Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag tror stenhårt på att hitta glädjen i det som är ett normalt liv utan alkohol - de som inte dricker klarar ju trots allt av att vara lyckliga ;-)

Tack för att du tittade in till mej, det gjorde mej glad!

Åh, vad härligt, Sorgsen! :-)

Gott nytt år till dig/er också - det verkar ju ha goda möjligheter att bli riktigt gott!

/H.

..hela tiden..

Just nu står mannen och nynnar i duschen...han är som förbytt...jag njuter och samlar på hög :)

Gott Nytt År på Er alla kloka

...önska dig ett gott nytt år!
Jag, liksom flera medberoende, har fått mycket tilldelat genom att här kunna läsa om missbruket från olika håll. Det har gett mig ett långt vidare perspektiv och större förståelse.
Jag vill ju tro att relationen har någon del, det räcker med ett litet litet stycke, som behandladlas " heligt", som ett bevis och bekräftelse på att vi-et är/var viktigt.
Men inte, alkoholen tar över allt! Jag har försökt rannsaka, tänka igenom, men jag kan inte hitta någonting som mannen inte använt negativt mot mig i missbrukets olika stadier.
Jag litar inte på vändningen han har gjort nu men jag vilar mot att han ska in på behandling. Vi njuter varandra sen en vecka. Han har överlevt och vårt äktenskap har räddats, i alla fall för tillfället.

Men...jag höll på att bli tokig över alla "frikort" han hade/tog sig! Jag kunde inte prata med honom om någonting, aldrig få fram varken positiva eller negativa input om allt och inget i hans misär. Jag/vi-et fick ingen plats, allt cirkulerade runt hans varande/mående, antingen torrfull-dyngrak-abstinens-sugen...., ett ekorrhjul som aldrig stannade så vi kunde föra ett vettigt samtal! Frustrationen gjorde mig till världens ensammaste, jag trodde inte min kropp kunde innehålla så många tårar...

Något jag ofta tagit till:
om man börjar träna regelbundet så ser och märker man en tydlig förändring efter ca 3 månader.
Att bryta ett invant kostmönster tar 3 år! Alltså innan det nya mönstret är "normalt" i hjärnan.

Utan att veta så tror jag att det är tiden, 3 år, vi båda behöver för att bli av med våra missbruk- maken alkoholismen, jag- medberoendet.

Förlåt svamlet i din tråd, vet inte om det är något du kan relatera till. Tror orden skapades utiifrån din önskan om alkoholistens stadier...
Kram på dig

Se det som din nya chans, att få börja på ett nytt oskrivet blad.
Bladet är år 2013
/A

Bitten Jonssons föreläsning om Addiction "Bli fri från ditt sockerberoende". Precis som med kokosnöten hörde jag nyligen i ett helt annat sammanhang en föreläsning om drivkrafter och att de sitter så djupt inom oss att vi saknar språk för att uttrycka oss om dem... jag fick direkt koppling till det här som Bitten pratar om.

Att förstå sammanhanget befriar inte missbrukaren från ansvar - men för mig har det gett en förklaring till vilken fruktansvärt stark motståndare missbruket är.

Här länken - lyssna! http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Åter till kastrullerna:) / mt

Var bara tvungen att läsa om dig, o jag tycker det är så härligt att läsa om
andras ärliga verklighet. Det där du skriver om att finna glädjen i att vara nykter ska jag ta till mig!

Hade precis skrivit ett långt inlägg, som sen försvann när jag skulle posta det. Orkar inte skriva om det, kanske senare.
Helt kort vill jag bara säga att jag hittat svaret på frågan.
Är vi bra för varandra? NEJ

Det blir till att börja om mitt liv igen....

Miss K

att en viktig pusselbit för mig var kunskapen (minns inte källan och tillförlitligheten men tog det till mig) att den del av hjärnan som "vill ha" saknar språk och därmed inte är mottaglig förnuftiga resonemang. Jfr som lelas beskriver smygsnaskandet ovan. Kanske det var i Bitten Jonssons föreläsning det presenterades så belysande.
Har du läst boken Bli fri från ditt medberoende? Rekommenderar den - det som står där verkar självklart men är viktigt för oss medberoende. Kram / mt

Hej!
Vad trist med terapeuten! Kanske kan hon "skicka dig vidare" till någon hon vet är bra?

Även om jag, som ni ju vet, finns på anhörigsidan av alkoholismmyntet, så har jag ju också lärt mig en del om hur en alkoholist tänker. Jag håller med mt om att mötet med alkoholisterna, både här på forumet och i samband med makens (och min) behandling, har varit väldigt lärorikt.

Det som jag tror att vi anhöriga behöver förstå är att flaskan kommer först. Allt som sker och allt som sägs runt en aktiv alkoholist måste först passera genom ett filter av "när kan jag dricka nästa gång?" och "hur kan jag rättfärdiga mitt drickande?".

Vi vill ju naturligtvis att vi själva skall komma i första hand, men vi gör inte det. Och det är säkert ofta så att alkoholisten också skulle vilja ha sina prioriteringar i en annan ordning, men beroendet funkar inte så. Det är ju dessutom just det som orsakar de svåra skuldkänslorna... att man inte förmår sätta sin familj framför flaskan.

Jag själv har haft hjälp av att tänka "Det jag säger nu, hur tas det emot av någon som bara har flaskan för ögonen, och som kommer hitta minsta tänkbara kryphål...?" och det är då jag inser att till exempel en diskussion om mängd alkohol eller promillehalt är dömd att misslyckas.

En annan insikt var hur lika vi är, beroende och medberoende, i våra relationer till varandra. Vi gör samma saker, även om vi har olika motiv med det. Som ett exempel: Fundera på effekterna av att säga "jag skall aldrig dricka igen" och sedan ändå göra det, och att säga "dricker du igen så går jag" och sedan ändå stanna.

Ytterligare en insikt är hur jag (ni också?) tänker kring socker. Händer det att ni gömmer godis hemma? Att ni smygäter ur Alladin-asken när ingen ser? Att ni rättfärdigar den där tårtbiten med att det är solsken ute, eller för all del att det ösregnar och ni behöver piggas upp? Vet ni att ni skulle må bra av att gå ner några kilo, men skämtar om att godiset är nyttigt eftersom det innehåller (pyttesmå, men dock) jordgubbsbitar? Har ni försökt bryta ett sådant här mönster, men misslyckats, och därför fått skuldkänslor? Jaha... och hur botar ni de skuldkänslorna? Med mer socker?

Nåväl... där har du några tankar om konsten att förstå sig på en alkoholist, Framtidsdrömmar. Inte är det enkelt, men det går.

Kram!
/H.

Ja, kokosnöten var inte så dum... Den fastnade direkt i mitt huvud också. I sammanhanget jag hörde berättelsen så handlade det om pengar och materiella tillgångar (lite som det där med att om du äger mer än fem prylar så är det tingen som äger dig, eller hur det nu är). Men jag kopplade det direkt till beroende/medberoende. Att alkoholistens kokosnöt är flaskan är ju ganska tydligt, men för oss anhöriga blir det lite mer komplext... vilka är våra nötter? Hm... Det tål att funderas på.

Hur som, framtidstjejen, gott nytt år till dig också! Kram!
/H.

Till min forumsyster med klös!
Även du och alla andra i den här delen får 365 nya fräscha, lyckliga dagar insatta på era konton ;-D
Även om saker känns motiga, så har själva livet inte stannat..

kram /trollis

skrev Mammy Blue - jag klistrar in för jag kan inte säga det bättre:

"anhöriga har ett h-e

med oss alkisar. Jag läser mycket på anhörigdelen på forumet och känner igen mej som den som orsakar problem.

Man blir som beroende som en blind och döv, med bara ett mål i sikte: nästa möjlighet till att bli full. Enda sättet att kunna fullfölja den missionen är att hänsynslöst skyffla undan allt och alla som står i vägen. Den lille jäveln på axeln är ens husgud, hans ord är lag...

Som någon skrev så är likheten med orientering slående - man springer runt med karta och kompass för att navigera sej runt hindren anhöriga, jobb, för att snabbast möjligt komma till nästa kontroll, nästa fylla...

Stackars anhöriga..."

Jag (mt) har lärt mig mycket genom att läsa på missbrukardelen av forumet. Det här inlägget är ett av kortaste och rakaste budskapen. Allt gott, vi följs åt! Kram / mt

här på dina nödrop flygcert. Jag skriver nödrop för så uppfattar jag dina inlägg och tydligen flera med mig.

Det känns för mig som att du når fram till oss, rakt in - men vi når (ännu) inte fram till dig. Och det är antagligen helt i sin ordning - vi kan dela och återge vad vi läser, tänker och känner... till och med ge råd - men det är du som måste handla och då måste det vara rätt för dig. Du måste komma till din egen gräns och själv ta ansvar för dina val.

Jag kan känna stor oro för dig och ert barn. Jag kan känna vanmakt. Skulle du vara innanför mitt handlingsområde skulle jag överväga att ringa socialtjänsten med tanke på barnet - jag skulle naturligtvis berätta för dig om min oro, att jag funderar över att kontakta soc och att det handlar om barnets rätt till en trygg tillvaro. Jag tröstar mig med att du har en samtalskontakt som du berättat för och att du varit i kontakt med kvinnojouren. De är vana att bedöma när man har ansvar att ingripa.

Vi vet så lite om dig och ditt liv fram till nuet. Det vi människor gör eller inte gör, förmår eller inte förmår, beror ju till en del på det som varit och vad vi lärt (mest omedvetet) av det. Det var nån som skrev att du (och din man) just i detta nu visar ert barn er modell för hur vuxna förhåller sig till varandra. Jag tror inte att du vill att er flicka ska gå in i ett liv som det du har nu. Jag tror inte att hennes far skulle önska att hon lär sig anpassa sig och kuvas! Jag tror att han, liksom du, önskar att hon blir en stark och självständig tjej som kan forma sitt liv på ett gott sätt!

Det är starka mönster du och ni har att bryta. Du kan bara ändra ditt och det är stort nog - både så att det kommer att kräva styrka av dig men också så att det ger stora möjligheter för framtiden!

Fortsätt skriva här och reda i dina tankar. Hoppas att mina allvarsord inte skrämmer dig - det är inte meningen. Jag vill ändå ge dig rak respons på vilka tankar och känslor som väcks i mig när du skriver - jag kan inte låta bli att ta mig själv och mina reaktioner på allvar.

Jag önskar dig och de du har omkring dig ett gott slut på det här året och ett Gott Nytt År 2013! / mt

Jag vill också önska dig ett gott nytt år. Tack för kokosnöten, den gav mig återigen nåt att tänka på.
Kram från Framtidsdrömmar

Ångest och magont kom som ett brev på posten under julhelgen, finns kvar ännu. Jag hade tills igår längtat till att få träffa min terapeut igen... Får dock igår reda på att hon är sjukskriven, jag hade verkligen behövt henne nu. Jag som äntligen hittat nån som hjälpte mig på rätt väg och som förstod mig. Hon erbjöd sig dock att vi kunde träffas över en fika iallafall för hon tänker på mig och bryr sig om mig. Jag vill ju inre belasta henne när hon själv har det jobbigt.
Min sambo drack sig full från sö-torsdag denna vecka, 5 kvällar nätter. Jag försökte prata med honom den 5:e kvällen då jag trodde att han var nykter, gick nog inget vidare, tror jag. Fick höra vilken tråkig människa jag är, hur elak, dum och kontrollerande jag är och hur krävande jag är...
Kan inte ni som vet åter berätta för mig hur man som alkoholist fungerar både i onyktert tillstånd, i tillnyktrande tillstånd och i nyktert tillstånd. Han klagar hela tiden på att jag trycker ner honom och ställer krav på honom, jag vill ju bara ha en fungerande familj där man tar lika mycket ansvar för hem och barn.
Jag är åter i tankarna att jag är livrädd!!! för att lämna mina barn, att bara få ha dem i ibland. Hur ska han kunna ta hand om de om jag lämnar honom när han nu skiter i om han är nykter eller ej i deras närvaro och inte prioriterar dem på deras jullov istället för att ligga full eller bakfull utan ork hemma när vi är ute och aktiverar oss.
Ja, Mulletant...vad är det inte JAG fattar....?? Jag har tänkt på det du skrev, du har så rätt så rätt.

inför årsskiftet.
Hoppas mellandagarna varit fina med friluftsaktiviteter, hög luft och god samvaro.
Hoppas att du under 2013 ska hitta kraften att ta greppet om ditt liv och förverkliga dina Framtidsdrömmar!
Kram, kram - gott slut på detta året och Gott Nytt År! / mt

läser. Magkänslan är helt säkert rätt... låter så klokt att du tiger om detta som ni båda ändå vet.
Du skriver att processen för dig hade startat innan du började skriva här - exakt så var det för mig också. Jag hade läst ett tag men inte skrivit och min process var långt kommen.

Jag skrev här från hans första nyktra tid och har skrivit utan avbrott. Min riktning har känts klar hela tiden - även under de korta återfall han haft.

Också tanken om att samla positiva upplevelser att luta sig emot känns bekant. Och klok.

Följer dig och er i tanken och hoppas att det håller... Kram på dig i snöslasket! / mt

...så lycklig!

Ytterligare ett dygn utan alkohol!
Inget vi pratar om, magkänslan säger mig att hans kamp är stor nog utan extra ord.
Vi bara mår nu, en dag efter den andra...
Jag är så stolt över honom!

Kram på Er i vinterkylan!

Apropå böner...

Gud, ge mig
SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan och
FÖRSTÅND att inse skillnaden.
Amen.

Vad är det du inte kan förändra, flygcert? Vad är det du kan förändra? Ser du skillnaden?

Kram!
/H.

...alla härliga kommentarer...
Jo, jag känner mig starkare, säkrare på vad jag gör och säger mot maken.
Han är med på min jobbresa nu, nykter, gladare för var dag, lite rastlös emellanåt men hittills ingen alkohol.
Igår rörde det runt i maggropen då han var ensam många timmar, likadant nu, men jag kan bara hoppas att han bara kommer sprida doft av gott rakvatten när vi ses igen om några timmar.

Processen för mig hade startat innan jag började skriva här. En smal oupptrampad stig som nu känns som en landningsbana för superjets!
Allt raserade för maken efter en tid jag aldrig mer vill uppleva.
Nu väntar behandling och jag ber till gud att han håller sig fräsch till det blir dags för inskrivning.

Ibland slinker det ut dubbelbottnade fraser ur hans mun men jag tror han är medveten om dem så jag kommenterar inte alltid.

Nu samlar jag positiva upplevelser, vill helst ha ett berg att vila mot om/när motgångarna återkommer. De där som måste se annorlunda ut och vara riktade mot framtiden. Om det destruktiva missbrukandet återvänder går jag! Utan att vända om! Aldrig mer!

Kram på er alla därute!

Tack för att ni finns!

...inte dum...kanske mer eftertänksam och vill göra "rätt", det är för mig fullständigt normalt.
Min erfarenhet är att inget ändras av sig själv, smått kanske, men en stor förändring måste drivas, motvilligt eller ej.
Jag möttes inte av glada tillrop, inte i uppbrottet och inte senare, men jag har kvittot i handen nu. Det gick bra, jag har ett bra-utvecklande-kreativt arbete och barnen mår bra.
Din fråga över hur jag orkade:
Ja du, det gjorde jag nog inte egentligen och jag kunde omöjligt förutse allt som skulle inträffa, men generellt kan man aldrig få andra att förstå hur saker hänger ihop på samma sätt som man själv. Allt smälter ju samman med var persons erfarenhet och personlighet. Många vill inte förstå, kan inte eller bör inte, alla måste inte veta heller. Jag valde vilka jag ville skulle veta, jag orkade inte konfronteras med allt överallt. Jag hade frizoner där min historia inte fanns, det hjälpte mig komma vidare!

Du har börjat din/er väg genom att ifrågasätta, det ser jag som ett sundhetstecken.
Förändringen är på väg genom dig...rädsla är normalt när man står inför något okänt...men, det finns vägar ut ur återvändsgränder, man får stångas en aning men det går. En sak i taget...skynda långsamt men ta långa raska steg om hoten är nära!

Hjälpen finns där för dig och ingen skulle ifrågasätta eller värdera behovet. Det är högst personligt var var och en har sin gräns!

Jag vill inte värdera andras råd. Jag vet bara att flykt är för mig generellt inte någon lösning men är ibland nödvändig. Problemet kvarstår dock, kommer ikapp och måste hanteras! Däremot kan man kanske enklare hitta lösningar om man gör ett sidbyte...

känner jag igen, fast riktigt så illa har det väl inte blivit här tack och lov. Det är JAG som varit tjurig och elak.

Man blir sån när någon står i vägen för flaskan...

Kramar!!

Tack, tekla!

Gott nytt år till dig också!

Kram!
/H.

hälsning och stor kram tillbaka till dig!
Det är så rätt och sant att mannen min återtagit sitt liv. Vi har det så bra nu.
Det finns hopp!
Önskar dig gott slut på 2012 och ett riktigt Gott Nytt År 2013!
Kram / mt