Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig och din kamp....
Hoppas att vi kan vara starka tillsammans..
Kämpa på och var rädd om dig!

Tack för att du finns för mig och tar dig tid att skriva i min tråd.
Lycka till på din väg..framåt!

Jag är så oerhört tacksam för att ni alla finns här för mig. Tack för alla kloka ord och att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det är guld värt för mig.
Jag har börjat fundera på en ny terapeut eller liknande.. Vad tror ni om KBT?
Kram alla!!

Godmorgon Framtidsdrömmar!
Hoppas du är inne och läser och känner att du inte är ensam. Jag skrev nyss i en annan tråd om att bryta upp och kom på att jag vill dela samma erfarenhet med dig. Jag tror att jag tidigare skrivit om att jag stod på trampolinen... men inte detta (ursäkta ifall jag upprepar mig):

"Då, i mitten av 70-talet, stod jag länge på trampolinen och vägde. Eftersom hans lön var avsevärt högre än min gjorde jag ett antal test för mig själv för att se om jag skulle klara det nödvändigaste - mat och boende typ. T.ex åt jag gröt varje dag under en lång period när han var bortrest. Just nu tänker jag att det var bra att ha tänkt igenom så grundligt för vi hade några verkligt svåra konfrontationer innan allt var klart, och då stod jag stadigt. Även min mamma ifrågasatte mitt val och beslut - den mest kritiska uppgörelse vi nånsin hade. Också då stod jag... ibland är det det enda man göra - stå. Sedermera tyckte min mamma så oändligt mycket om Mullegubben och sa ofta att han var hennes trygghet."

Den turbulens som finns omkring dig i och med kaoset i din mans familjs gör det förstås svårt att hålla fokus på dig och dina val. Var det din terapeut som var sjukskriven? Sök nån ny kontakt - markatta gav tips. Antagligen känner du själv till dem också men ibland kan man behöva få stöd i det man redan vet:)

Angående att ibland är "stå" det enda man kan göra så tänker jag att det handlar om "stundvis" i kritiska lägen. Det är inte detsamma som att du står för dig själv och väger på trampolinen - där behöver du din tid. Jag tror att du kommer att hoppa när du verkligen är redo! Men då.... tar du steget ...

Kram, kram till dig! / mt

...tänker på dig och sänder en varm kram

Snart åker jag. Känner mig lugnare idag. Det ska ju också bli väldigt roligt att träffa honom.

Du har rätt Sorgsen, jag får ta det som det kommer. Onödigt att hålla på och stressa upp mig över hur jag kanske kommer att reagera. Och jag måste ju inte berätta allt på en gång, släppa en bomb, utan ta det som det känns bra. Och tack för påminnelsen Miss K, det behövde jag. Jag vill ju faktiskt det, släppa på masken. I de situationer där jag redan gjort det så har det ju faktiskt känts bra, även om det har kommit tårar.

Ni hjälper mig att trycka på pausknappen ibland. Andas in. Paus. Andas ut.

Kramar!

och så hoppingivande för alla medberoende!

Jag läste din berättelse i flygcerts tråd... den är av det slaget att det är svårt att förstå hur du orkat. Samtidigt VET jag och kan bekräfta att det är möjligt - har mött ett antal människor som genomlevt liknande och/eller andra mycket tunga perioder i livet och kommit ut hela och starkare.

Ha det bra där du är, allt gott! / mt

Sorgsen - en så dramatisk och tragisk berättelse du delar med dig av - med lyckligt slut! När jag tänker "omkring" finns det livsöden, inkluderat skilsmässor, just så ofattbart svåra att man undrar hur människor orkat ta sig igenom. Det visar att det alltid finns möjligheter och ger hopp!

Jag känner en kvinna som för 10 år sen levde i rätt lika omständigheter som Sorgsen beskriver. Idag har hon ny familj, är lycklig. Alla barn mår bra och har hittat sin rätta plats.

Det är ändå värt att komma ihåg att för de allra flesta så flyter en separation på hyggligt eller riktigt bra efter den första tiden - både för barn och vuxna. / mt

...ofta på dig flygcert.
Hur mår du?

Du undrade hur det blev för mig och barnen i skilsmässan.
Här en sammanfattning så fråga på så svarar jag så gott jag kan. Fråga om allt, stort som smått!

Jag flyttade till ny ort pga studier och senare arbete. Det gjorde att det var omöjligt för mig att rycka upp barnen från deras rötter trots att de levde i en ohållbar situation. Jag kunde inte ha någon form av dialog med barnens far. Han var både hjärntvättad och maxat avig mot mig i alla lägen. Trots att han hade inlett ettnytt förhållande innan vår skilsmässa var klar. Han försökte sätta mig i dålig dager i alla lägen. Han försökte knäcka mig ekonomiskt, jag levde på csn. Hade jag inte lyckats skrapa fram stipendium hade jag inte kunnat fortsätta studera.
Många gånger tänkte jag avbryta mina studier för att jag inte hade kraft men jag kämpade på en dag i taget.

Inga samtal med soc eller kuratorer kunde förstå hur det stod till så barnen kände ingen annan utväg än att rymma, en efter en. De båda äldste gick det lättast för. De yngre fick flytta med deras far in i hans nya familj. Där blev den totala katastrofen bara djupare. De blev i princip förbjudna hålla kontakt med mig och mina föräldrar. Jag gav dem telefonkort eftersom alla samtal till dem jag gjorde blev avlyssnade. Den yngste, då 7-8år, fick ett som pappan tog ifrån henom. De fick pengar av mig till mat, under sista 6 månaderna tappade den yngste 4kg trots att hen redan var mager. Det var ett rent helvete att se mina barn lida men det var enda vägen för mig att gå. Låta bli att förlänga lidandet genom att hjälpa. Slående likt medberoende till missbrukare!

Den yngste rymde efter ca 6-7månader i nya familjen, hen var då 8år. Sen började anmälningar och rättegångar, utredningar och mängder av advokatsamtal. Först när min yngste var 14 år kunde soc lägga ner en anmälan pga hens ålder och luta sig mot tidigare utredningar. Efter det blev jag anmäld för att ha diverse sjukdomar, anmälningar så grova att jag kunde anmäla exet för förtal enligt min advokat. Det lät jag bli trots att hämningslusten drog.

Först fick jag interimistisk vårdnad, egen vårdnad under tiden rättegången rörande barnens framtida boende löpte. Det tog lång tid, minns inte hur länge, men vi hade en slutförhandling och bara i helt sista halvtimmen gick exet med på förlikning. I den innehöll delad vårdnad, som jag tillät. Den ställde till det vid ett par tillfällen för den yngste då exet lyckades manipulera hens lärare och dök upp i hens skola utan att meddela innan. Det var mycket obehagligt för henom och inget jag kunde förbjuda. Vi kom då överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och då bara lämna skolan och gå hem utan att säga till någon om det skulle upprepas.
Om pappan skulle försöka få in hen i bilen bestämde vi hen skulle skrika högt om hen kunde. Oavsett så lovade jag att jag skulle hämta hen så snart jag fått vetskap. Just det hände aldrig, tack och lov.

Trots allt detta så har hen utvecklats till en stabil vuxen. Hen har haft en tragisk upplevelse för något år sen men tagit sig igenom även den. Då kom vi ännu närmre varandra. Hen ligger mig riktigt nära, är mitt hjärtebarn, tillsammans med de andra såklart, men hen har störst behov av extra närhet med jämna mellanrum. Hen fyller i år 25.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig.

Fråga på..

Kram

...också jag kunde vara med på konferensen men hoppas på fler tillfällen.

Kram kram

..imorgon. Min reflektion, utan att råda, är att jag som förälder gärna vill veta hur mina barn mår. Ibland kan jag märka att något ligger och skaver hos dem. Utan att pressa så dyker det oftast upp något att spinna på för att känna om det är stort eller smått som upptar dem. Jag behöver inga detaljer om de inte spontant berättar, bara lämna öppet att jag finns där om de vill. Ofta hjälper det ju att man vet att det finns hjälp inom räckhåll. Hm...detta blev kanske lite svamligt?

Om din pappa är nykter alkoholist så vore jag inte förvånad om han anar trots att du känner du mörkar.

Se fram emot att få träffa din pappa efter så lång tid. Lita på din magkänsla och ta sakerna som de kommer.

Jag kan inte se att du har ljugit för att du inte berättat, ha inte dåligt samvete för det. Du har gjort det du behövt i de lägen du varit och nu har du behov att bli fri masken.

Njut morgondagen och våga vara egoistisk. Klä av delar av masken om det blir läge och känns rätt. Tänker på sinnesrobönen...

Kram på dig och önskar dig en bra morgondag

Ja, möte med föräldrar, det är inte lätt. Vill bara påminna dig om att du faktiskt vill bli av med din mask. Det är inte omöjligt att han redan vet... En f.d. alkoholist känner väl igen vissa tecken, inbillar jag mig. Om han vill känna skuld är hans val, eller hur?

Det är svårt att visa sig svag, jag håller med dig. Jag har motsatt problem, min pappa är helnykterist. Jag känner att han inte kan förstå min eller många andra människors situation eftersom han är så renlärig med allt.

Jag håller tummarna för dig att det ska gå bra! Synd förresten att du inte kunde åka på konferensen som du ville.

Kramar
Miss K

...för välkomsthälsningarna...kändes varmt inuti...tack

Varma kramar tillbaka

...kunnat föreställa mig att min sista månad skulle bli så bra och inge så mycket hopp.

Livet är i ständig rörelse och just nu känner jag mig lugnare än på länge.
Oron finns men jag lägger den åt sidan och ser tiden an.

Jag har inte fått dagliga påhopp från maken. Han gick tillbaka till alkoholen när jag var på anhörigveckan men var inte full när jag kom hem.
Igår lämnade jag för en ny arbetsresa och mannen var nykter både igår och idag, det hade jag inte förväntat. På måndag är det dags för hans behandling.

Jag har haft en månad fylld med så mycket positivt att jag inte vet var jag ska börja.

Min vecka tillsammans med anhöriga var en boost för själen. Jag gick in med total öppenhet och visste inte hur mycket av min historia som skulle poppa upp och behöva vändas ut och in på. Till min egen glädje märkte jag att jag har läkt, genom egen kraft och erfarenhet och såklart mängder av sunda människor runt mig. Det förstod jag ungefär halvvägs under veckan och kunde därför känna att jag,utöver mitt eget, även tillförde andra medverkande styrka i att gå vidare.

Hela veckan var fullspäckad och jag kan bara rekommendera alla som har möjlighet att medverka att inte tveka.
Vår grupp hade en spännvidd på personer mellan 20-75 år och ingen av oss lämnade utan aha-upplevelser, stora eller små, få eller många. Alla lärde sig något nytt om sjukdomen/missbruket och om sig själva. Veckan innehöll så många rörande moment, vi skrattade och grät och alla hjälpte alla.

Jag är fascinerad över vilken kompetens alla medmänniskor har, hur en grupp totalt okända får del och delar sitt absolut innersta och visar förtroende och tillit.

Om någon undrar något så svarar jag gärna på frågor, om hur veckan sett ut.

Jag var den ende som var där före sin anhörige. Det kändes lite sorgligt, att inte veta, att inte kunna dela euforin med mannen när jag kom hem.
Jag delade en uppevelse/uppgift vi hade med honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle se hur jag ser på hans position i "min" familj. Jag kände idag att just det jag visade honom hade sjunkit in i honom på ett positivt sätt.

Att vi haft tre alkoholfria veckor tillsammans före anhörigveckan gör att jag känner stor tillit till att vi har en framtid tillsammans. Att vår senaste helg var konstruktiv och kär helar mig/viet också.

Jag tror han var riktigt orolig när jag fick information från andra med erfarenhet. Han har dissat allt jag lärt mig på egen hand. Detta kunde han inte trycka i halsen på mig, han ska ju själv dit och har varit där tidigare. Så, jag ser tiden an med stor tillit och mår förträffligt just nu.

Livet är underbart och jag har världens underbaraste man. Han är sjuk, jag är medberoende men friskare än jag trodde.
Ikväll har jag googlat fram al-anon där jag finns nu. Ser fram emot att ta mig dit imorgon kväll...på engelska blir det :)

Kram på er därute!

Tack för all hjälp jag får genom att Ni delar med Er!
Läser ochbtar igen det jag missat...

Hej på er alla!

Tack mt för din hälsning, den värmer!

Tyvärr är det väl sådär just nu, mycket tankar i min hjärna men de flesta är om mig själv, hur jag vill fortsätta mitt liv och det är så tråkigt att inte kunna bolla mina funderingar med gubben.

Han har ju egna funderingar om vad som ska hända honom, bl.a. a-kassedagar som tar slut.
Har varit hos läkare pga. diabetesprover, och den som han träffa där sa att det är okej att dricka sprit och då har han gjort det dagligen sista veckan. Proverna verkar ju bättre men är de i verkligheten det?? Vad ett litet ord kan ställa till, han hör ju verkligen det han vill höra.

Har hälsat på mitt lilla barnbarn och bara njutit av bebisen, mysigt värre!!

Imorgon är en ny dag med nya funderingar och förhoppningsvis några bra lösningar på en del av dem.

Ha det gott allesammans och ta en dag i taget,
gör det bästa av den!

Stor kram
tekla

Imorgon ska jag åka och träffa min pappa, min första alkoholist. Vi har inte träffats på länge, ja på 2 år tror jag, sedan han flyttade längre bort men vi har pratat i telefon kanske en gång i veckan.

Han är nykter nu sedan flera år så det är inte det som oroar mig. Det som oroar mig är att han ska se hur jag mår. Det är lättare att mörka över telefon. Jag vet att det låter fånigt att jag inte vågar berätta för någon som varit nykter och gått på AA så pass länge om hur mitt liv har sett ut de senaste åren.

Jag är rädd att han ska lägga skulden på sig själv, att jag hamnat i en relation med en missbrukare p.g.a. att jag växt upp med en missbrukare. Kanske är jag även lite rädd för att det faktiskt är så, att jag lägger en del av skulden på honom. Jag är rädd för att visa mig svag inför honom men samtidigt så orkar jag inte ljuga längre och säga att allt är bara bra. Den här masken jag har på mig tar så oerhört mycket energi att upprätthålla.

Hej igen Framtidsvännen (lånar Lelas fina namn)!
För några dagar sen skrev du att du faller tillbaka i ditt djupa medberoende och fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Vilka är dina hinder, hur konkret är du när du tänker på de hinder du föreställer dig? och dina möjligheter? Jag länkar till Carna Bångs övning vid beslutsånget - inget nytt men nyttigt:)
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Kram till dig, håll taget! / mt

hälsar också jag och ser fram emot att få ta del av dina erfarenheter. / mt

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Gnäll på du. Är inte gnället värre än så, så... :-)

Jag kommer inte heller kunna åka. Det är lite delade känslor efter att jag bestämde mig. Dels: tråkigt. Dels: skönt att inte trycka in mer i den redan överfulla kalendern.

Men, vet du, konferensen i februari är inte vår enda möjlighet att ses. Vi fortsätter att vara människor av kött och blod, och vi kan ses även i framtiden.

Kram!
/H.

Hej!
Nej, Framtidsvännen, du är inte ett hopplöst fall. Du är på rätt väg. När du är mogen kommer du att veta vad du behöver göra.

Kram!
/H.

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

Satte mig nyss och fifflade med lite tråkiga måsten, såsom att betala månadens räkningar. Inte kul.
Efter det att jag flyttade isär med exet så har det varit svårt att få det att gå ihop. Det gör mig trött.

Jag inser nu att det kommer att vara stört omöjligt för mig att åka till Stockholm för konferensen i februari. Såg verkligen fram emot det av så många anledningar, att få träffa några av er, lyssna, prata, avslutningsmiddag med Adde och company, träffa gamla vänner som bor där, miljöombytet, göra något för bara mig mig mig...

Förändringar har sitt pris. Det var inte alls så att mitt ex försörjde mig men när man lever på små marginaler så gör två inkomster och delat boende och utgifter skillnad. Självklart var separationen ändå värt det, "jag är lyckligare nu".

Besviken är jag. Tror inte det var själva konferensen jag såg fram emot så mycket som att faktiskt få träffa vissa av er på riktigt. Liksom se att ni är riktiga fysiska människor, se er i ögonen. Varför är det så viktigt för mig? Det viktigaste borde ju vara det konferensen skulle kunna ge, givande föreläsningar, ökad förståelse o.s.v. men jag känner mig inte alls lika sugen på att åka på t.ex. ett anonymt alanon-konvent.

Kramar!

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

hann inte få din godnatthälsning i lördags natt men lika glad blir jag ju när jag tittar in nu! Det känns skönt att bli sedd.