Senaste kommentarerna i forumet

...min erfarenhet.
Mina barn var i olika åldrar vid skilsmässan och sen under år drogs med de konflikterna den förde med sig.
Hur de minns och vad de minns utefter det de berättat, eller spontant kommit fram, är långt från det och hur jag hade förväntat.
Barn är kluriga och endel saker krånglar de till just för att de är barn. Mitt yngsta barn trodde tex att det var"förbjudet" flytta mitt i en termin.

Känslomässigt har de förmodligen omformat sina ideal pga skilsmässan men/och de är alla sunda starka individer med framgång i sina respektive yrken.
De klandrar inte mig eller letar syndabockar i några sammanhang nu eller tidigare.
De har inte haft någon utomstående mer än familj, vänner och deras familjer.
Jag vill inte råda, men min uppfattning är och har alltid varit att inte stöka till saker. Finns där och ta tag i ratten om det bärkar helt galet i barnen värld, det räcker oftast och håller längst.
Ta till vård för dig, flygcert, de kontakter du har. Löp linan ut så du kommer ur tunneln.
Nu är det oro för alla, alla inblandade är i en helt ny oorganiserad sörja.
Om det visar sig bli en mer bestående slitning i barnen så är det dags för utomstående hjälp. Sånt är uppenbart på dagis för personalen och såklart för dig som förälder.

Lägg energin på dig och var tacksam över att exsambon har en bror som får flickorna att må bra.

Du står i detta för du måste!
Ny dag, nya tag!

Hej igen!
Jag måste bara förtydliga en sak: att jag tror att flickan kommer minnas detta, betyder INTE att du skall satsa på något annat än ditt eget mående just nu. Det är lösningen, för både dig och henne. Du måste må bra för att orka driva situationen till något bra för henne, så du måste börja där.

Var rädd om dig.
/H.

vad du talar om. Jag tror att det där ungefär så som vi stundvis hade det för två år sen. Vi pratade om det igår. Så skönt att du har tiden och tålamodet. Ha en skön dag! / mt

flygcert - en varm famn. Gärna skulle jag skicka dig till Sorgsens oas och bara vila.
Jag instämmer med alla ovanstående - fatta inga beslut nu. Ingen ska fatta stora beslut när man är mitt i en kris. Visst hade du en familj för några veckor sen - men du var samtidigt otrygg och funderade över hur du skulle orka göra dig fri. Nu har du tagit ett viktigt steg!

Det måste få gå en tid, både du och mannen måste få samla er för att fatta beslut som är för barnens bästa.

Håll kvar dina professionella kontakter, skriv här, ta vara på alla goda stunder, samla krafter.
Kram / mt

...mår helt ok.
Mycket till dialog har vi inte men jag ändrar mig successivt.
Jag känner oro men inte samma typ av oro.
Mitt tålamod är min trygghet. Jag har tid och låter saker falla som de kommer.
Han väser och fräser emellanåt men skulle jag reagera på detta i nuläget blir det "krig".
Till vilken nytta?
Absolut ingen!
Nu bara kärlek, stabilitet, överseende men utan att låta mig trampas på.
Jag är så stolt över honom och faktiskt över min utveckling också.
5 veckor i vårt nya liv nu.

...du låter så trött och uppgiven. Kryp in i min varma famn och bara kura ihop dig där en stund, andas, djupa, långsamma andetag...

När jag mådde som allra sämst och jag märkte att jag inte kunde ta till mig det som var positivt bestämde jag mig för att tvinga mig "se" det som var bra.
Jag visste ju vad som var positivt men kunde inte känna. Jag bestämde mig för att skriva ner minst en bra sak varje dag, om det nu bara handlade om att jag bytt strumpor (som jag ju gör varje dag). Varje dag händer ju alltid något som ÄR bra, man ska bara se det, ta in det och gärna njuta, om så bara för ett par sekunder.

Glöm inte...
En dag i taget!
Det viktigaste först!

Vad är viktigast just nu?

Kanske ditt mående?

Jag säger som Eken, var egoistisk! Just nu kanske det är det du behöver koncentrera dig på?
Det är inte alls så att egoism är samma som att du inte tillgodogör barnens behov. Tänk på ditt bästa så ger du automatiskt sunda signaler till barnen, trots tårar och svacka.
Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen.
Att mannen nu är snäll o go kan kännas orättvist och nästan ännu mer förödmjukande. Det finns ingen "rättvisa" och att ex-sambon nu "vaknar" och anstränger sig känns otacksamt. Jag kan förstå allt det där. "Söndagsföräldern", den med energi och happenings, blev jag utpekad till under ett par år. Senare, när barnen bodde hos mig, fanns ingen uppbackning från exet alls.
Vad vill jag säga med det?
Jo, livet ändrar sig, hela tiden!
Var försiktig med att dra slutsatser.
Det enda du bör är att ta hand om dig och din framtid, i den finns dina flickor automatiskt med. Vad andra gör eller säger är deras ansvar. Visst, det påverkar dig/er, men ditt liv är viktigt och behöver vårdas, av dig.
Du har din bror, dina änglar, jobb, en stark vilja till förändring. Det var fyra positiva saker och jag gissar du bytt strumpor också, då blir det fem bra grejer i två meningar ;)

Tro på dig! Jag tror på dig!

Är så himla slut. Ska gå och lägga mig nu. Alldeles ensam, sånär som flickan...

Känns så himal ensamt och sorgligt: jag som för bara några veckor sedan hade en hel liten familj, och nu har jag ingenting, bara sorg och nästan önskan om att inte vakna upp igen...

Men ta inga förhastade beslut just nu kanske iaf?

Fundera och tänka fram och tillbaka är dock en del av processen och helt sunt.

Men ta inga beslut fattade pga att du ska straffa dig själv?/ illusioner om att barn får det bättre med annan än dig osv. D.v.s. irrationella beslut som görs i stundens ingivelse..

Du som förälder är minst lika viktig. Och att flickan frågat efter mamma hos pappan är väl också troligt trots att du inte vet det..?

Trots att det känns oändligt just nu är detta bara en kort tids övergång. Tro på dig själv och vad du i hjärtat tror är rätt!

Kram

men just ikväll sitter jag mest och känner att jag tror att jag ska föreslå sambon att han ska få ha barnet boende hos sig och jag har henne hos mig kanske en natt eller två i veckan - jag tror itne att hon mår bra av flackandet: känner hur det är myror i kroppen och hon är såå arg när hon är med mig, medan sambon verkar få de "lättare" bitarna: mycket "jag älskar dig", "jag saknar dig"...
och jag tror att de skulle ha det bättre i sitt vanliga boende än med mig som inte har något eget boende ens, och förhoppningsvis så kommer inte sambon att vara så arg, trött och ofta med kort stubin som när jag varit med, jag är ju inte där nu och det finns ingen anann som han blir så arg på.
Det gör ont i hela kroppen, men jag tror inte längre att jag är det bästa för barnet. Sambon verkar ha skärpt till sig och hans bror med familj hjälper ju till mycket, så barnet får det nog bättre utan att jag ska blanda mig i så mycket.
Ikväll när det var sovdags så låg hon bara och ropade på pappa... Ont ont!
Jag håller mest på att bli galen av allt och det är inte bra för henne.

Jag tror faktiskt annorlunda.. Att hon inte kommer att minnas detta senare. Trots att hon har funderingar i nuläget så klarar sig nog små barn sig bara de har någon fast punkt i trygga vuxna att prata med. Fokus nu på att du flygcert mår bra. Flickan klarar sig.

Försök i stället släppa oron och inte måla upp alltför mörka bilder på hur det kommer att bli. Det behöver inte alls bli så! Det är känslor och funderingar man har då man är nere och deprimerad som är naturliga då, men som inte alltid sanna och mest bara hindrar en själv.

Du låter så klok och förnuftig och jag tror att du fixar detta och att du har de rätta lösningarna inom dig.

Du skrev att du kände dig egoistisk i något sammanhang. Det tycker jag du ska tillåta dig att vara ännu mera! DU är den viktigaste personen i ditt liv. Mår du bra ordar sig resten också. Och barnen kommer så småningom att må bra i slutändan.

Kram till dig!

Tack för att du svarar, vännen.

Hur ser det ut med hjälp för dem? Särskilt den lite större tror jag kan behöva stöd. Hon kommer minnas detta.

Var rädd om dig, mina tankar är hos dig.
/H.

... vet att han skulle kunna spåra mig hit också, men undviker i alla fall att svara i min egen tråd: det är två, 1,5 och 3,5...

Kram

Hur gammal är flickan, flygcert? Får hon någon professionell hjälp mitt i allt detta?

Kram!
/H.

Mt: du har ju delvis rätt: jättebra om han tar hjälp, men också så sjukt när jag märker när jag hämtat flickan att hon är indoktrinerad om boende... Det sätt hon uttrycker sig på visar mig att "någon" pratat med henne om just boendet och då känns det som att de lägger något på barnet som inte ett barn inte ska behöva ta.
Och dessutom, det gör såå ont att vara ifrån henne när jag vet att det är så här kaosartat. Så många gånger som hon tar upp att "ni kanske kan bo ihop till sommaren igen?"... Åh, vad mitt hjärta brister. Det känns ju som att jag bara vill vara med henne 24 timamr per dygn, det gör så ont att jag bara vill flytta tillbaka direkt...

Så sjukt och egoistiskt, men det känns som att han varit så elak så många gånger att jag bara vill ha flickan själv, och är han snäll så blir jag ju nästan bitter för att jag känner ju att när han står här och är "snäll och lugn" så är han ju den jag vill ha, kunde han inte ha varit det hela tiden så att vi kunde ha levt ihop och jag kunde ha varit med flickan som vanligt? Nu är det ju för sent - jag vill ju inte ha någon som gjort och sagt alla de där sakerna till mig, oavsett hur snäll han är nu.
Ibland tänker jag att jag sak säga till honom att visst, vi kan bo ihop, men jag kommer aldrig att vilja vara med dig igen, kommer aldrig vilja ligga nära dig osv, det är bara för att jag ska få vara med flickan. Men det håller ju inte så... Men hur ska jag kunan vara ifrån henen? Om det gör så här ont en dag, hur ska det då vara om det blir längre...? Precis som jag tror för en vuxen så tror jag att för ett bran är det viktigt att ha båda sina föräldrar, men ett fast boende och ett där man är någon natt emellan...

Tack Lelas.
Men, det gör så fruktansvärt ont... Känns som att jag fastnat här på botten, jag hoppade i och efter mig kom världens största tankfartyg och nu finns det ingen väg för mig att ta mig upp... Det är totalt mörker och stängt åt alla håll... Vill bara inte vara kvar i detta. Jag vill inte, jag kan inte se meningen i detta för mig eller för barnet - kanske är det så att hon har det bättre med pappan om jag bara är ute ur bilden. Jag vill verkligen inte leva i detta, kan inte, vill inte och orkar inte.

förstod jag det också. Så fint. Kram i till dig i vårsolen / A

vått i ögonen igen... Stora ord Dompa... tack för dem! Tack lillablå och Lelas att ni fanns här när jag kom in. För att ni tog emot mig. Tack Dompa för allt du delar och för det du är.
Kramar, kramar / mt

Gulle-er. Alla tre. <3

/H, som strax skall kliva ut i vårsolen med stavarna och promenadskorna

Hej vännen! Det är jobbigt att läsa om hur du har det, vi är många som känner med dig.

Här får du ytterligare en bild av mig: När man hoppar från en trampolin ner i vattnet så faller man neråt, neråt, neråt med en väldigt fart. För att sedan ta sig upp till ytan igen och kunna andas, så behöver man ju få stopp på rörelsen neråt och börja vända uppåt. Hur gör man det bäst? Jo, genom att nå till botten, känna den med sina fötter och skjuta iväg uppåt.

Du är vid din botten nu. Din väg neråt har varit fruktansvärd, och du har ganska långt upp till ytan igen. Men - nu känner du botten med tårna och kommer snart att skjuta ifrån.

Du är på rätt väg, även om det inte känns så. Var rädd om dig.
/H.

Åh, tack, vännen! Så bra. :-)

Jag ser liksom framför mig hur man, om man har varit en människa som har gjort mycket dåligt, bara blir en liten liten liten människa i himlen. Det blir liksom inte så mycket kvar av en då, men det lilla har ändå en plats där.

Kram!
/H.

Man får det man förtjänar! Att människor du inte "känner" tänker på dig blir inte udda då. Själv känner jag att du, Mt och Lelas räddade mitt liv. Ja, även andra hjälpte till bra mkt. Men just ni tre borde ju ha ledsnat fullkomligt på missbrukare. Ändå tog ni till er ännu en alkie. Det är stort! Mer än jag klarar.

När du tänker på mormor...så försök se vad hon fick - dig, bland annat- och inte vad hon miste/valde bort (livet). Tänker på dig. /R

säger jag: Är det inte lite bra att flickans pappa tar "stöd och hjälp" om han är ovan att ta hand om henne ensam? Han behöver öva sig... Han (kanske) också är bekant (mer än du tror) med sitt humör och låga tolerans... Hela balansen, allt och alla relationer förändras när en del i systemet förändras.

Hoppas du kan vila och ta hand om dig på bästa sätt! Kram, kram / mt

och störst av allt är kärleken! Kram fina vän / mt

Är det så här det ska vara?
Nu är flickan hämtad av sambon och sambons broder. Flickan var helt ok med det, men det äter mig att sambon aldrig kan klara att ta hand om barnet själv. Han har ju aldrig varit ensam med henne en hel dag under dessa år, och ändå står han och säger att vi ska ta hand om henne lika mycket. Blir så besviken. Blir självklart ledsen över att inte få vara med henne (även om jag nog behöver öva på att göra saker för mig och inte för barnet!)... Vill ju så klart att hon ska träffa pappa, men det har aldrig varit viktigt tidigare för pappan, i kombination med att jag vet saker han sagt och gjort (och de kommer inte att inträffa när han inte har mig att gå igång på) men det grö också att jag inte tycker att han är trygghet på samma sätt som jag...

Åh... Försöker landa i att min högre makt ska visa mig vägen... Ska jag vara hemma och vara småledsen, eller ska jag åka till bästa vännen med familj och försöka ha det lite gott för en gångs skull?

Är sååå ledsen och har gråtit mig blå sedan hon åkte, men jag accepterar det. Jag är så här ledsen.

Hela förmiddagen satt jag och bara grät och kände total ångest. Det var under den tiden jag skrev mitt inlägg här.
Men sedan lade jag mig och vilade en stund och sov i över två timmar. Därefter kände jag mig lugnare igen. Det lugnet har nästan hållit i sig hela dagen, mer eller mindre varierande. (Med av brott för kontakt med sambon)

Tack Markatta för dina fina och stöttande ord.
- Inga känslor är konstanta
- Jag ska försöka acceptera mina känslor och inte kämpa emot

Min största skräck är att jag inte ska få finnas för flickan och jag försöker samtidigt tänka att det får lösa sig sedan, jag är så snabb med att rusa iväg i tanken och se hemska saker...
Även om jag kan känna att jag älskar hans fina sidor så tycker jag inte att det andra är ok, och det är ju inte ok för barnet att bli utsatta för det heller, det är ju det som skrämmer mig så om vi inte kan enas om att jag ska ha barnet mest... Hans ignoreranden, orkeslöshet när barnen får normala barn-utbrott, hans omogna respons på när barnen inte vill samma sak som honom eller liknande: "pappa blir ledsnen är du inte vill följa med, pappa tror ju att du inte tycker om mig när du gör så" osv...

Kan jag inte bara få se lite in i framtiden? Bara få veta om jag ska våga separera...?

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar