skrev markatta i Är vi bra för varandra?
Bara för att du träffar honom igen så behöver du inte se det som ett återfall i medberoende eller ett misslyckande. Jag vet att de flesta råder till att lämna men det är inte den enda vägen. Vi kommer att stötta dig oavsett vilken väg du väljer.
Även om du träffar honom igen så var snäll mot dig själv, fortsätt med att hjälpa dig själv. Fortsätt med att formulera för dig själv vart dina gränser går. Är du inte redo/vill inte lämna honom just nu så ställ inga ultimatum som du inte kan fullfölja, som tex "att om du dricker så lämnar jag dig". Fundera på vad som du klarar av just nu, hur du kan skydda dig själv. Du kan ju inte göra något åt att han dricker men du kan ju till exempel sätta upp en gräns för dig själv att han inte får träffa dig just då, då han har druckit.
Kramar!
skrev Sorgsen i Är vi bra för varandra?
Oj, blev många kopior av samma svar och får inte bort dem...
skrev Sorgsen i Är vi bra för varandra?
..hej, Sorgsen ( numera hoppfull) här. Jag läser och följer dig men tror inte jag skrivit något i din tråd förut.
Nu känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet i det du skriver.
Skammen tycker jag du ska försöka släppa. Jag har känt och känner detsamma i många situationer men,som vanligt, är det lättare att säga det till andra än att leva efter det själv.
Vad känner du skuld inför? Vad tycker du att du gör fel?
Är det som jag tror, att du tycker du borde låta bli träffa mannen?
Där kände jag mig jätteosäker i höstas. Hur hårt ska jag dra åt svångremmen för att markera att jag inte accepterar min makes alkoholism?
Överallt läste jag att man som medberoende ska ställa ultimatum, helst lämna för att markera. Nu har maken just startat sin behandling och jag lämnade aldrig. Det verkar som att du och jag haft det lite likadant i vårt förhållande till alkoholisten, att vi inte levt så länge i förhållandet.
Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger mannen sa att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag vet att han hade druckit på det också om jag hade gått. Han sa det alltid i affekt och bara ett par få gånger visade han ånger. Då sa han att jag inte ska lyssna på honom när han vräker ur sig och att han älskar mig över allt annat och att han ändrat allt annat men klarar inte kampen mot alkoholismen. Vad det där "allt annat" står för vet jag inte helt.
När ni nu träffas igen skulle jag nog se till att vara övertydlig i vad jag accepterar och inte.
Jag skulle inte köpa att han inte kan sluta dricka för att han bor på härberge tex. Det vore ingen orsak för att få mannen att bo med mig igen.
Ordningsföljden för mig hade varit.
1. Tala om var mina gränser går, helst tillsammans med en terapeut som kan alkoholism
2. Mannen ska visa en plan för sitt tillfrisknande, inte bara ord. Den kan man göra tillsammans med terapeuten.
3. Sen flytta ihop, men med ultimatum.
Abstinens
Jag såg många gånger hur han led. Skakningar, svettningar, klåda, smärta, depression, irritation...epilepsi har han tydligen haft tidigare men inte under vår gemensamma tid.
Inget av detta var psykiskt. Psyket tar alkoholismen hårt på och bestående skador i hjärnan kan uppstå.
Min make hade inte överlevt länge om han hade fortsatt dricka, varken kroppen eller psyket kunde ta mer. Han ville dö också så allt sammantaget pekade på max ett år. Inte mina ord utan från läkare och de han träffade på behandlingshemmet.
Jag behöver inte spekulera eller leva i den oron längre, sinnesron finns i mig.
Det finns lösningar men kraften i missbruket är så stark att hjälp från de som kan är nödvändig.
Ta hjälp och släpp skammen är mitt råd!
Lycka till!
Kram
skrev markatta i Hur går vi vidare?
Välkommen till forum!
Angående al-anon och gudssnacket så har jag skrivit en del om det i min tråd. Jag går själv på alanon-möten och har upplevt ett stort stöd i det. "Gud" är återkommande i texterna men då jag inte är religiös så har jag bara bytt ut det i mitt huvud till "min inre visshet", d.v.s. det som jag upplever vissa stunder då jag liksom vet vad som är rätt för mig och vilken väg jag ska gå.
Visst, det finns en del på mötena som tror på kyrkans patriarkaliska gud, fler som inte gör det, många som inte är troende alls. Det vanligaste begreppet jag hör på delningarna är "min högre makt" som lämnar tolkningen av gud öppet. Vad du än väljer att kalla det, om ens något, så lovar jag dig att ingen kommer ifrågasätta hur du väljer din tolkning. Det gemensamma är att stötta varandra till att bli fria från sitt medberoende.
Prova att gå dit en gång. Jag tycker själv att texterna låter högtravande och gammalmodiga men du kommer se att de människor som finns i gemenskapen alla är olika, med olika bakgrunder och olika tolkningar.
Kram!
skrev markatta i Tankar och planer för framtiden
Kan man avanmäla sig på något sätt?
skrev mulletant i Är vi bra för varandra?
Inte ska du heller ta på dig ansvaret för hans välbefinnande!
Försök fokusera på att ta hand om dig och låta honom ta hand om sig. Jag känner inte till att positivt tänkande kan hjälpa mot direkta fysiska abstinenssymtom, däremot gåt ju allt lättare och bättre om man orkar tänka positivt - som att abstinensbesvären går över. Suget och risken för återfall måste han själv ta ansvar för och hitta sin väg att hantera - det kommer att finnas länge.
Räta på ryggen, ta hand om dig! Kram / mt
skrev Miss K i Är vi bra för varandra?
Jag vet inte hur jag ska berätta vad som hänt.
Jag träffar honom igen, helt enkelt för att jag älskar honom. Han vill sluta nu, men känner att det blir så mycket svårare när han är på härbärget. Just nu är han på soc.möte. Hoppas, hoppas att det händer saker fort. Känner att jag kanske har fastnat i en rävsax nu. Måste verkligen se upp med vad jag gör. Hur ska jag kunna hjälpa honom utan att själv gå under?
Varför ska jag behöva ha denna känsla av skuld, att jag gör fel. Vilken ironi, sinnesro för bara några dagar sen, nu en krypande oro för när han ska börja dricka eller få abstinens. Stämmer det att abstinensen är mest psykisk, kan man slippa skakningar etc. om man tänker positivt?
En förvirrad och skamsen
Miss K
skrev Adde i Både anhörig och alkoholist...
kan inte forceras eller tvingas fram. Jag måste förtjäna den.
Och att blåsa i en sk mätare är inget bra sätt att visa tillit, tvärtom så undergräver det ditt nykterhetsjobb för att din dotter inte tror på dig. Ska du ständigt gå omkring med en mätare för att visa din dotter att du inte druckit ??
Lita på din egen förmåga och att du gör ett bra arbete med dig själv och var en stolt nykter alkoholist.
skrev mulletant i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
att man är "närmare" när man känner till den yttre ramen.
Kram till dej! / mt
skrev Sorgsen i Hur går vi vidare?
..jag kan bara rekommendera Al-anon. Det är behagligt att vistas i en grupp med människor som förstår. Plocka till dig det som passar dig och låt resten passera.
Kram i natten
skrev Sorgsen i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
...få saker till.
Min makes veckor och dagar utan alkohol tog inte bort hans nyckfulla sätt. Som Adde skrev i min tråd-att vara utan alkohol är inte samma som att vara nykter.
Han hade satt på korken på flaskan men bar den alltid med sig liksom. Tänket hade inte ändrats men han var gudomligt go nästan hela tiden från i julas, tiden han har varit med mig och vi har varit på resande fot.
Historia
Mitt ex manipulerade alla! Så, jag har upplevt att folk, både soc-skolkuratorer-gamla vänner-grannar-lärare-...inte har en susning om att samma person kan ha två helt motsatta personligheter. Barnen och jag visste, och advokaterna, jag höll mig till samma alla år men han avverkade mängder. Ingen lyckades vända hans skeva bild utan han tyckte de motarbetade honom och bytte, och bytte, och bytte. Han hade tydligen tänkt föra sin egen slutplädering, den som inte blev av pga förlikningen, den tog i sig flera timmar och kunde vara hämtad ur en riktigt dålig film med advokaterna springande mellan våra små rum med en korridor mellan. Kan se det framför mig, nu med ena ögonbrynet upphöjt och en suck. Minns nu när jag tänker på det att de bad mig vänta i min lilla vrå på att lämna rätten efter exet lämnat byggnaden. När jag kom ut möttes jag av vittnen han samlat på sig, tidigare gemensamma bekanta, som inte hade fått besked om förlikningen. Jag pratade vanligt med dem, som alltid, och gör fortfarande om jag träffar någon. Just då kunde jag se att vederbörande skämdes.
Tid är oftast till en fördel, den visar väg, men förändringar måste drivas medvetet. Hur de faller sig kan tiden hjälpa till med. Man får styra lite, ta hjälp utifrån vid behov, hålla ögon, öron och känselspröten aktiverade men skynda långsamt.
Tänker på dig
skrev Ylva i Hur går vi vidare?
Tack för era tankar och uppmuntrande ord.
Lelas - angående min sambos Antabusbehandling: Han tar brustablett två ggr i veckan, han tar dem själv (dvs inte hos läkare). I början var både han mån om att visa att och när han tog tabletten, men den senaste tiden har det inte varit så. Men med tanke på hur det varit de senaste två veckorna har jag bett honom om att få vara med när han tar tabletten i fortsättningen. Det gick han med på utan vidare diskussion.
För min egen del så besökte jag för några år sedan Al-Anons hemsida för att få information. Tyvärr nämndes Gud alldeles för många gånger på sidorna för att jag skulle känna mig bekväm. Men jag kanske ska ge det en chans i alla fall? Jag får se.
Återigen: tack för stödet!
//Y
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...kan jag prata mig varm om länge.
Just nu är jag tacksam över att jag var där från en annan, kanske mindre betydelsefull vinkel. Jag vet någorlunda hur dagarna ser ut där. Jag vet hur lokalerna ser ut, var matsalen är..såna där vanliga saker som lägger små frågetecken åt sidan och jag inbillar mig att det blir lättare att förstå vad maken eventuellt vill berätta om längre fram. Bara en liten, kanske oväsentlig tanke.
Kram alla
skrev Mammy Blue i Både anhörig och alkoholist...
Jag är ju nu nykter alkis, men min dotter tror inte på mej när jag säger att jag är nykter så vi har kommit överens om att jag ska köpa en alkometer som jag kan blåsa i om hon misstror mej. Risk finns bara att de är lika usla som jag läste i tidningen - att man kan vara spik nykter och få utslag eller tvärt om full och inget utslag, men vi får väl testa den ordenligt.
Kram på er!
skrev mulletant i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
behagligt humör:) Boken köpte jag på Pocket shop. Filmen hittade jag på CDON efter att ha sökt ett bra tag. Säkert en "smal" film...
Kram och värme till dig och en fin dag! / mt
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...jo, du har nämnt det. Jag försökte få tag på den boken förra helgen utan resultat. Får beställa på nätet, samma med filmen, och ser fram emot båda. :)
Maken var behaglig i sitt humör sent igår kväll och i morse. Det känns som det blir en vändning...jag hoppas och tror på det...
Kram och värme till dig
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...nu är den första dagen i vår nystart slut.
Nystart, så ser jag det, och det är en ny språngbräda jag stegat ut på. Detta känns så skönt!
Kram på er alla kloka
skrev Sorgsen i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
...en varm kram.
Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?
Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.
Vill bara säga att du är inte ensam.
Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där
Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.
Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.
Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.
Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.
Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.
När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.
Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.
Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.
Ville bara förtydliga lite av varje.
Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!
skrev barbalala i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
Allt jag hade skrivit försvann!! Det var väl någon mening med det...
Jag ska svara på dina frågor imorgon.
Kram och god natt flygcert! / M
skrev flygcert i Att skapa ett nytt liv
att läsa ditt senaste inlägg - att du hade en plan och att du kunnat bocka av allting! Och samtidigt lite avundsjuka, att jag inte är där... Att itne jag kan ha det så...
Men jag önskar dig all lycka, hoppas att ni har det riktigt gott, det är ni värda!!! Umgås barnen med pappan, sover de över där, har ni delat boende?
Kram!!
skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
För inte är den här i alla fall.
Har varit inne flera gånger det sista och läst i era trådar, läst era inlägg och bara inte orkat skriva något tillbaka. Är så otroligt förvirrad. Vet att jag måste göra något, men vet knappt vad eller hur, när eller om eller...?
Tårarna känns som min bästa vän, men de kan ju inte komma så ofta, för jag vill inte vara så ledsen inför flickan.
Trollis, tack för ditt stöd, tack! Känner mig såå rädd, och försöker vara modig att stå upp för mig själv, men oj, svårt, svårt!
Sorgsen, vad jag lider med dig. Läste precis i din tråd och aj, aj, känner ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna och i hela magen, i hela huvudet och hela kroppen hur jobbigt det är, hur ont det nog gör även om du försöker att inte låta honom komma så långt i sina sårande ord.
TACK, för att du delar med dig av din historia. Det betyder mycket för mig och jag känner mig stärkt av dig, men också känner jag med dig.
Men samtidigt: så illa som du verkar ha haft det, så illa har vi inte det...
Ingen utanför vår familj vet ju hur vi har det - sambon är ju som sagt trevlig, social och på alla sätt ett föredöme. När vi är själva kan han också vara allt detta, men så emellanåt sätter han sin egen agenda: håller på med det han vill och i princip glömmer av att vi andra existerar, kan få ilskeutbrott, kan skälla och hota mig, kan skälla på flickan för att hon tar för mycket utrymme osv. Men jag vet itne om det är tillräckligt illa för att jag ska kunna få igenom något...
Jag vet att jag inte orkar leva så här (med alla saker runt omkring), men jag vet inte om barnen skulle må bättre med delat boende... Sambon kan ju då och då säga att jag är en fantastisk mamma osv, men däremellan kan han ju också tala om att jag är sämst...
Jag läste i din tråd och du verkar kunna se att bortom alkoholen finns en bra sida av din man, då ni har det gott! Min sambo dricker ju inte nu, men den där nästan sadistiska sidan finns ju ändå kvar - och allt annat som hänt, som han sagt och gjort, både under alkoholens påverkan och utan, allt det sitter så djupt i mig, jag tror inte jag kan komma över det...
Mt - det är ju så sant: oftast blir det nog bättre av en separation, självklart önskar jag att jag och min sambo skulle leva hela livet ihop, för att vara lyckliga, för att barnen skulle få ha en hel familj osv, men det gör ju så ont; att en alltid anser sig ha rätten att må dåligt, att få stöd, att få stöttning, att få skälla och säga vad som faller honom in, att få leva som han vill, allt under skydd av att han egentligen mår dåligt...
Barbalala, tack.
Känns som vi har likheter! Jag kan ju se att min sambo får färre utbrott numera, men de finns ju hela tiden - ibland är allt guld och gröna skogar, och plötsligt så är det fullt kaos och fyllt av ilska... Han anser sig ha rätt att titta på porr, ha kontakt med vem han vill, och samtidigt menar han att det är för att jag inte vill ha sex tillräckligt mycket/ofta. Han får kalla mig vad han vill, för jag är så kall och älskar inte honom tillräckligt osv. Men jag är aldrig säker på om jag överdriver eller om det är jag som har fel, gör fel osv. För emellanåt är han ju snällast i världen, omtänksam och allt, men det är ju bara att jag inte vet när det vänder- när jag får skit för det jag sagt i förtroende... När jag skriver detta så blir jag ju så ledsen, för det låter så hemskt om jag tänker att det skulle vara någon annan som levde så, men samtidigt så känns det som jag överdriver/inte ger hela sanningen, för jag vet ju att han älskar sitt barn, att han vill ha familj, att han försöker också. Ibland är han ju så engagerad, snäll, roliga och glada, påhittiga pappa...
Du skriver om att andra förmodligen inte går på hans trevliga sidor, men jag tror de flesta gör det. Nu har jag ju börjat berätta lite för några vänner och några har ju sagt att de funderat över enstaka saker som hänt, men några är också väldigt överraskade... Vi har varit på familjerådgivning och han har själv sagt att han blir aldrig så arg på någon som på mig.
Tack för din berättelse om vaken, känns målande. Är bara så j-a ledsen, emellanåt går det ok - jag biter ju ihop för flickans skull, men oj vad tungt det är.
Hur fungerar det när man separerar? Tänker på alla saker vi köpt tillsammans, saker vi har, allt från foton, ramar, möbler, köksprylar osv. De är inte viktiga på något sätt, ingen sak är så viktig att den är värd att jag ska stanna, missförstå mig rätt, men ändå så viktiga eftersom jag vet att jag kommer prövas starkt ekonomiskt om vi separerar, och jag vill kunna ha saker så att flickan känner igen sig, så att jag inte ruineras av att behöva köpa nytt.
Han kan ju hota mig med att jag ska lämna huset, att jag inte kommer få något osv, och det känns verkligen inte det minsta viktigt, om det inte vore för flickan. Hur har ni löst det?
Barbalala, lämnade du din relation före eller efter att han blev nykter? Har du märkt killnad på något sätt när han är nykter eller inte?
Tack.
skrev mulletant i Hur går vi vidare?
Så bra att du skriver - förstår att du känner igen dig i andras berättelser. Den röda tråden är så lika för de flesta av oss - smygandet, lögnerna, misstron, tvivlet. Allt det bekräftas också på de sidor där missbrukarna skriver - och av min man som numera varit nykter sen i våras och mestadels nykter ett par år.
En av de första saker jag "lärde" mig här var att ta magkänslan på allvar. Lita på den!
Så bra att du sökt hjälp och så bra att du är klar över att lämna om han inte gör allvar av att bli nykter. Det är den enda vägen (ja, det vågar jag säga!) - håll fast och var mycket tydlig. Oron för delad vårdnad och barn delar du med de andra här. Du har säkert läst Framtidsdrömmars och flygcerts trådar.
Instämmer helt med Lelas - ta hand om dig själv! Visst ska du tala med mannen om din oro, och tala då om dig - du äger alltid rätten till dina känslor och tankar. Dock är erfarenheten att alkoholen lägger bråddjup emellan människor - läs Addes svar till Sorgsen, det ger bilden "från andra sidan" - och Helvetesgapet...
Håll taget nu! Fortsätt läsa och skriva - det hjälper till att reda ut tankarna.
Styrkekramar / mt
Jag brukar mest hänga på "den andra" sidan men råkade se inlägget om gud. Jag går ofta på AA och där talar man om "gud - sådan jag uppfattar honom" vilket betyder att gud som är detsamma som DIN högre kraft, kan vara precis vad som helst. Många AA-kompisar har berättat om sina olika syn på detta: en del tror verkligen på gud, andra kallar gemenskapen för sin högre kraft, en brukar prata med "min HK" = en högre, eller snarare yttre, kraft vilken som helst. Någon sa att Gud = Glad Utan Drinkar. En del har skyddsänglar, andra tror på kraften i naturen... Sammanfattningsvis: låt inte talet om gud hindra dig från att ta till dig och delta i gemenskapen. Lycka till.