Senaste kommentarerna i forumet

Hej Lelas!

Vill bara skriva några rader till dej och önska dej ett Gott Nytt År!
Jag vill också tacka för all respons du ger mig och det känns skönt, även om det också är jobbigt.

Kram från tekla.

Ja Miss K, det är det det handlar om, att hoppas och se fram emot något som sedan blir något helt annat. Det är så svårt att acceptera att jag inte har kontroll över min omgivning, att jag inte är världshärskare, tankeläsare, norna...:)

Känner ingen jättestress över nyår, att hunden blir orolig av alla ljud är en anledning nog att stanna hemma.

Miss K, om du vet med dig att han är instabil så kanske du ska göra upp en "back up-plan", så du vet hur du ska agera om något knasar för att det inte ska bli så svårt för dig?

Kram

Att du är dum, att du inte förstår vad man säger till dig?
-MEN FÖR FAAAAN, DRA DÄRIFRÅN NU!!!!

Ta ungern/prinsessan med dig, packa inget bara dra. Det kommer bli ditt livs BÄSTA val du någonsin gjort.

Sluta vela nu, DU är inte knäpp eller elak.
Men du agerar som en djävla sengångare.
Stick, så fort du läst detta bara dra!

Konsekvenserna blir lättlösta bara du kommer därifrån.

-MEN STICK DÄRIFRÅN, SE DET SOM DITT AVSLUT PÅ ETT DESTRUKTIVT FÖRHÅLLANDE.
FÖR DET ÄR DET, DET KAN JAG SOM UTOMSTÅENDE INTYGA ATT DET ÄR.

-RÄDDA DIG OCH DITT BARN, BARA F L Y ! ! !

FÅ ARSLET UR VAGNEN OCH DRA, FINNS INGA MEN GÖR DET NU!!!!

SÄG INGET DET BLIR BRA, MEN DRA NU!!!
/A

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K

Hej Markatta!
Jag förstår hur du känner dig. Har också kännt denna skam över att vara ensam under helger.

Jag har t.o.m. planerat att fira nyår med min "för tillfället särbo" för att slippa vara ensam. Han är instabil och jag har ingen aning om hur det kommer att gå med alkoholen.

Så jobbigt när man har hoppats och sett fram emot något som sen blir något helt annat. Hoppas du ändå får ett bra nyår!

Kramar
Miss K

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

är en katastrof för många, ensamma eller ensamma i en familj. Jag kan bara känna med dig nu och skicka en tröstande kram !

Hej!
Nej men, gumman, vad jobbigt!

Skickar en kram genom sajberrymden!
/H.

Har varit internetlös/internetbefriad ett tag så har inte kunnat skriva här på ett tag. Har en känsla av att behöva skriva utan att veta vad. Jag har nog aldrig känt mig så här ensam.

Då min familj bor långt bort och jag skulle jobba på juldagen så hade jag och exet bestämt att fira jul tillsammans med hans familj. Jag såg verkligen fram emot julen, den första vita julen på länge. Jag hade fixat julklappar och köpt och förberett en massa julmat att ta med. Jag och exet hade haft många mysiga kvällar med alkoholfri glögg, julbak och pepparkakshusbygge.

Två dagar före julafton. Exet på julfest. Dricker vin till maten. Bråk.

Han säger att förra gången han gjorde alkoholprofilen så sa den att hans alkoholvanor var skadliga, men den senaste gången han gjorde den så sa den att han drack "normalt", helt oförstående att jag inte vill träffa honom nu. Fan.

Jag kastade pepparkakshuset i soporna, äcklades av all mat jag hade förberett som stod i kylen, levde under julen på ostmackor och ett maniskt tittande på The Real Housewives of Beverly Hills. När min familj ringde för att önska god jul så ljög jag, "jo, vi har det jättebra, jarå, jättemycket mat, måste sluta för nu ska vi spela sällskapsspel..."

Jag har firat jul själv tidigare men då har det varit för att jag valt det, valt ensamheten, men när den är påtvingad så gör den för jävla ont.

Jag önskar så mycket att jag inte hade litat på honom, eller åtminstone inte räknat med honom under jul och nyår. Nyår är ju inte lika familjebundet så visst skulle jag hinna höra med vänner om planer inför nyår men just nu har jag ingen lust att umgås med någon kring alkohol. Alla dricker ju.

Det känns skamligt att berätta för någon att jag mår dåligt och att jag var ensam under julen, "fy skam, för ingen ville ha 'na" liksom.

Kram

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

Du har vuxit ngt oerhört på denna korta period.
Hoppas du känner det.
Ang olyckor i trafiken?
När jag var 21 var jag med om en trafikolycka som resulteradei 9 veckor i respirator, jag låg i koma.
Man blir oerhört tacksam och glad över livet.
Glad att jag hittade hit, dumt att supa bort det man har.
Kramar!
/A

Hej igen! Jag skrev precis en liten grej i min egen tråd, men jag vill försäkra mig om att du, flygcert, läser den... så jag klipper in den här också:

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Kram, vännen! Jag önskar att du kunde släppa din kokosnöt och röra dig mot friheten!
/H.

Framtidsvännen: tack själv. Vi hjälps åt. :-)

Precis som mt skriver om i sin tråd så funderar jag mycket på det jag läser om här på forumet just nu, framför allt det som flygcert skriver i sin tråd. Hon har det så ofattbart svårt och ändå kan/vill/vågar/förmår hon inte ta steget att ta sig därifrån. Varför?

Det påminner mig om en berättelse jag fick höra häromdagen (med reservation för faktafel om aporna och nötterna!):

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Frågan blir ju vad det är vi klamrar oss fast vid så hårt att vi går mot undergången utan att se det. Drömmen om ett lyckligt familjeliv? Drömmen om en nykter livskamrat?

Kram, alla ni som kämpar och klamrar er fast vid er kokosnöt. Tänk om ni vågade släppa den...
/H.

Flygcert, läs vad ALLA berättar och förklarar för dig!
Nu är det bara du som kan göra nästa steg.
Det kommer bli BÄTTRE , tycker så synd om dig vännen. Kramar och lycka till!
/A

Vilken härlig läsning, Sorgsen! :-)
Jag blir glad av att märka hur du blir starkare och starkare. Och precis som du själv skrev häromdagen, så har du ju "bara" funnits här i någon månad. Vad månde bliva med tiden? ;-)

När jag var 23 dog en jämnårig vän i en bilolycka. Hon skulle ha fyllt 35 idag. Jag tänker inte på henne varje dag längre, det slutade jag med för flera år sedan. Men, ganska ofta fortfarande. Tänk vilka konsekvenser en olycka får... för många människor och under väldigt lång tid.

Var rädd om dig!
/H.

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

tillbaka! / mt

...för att du läst, mulletant.

Detta forum märker jag fyller en långt vidare funktion än jag/någon kan ana.
Ytligt/djupt/innerligt/egoistiskt...allt ryms och blir en enda stor, varm gemenskap i ensamheten.
Innerst inne är vi ju helt ensamma med våra tankar.
Tankar som leder till beslut.
Beslut som leder till handling.
Underbart få vara delaktig från sitt eget hörn, välja kravlöst på vilket sätt.

Min resa här har redan gjort mig till en rikare människa. Härlig känsla!
Tack alla därute! Ni är betydelsefulla!

Gott med kaffe!

Nyårslöfte!
Jo, nu ska jag tillbaka till mina träningspass som försakats år 2012! Det ska bli så skönt att ta tillbaka den där timmen om dagen. Bara min alldeles egna!

Kram kram

för ditt bidrag i flygcert´s tråd. Jag tappar nästan andan av att läsa. Hoppas innerligt att olika former av stöd och input från olika håll kan bidra till den inre kraftsamling som måste till.
Årets största musikupplevelse för min del är Laleh när hon sjöng i Oslo http://www.youtube.com/watch?v=p4lxTFT17TI / mt

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

...har kommit till mig sista veckan helt utan planöverläggning eller strid mellan hjärtat och hjärnan!

Vi finns nu i en opersonlig bostad, jag och mannen. Här ska vi vistas några veckor tilsammans.
Det är ruggigt och kallt ute, snö och kraftig blåst!
En motgång mötte oss innanför dörren.
Ingen värme i ett av de båda rummen, vardagsrummet är iskallt och elementet strular! Ingen hjälp att få på stört!
Paniken börjar koka under hans hud, han försöker tygla sig och gör det ok.
Jag börjar lyfta bort fronten, kollar runt, lite gamla kablar, rören stekheta, systemet är igång...ja, ni vet, lite vardagslogik.
Han hade redan börjat ge upp, slängde ur sig något halvsurt mot mig, som om jag vore totalt j--la urdum. Det är mycket möjligt men jag högg tillbaka direkt?!

Jag sa, rakt, kort och tydligt hur jag jämförde de båda värmekällorna. Tillade att det framförde jag utan hårda ord och ilska! Han blev tyst och gick undan!
Ingen alkohol finns att ta till ;)

Senare liknande när det gällde mat. Vi gick ut i ovädret, motbjudande men det var nödvändigt, vi skulle äta och få med lite nödvändig, bla jobbsaker till mig.
Han är trött efter resan, men det är jag också, vardagsmat man som måste stå över utan sprit! Förmodligen prioriterade jag inte göromålen som han 'trodde' så när vi skulle äta var han 'inte hungrig', betedde sig som ett tjurigt barn. Jag hade fått i mig under resans gång, så för mig var det ok.
Jag säger:
Under denna resan får du tala om när det är ' rätt tid' för måltid, och annat vardagligt, så vi undviker irritation. Lätt som en plätt! Han blev irriterad och kröp direkt i säng utan ett ord! Igen ingen sprit att tillgå!

Innan resan, vid packning och plock, hade jag föreslagit att han kan koncentrera sig på sin packning och jag tar plocket i lägenheten. När jag tankade hade han börjat plocka och var irriterad! Jag sa, detta gör du för att du valde det, jag erbjöd mig plocka bla efter sonen som bott där. ( helt ok, mindre ok att lägenheten är tråkig pga hans brist på överblick i alkoholruset, han vet ju det och därför förstår jag att han innerst inne skäms)
Före jul kändes det viktigast få bort honom därifrån! Det var nödvändigt och slutade ju underbart i oasen!

(Sonen pratade mycket med mig dagarna före jul (saker maken gör ute på fyllan, sårande saker för mig-men det är ju mitt problem som jag måste smälta och väga in i framtiden) och han var störtsäker på att hans far inte skulle överleva ensam i lägenheten över julen. Jag kände detsamma och förstod att hans mamma också var lika orolig. Hon har tackat mig för att jag fick med honom först till henne och sen till oasen.)

Flera såna småsaker har poppat upp för bagateller och jag hugger tillbaka direkt och han ryggar. Tror han till och med uppskattar det?! Han verkar behöva 'tryggheten' i att jag säger ifrån nu. I vår gemensamma bostad är det svårare, där är han "kejsaren iklädd alkoholhölje". Där bor missbrukaren och jag är ett orosmoment som drar in som ett oväder i hans snedvridna verklighet!

Detta blir en resa som kommer stå mellan vår relations två världar.

Ett avsked till det gamla livet!
En början på det nya livet!

Det nya livet har jag ingen aning om hur det kommer te sig just ju.

Jag har en önskan, en vilja, en kärlek och kan bara hoppas att mannen känner likadant mot mig och att dragningskraften mot den destruktiva alkoholen försvagas successivt!

Tack för ordet!

Var rädda om er därute! Vi lever bara en gång! Har en släkting som just omkommit, 22 år, i en bilolycka. Som sången i radiokanalerna..." But some, some die young...you better hold on..."