Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Vilken härlig beslutsamhet jag ser i dina rader!

Jag hoppas nu att du får en riktigt givande vecka, och att du kommer där ifrån med den berömda sinnesron. Kram!
/H.

stigarna som blir djupare blev så tydlig för mig. Det gör också att man har svårt att se långt och fritt - man förlorar sikten. / mt

...en mästare på att vända orden så de passar honom och ställer mig ansvarig för smått.
Jag biter ihop och blir tjurig som en gammal oxe.
I butiken lyckades han vända orden på ett sofistikerat sätt så jag skulle må pyton.
Jag blev rasande inuti men tänkte att nu ska han f-n få smaka på sin egen medicin.
När han satte sig på en bänk och tyckte synd om sig satte jag mig intill och väntade ut honom.
Såååå barnsligt men jag orkar inte med hans giftiga tunga.

Men den tungan- den hör ju hemma i det jag skrev om tidigare- tillbaka i den negativa miljön och den har han skapat helt själv !
Jag står för stämningen på jobb och i oasen och här har han bott in sig i eländet alldeles själv. Jag totalrenoverade, målade, bytte dörrar, badrum, möbler och lämnade smått till honom, som dörrvred och montering av lampor.Inget har han fått gjort, tiden har ju gått till annat!!!!

Kokar inuti men han ska inte få mig på fall fler gånger. Tårarna jag har kvar ska gå till mitt eget helande!
Om han kan hålla våra sista gemensamma veckor(förutomvredesutbrottet) färska i minnet så kommer vi få en trevlig framtid.
Om inte så önskar jag honom lycka till.
Min anhörigvecka börjar på måndag.
Hans behandling när han tar sig till behandlingshemmet.

Kram på er alla där ute. Var rädda om er!

...är så påfrestande att leva med.

Jag lider med dig och kan känna din vånda genom dina ord.
Livet är ju i ständig rörelse, även när det känns som det mal på i samma banor.
Då blir de upptrampade stigarna djupare, det blir svårare och svårare att nå upp till kanten för att kunna hitta nya vägar.

I min skilsmässa fanns ingen dialog alls mellan mig och barnens far. Den tog helt slut när mitt yngsta barn var 4-5år och vi har sen dess aldrig fört ett enda samtal.
Nu är barnet på sitt 25e år och hen har ingen kontakt eller känner samhörighet med sin pappa. Hen rymde till mig på sitt 8e levnadsår och var då det sista barnet att lämna sin fars klor.

Jag har känt mig/lever dagligen med känslan att inte räcka till. Det är plågsamt men jag valde inte situationen familjen hamnade i. Han la all skuld på mig och det visste jag ju inte var sant. Ju längre från relationen jag kom desto ljudligare blev hans skuldbeläggning. Det förde mig ännu längre bort, han träffade en annan kvinna som förde "kloka" samtal med mina barn om att jag handlar fel och att deras far gjort det bästa han kunnat men att han också gjort "fel".

Varför skriver jag detta?
Jo, för oavsett vad som sades, oavsett hur baktalad, hur många anmälningar jag fick, vittnesmål mot mig från tidigare grannar osv, så kände barnen vad som var genuint och sorterade själva. Pappan var en mästare på att manipulera och levde i så många lögner att de blev hans och hans nya familjs sanning.

Jag kunde inte förbereda mig på allt som skulle hända men levde och fick det att fungera. Det går!

Gråt när du behöver, skriv mycket, gör det du känner du måste, allt löser sig men inte samtidigt och kanske inte så som man tror.
Barn är kloka, suveräna varelser!

Var rädd om dig. Ditt liv är värdefullt, för dig och för din dotter.

Förresten, apropå aftonbön. Här får du en liten psalmtext, som har betytt mycket för mig.

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Det är psalm 771, och den går om och om och om igen med bara den texten. Och den sjungs gärna i stämmor. Jag älskar den. Den är från klostret Taizé i Frankrike. Jag hittar den bara på franska på youtube, så du får tänka dig den svenska texten:

http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Godnatt, vännen.
/H.

Hej igen!
Jag tror inte alls att det är konstigt att du har en sorts overklighetskänsla i det här. Och det är inte konstigt att du inte förmår lämna, trots att "alla" säger att du borde det. Det är så det här funkar, helt enkelt.

Det du skriver får mig att tänka på en AA/Al-Anon-devis: "Det viktigaste först." Det verkar, tänker jag, som att du ser alldeles för långt fram i tiden. Du oroar dig för vad som kanske (!) kommer att hända om väldigt lång tid, istället för att förändra situationen som du befinner dig i just nu.

Jag fortsätter på klarspråkslinjen här, du får säga ifrån om du tycker att jag "dundrar på". Ok?

Lillan far illa redan. Jag minns inte hur gammal hon är, men oavsett så tar hon skada av att leva i den här situationen. Kvinnan som leder anhöriggruppen som jag har deltagit i har berättat för mig att den yngsta medberoende personen hon har träffat bara var ett halvår. Bebisen tog ansvar för förälderns mående på ett sätt som andra barn inte gör, och det innan hen ens kunde gå.

Om du inte tar initiativet till att förändra situationen så kommer den att bli värre. Din sambo har inte uppvisat något tecken på att göra en förändring, och alltså kommer det att vara upp till dig. Att inte göra någonting alls är att låta det bli värre. För det kommer inte att bli bättre av sig själv. Det kommer inte ens att stanna på den här nivån, utan rasa utför sakta men säkert. Precis som det har gjort hittills.

Alltså, min poäng är: den enda chansen du har att göra livet bra för din prinsessa är att lämna den här otroligt destruktiva relationen. Hennes liv kommer inte att bli bra om du stannar.

Sedan löser sig allt det andra. Det viktigaste först.

Kram, gumman, du finns i mina böner, som vanligt.
/H.

finns också i mina tankar... kram och kraft till dig. Kanske att du just nu måste våga lita på andras omdöme, att andra ser mer och tydligare än du hur ditt liv ser ut? Kram, kram / mt

Känner igen mig så väl i att allt kan kännas som en mardröm även om min situation var annorlunda. Man känner att allt är overkligt och att man hittar på när man väl ens orkar öppna sig och berätta. Men så är det inte. Det är snarare så att man har förträngt. Försök ta det lugnt och andas. Lägg sen upp en plan för hur du ska göra om läget blir helt akut. Fortsätt skriva, det är jättebra att få ned situationen i skrift. Det kommer du ha nytta av. Du har varit med om så mycket och för dig väldigt traumatiska händelser så det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör. Du får inte lägga skulden på dig. Jättebra du tar hjälp. Fler varma kramar. /A

Vilka fina människor ni är.

Åh, tårarna rinner och jag är så oändligt ledsen...
Känns som jag utnyttjar all hjälp jag kan: har varit på kvinnojouren och samtalat några gånger, får samtalsterapi genom jobbet, går på samtal på kvinnomottagningen, pratar med några vänner... Alla säger samma sak: det är inte ok att han behandlar mig som han gör, och inte barnet heller för den delen (viktigast!), men det känns nästan som att jag sitter där och ljuger: jag förstår inte att jag lever i detta, det känns som en mardröm.

Att han kan säga som han gör, göra som han gör - han har ingen som helst respekt för mig och när han har sagt så i flera år, nykter så väl som nykter, så finns det ingen återvändo för mig. Häromdagen kändes det nästan som att jag kunde känna lite kärlek för honom, men näe.

Förstår fortfarande bara inte hur vi ska kunna enas för flickans skull. Vi måste ju kunna prata och bestämma något som är bäst för henne... Men han är ju inte talbar, då får jag bara skit. Och det känns inte som att jag ahr tillräckligt på fötterna för att fly till kvinnojouren.

Stor varm kram från mig också. Vad tufft du har det. Sök mer hjälp fina du, ta emot all hjälp och allt stöd du kan få utöver det stöd du får här. Du behöver få kraft och styrka så att du kommer vidare i detta. Och du, sluta tänk att det är du som gjort fel, du har bara velat göra ALLT för att göra allt bra. Precis som du skriver, så har du har träffat en personlighet som har två sidor och den fina sidan kan vara oerhört svår att motstå och förminskar lätt den dåliga sidan och gör att man inte ser klart. Sluta slå på dig själv, du ska ta hand om dig istället. KRAM! /A

Min vän.

Jag kan inte krama dig "på riktigt" men jag skickar den varmaste kramen jag kan genom datorskärmen. Gråt du, jag torkar dina tårar. Fall du, jag fångar dig.

Ja, jo, vi är ju såklart ansvariga för våra egna liv och val, och på det sättet så har du ju bara dig själv att skylla. Men, det innebär ju inte att vi hade kunnat göra på något annat sätt. Det är så lätt att tro att man skulle agera annorlunda, men det finns ju ingen som självmant hamnar i den situationen som du befinner dig i. Ingen gör medvetet valen som leder dit.

Det är det som det första steget hos Al-Anon handlar om - att inse att vi är maktlösa inför alkoholismen. Jag vet att det låter helt vrickat, men för mig var det verkligen en pollett som trillade ner när jag insåg att det är min SVAGHET som är lösningen och inte min STYRKA. Fram till en viss punkt hade jag kämpat för att vara stark och jag trodde att jag kunde lösa våra problem genom att ta fajten. Men icke. Svaret fanns i att sluta kämpa. Jag fick från att säga "Jag ger aldrig upp!" till att säga "Nu ger jag upp." och då lossnade alltihop...

Det är det absolut läskigaste jag har gjort, att släppa taget... men så funkade det ju också. Och hade det inte gjort det, så hade det ändå varit rätt väg, det är jag övertygad om.

Min poäng är, igen: skäms inte! Använd istället insikten om att du är ansvarig för ditt eget liv som drivkraft till förändring. Du kan inte ändra det som ligger bakom dig, men du kan påverka det som ligger framför dig. Eller hur?

Kram, hjärtat.
/H.

för detta är en lång skärseld.

Tack mt, så sant; varje gång jag skriver det så blir det lite tydligare!

Lelas, det gör så ont att läsa, men du har så rätt... Jag lade nog upp det till min bror som att "om ni väljer bort honom så väljer ni bort mig för jag kommer inte kunna gå utan honom" - i tron att om jag skulle göra det så skulle sambon ställa till helvetet på jorden eftersom han konstant tycker att jag ska strida mer för honom... Och dessutom skulel han aldrig låta mig ta med flickan om inte han var bjuden, det vet jag av erfarenhet. Trixigt.
Och han har just talat om för mig att han är en fantastisk människa, för det säger alla till honom, men han talade samtidigt om att "många däremot har sagt hemska, hemska saker om mig, för jag är en så hemsk människa"...
Jag vill inte leva så här, just i detta nu är jag helt besluten att lämna. Han säger att jag kan gå nu direkt eftersom han ändå ska ha huset. Han är en hemsk människa. Han använder flickan mot mig, han gör allt ont mot mig, och jag förstår inte hur jag någonsin kunnat älska honom?

Lelas, jag önskar så att du fanns här och kunde ge mig en kram för det känns som jag håller på att gå under. Min sambo är inte bara alkoholist, det är ju den lilla biten, det värsta är att han verkar vara psykopat. Och som du skriver: å ena sidan ska jag inte skämmas, men å andra sidan så har jag ju bara mig själv att skylla. Jag har ju sett dessa sidor ända sedan vi träffades, och jag har skjutit allt framför mig: "om vi flyttar ihop så blir det bättre, om vi håller ut ett tag så kommer vår kärlek bli så stark att vi får det bättre, om vi får barn så kommer vi att bli starkare och få det bättre, om vi går på familjerådgivning så kommer vi får det bättre, om jag försöker vara mer omtänksam så kommer vi få det bättre" osv och jag skulle ju bara ha stått upp för mig, jag skulle inte ha accepterat all skit genom att stanna.

Han är två personer i en... Och han verkar kall som is, han är hotfull och jag tror att han har en moralisk gräns för vad som är ok - men jag är inte säker, han har kastat mig in i väggar förut.

Sorgsen - så bra det kan vara skulle jag tro.
Ha det så bäst som möjligt! / mt

Jag har ju lärt mig att det är meningslöst att tala med honom när han har druckit... Det är ju oftast mer givande att tala med en guldfisk just då.
Jag blir ju så ohälsosamt arg när jag ser honom sittandes som en hösäck, sovandes, och oftast med en skål nötter eller något utspritt över mattan. Hade jag inte haft hyfsad impulskontroll hade jag nog slagit honom i huvudet med första bästa tillhygge...

Jag pratar med honom i "små doser", men ska verkligen fundera på att skriva ett brev istället.

Tanken på ultimatum växer. Vi har ett litet barn tillsammans, och det finns inte på världskartan att hans drickande ska få påverka henne!
Samtidigt så handlar det även om hans egen hälsa. Jag är helt övertygad om att han börjar få alkoholskador, vilket är oerhört tragiskt när man inte ens är 40 år.

Jag har funderat på Al-anon, men ännu inte kommit iväg på möte (delvis pga ammande bebis också).

Jag har sagt till honom nu att han borde fundera på att ta en vit månad (han har inte haft ens en vit vecka de senaste 15 åren). Det skulle ju kanske ändå vara en början. Han pratar själv om att han skulle vilja börja träna igen (även det var 15 år sedan...), kanske skulle det också kunna få honom att lägga ned drickandet.
Han tycks dock än så länge inte se sig själv som alkoholist, så hjälp utifrån för hans del tror jag kommer döja ett tag till.

Tack för att ni finns, och för er hjälp! Ni är verkligen bäst!

Kram Grön.

...med mer senare...
Tack för att ni läser och tar del, Mammt Blue, mulletant, höst trollet och alla andra...
Svamla fritt! Det gillar jag!
Nu blir det mjölk-och-margarin-shopping!

..efter några veckors arbete.
Mannen har inte druckit en droppe trots att möjligheterna funnits.
Han är mjuk, omtänksam och kärleksfull...underbart!

Mycket kunde inte falla sig bättre i tid, trots allt negativt.

1. Missbruket så svårt att mannen blev uppsagd
2. Möte på behandlingshemmet
3. Lyckades dra med honom till oasen över jul
4. Fick med honom på min jobbresa
5. Hemma igen och behandling väntar

Nu finns vi i lägenhten som varit missbrukets högborg och jag känner oron mola i magen.
Han pratar inte mycket och jag tror "gamla filmer" spelas upp bakom pannbenen på oss båda just nu.
Hur de ser ut hos honom vet jag inte men mina filmer framkallar illamående, rent fysiskt skulle man kunna tro jag ätit något olämpligt.

Han har inget att komma "hem" till mer än sin historia plus ett brev från soc där behandlingen beviljats även i skrift.
(Socdamen eller någon av hennes kollegor hörde aldrig av sig trots att maken lämnade flera meddelanden på svarare! Ynkligt!)

Jag märker att han inte vill prata om alkohol eller situationen, det är helt ok, andra kommer göra det med honom inom en väldigt snar framtid.

Har just föreslagit vi ska ge oss ut en sväng, han vill följa med :)

Kram på er alla!

Vill bara skriva lite snabbt och tacka för all positiv energi som finns här.
Jag vet att jag inte kan göra nåt men bara få skriva ner det och få respons känns så skönt.

Idag förklarade han lite för mig varför livet känns jobbigt för honom nu och det kändes ju lite skönt att han i alla fall kan förtro mig med lite av hans liv.

Idag är det flaskan som gäller för honom så jag får fundera ut något jag kan pyssla med ikväll så han kan ha sin "kompis" för sig själv.

Tack igen och sköt om er alla!!

Kram tekla

Vad tråkigt att höra, tekla.

Denna ständiga pendel mellan hopp och förtvivlan... Vi är många som vet hur det är att vara mitt i den.

Du undrar varför det skall vara så svårt att sluta dricka... Ja, det kan man verkligen undra! Men, det enkla svaret är väl: för att alkohol är en stark drog, trots att den har en socialt etablerad särställning i vår kultur.

Var rädd om dig!
/H.

Hej igen Grön!
Jag vet hur det känns att han en gubbe som somnar i soffan, och som inte går att prata med om det här. Men, jag vet också att det går att vända!

Jättebra att du har börjat prata med honom. Var han nykter eller onykter när du pratade med honom häromdagen? Det kan vara i princip omöjligt att nå fram när alkoholisten är onykter, och lika omöjligt att ens hitta ett tillfälle när han är nykter...

Ett sätt som jag och några andra här på forumet har testat är att skriva ett brev. För mig blev det en bra lösning eftersom jag kunde formulera mig medan jag hade tankarna igång, och så fick maken läsa det när han var mottaglig. Kanske kan det vara en modell för dig också?

Ja, jag har funderat väldigt mycket över det här med gränser och ultimatum. Det finns en hel del att läsa i min tråd (Vägen vidare) om det, om du vill.

Kram!
/H.

Hej Framtidsvännen!

Jag bläddrade lite bakåt i din tråd här, och fick syn på vad du skrev i augusti (den 16:3) i fjol:

"Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så."

Jag tänkte bara påminna dig om den känslan... Kram!
/H.

Hej!
Vad jobbigt du har det mitt i din bergochdalbana av hopp och förtvivlan!

Men, vet du, jag tror att du gör helt rätt som försöker att leva ditt liv på bästa möjliga sätt oavsett mannens drickande och mående. Det kan kännas som att man inte bryr sig, men det är inte sant. Tvärtom så är det den enda lösningen, eftersom din oro inte kan rädda honom. Bättre att en mår bra än att två mår dåligt. Eller hur?

Kram!
/H.

Hej vännen!

Några saker tänker jag på.... Och nu blir det klarspråk, för jag tror att det är nödvändigt.

För det första: skäms inte! Det är inte ditt fel att det har blivit så här, och du har ingenting alls att skämmas över! Ok?

För det andra: Du skriver "så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon". Nej, just det.... Precis så är det. Du måste nämligen göra ett val här. Din bror och svägerska gör sitt val (dvs väljer bort din sambo så länge han beter sig så här, men inte dig) och du måste göra ditt.

Tänk dig scenariot att din bror ringer och frågar om du och lillan vill komma över. Han förtydligar att din sambo fortfarande inte är välkommen. Vad gör du då? Vad säger du?

Om du låter bli att träffa din bror för att han aktivt markerar att din sambo har gått över gränsen - då kommer din sambo att tänka "alltså har jag inte gjort något fel, det är hennes brorsa som är dum i huvudet, jag kan fortsätta så här för felet är inte mitt". Eller hur?

Ja, jag tror att du står i ett vägskäl här nu. Din bror har gett dig en möjlighet att ta ställning och visa för din sambo att hans beteende inte är acceptabelt. Tänker du ta den möjligheten?

Kram, vännen, jag tänker mycket på dig. <3
/H.

Jag lider med dig nu. Vet hur jobbigt det är att gå och hoppas och hoppas för att sedan dras ner igen.

Du vet du är inte misslyckad för att han valde att dricka. Jag fattar att du känner dig ensam, jag kände mig många gånger mer ensam när jag fortfarande bodde med "min" alkis än vad jag gjorde efter jag lämnat honom och bodde själv. Vi människor har ett så stort behov att att bli sedda och bekräftade av människor i vår omgivning att vi mår sämre av att vara runt människor som inte ser en(och en alkis ser ju till sig själv främst) än om vi skulle vara helt ensamma.

Kram på dig!

Att försöka nå fram till en alkoholist är oerhört svårt och energikrävande, som att försöka hjälpa en drunknande som kämpar emot. Till slut riskerar man att dras med ner under ytan eller att bli så utmattad att man inte ens själv orkar simma in till stranden.

Dina känslor är för viktiga för att ignoreras. Du förtjänar att må bra. Kanske får du acceptera att det inte är din man som kan hjälpa dig med det just nu och söka stöd någon annanstans, som här på forum men jag tänker också på anhörigstöd på beroendeenheten hos din kommun, al-anon, samtalskontakt hos öppenpsykiatrin.

Läs också igen vad Lelas skrev den 2:a december om ultimatum och vart dina gränser går. Har du funderat något mer kring det?

Stor kram till dig!

Åter igen somnade han sittandes framför TV:n...

Jag talade om för honom igår hur jag mår av att han dricker. Jag tror nog inte att han tog in så mycket av det jag sa.

Suck...

//Grön