Senaste kommentarerna i forumet

..är härliga :)

Vilken kick!

Kram

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver

Är tillbaka i känslan av att jag inte orkar det här, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

För en vecka sedan sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom. Men jag har ju ingenstans att ta vägen och sedan dess har jag fått utstå alla möjliga elakheter, hot, skäll osv. Han pendlar mellan att han ska ha kvar flickan till att han vill aldrig mer se henne (eftersom hon emellanåt säger till honom att han är dum osv) och jag har inte hjärta att bara slita upp henne och inte ha någonstans att bo, kan ju inte bo i bilen gärna....

Fy fan, han är sååå ödmjuk när han pratar med folk, men mot mig finns bara ilska och elakheter, och emellanåt även mot barnet. Jag tror att jag hatar honom för hur han behandlar mig. Läste i någons tråd att den som skrev inte vill utlämna sin man (Sorgsen?), men jag orkar inte försvara och stå upp för någon som beter sig som ett barn och skäller och säger/skriker alla möjliga saker, kastar saker emellanåt, är dum och ilsken vad jag än säger, men ändå menar att det är mitt fel eftersom jag inte älskar honom...

Orkar inte ens jobba, håller på att bryta ihop helt och hållet, har ingen hjärna kvar och vill bara flyyyyyY!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men är för feg?!

det tror jag också att den dagen kommer! Önskar dig god natt och god sömn! / mt

Åh vad härligt, Mammy! :-)

/H.

Jag har verkligen gjort det nu, det var ju länge sedan jag flyttade men jag har ju funnits kvar, haft någon slags relation kvar. Nu när jag fick veta att han träffade en annan så har jag talat om precis hur äcklad jag känner mig och att jag aldrig mer kommer att kunna ta i honom efter detta. Anledningen till att det blir så motbjudande är att det går upp för mig under samtalet att hon inte betyder ett skvatt, hon har kunnat vara vem som helst. Det handlar bara om hans jävla överlevnad. Men som någon skrev, det hjälper till att gå vidare. Jag har talat om för honom att jag inte vill se honom eller prata med honom och att all nödvändig kontakt får ske via mail. JAg har tidigare varit fast besluten att han ska få bo kvar i huset för att han behöver det bättre, trots att det är mitt föräldrahem. Men jag har ändrat mig, han ska fan inte få supa bort det.
Det värsta är nog att trots att jag vet att jag inte hade något annat val än att lämna honom om jag inte skulle bli en blöt fläck så lyckas han ändå i bland få mig att tvivla när han säger att det skulle gå lättare om du fanns här. Han tror ju fullt och fast på sin sanning att den här gången skulle det lyckats, nu är det annorlunda och jag tror det är det som är det jobbiga, att han inte förstår! Min frustration över att han inte begriper att jag inte orkar mer och sorgen över att han inte inser att det är han som måste agera och inte bara prata och lova. Jag pendlar mellan gråt och ilska men är fast besluten om att gå vidare och jag tror att det kommer en dag när jag kan känna mig tacksam till att han inte finns i mitt liv längre!

Tack mulletant och Miss K för er respons, vad det känns skönt att bara få bekräftat det jag egentligen vet. Jag får ju alla konstiga funderingar i skallen när det är jobbigt.

Ja mulletant vad som fick mej att flytta tillbaka är min egen hemlighet men jag visste ju att det inte skulle bli lätt! Han är ju som Mr Jekyll och Mr Hyde, en tycker jag väldigt mycket om och den andre är hemsk.

Nej det är inte lätt att förstå sig själv ännu svårare att förstå nån annan. Men jag måste jobba med mej själv och det är det enda jag är ansvarig för och kan förändra. Det verkar som vi medberoende är lika på många sätt, tyvärr!

Jag kommer att fortsätta att vara i ett annat rum när han dricker, det känns bäst för mej!
Idag är det lugnare än på länge och jag hoppas att det blir så ett tag nu.
Hoppas är det enda jag kan göra.

Ha det gott och sköt om er.
Kram till er alla.
tekla

det löste sej själv. Vi var inne i stora staden, jag föreslog Clas Olsson. "Varför det?" frågade min underbara dotter. "Behövs ingen mätare mamma, jag älskar dej."

Detta gav en enorm motivation att fortsätta vara nykter.

Kram alla vänner!

Vill också hoppa in och sända en styrkekram till dig! Du frågar om vad man ska göra när partnern sitter med flaskan. Jag har försökt göra precis som du, gå till ett annat rum och syssla med annat. Det enda man kan göra tror jag. Ibland funkar det ibland inte. Sen är det klart att man inte kan leva så en längre period, då måste man ta tag i saker.

Det blev en snabb hälsning, vill inte visa att jag skriver här.

Miss K

Du har inget att skämmas över! Men jag känner igen känslan, när man inser att man blivit grundlurad.
Att sedan också få diverse "sanningar" i ansiktet, gör att man mår jättedåligt ett tag.

Jag kan bara gå efter mina egna erfarenheter, med min förre man.
Jag insåg, att han sa vissa saker, för att bli av med sin egen skam och för att han visste att det skulle såra mig.
Det var hans sätt att "ge igen", för att jag i princip ertappat honom med fingrarna i syltburken.

På sätt och vis var det bra (tyckte jag efteråt), för det brände ALLA broar! Det fanns ingen väg tillbaks och det gick betydligt snabbare att inrikta sig på ett eget liv.

Som mulletant skriver, svär, gråt, kasta grejer, men bryt inte ihop, bryt UPP!

Många tröst och styrkekramar!/ trollis

att leva med en som dricker... När jag läser får jag känslan att din mans drickande ökar nu igen efter att han har hållit sig mer nykter en tid. Nyår utan alkohol men sen verkar han mest umgås med "hans kompis" som du säger.

Du frågar vad som är bra eller dåligt att göra, hur du ska förhålla dig. Mitt förslag är att du frågar dig vad som är bäst för dig? I vilket rum har du det bäst att vara? Eftersom hans sug efter alkohol har vunnit just nu saknar det betydelse för hans drickande var du är och vad du gör. Allt kan vara en orsak till att trösta sig eller fira med alkohol. Tyvärr, men min egen erfarenhet och allt jag läst här (även, eller i synnerhet på missbrukarsidorna) tyder på det.

Du vet säkert själv vad som var orsaken till att du flyttade tillbaka och det verkar inte som du har din egen lilla lägenhet kvar. Hoppas du tar tag i din föresats att skriva mera - det är ett sätt att reda i sina egna tankar och att förstå sig själv. Och det är ju inte det lättaste:)

Styrkekram till dig - jag klistrar hit en av mina bästa stöttepelare. Texten om makt över sitt liv ur Carina Bångs blogg - den rekommenderar jag dig att följa!

Här kommer den om makt: http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Och senaste inlägget: http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Hej!

Här sitter jag och kan inte sova, mycket tankar far runt i knoppen och kroppen värker!
Det har varit mycket dricka sen jag skrev sist. Jag tycker det är jobbigt.

När han tar till sin "kompis" så backar jag undan och gör saker i ett annat rum, är det bra eller dåligt att göra så? Jag förstår på honom att han inte tycker om det men vad ska jag annars göra.
Vara som vanligt vill jag inte riktigt heller för då kanske han tror att allt är okej!

Jag fortsätter med det jag har tänkt att göra men undviker att blanda in honom i det.
Jag märker att han blir sur och vill att jag ska säga till honom då men det är ju meningslöst och han blir ju ändå surare i det läget om jag säger nåt som han inte vill höra.
Skriver kanske rörigt men det är så det är nu, hoppas ni förstår vad jag menar.

Lite konstiga funderingar men vill nån ge lite respons angående detta tar jag tacksamt emot det.

Ha det gott alla och kämpa vidare.
Kram från tekla.

...lider med dig...kan känna igen allt!
Jag har förstått att min "alkoholist" har haft många bakldörrar öppna. Det gör ont, långt mer ont än orden och fyllorna.

Jag har mycket jag måste ta ställning till inför framtiden. Tilliten blir svår att bygga upp...kan inte tillägga "igen"...liksom du vet jag inte om allt varit byggt på en enda stor fet lögn. Det får tiden visa...

Jag ger detta en chans fram till sommaren, då tar jag ny ställning.
Mycket kan hända, eller lite, vill inte spekulera nu...

Många kramar

...känner jag är i gränslandet och vill verkligen inte lämna ut något eller någon.
Tänker på det du skrev i någons tråd, kanske din egen, om hur du övar varje dag.
Jag vistas i en miljö där det finns människor som lever på andras misstag. Mycket prat och alla tycker, det är intressant och utvecklande men ibland slinter ämnet av vägen och snacket blir, för mig, baktaleri. Det är något jag är allergisk emot och undviker så långt jag kan. Gränsen är hårfin!

Älskar min man och vill inte på några villkor lämna ut honom!

Kram och tack för din klokhet

I den bemärkelsen är du i samma sits o position som jag - skriver med mycket fokus på en annan person. En balansgång. Jag känner respekt för hur du hanterar det och hoppas att mannen din tar till sig, att det essentiella i 12-stegsbehandlingen når in denna gången. Önskar dig en fin dag! Kram / mt

...inte metoden och resultatet jag fick höra när jag var där ligger på 60%. Det betyder ju då, statistiskt, att 4 av de 10 missar budskapet. Stor skillnad från landstingens resultat. De har dock gjort personalnreduceringar där, liksom på alla andra ställen i samhället. Det är trist i en sån verksamhet.

Jag klagar definitivt inte och oron ligger mest hos mig.
Eftersom han varit där tidigare så kan jag bara hoppas att det är nu myntet trillar ner, ända ner i botten.
Jag vill bara tillägga att han tillhör dem som är seriösa och verkligen vill. Han har tagit sig dit av egen vilja både nu och tidigare och inte fallit tillbaka i missbruket förrän efter många år. Han vet skillnaden och strävar efter nykterheten.
Min oro ligger i att han lägger för mycket fokus på det som inte fungerar. Men, som jag sa till honom, det kan han bara ändra själv.

Detta blev kanske en aning för personligt men jag sänder iväg, kan alltid radera om jag ångrar mig. Vill inte känna att jag lämnar ut min makes innersta tankar....

andra sidan är traditionerna väldigt starka inom Minnesotabehandlingen och även vidare sen i AA. Samma budskap har fungerat i snart 80 år och är numera väl dokumenterat resultatmässigt.
Har man inte intresse att förändra sitt liv så är det svårt att göra något åt det. Jag har sett folk blivit nedbrutna och återuppbyggda där men det sker ju med vissa förutsättningar om att det finns en möjlighet att göra så.

En vändning kan komma sent i behandlingen men det är utan tvekan så, tyvärr, att många åker dit för att göra någon annan nöjd.

Men du har ju fått en bra grund att stå på :-) En behandling som startade närapå lika långt tillbaka i tid som primärbehandlingen :-)

att du haft en fin kväll med teamet. Skönt att du lagt åt sidan... kan låta bli att analysera, låta vara.

Trist med bakom ryggen... känner igen det från en annan medberoendetråd för länge sen. Att det utrymmet fanns och utnyttjades. Att missbruket "inne" blev en annans ansvar och "fel". Klok puff att det är bara han (man) själv som... kan ta det personliga ansvaret, hitta den egna motivationen och viljan att ta till sig av det som bjuds.

Läste fel först - skönt att leva som nykter alkoholist. Så känner jag det med Mullegubben... läser om; skört att leva som nykter alkoholist - är det också. Den där inre vändningen måste nog till för att ge styrka i skörheten.

Kram i natten / mt

så bra att du skriver av dig! Så bra att du "ser" ett steg till - ser att han inte ser.
Vem har lurat vem? Kan man veta det det? Du är lurad, har låtit dig luras... Nu ser du klart - efter en ganska lång resa?

Att vara förstående, känna medlidande (tycka synd om) och acceptera... och försöka. Det är goda mänskliga sidor som du har visat. Du borde inte behöva känna dig smutsig, kanske nedsmutsad... om det är så att han medvetet och systematiskt missbrukat din goda vilja och samtidigt underhållit en bakdörr.

Så bra, säger jag igen, att du sätter ord på det du känner. Gråt, svär några ramsor (om det passar dig), tvätta av dig skiten till kropp och själ ... och ta emot ljuset. Det är på väg nu!

Skrivet rakt ur hjärtat! Kram, kram i natten / mt

...hur jag ska reagera på samtalet vi hade ikväll.

Just kommit hem efter en trevlig kväll med teamet där jag finns. Skönt träffas utanför jobbramarna, något jag sällan brukar hänga på men bestämt jag ska ändra.

Samtalet med maken tidigare har jag inte kunnat smälta. Det var underbart att höra hans röst men jag tycker inte tonen/stämningen i samtalet var hoppgivande.
Jag behöver ju inte analysera utan låter det få ligga i en vagga vid sidan om, den kommer säkert röra på sig efter fler samtal.

Men detta är en reaktion på det faktiska jag hörde, utan att kommentera detaljer.

De är ju alla där frivilligt men ändå håller de sig inte till reglerna utan går bakom ryggen. Oerhört omoget kan jag tycka!
Sa till maken att det är bara han själv som kan bestämma hur seriös han vill vara. Tyvärr har inte behandlingen blivit uppdaterad utan materialet är samma som när han var där för decennier sen, tagiskt kan jag tycka. Budskapet är ju såklart detsamma men det är ju trots allt så att om allt runt omkring är sltet blr inte känslan lika stram. Jämför i min tanke skillnaden för en elev att få en ny egen lärobok eller en väl begagnad.

Blir nedstämd av kraftverks inlägg också. Jag är så glad över att mannen finns i behandling, men det är ju så skört att leva vidare som nykter alkoholist. Undrar om makens motivation är stark nog, jst nu är jag tveksam, mycket tveksam. Men, vi är ju bara en vecka in i vändningen...tålamod! Det lär bli min utmaning för närmaste framtiden!

Läser igenom min tråd och konstaterar att det var längesedan jag skrev och att det hänt mycket sedan sist. Jag har tidigare haft ett hopp och jag tror att det hjälpt mig att inte braka i hop fullständigt. Vi har ju älskat varandra och jag har nog någonstans trott att han till sist skulle klarna och få en insikt. Han gör inte det det! Han fortsätter att lägga över allt på mig. - om jag har varit kvar så skulle det varit mycket lättare, - Du slår undan benen på mig hela tiden, - Du lämnar mig när jag behöver dig som bäst. Han ser inte för ett ögonblick anledningen till att jag flyttat, hur många chanser han fått, att jag helt enkelt har tagit slut.
Jag har förstått nu att jag levt i 10 år med en psykopat, om det är på grund av missbruket eller någon annan tidig störning vet jag inte. Han har inte förmåga att se något annat än sin egna behov. Jag vet inte om han någonsin älskat mig, jag vet överhuvudtaget inte alls om någonting han sagt är sant. Jag vet bara att jag är grundlurad från början till slut.
Jag har varit förstående, tyckt synd om honom och accepterat.
Han har försökt fått mig tillbaka och samtidigt haft en annan på reserv. När jag nås av rykterna och ställer frågan så får jag veta och det gör så in i helvete ont. Strax efter får jag också veta vem kvinnan är, en kvinna som hänger på krogen och enligt min bedömning är lite halvsliskig. Förmodligen ett kap för honom, hon kommer inte att ställa några krav och han kommer att bli så förbannat bekräftad. Det är förvisso hjälpsamt för jag känner mig så äcklad, så smutsig och framförallt så skulle jag inte kunna ta i honom igen efter det här!
Men just nu så gör det så förbannat jävla ont!!!

har kommit till en punkt där du ser dig själv och ditt liv, hur du vill leva - och hur du inte...Det är bra! Gör ont men är nödvändigt. Du ska klara det här nu, ja!
Fortsätt skriv här, sök gärna hjälp - det verkar som om du haft kontakter eller förstod jag fel? Kanske du skulle behöva en tids sjukledighet? Du behöver inte orka mer nu! Kram / mt

kan du inte söka, och ta emot, hjälp för din egen skull ? Det är ju en fullständigt omänsklig situation du är i.

Hej
Ännu en natt på jobbet med många funderingar om hur livet skall bli....
Känns som jag är en halv person just nu.Är så ledsen att det ska blivit så här pga av alkoholen.
Nykterheten höll inte i sig så länge,han har börjat smyga med ölen i väskan igen.
Och hittar på alla medel för att få dricka allt oftare.
Fattar han inte att jag har full koll ändå,man har ju tyvärr blivit en mästare på spioneri.
Förra Torsdagen tog jag av mig vigselringen....nu ska han flytta vi letar lägenhet åt honom.
Men det verkar inte det vara det lättaste.
Det är jättejobbigt när han är hemma.Har ont i magen hela tiden.Känns som hela bröst korgen är intryckt.
Trodde inte man kunde gråta så mycket och ha sådan fruktansvärd ångest.
Nu har jag gått ner fyra kilo på åtta dgr,sömnen är i obalans men jag kämpar på att jobba natt.
Det konstiga är att
när jag väl kommer hit,så känns det lugnare i magen.
Har inte berättat än på jobbet,bara för en kollega som jag har mest kontakt med.
Orkar inte med att berätta o förklara för alla än.
Och på något konstigt sätt håller jag skenet uppe och går in i arbetsrollen vilket är en befrielse på
något konstigt sätt.
Jag har inte känt mig så här stark samtidigt som jag faller sönder av sorg samtigt.
Det enda jag känner nu är att om han inte har ändrat sig på de år jag bett hittils,så har jag kommit till insikt efter all information och samtal med olika alkohollinjer.
Att han måste inse och framförallt erkänna problemet och själv vilja förändra sitt liv.
Om jag inte gör det nu,så vill jag ifall inte leva med någon som väljer alkoholen istället för livet.Det finns så mycket mer i livet än alkoholen.
jag vill inte leva med någon som sover bort halva dagarna på helgerna.
inte har ork o lust att göra något annat än att allt skall kretsa kring alkoholen.
han kan inte ens gå på bio längre utan öl, tar med sig till bion....så sorgligt.
Jag anklagar honom inte inte men säger till honom att jag insett att jag inte gör något fel och att jag hoppas för hans egen o barnens skull att han tar tag i sitt problem.
Jag orkar inte mer nu.......har verkligen kämpat.
jag har erkänt idag för en vän att jag planerar in mina saker och arbetstider utifrån att jag i förväg vet om när han skall gå på bandy eller fotbolls match eftersom jag vet att han dricker då.
Och då måste jag vara hemma och se till att han kommit hem ordentligt och att jag är hemma hos yngsta sonen. Vill inte att han skall se och vara med sin pappa när han kommer hem onykter o kanske kommer hem senare om jag ska jobba natt.
Han kan lova att han skall komma innan jag åker eftersom han inte skall ta mer än ett par bira som han säger.MEN det är ju alltid någon som bjuder och han kan ju inte vara otrevlig och tacka nej som han säger....
Fortsättning följer...men jag ska klara det här nu....JAG har rätt att få må bra och leva mitt liv som jag vill och inte anpassa mig till honom hela tiden.