Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker att det känns ganska tungt men ändå som att jag tar nya steg framåt....sakta men jag tror att de är påväg åt rätt håll. Men stegen är tunga och sorgsna och jjag är livrädd...
Kram

Kom att tänka på det där med skyddat boende/kvinnohus. När jag själv stod i valet och kvalet om att lämna/inte lämna och satt hos min samtalskontakt på kvinnojouren, kände jag mig också helt utmattad. Min samtalskontakt sa då att jag gärna fick komma och sova några nätter på kvinnohuset, bara för att vila upp mig i en trygg miljö och samla tankarna kring hur jag skulle gå vidare. Jag tyckte då inte att jag "förtjänade" en plats där, tänkte att man måste väl vara helt blåslagen för att vara där. Vid den tiden var det inget fysiskt våld hemma, då sambon precis påbörjat terapi hos en mansjour, men det psykiska våldet tog längre tid för honom att se och förändra.

De som jobbar på jourerna vet hur våldet i alla dess former påverkar oss. Tveka inte att söka dig dit, de har journummer som du kan ringa när som helst. Jag gav upp där ett tag, tog en tablettöverdos, vilket resulterade i akuten och så några dagar på psykiatrisk avdelning. Tydligare exempel på hur farligt det psykiska våldet kan vara behövs nog inte. Psykiskt våld kan faktiskt döda.

Idag känns det overkligt att det var jag som gjorde så mot mig själv, overkligt att jag kunde tänka så. Idag mår jag så mycket bättre. Det kommer också du kunna göra.

Kramar!

Framtidsdrömmar? undrar mt och skickar en kram

det du behöver för en tid kan du förvara hos din bästa vän eller hos din syster. Viktigt också om du kunde få nyckel till en av de platserna.
Har bara hunnit läsa hastigt, och skriver kort, men det känns som om du har en riktning nu och att du tänker klart och mer strukturerat på hur du ska ta dig ur ditt liv där du far så illa (H-----e tänkte jag skriva).

Inte ovanligt att den totala utmattningen kommer efter en tid av vila. Var var flickan när du var på konferens? Jag tänker på att du kunde slappna av då...
Kram, kram - skriv på! / mt

Hur har du det?

...tidigare i din tråd om polisens råd när du hyrt en stuga och jag har full förståelse för att du inte vill lämna din dotter.

Ligger nyvaken och är inte så samlad i mina tankar men vill göra ett tillägg.

Dina kontakter du har, som känns rätt och bra ska du såklart använda.

Soc tycker jag är klokt att ta kontakt med:
Som ensam förälder till ett minderårigt barn så finns det lagar och regler som kan hjälpa.
Om din ekonomi inte är stark nog att klara ett eget boende så kan de hjälpa.
Det kan vara trögt så vänta inte med att ta kontakten.
Men, mörka inte, berätta öppet och var övertydlig. Tänk på att din situation är bara din.
Vi här förstår känslan eftersom vi genomlevt liknande situationer och kan dra paralleller.
Jag vill inte säga att tex soc inte förstår, de har skiftande erfarenheter, men det är som att gå till läkare, där måste man också vara övertydlig och inte mörkar man där om armen gått ur led. Förstår du vad jag menar?

Akut hjälp och boende finns för att skydda de som lever under hot.

De som psykiskt misshandlar går i princip alltid vidare i fysiskt misshandel med tiden!
Om din man biffar upp sig och väser i ditt ansikte emellanåt så tyder jag det som att han har mycket aggressioner som vill ut. Det pyser inuti honom och han trivs förmodligen inte heller med sig själv, men det måste han reda ut på egen hand.

Räkna inte med någon förståelse eller förändring från din man. I alla fall inte så länge er levnadssituation inte radikalt förändras. Det är mycket möjligt, troligtvis i min erfarenhet, att din man verkligen menar att han vill förändras. Tyvärr, är det otroligt svårt om ramarna inte byggs om och det tar tid och kräver mycket vilja och kan inte forceras fram i en trasig relation. Ni måste läka och sen laga relationen, precis som du skrev.
Hur många av oss härinne och i världen har inte gått tillbaka i relationer man brutit med hopp om att nu ska det bli bättre? Gamla mönster kommer smygandes och sen är man tillbaka i samma hjulspår. Det går men är svårt och tar tid att bryta mönster. Tålamod!

Jag berättade för en kvinna om att min make börjat kasta saker i sina utbrott.. Hennes svar var, jaha, han är i det stadiet nu. Hon hade varit kvar och lämnade först efter flera år av misshandel. Markatta skrev ju om sitt.

Ta ditt mående på allvar. Tyvärr kommer ingen styra dig och ge dig "rätt" beslut. Ingen vet vad som är rätt, det kan ingen veta, inte du heller och det kräver ingen.
Det du vet nu är att du är ledsen och mår fruktansvärt dåligt i den situation du är i nu.
Hur kan du ändra den just nu?
Vad kan du ändra just idag? Imorgon? Till helgen? Också små förändringar är ett steg.
Vad säger din kontakt på kvinnomottagningen?
Kan hon praktiskt hjälpa dig komma till någon tillfällig bostad?
Om de på din arbetsplats skickat hem dig? Betyder det att du är sjukskriven nu? Har arbetsplatsen förståelse?

Flera gånger har du skrivit om att ha en akutväska packad. För mig låter det som att mannen vet, ser eller har sett väskan, letat upp den eller som att du visat i ord eller handling att det är din plan. Då bryter kriget ut. Jag kan ha fullständigt fel men oavsett. Vill bara säga att det är inte mycket man måste ha med sig. Nödvändiga mediciner, betalkort räcker akut. Till och med detta kan ordnas i efterhand om det är nödvändigt lämna.

Var rädd om dig!

Kramar

Ja, som vanligt: lämnar flickan och gråter, gråter och gråter. Och känner skammen, skulden och ångesten och tänker att jag överdriver, att jag är hemsk som anar tanken "jag älskar honom inte längre".

Sorgsen, jag måste nog svara på dina frågor för att se svart på vitt:
När vi var på familjerådgivning bad han mig ofta innan om att vi (läs: jag) "inte skulle ta upp vissa saker, eller att jag inte skulle bara ta upp det dåliga, eftersom vi har så mycket bra saker också". Och sedan när vi satt på samtalen, med en underbar terapeut, så kände jag ofta att jag och sambon inte kunde prata om våra gräl, eller reda ut dem, så jag ville ju liksom prata där, men om jag sa för mycket (enligt honom) så kunde jag se hur "den andre" kom fram i hans ansikte, men först när vi gick därifrån så var jättearg. De flesta gånger "skötte jag mig" och vi fick en del råd hur vi skulle arbeta under våra gräl, men vi var inte helt uppriktiga och vi klarade aldrig att använda råden.

I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande och känner ofta att jag skäms för att jag framställer honom som så hemsk, när han ibland är så snäll, omtänksam och stöttande, men samtidigt är det nödvändigt för mig att berätta precis allt, annars gör jag ju samma misstag som på familjerådgivningen.

I en akut, hotfull situation, skulle jag kunna åka till min syster, men risken är att han hämtar mig, jag skulle kunna åka till min bästa vän, men det skulle kännas jobbigt eftersom hon har ett litet barn och jag inte vill störa. Jag skulle inte kunna stanna evighetslänge... Men där skulle han aldrig ana att jag var. Däremot måste jag packa ihop någon slags "akutväska" med det nödvändigaste för mig och barnen. Han hotar mig då och då med att jag ska ut, men jag vet inte vilket som är bäst: att bara dra då, eller att sätta hårt mot hårt och vara kall och härda ut, för då brukar han åka. (och oftast komma hem och ha sansat sig någorlunda).

Du har så rätt, jag anser mig inte riktigt berättigad att vara rädd, jag tänker att det är många som har det värre, att jag kanske inte borde vara rädd eftersom han kan vara snäll, och tittar man på den totala tiden så är han ju lugn mer än vad han är arg...
Självklart skäms jag över att jag inte fått det att fungera, men också för att jag låtit det gå så långt, när jag sett tecknen så länge och stannat (typ; dumma, klantiga jag får härda ut, jag har ju själv försatt mig i situationen)

"Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder." TACK, för det är ofta så det känns, oavsett om han ignorerar mig, tittar hånfullt, går upp ansikte mot ansikte och väser eller skriker. Och inte minst: han är oftast lugn/snäll, men jag vet aldrig när det kommer blomma upp.

När du skriver om din kärlek, som ibland verkar borta, men att du ändå tror på den och att du kan ge det tid, så tänker jag att det är väldigt fint tänkt och ibland önskar jag att jag kunde ge oss mer tid, men samtidigt så har jag gett tid och jag och flickan har inte mer tid nu, för jag går snart under.

Hoppas att du fortfarande sover, Sorgsen!

Mt, det är så det känns: "ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för!" För jag vet ju inte när, jag går och är lite småspänd hela tiden, ibland mer. De tillfällen jag är som lugnast, det är när jag vet att vi har si eller så många timmar innan han kommer hem, och det är ju svaret egentligen - jag mår bäst när han inte är med mig.

Jag har lagt ut alla trådar jag kan för att se om någon känner till ett boende, men det är ont om bostäder. Försöker inse att jag inte måste ha det perfekt om jag flyttar...

Markatta, jag är hemskickad från jobbet pga min totala apati, orkar inte, vet inte osv. Och jag tror att det kom efter min konferensresa för någon vecka sedan - jag hade det sååå skönt; bara mig själv att tänka på, ingen som ifrågasatte hur länge jag var borta eller om jag kom hem sent, ingen som jag behövde trippa på tå för - jag njöt och pratade med kollegor och nya människor, sov gott, var avslappnad och mycket lyckligare. Först när jag satt på tåget hem så kom "strypsnaran" och tårarna, över att komma hem till honom.
Låter ljuvligt att vara själv i några dagar, om jag inte hade haft flickan så hade jag åkt till bästa vännen, men nu orkar jag inte lämna henne. Det är så värdefullt med alla kramar, att ha henne nära och försöka fokusera på att hon ska få det bra.

Mår så gott av att strukturera mina tankar här, frågorna som tvingar mig att tänka till och se svaren som jag skriver.
Kram och varmt tack!

Man blir aldrig klar. Du hade tur att det klickade med en gång med terapeuten.
Kul och höra av dig igen.

Kram
Miss K

dagen jag både längtade till och bävade för. Första mötet med KBT-terapeuten.

Hon fick mig att gråta. Hon fick mig att skratta. Med andra ord, det känns bra, hoppfullt.

Jag skämdes när jag skulle berätta om tidigare terapier och psyk-kontakter jag haft. Shit, lär jag mig aldrig, tänkte jag och uttryckte för henne att jag kände mig misslyckad som åter igen behövde söka hjälp. Men hon sa: man blir aldrig "klar", hela livet är en process där man ständigt lär sig om sig själv men tyvärr så väljer många att bara köra på i samma destruktiva spår och blunda för att en förändring av sina livsmönster är möjlig.

Word.

använd dig av de kontakter du redan har, säg som det är, hur du mår!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och tänker också på Lelas berättelse om gud och båten/helikoptern. Redan första gången jag blev misshandlad av min ex-sambo så ringde jag och bokade tid hos kvinnojouren. Men jag gick aldrig dit. Misshandeln, hårda ord, rädsla, alkoholen, fortsatte och blev en del av min vardag. Jag träffade en underbar terapeut som hjälpte mig med mitt självskadebeteende men jag lät henne inte hjälpa mig på annat sätt. Jag ljög. Hon visste nog men kunde inget göra för att hjälpa mig om jag inte sa hur det var. Samma med vänner, jag ljög och sköt dem ifrån mig.

Varför tog jag inte emot den hjälp som fanns mitt framför ögonen redan för fem år sedan? I efterhand kan jag ju se att det handlade om skam. Dessutom så ville jag inte ta bort alla de fina stunderna, då jag faktiskt kunde glömma bort vad som varit för en stund. Jag ville inte måla upp honom som ett monster. Jag ville inte ta bort hoppet om att det någon gång skulle bli bra.

Jag känner igen din trötthet, till slut orkade jag ingenting. Kände nästan ingenting. Klarade inte ens av att ta hand om min hund, var känslomässigt avskärmad. Det var den svåraste tiden jag upplevt men vet du, jag tror det var bra. Jag tror det var vändningen! Och efter vad jag läser så tror jag att du är där just nu.

Under den perioden (det var sommar) så tog jag mitt tält och drog ut till skogen, helt själv, i några dagar. Trots att jag inte gjorde annat där än att läsa, sova, äta, så är jag övertygad om att det var där jag bestämde mig för om jag ville leva eller inte.

Ge dig själv en sådan paus, det är nästan omöjligt att fatta smarta beslut då man befinner sig i en otrygg miljö. Åk till en vän under några dagar, sov några nätter på kvinnojourens kvinnohus, om du har råd så varför inte ta några hotellnätter? Du kan ju lämna en lapp till honom där du skriver att du behöver vara själv under några dagar och sedan vara konsekvent i att du inte svarar om han ringer.

Ta hand om dig!
Kramar!

ena stunden i värme, omsorg och godhet och inte veta när det vänder till förakt, hån och hot är bland det mest förödande en människa kan vara utsatt för! Även för barn.

Fråga på kvinnohuset vilka vägar de känner till att söka lägenhet, be dina vänner hålla koll. Du behöver inte alls berätta om det för din man. Jag förstår helt din oro för flickan och tar den på allvar, diskutera om den på kvinnohuset - det bör ha stor erfarenhet av sånt. Men flickan är absolut inte hjälpt av att du går under.

Självklart ska du säga precis hur du har det i dina samtalskontakter. Du har inget att skämmas för!

Läs på tuvaforum och förstå att du inte är ensam http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar i massor! / mt

Väl här detta hör mest hemma...

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...men åååhh, vad jag känner igen mig i det du beskriver.
Rädslan över ensamhet
Inte duga
Inte säga rätt, föra mig rätt, se rätt ut, va dålig förälder och urkass förebild...listan kan göras oändlig...

Här några frågor:

Menar du att han blir arg i samtalen ni har på familjerådgivningen eller efter?

Känner du att du kan säga allt i dina enskilda samtal på kvinnomottagningen?

I en akut, hotfull situation, har du någonstans att ta vägen då? Dygnet runt?

Jag tycker mig läsa upprepade gånger att du inte anser dig berättigad att vara så rädd eftersom mannen är go också. Som ett slags mantra för att du kanske, som jag läser in, skäms över att du/ni inte får relationen att fungera?

Mina frågor är inga frågor som är menade att du ska svara på till mig, använd frågorna om de hjälper dig reda något inuti dig.

Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder.

Du ska inte leva i ständig rädsla, det tär sönder dig!

Jag skriver och skriver i situationer där jag måste ta ställning och känner mig vilsen, på vilket papper eller i vilken tidning som helst. Skrivit svar och känt in vad som känns mest rätt. Jag kan föra långa diskussioner med min spegelbild, pratar högt ;), sånt hjälper mig trots att det kan låta skumt. Det formulerade ordet har inverkan...oftast står man ju med svaren själv, man ska bara hitta skelettet i känslohavet.

Fortsätt läsa och skriva här.
Soc låter klokt.

Kram, varm och lång

Jag såg ditt inlägg i min tråd, men att det raderats det du skrivit?! Skriv gärna igen!
Kram.

Jag önskar dig all lycka i livet, jag önskar att mannen klarar behandlingen och att ni står starka och får ett gott liv. Jag förstår att det är jobbigt och svårt många gånger, men jag hör din kärlek som finns kvar till honom!!
Stor, varm kram, du är en sådan fin människa!!

Mt, så rätt - det spelar ju ingen roll hur han är, jag är rädd och det räcker.
Jag vet faktiskt inte varför han har sådan makt - jag är nog rädd:
att bli ensam,
att inte klara ekonomin,
att aldrig träffa någon annan,
att han ska få rätt i det han säger om att jag förstör flickans liv...
att inte försöka få ett barn till som jag såå gärna vill!

Och samtidigt är han ju sååå snäll och omtänksam däremellan (fast oftast förväntar han ju sig något i gengäld - att jag ska visa stooor tacksamhet eller liknande).
(Innan vi träffades var jag mycket osäker, trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig, att jag inte var tillräckligt rolig/intressant osv - och trots allt så känner jag mig mera vuxen idag, kan märka om någon flirtar med mig, kan känna att det finns människor som accepterar mig för den jag är, men är samtidigt så rädd för att bli skrattad åt, att andra ska driva med mig bakom ryggen osv)

Vad gäller flickan så har det ju varit flera tillfällen som sambon skällt på henne för att hon pratar eller stör, ignorerar henne osv, och nu finns jag ju där och kan kramas och trösta, men om jag inte gör det så är jag så rädd att hon ska stå där, själv...
Och dessutom - alla som pratar om att det är bäst för barnen att ha båda sina föräldrar...

SKa kolla med soc - har ju inte haft kontakt annat än med familjerätten och de kan ju inget göra på bostadsfronten.

Sorgsen, ja, jag tror att förändring är enda vägen. Jag har hört så många gånger av sambon att han ska ändra mig eller sig, men det har ju inte gjort att vi har ett bra liv. Jag vet att jag kämpat: har försökt förändra mig, hoppats att han ska ändra sig, gått på familjerådgivning i 18 månader (och varit rädd varje gång att jag ska säga fel saker så att han blir arg när vi är där... och ändå fått skäll hela tiden för att han tycker att jag aldrig kan ta på mig orsaken till våra gräl), jag har kämpat, men det är inte värt det längre.
Jag tror att vi kommit så långt att även om vi fortsätter leva ihop så är vi så långt ifrån varandra att förr eller senare så kommer vi ändå separera. Det har hänt för mycket missbruksrelaterat (alkohol, sex, shopping), hårda ord och yttringar och hot mot barnet och mig för att jag ska känna tillit och trygghet och kärlek.

Känns gott att läsa din ord "berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget."
Jag går på samtal på kvinnomottagningen och har ju några vänner som stöttar mig. Men önskar att någon styrde mig att ta rätt beslut. Fast, jag tänker på Lelas berättelse om mannen som bad till Gud och fick hjälp genom både båt och helikopter, men tackade nej; jag väntar ju på uppenbarelsen, men jag får ju hela tiden bekräftelser på att jag ska lämna honom. Vill bara hitta en bostad.

...det som att du kommit till punkten där en förändring är enda vägen?

I min historia och nu känner jag lite likandant, då syftar jag på sista utvägen. Jag har vänt och vridit, känt efter både utifrån och inifrån. Försökt föreställa mig hur livet kan komma se ut om jag är kvar och om jag lämnar, både i skilsmässan fr länge sen och min nuvarande situation.

Min familj splittrades men med tiden gick det samla ihop delarna igen, då menar jag inte barnen utan främst mina syskon, föräldrar så länge de levde och tex kusinen som vi tidigare umgicks mycket med som familjer. Efter snart 20 år så har jag sista åren träffat barnens farmor några gånger, det går alltid reparera.

Med maken i behandling så känner jag att tiden får visa väg. Utan den förändringen hade jag lämnat!

Tiden är fantastisk och generös, tålamod och det viktigaste först bara.

Ditt förhållande med dottern kan mannen inte förstöra, visst kan ord ställa till med förvirring i barns kroppar, men de känner och märker oftast ganska snart vad som är vad. Oroa dig inte över det. Lägg fokuset på ditt mående.
Du är ingen dålig förälder för att du inte orkar och gråter.

Prata med soc eller vem som helst av dina kontakter. Du behöver inte lägga fram någon lösning, bara berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget.
Lösningen finns där, du måste bara aktivt fortsätta söka den...
Har du någon återkommande kontakt som känns "rätt" att prata med?

Tänker på dig
Ge inte upp!

hurudan han är... det väsentliga är att du mår så dåligt i ert förhållande, att du är rädd och ibland skräckslagen. Det är allvarligt. Hur kommer det sig att han har så stor makt över dig? Du behöver inte svara men jag undrar vilka erfarenheter du bär på innan du mötte den här mannen.
Du skriver att du måste skydda flickan? Vad är du rädd att ska hända henne?
Om du har kontakt med soc - kan de hjälpa dig att söka bostad? Eller kvinnohuset? / mt

Jag är ju sååå slut nu. Så fort flickan är på dagis så kommer mina tårar, och så gråter jag mig igenom hela dagen (så mycket att jag blivit hemskickad från jobbet nu) och försöker prata, försöker kolla bostad, försöker allt, men orkar inte riktigt.
Sedan hämtar jag flickan och försöker vara en snäll, go', omtänksam, bra mamma som leker, fixar mat och stöttar och finns där.

Och för en stund sedan ringde sambon och försökte säga att han förstår nu att han inte kan fortsätta som han gjort, att han måste ändra sig... och jag har hört det så många gånger, men det går ju inte -han måste hitta sig själv och jag måste hitta mig själv, och sedan får vi se var det hamnar... för jag vill inte leva så här. Men han använder ju alltid flickan, alltid - "ska du förstöra hennes liv?", och det är ju just det jag är så rädd för - att jag inte ska kunna skydda henne, att jag inte ska kunna finnas där för henne.

Men jag känenr ju att jag håller på att knäckas - jag orkar snart inte. Men på en rak fråga har jag inte heller kunnat svara att jag inte vill leva med honom - för jag är ju rädd, för honom och om barnet!

Tack för allt ni skriver, det gör mig så ont att det finns många som mår/mått dåligt, men samtidigt så skönt med någon som förstår. Och ändå tänker jag att han inte är så hemsk som han framstår här, trots att jag mår såå dåligt i det...

Kan jag varmt rekommendera eftersom det är det bästa jag gjort för min egen del. JAg vet ju inte vart du bor i landet men jag var på Korpberget som ligger utanför Kramfors i en vecka. Det var fantastiskt med otroligt kompetenta terapeuter som verkligen vet vad detta handlar om. Ofta kan man få en sådan vecka via socialtjänsten vill man inte det så är det överkomligt pris 4500 för en vecka och då ingår mat och logi och jag lovar att det är värt varenda öre!! Kram och lycka till!

tacka - och förstå att du har del i hennes tillit.
Vilken livsgåva! Kram / mt

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren