...smälter in i grupper på ett naturligare sätt.
Livet börjar få tillbaka sina färger och dofter.

Längtar nu efter djup sömn, sen de kommande dagarnas jobb men
störst längtan har jag till helgen, då får jag se, känna närhet, lyssna och prata igen.

Kram på er alla som läser!

...smärta, låt det värka, det blir bättre. Du har tagit ett stort kliv ut på otrampad mark, det är modigt.
Oavsett vad som väntar så är du på väg mot något nytt, bort från det som gör dig orkeslös, skrämd och ledsen.
Det är ledsamt att inte få sin relation att fungera, oavsett vad som skett eller om det stått stiltje.
Jag tänker på dig och barnen och hoppas av hela mitt hjärta att inget oväntat/obehagligt händer er.

Tack som frågar, jag mår bra. Skilsmässan är ju över sen länge och barnen är vuxna med egna boenden. Smärtan och skulden jag känner över att barnen behövde gå igenom allt lämnar mig aldrig men jag gjorde så gott jag kunde. Mina barn är vidsynta och har mycket tålamod, positiva egenskaper. Även ont för gott med sig.

I min nuvarande situation känner jag mig befriad. Så länge maken är under daglig behandling finns ju inga frestelser. Jag vet att han tar till sig och är klok och jag hoppas han har styrka stå emot frestelserna när han står inför dem i framtiden.

Var rädd om dig!

Ja, så blev det. Alla tårar, olycklghet, sorg och allt, samt allt jobb tog ut sin rätt... Gick till läkare idag och frågade vad jag ska göra... och fick beskriva läget lite och så och det blev sjukskrivning. Skäms, eftersom jag är kvar i tankemönstret "jag kanske överdriver, jag borde ju kunna jobba"... Men samtidigt infann sig ett litet lugn: jag ska försöka använda tiden till att fortsätta stå på mig, vila och ta hand om mig (= promenera, basta och ha det så gott jag kan). Det känns i vilket fall välbehövligt eftersom jag är så helt färdig, hjärnan går på högvarv hela tiden!

Ja, idag har jag sagt att jag vill att vi separerar. Det blev en del hot och skäll, men förvånansvärt lugnt... Men sedan åkte han iväg direkt efter det och vi pratade ju inte om hur vi ska göra eller barn eller så, så jag är kvar, utan bostad och allt. Men jag närmar mig!!! Känner mig ändå lite nöjd, även om jag önskar att vi hade kunnat reda ut mer om framtiden. Men det är en bit på väg... Jag backade inte, mitt i alla elakheter om att det är mitt fel allt som hänt. Men emellanåt tvekar jag, vill bara hålla om honom och visa att jag bryr mig, men jag försöker påminna mig om alla elakheter, alla hårda ord, allt som hänt osv osv så att jag inte ska falla tillbaka, för det går ju inte så här!!!

Det gör ont, såå ont. KÄnner mig så osäker på om jag gör rätt, osäker på hur jag ska få det att fungera.
Och samtidigt så säker på att jag inte kommer kunna leva så här. Om jag backar nu så tror jag att jag kommer stanna kvar i osäkerhetskänslan, olycklighet och missnöje och må dåligt och återkomma till samma punkt om ett tag igen, att jag måste lämna. För jag kan inte acceptera det som hänt.

Men sorg, stor stor sorg... Osäkerhet. Blir så rörd av din berättelse Sorgsen. Hur går det för dig nu?
Lelas, är så glad att du och din man löst det, att ni är lyckliga!
Mt, tack för allt.

Åh, flygcert!

Jag tänker på dig och hoppas av hela mitt hjärta att det har gått bra idag!

Och med det menar jag: jag hoppas att du har tagit plånbok och barn och lämnat, men jag hoppas att det inte behövde innebära en flykt i panik.

Kram, hjärtat!
/H.

Skriver nu lite om vad som hänt sen sist.

Det är lugnare nu med hans drickande, förutom fredagkvällen som slutade väldigt tidigt, för hans del.
Han förstod på lördagen att jag inte varit glad och det sa jag till honom också.
Efter det så har det varit lugnt. Hoppas det fortsätter så ett tag.

Jag börjar fundera på något jag kan göra utanför hemmet, känner att jag behöver lite nya bekantskaper i livet. Någon kurs eller liknande? Måste ta tag i det!

Det känns jobbigt i mitt liv nu men då måste det bli bättre snart, jag funderar mycket men tycker inte jag kommer fram till något konkret.
Jag tänker inte flytta härifrån, det vet jag.

Hoppas han får något att göra på dagarna, det skulle han behöva, hoppas bara det kommer att fungera för honom. Mycket tid spenderas framför tv:n, tyvärr!

Det enda jag kan ta ansvar är mig själv och mitt liv, behöver bara se det nerskrivet framför ögonen.
Mitt liv och mina val. Där bestämmer jag själv!

Ha de gott alla som läser.
Ta en dag i taget.

Kram från tekla.

i mina tankar... Styrkekram / mt

...jag är med dig i tankarna.

Huset gick till försäljning eftersom han ville flytta ihop med nya kvinnan och hennes 3 barn, detta skedde på mycket kort varsel. Tidigare hade jag låtit allt vara kvar i det som varit vårt gemensamma boende, just för att barnen bodde kvar. Detta var en risk jag tog.
När allt skulle delas hade vi, var och en, en extra person med för att undvika gnabb i efterhand.
Vi delade allt! Naturligtvis försökte vi dela så att jag fick det som varit presenter eller arv från min släkt och omvänt. Han lovade kopiera alla foto, på min bekostnad, han ville ha dem. Dem har jag/vi aldrig fått.
När det senare blev domslut, att barnen skulle bo hos mig, lämnade han/de ingenting ifrån sig. Varken kläder eller annat som var barnens. Långt, långt senare fick jag säckar med bråte, en salig blandning med gamla brödrostar, nya kvinnans nylonstrumpor, trasiga barbiedockor från hans dåvarande kvinnas döttrar, trasiga skor som barnen för längesen vuxit ur, allt möjligt och osannolikt...insåg att jag fick sortera hans och nya kvinnans källare...så kan bitterhet se ut i praktiken ;) jag grät och sorterade, brände eller sparade-har bla ett jättefint foto på exets mormor och på exets konfirmation. De är till barnen, resterande foto på barnen som små hoppas jag exet ger dem om han har dem kvar. Ligger på hans samvete! Min historia, de där 13 åren, har jag ju kvar i minnet eftersom jag var vuxen.

Jag jobbade hela tiden, jobbet var min fri-zon.
Mitt yngsta barn hade en barnflicka som hämtade på skolan eller fritids och stannade tills jag kom hem. För oss skedde ju inte vändningen över en natt utan kom successivt. Jag förstod när skulle hända och kunde förbereda skola och få tag på barnflicka veckan före det skedde.

Många styrkekramar

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

...uttalade ordet, tankar och utveckling, är mer än tillräckligt för mig. Om det kan bli en win- wineffekt på både det vi läser och det vi själva skriver så har ju hela forumidéen nått sitt syfte. Tack för att jag får dela med mig och det gör mig gott om du kan använda något.

Om man slår sönder saker medvetet gäller ju inte försäkringar.
Hemförsäkringen går in när det finns ett mål i familjerätten, inte för advokat för rådgivning. Så funkade det för mig i alla år i alla fall.
Maken knåpade ihop en bluff-faktura också, den gick inte in i tvisten såklart. Det låg vid sidan om och då tickade arvodet iväg i en rasande fart. Du kräktes ju lite över rättssystemet, det kan du tro att jag också har gjort. Fakturan tex, den ställde han på två kronor under gränsen för när man får plocka med advokatarvode i slutsumman. när dom faller. En räkning tagen ur luften som han sammanställde själv, betalade avgift hos kronofogden, så vips en dag låg det ett brunt kuvert i min brevlåda. En räkning utan överenskommelse! Trodde ju att sånt inte var möjligt!

Jag trodde inte heller jag skulle orka och det var omöjligt att greppa situationen. Gjorde då som nu, en dag i taget, försökte hitta det viktigaste först.
Gick krokigt, men det gick! Det går!

Kram

och så oerhört ledsen.
Det är fortfarande lugnt, men emellanåt kommer små utbrott där han visar att han inte riktigt förstår hur småbarnslivet är. Det är lugnt, men jag hör, känner och ser att han inte är helt nöjd med mig och flickan, hur vi är, gör och säger.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska fixa detta. Och mitt uppe i allt detta har jag ett arbete där jag ska vara behjälplig i alla situationer från leveranser, personalfrågor ekonomiärenden och vara social och trevlig, men jag klarar ju knappt av att tänka på vad jag ska svara när telefonen ringer. Chefen vet ju om att jag har det jobbigt hemma och skickade ju hem mig, men samtidigt så är det så många fler på arbetsplatsen och jag känner mig såå utlämnad när jag tänker på jobbet - orkar inte.

Varmt tack Sorgsen för dina råd och din erfarenhet, jag har inte ord att tacka dig! Du lugnar mig och ger mig styrka att försöka stå på mig i min plan. Jag önskar att jag kunde skicka alla världens vackraste blommor, all choklad eller vad du än ville ha i världen!!
NEJ, jag vill inte leva som nu (...men klarar jag det som kommer istället?)
Har pratat med försäkringsbolaget och jag får ingen hjälp med advokat eller saker sambon gör sönder...

Mt, dina ord stärker mig. Ja, jag känner att jag är ganska klartänkt, säker på att jag inte vill leva så här, men samtidigt så finns den där osäkerheten och rädslan. Jag är inte riktigt aktivt troende, men jag tänker ibland att Gud vill lära mig något genom att utsätta mig för detta, att han vill att jag ska lära mig något, öva på något eller liknande...?

Är såå himla matt, har sååå ont i kroppen, ont precis överallt nu för tiden, och en hjärna som bara inte fungerar som den brukar, så frustrerande.

Kram.
Sorgsen, jag sänder alla varma tankar jag kan till dig idag.