Senaste kommentarerna i forumet

Utan Er här inne hade ensamheten varit olidlig.
Jag har liksom inte några reserver kvar nu och går mer och mer in i mitt skyddande puppskal.
Jag låter honom inte vräka ur sig utan att försöka flika in emellan, oftast hör han inte. Ilskan tar tag i honom som ett krampanfall av storlek epilepsi.
Ledsen blir jag, och särskilt eftersom han nu vräkte ur sig nykter...aj så illa det tog...

Jag ville lämna helt igår,allt som har med honom att göra. Det går ju inte, vilket vi alla vet, oavsett vilka problem vi står i.
Jag andades, grät, andades igen och vet ju att den veckan på gården kommer göra mig gott.

Ett orosmoln är att mannen inte kommer dit samtidigt utan får en veckas umgänge med..,ja, vad han nu väljer när jag är borta. Han klandrar mig naturligtvis för mitt dåliga val av tid...suck...

Tack för att Ni förstår mig...nu ska vi gå på teater, skönt få något annat att tänka på...

Kram på er alla kloka

Nej, vad tråkigt att höra, Sorgsen-gumman!

Men, mt och Anonymt har helt rätt: lämna inte återbud! Det är ju nu du behöver hjälpen som bäst. Oavsett makens humör/nykterhet/egenskaper. För DIN skull.

Kram!
/H.

Hårt virat nystan av integritet. Det uttrycket bara måste jag låna från dig, det passar exakt på mig. Fast jag försöker att sakta rulla upp det.

Jag går på Al-anon, men tiderna passar inte alltid med mina jobbtider. De har nog missat det här med kontaktperson, ska ta tag i det. Det kändes befriande första gången att prata, ska fortsätta gå dit.
Gympa går jag på, behövs för alla de extra kilon jag lagt på mig. Men min passion är dans, den kan jag inte vara utan. Svårt att bli mer än bekanta där, så här efter flera år. Är så avundsjuk på de där och på jobbet som på bara en vecka blir kompis med alla.

Hade också den erfarenheten att det kändes bra att berätta på jobbet. Vågade i och för sig bara säga A och hoppades sen på frågor. Men på fritiden är det svårare, kanske beror det på åldersskillnad, känns lite konstigt att umgås med 20-30 år yngre personer.

Så, slut på mitt ältande...

Kramar
Miss K

är fantastiskt! Fortsätt läsa och skriva, det är ett bra sätt att bli klar över sig själv. / mt

Det är ett fantastiskt forum det här.

Jag har läst tråd efter tråd och kommer till klarhet efter klarhet.

Jag är fruktansvärt medberoende. Jag lägger enormt mycket tid och energi på att vara ledsen, och arg. Jag får för mig att jag mår bättre om jag har kontroll över vad, hur mycket och när han dricker. Jag vill inte vara den här personen.

Han å andra sidan självmedicinerar ju sin ångest med hjälp av alkohol. Han är nog inte helt omedveten om att han har problem (i hans värld sitter alkoholister dock på parkbänken utanför bolaget kl 10), men han skulle aldrig söka hjälp för det.

Jag/vi har en hel del att ta tag i om det här ska fungera...

Kram från Grön

Mulletanten med all sin erfarenhet och klokskap hann före. Kram till dig också! /A

Dina reaktioner är helt sunda. Det är nästan omänskligt att kastas så i hopp och förtvivlan som du ständigt gör nu. Boka absolut inte av din anhörigvecka. Jag har aldrig fått möjligheten att genomgå en sådan, men hört mycket gott om den, och oavsett vad som händer med er relation framöver tror jag du kan ha nytta av att ha genomgått den. För din egen skull. För att kunna bearbeta på ett bra sätt och komma vidare. För att lära sig förhållningssätt och gränser. Stor styrkekram! /A

lämna inte återbud. Åk dit för din egen skull och ta emot allt du får ut av det! Oberoende hur det blir med mannen så bär du dina djupa erfarenheter av lycka och smärta - så bra att få dela dem och vrida-och-vända i enskildhet och delande! Hoppas även att din man tar in essensen i 12-stegsprogrammet - det finns mycket levnadskonst och visdom att hämta där.
Kram, kram / mt

...natten har varit svår.

Jag tappade tålamodet och krig bröt ut...
Han ser inte! vill inte se?förmår inte? vågar inte?
Jag har ingen aning vilket!

Förmodligen började mina spänningar släppa i lyckoruset och min oro blev tydligare för honom.
Men, det finns inte en tillstymmelse till förståelse eller vilja från hans sida att se att jag har behov. Inte ens en liten liten gnutta.
Det gör mig så ledsen....

Han gapar och trissar sig själv till oanade höjder. Jag fortsätter va lugn och får springa efter honom, om inte så hade han hamnat på nåt systembolag eller i nån bar.
Det orkar jag inte så jag försöker dämpa, den nyktre men extremt obehaglige mannen, ute bland folk. Han verkar njuta av skådespelet, han viftar och gestikulerar, är högljudd och extremt oförskämd. Tårarna trillar och det triggar honom än mer, han verkar njuta av att få mig dit????

Just nu vill jag inte ha mer med honom att göra...aldrig mer känns det som...
Han kommer aldrig och ber om ursäkt utan kan vara långtjurig i evighet. Tror jag fått en ursäkt en gång på drygt tre år!

Inget är måttligt i honom...gränslöst svin utan empati...

Han gapade negativt om anhörigveckan, att den inte kommer ha någon inverkan på mig( idioten)..han menade också att hans nyktra 4-5 veckor?(från 22dec?!)gör att jag inte kan skylla hans beteende på alkohol, underförstått att det enbart är mig det är fel på...
Trots allt sånt här måste jag dämpa, vända, stryka medhårs, om inte så eskalerar det än mer...

nämndemansgården- jag har nedräkning och längtar så till att få vara ensam med mina tankar, få dela dem med andra i samma sits, få sunda input. De orden får vara hur jobbiga som helst, inget kan slå makens elakheter...inget...

Skönt jag besinnat mig över natten..skrev ett mail om återbud men sände det inte, det ligger och trycker i utkastkorgen.
Var inne här för att ta bort mig...orken finns inte i mig på samma sätt som när det handlade om liv eller död...

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

har jag fått en tid på öppenpsyk för ett första möte med en samtalskontakt nästa vecka. Arg över att det har tagit sådan lång tid, stolt över att jag har stått på mig och ringt och tjatat på dem(de hade glömt skriva in mig), ledsen över att samhället ser ut så som det gör, glad ändå över att det finns "riktiga" människor som stöttar och delar med sig av sina erfarenheter(al-anon,kvinnojouren,forum) och hoppfull över att så många bollar satts i rullning.

Kram

Hur har ditt liv sett ut då du inte varit i en relation? Jag tänker då framförallt på det sociala planet.

Många gånger så tappar man ju vänner på vägen när man gräver ner sig i en parrelation, speciellt då man har en destruktiv sådan. När jag ser tillbaka på mig själv kan jag se det tydligt, som jag också tycker mig se hos människor i min omgivning.

Innan jag träffade mitt ex så hade jag flera nära vänner och många bekanta. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig sällan ensam. I början av vår relation så var jag ju i förälskelsefasen. Redan där började jag skapa vår bubbla och tog ett steg längre bort ifrån mina vänner. Redan där höjde många ett varnande finger, de såg att han drack för mycket och att han inte alltid var så trevlig mot mig. Det gjorde bara att jag drog mig ännu längre bort ifrån dem, jag var ju upp över öronen kär. När sedan förälskelsefasen var över och det egentligen borde ha varit uppenbart för mig att det här var en destruktiv relation jag skulle göra bäst i att lämna så körde jag bara på som de där aporna, hör inget, se inget, säg inget. Jag tror att jag omedvetet började undvika vissa personer som stod mig nära, för att slippa obekväma frågor såsom; hur mår du? Jag undvek alltså både mitt egna sociala liv och det som jag hade tillsammans med honom för att slippa jobbiga situationer då nästan allt socialt innehöll alkohol och han kunde bli packad och otrevlig.

Det blev mycket om mig själv här men det jag vill komma till är att om du känner dig ensam nu och saknar nära vänner så ska du se att det kommer bli bättre! När all ens energi inte längre går till en person så har man orken att dels lägga den på sig själv och på andra människor man vill ha i ens liv. Många gånger så har man nog inte ens vetat om att vänner faktiskt finns runtomkring en för man har inte varit tillgänglig för dem, om du fattar vad jag menar?

Kram!

tantens chef - det måste ju finnas en ersättare.

...soctanten svarade inte igår heller. Maken har nu lämnat två meddelande på damens svarare och hon har inte hört av sig till honom...hm...

..jo, visst är det en skam att det får gå till så?!

När min make tog sig till akutmottagningen så bävade han. Han visste han skulle bli ifrågasatt. På beroendekliniken likadant!
Lelas skrev om sin erfarenhet för några veckor sen.
Är det inte förskräckligt?

Jag kan förstå att det tar udden från de anställda att behandla samma typ av elände hos människorna de möter dagligen men, är det inte det de är anställda att göra?

Jag har många arbetsuppgifter i mitt yrke, men sannerligen många upprepningar, gång på gång, men de ska levereras med samma entusiasm var gång. Om inte så får jag se mig om efter en annan sysselsättning.

AA verkar vara ensamma om att behandla alla med respekt och värdighet. Högaktningsvärt!

..tack för dina glada hejarop. Uppskattande läsning.

Vi är ju långt ifrån i hamn, jag och maken, men just nu njuter jag/vi av hans nyvunna nykterhet.
Vi berör inte alls det negativa som varit. Jag har god lust emellanåt men har bestämt mig för att låta bli.
Nästa mål är behandling, sen får vi se hur fortsättningen ser ut med allt.

Helvete?
Jo, så har det varit, eller är...jag velar varje gång jag skrivit här senaste veckan. Är jag fortfarande mitt i eller är den hemska tiden dåtid?
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det ligger till, allt kan ju vända på nolltid. Det är inget jag går och väntar på men jag känner hur skört allt är.

Det finns bara en anledning till att jag inte lämnat äktenskapet, min envisa(på gott och ont)personlighet. Jag har haft alla anledningar till att gå och inget har tvingat mig att vara kvar.
Jag är ingen barmhärtig samarit eller martyr men jag har omöjligt kunnat lämna honom i sjukdomen, det har inte funkat för mig att gå helt enkelt. Men, jag satte, som jag skrivit tidigare, en tidsbegränsning till sommaren 2013 som min absolut senaste gräns. Är han inte nykter till dess så drar jag!
En spekulation, men, jag tror inte jag hade orkat vara kvar om vi tillbringat all tid tillsammans, våra arbeten gör att vi reser mycket.

Det räcker inte för mig att ha en nykter make i framtiden. Äktenskapet ska fyllas med respekt och ärlighet och det återstår att se om det kommer uppnås. För det målet har jag ingen tidsplan. Först behandling, sen nya mål!

Lycka till i ditt nyktra år vill.sluta :)

en tröst i bedrövelsen att veta att man inte är ensam... det finns medsystrar (och bröder faktiskt)...
Vi följs åt - det finns en framtid! / mt

först och främst, du har inget att skämmas för. Vi här vet hur svårt det är att göra sig fri. Nu verkar du vara inställd på att ta dig loss om du hade nånstans att ta vägen. Jag skulle tro att du kan få hjälp med kontaktvägar via kvinnojouren - du är inte den första som sitter fast i ett ekonomiskt - och bostadsberoende. Det är inte många som har gott om pengar... Sök stöd hos din samtalsterapeut och på kvinnohuset. Soc finns också. Kram / mt

Jag har sorterat ut en del saker som är mina, tänker mycket på vad som är mitt respektive hans varje gång jag öppnar ett skåp, tar ett glas eller en tallrik osv.

Och precis som du skriver: alla saker man blir kallad, får skäll för osv. Min sambo dricker inte längre, men fy fan vilket svin han är.

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

Utan att komma med diverse pekpinnar eller liknande, hur kunde det gå så långt?
Var det värt det, självklart måste det vara det.
En medberoende har det nog ofta mycket värre än själva alkolisten.
Tycker verkligt synd om dig, och denna fina uppsyn som du trots allt besitter.
heder åt dig, du är guld värd!
Hoppas verkligen att din kära make någon gång kommer se och uppskatta ALLT du gjort!
Du så bäst, för honom!
//a

...förstår dig...vill bara tillägga att vägen hit har varit lång.

När jag träffade min man så dröjde det inte lång tid innan han berättade att han är alkoholist.
Gud vet hur många frikort han ar gett sig själv genom att han haft insikten. Gjort och gör mig galen!
Han har använt sin alkoholismtitel till att ge sig själv större spelrum. Någon som kan känna igen sig?

Just dessa friheter har varit/är svåra som tusan att slå hål på. Han berättar öppet och förståndigt för alla att han är alkis.
Plötsigt har dörrar öppnat sig och han har, gentemot mig och på arbetsplatser, tagit ut svängarna. Han har sällan låtit bli gå till arbeten, sällan kommit sent, i princip aldrig varit sjukskriven. Alltid skött sina uppgifter. När fyllan gett odörer har medarbetare/arbetsgivare bedömt hur mycket han kan ha druckit...ibland haft samtal...han förnekar aldrig! Några gånger druckit på jobb och blivit hemskickad men alltid varit där morgonen efter, skött uppgifter hemifrån och fått dem han har under sig att göra det han chefat dem till att göra. Allt verkar ha flutit så hela hans liv! Insikt jag fått sista året...

För en dryg månad sen blev han uppsagd! Tack o lov! Han hade tänjt gränsen för långt! Jag har gått och väntat på detta och hoppades det skulle ske innan han utsatte sitt liv. Så långt hade det skridit! Leva eller dö!
Det kunde gått vilken väg som helst, mot en förbättring eller ner i jordegrav.

De senaste dygnen har jag känt en större oro men så länge vi är tillsammans och det finns sysselsättning som intresserar honom så verkar han hålla sig på den friska sidan. Jag är inte på något sätt någon lektant, han gör det han vill medans jag jobbar och det har hittills gått bra. För var dag blir han gladare men samtidigt rycker det i de destruktiva mönstrena som tagit större och större plats i hans kropp. Otäckt hur ett missbruk helt kan ta över en frisk människas sans och förstånd...

Jag önskar dig allt gott jag kan ge i din kamp.
Missbruk är ett gissel och vi vid sidan om kan inte göra någonting så länge missbrukaren väljer vara kvar i dess grepp!

att börja sortera ut dina personliga (jul)saker kan var en konkret handling som för dig och processen framåt. Jag tror dessvärre inte du når honom varken med förnuft eller genom att söka medkänsla. Ert nuvarande mönster har pågått länge och är antagligen ganska starkt befäst. I och med att du skrivit här och på det sättet dokumenterat dina tankar och försök under snart ett år så vet du att du gjort vad du kan och förmår, det kan vara bra för dig att ha att gå tillbaka till. Nu skriver jag som om du redan lämnat - kanske jag läser mellan raderna att du är på väg nu. Missbruk, och än mer missbruk förankrat i en missbrukarkultur är en mycket mäktig motståndare. Kram, kram / mt

Ja, hur har jag det...? Den dåliga sömnen och alla funderingar är tillbaka. Kanske jobbar hjärnan på högvarv för att det nu blivit 2013 och det är dags för förändring....
Jag känner mig väldigt tilltuffsad efter julhelgen och veckan därefter, alla saker jag kallats och fått höra att jag är. Allt detta för att jag påpekat att jag ville ha en vit jul och att jag önskade att han ville vara med oss på olika aktiviteter.
Igår åkte jag och barnen slalom. Igår kväll påpekade sambon att vi minsann hade alla dagar uppbokade att det typ inte fanns plats för det han vill göra.... Han påpekade att han inte vill åka slalom, åka skridskor, bada osv..... Nej men dina barn tycker om det och de vill att du följer med och åtminstone tittar på dem ibland. Han är så gott som aldrig med. Det är jag som lärt de åka skridskor, simma och åka skidor. Till saken hör att vi gärna följer honom på tex skotertur när han väl kommer med förslaget. Jag undrar vad han egentligen vill och vad han vill göra. Jag var så nära att ta fram min bitterhet och säga; "du kan inte följa med och titta på barnen och vara med på ditt sätt...istället väljer du att supa i 5 dagar- det är viktigare".... Jag sade det inte men tänkte det.
Jag lever som ensamstående....fast ändå inte. Jag ser ju hur sjukt det är.
Jag försökte på nyårsaftonen när det "bara" druckits 3 öl att få lite medkänsla för att han behandlat mig illa under julen och kanske en gnutta förståelse för att jag är ledsen....men inte, det enda han sade var att jag hittar på allt, att det jag påstår är osant..... Var finns hans känslor- har han några överhuvudtaget?
Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne....
Kram