Senaste kommentarerna i forumet

Smärta, sorg, ilska, jaa...
Allt är kaos. Kaos och kris och ångest och katastrof.

Min sambo måste ha någon personlighetsstörning, det kan inte vara alkohol som gjort allt detta. Allt jag blivit kallad, hotad med, fått utstå, allt pga att jag inte stoppat det redan från början. Total förnedring och total känsla av misslyckande.

Vi kan inte ens kommunicera: han tycker fortfarande bara att allt är mitt fel, att det är jag som får honom att kalla mig saker, att det är mitt beteende som gör att han får säga vad som faller honom in, och han tar inte på sig någonting - det är alltid mitt beteende som gör att han gör som han gör... Nej, denna lkoholistne vet itne vad han gjort, det är den personlighetsstörde som förnekar allt.

Och nu har han lämnat mig och flickan igen, för alltid hoppas jag... Men det är väl en tidsfråga innnan han komemr itllbaka och säger att jag ska ut. Ge mig styrka, ge mig ork.

Nej, det är inte lätt att veta hur...

Hur ser det ut nu? Har du någon samtalskontakt? Annars är det nog det första steget du behöver ta. Vänd dig till vårdcentralens kurator, till kommunens familje-/beroendeenhet, till kyrkan (till någon diakon, det kan finnas specialiserade sådana) eller någonstans där du känner dig trygg och välkommen.

Börja med att säga: Jag är anhörig till en alkoholist och jag har just sparkat ut honom ur mitt liv. Sedan kommer det att lösa sig. Mer än så behöver du inte förbereda dig, utan lämna resten till den du samtalar med.

Sedan tror jag också på att göra saker som får dig att slappna av. Umgås med vänner som ger dig lugn och trygghet. Boka in dig på en ansiktsbehandling eller en massage någonstans. Köp nya kläder. Tillåt dig själv att må bra och att satsa på dig själv.

Var rädd om dig!
/H.

...finns mannen, nykter, i oasen. Miljöombytet har förändrat hela honom. Här finns inga pubar, systembolag att slinka in på. Inga butiker om hörnet med 3,5or. Sprit i skåpen, ja, men vi umgås aldrig över ett glas vin i vår familj, har aldrig gjort mer än när vi har gäster och kanske en whisky men ingen regelbundenhet. Mannen har aldrig rört flaskorna här, de få som finns.

Julsnapsen kommer komma fram och jag är lite orolig över hur han kommer tackla julaftonen där släkten kommer erbjuda även honom. Blir dock aldrig några mängder så jag får ta det som det kommer. Det är min plan nu.

Han är varm, go, omtänksam sen två dagar. Nykter och gillar prata med folket och familjen som kommer och går....han är som en annan person, eller den personen jag älskar..Hur sjutton är detta möjligt???

Mot mig har han ett par gånger fått fram det kalla, irriterade, som om det blivit så invant för honom, men han märker det själv och ryggar tillbaka. Jag väljer naturligtvis gå undan eller låta bli kommentera. Särskilt eftersom jag märker att han själv märker och ändrar tonläge och ord.
Hela den andra bostaden är full av negativa kommentarer, som om de sitter fast i väggarna, i oasen är det omvänt. Han vaknar utvilad, sover gott, kollar naturen, umgås, berättar och är glad och positiv...sagolikt!!!

Nu är vi inne på tredje gemensamma dygnet och det blir bara mer och mer normalt...som sagt två liv parallellt och här tillhör mannen det positiva. Jag hade inga förväntningar, bara förhoppningar att det skulle kunna bli så. Han har bara varit omöjlig få med till vårt andningshål sista veckorna. Nu andas han också frisk luft och har friska tankar. Hoppas detta håller i sig tills han hamnar på behandlingshemmet. Inbillar mig han får ut mer av första veckorna där om kroppen slipper koncentrera sig på abstinens. Ingen diagnos utan min alldeles eget ihopsnickrade logik. Den där logiken som inte finns men den som håller mitt hopp igång. :)

God Jul på Er alla kloka människor

...dina ord om att alkoholisten inte haft baktankar med vår relation har hjälpt mig så mycket de senaste dygnen. Jag har haft så svårt att ta in de få, korta, positiva stunderna jag fått av honom sista halvåret.

Tack för all hjälp i mitt kaos...

Önskar dig allt gott över helgerna.

Tack Lelas!

Ska försöka tänka på mig själv, men vet inte riktigt hur.

Hej Miss K!

Bra jobbat! Vilken styrka jag ser i det du skriver nu! Härligt!

"Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? " undrar du. Mitt svar: Ja.

Men, jag tror att det är viktigt att du ser till att få bra hjälp själv också nu - oavsett vad som händer med "din" alkoholist. Du behöver stöd för att din återhämtning skall bli så bra som möjligt. Glöm inte bort dig själv i allt detta!

Kram!
/H.

Jag har slängt ut honom nu... Efter att snällt be honom flytta, ringt polisen och försökt leta efter hotell till honom kom han/vi på att jag ju kunde skjutsa honom till puben. Gjorde detta igår. Med sig fick han en väska med grejor.

Känner mig hemsk nu, tänk om han irrar omkring på gatorna i jul. Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre.
Mitt försvar är: 1. Min dotter måste känna sig lugn när hon är hemma hos mig någon enstaka gång om året. 2. Han måste få en iskall dusch så han reagerar. 3.Det finns faktiskt hotell att ta in på alternativt söka sig till avgiftning.

Han var villig till att sluta och ringde själv socialen. Detta varade några timmar, sen dess har han inte visat några tecken till att vilja sluta. Tyvärr fick vi inte tag på rätt person förrän efter 3-4 dagar... Nu gäller det att han blir uppringd och att han svarar att han vill ha hjälp. Kan tyvärr inte tro honom längre när han vill göra ett sista försök =avgiftning hemma och säger att han ska "uppföra sig". Han har också börjat bli aggressiv när han dricker och har uppfört sig konstigt inför sina barn. Det är inte rätt att jag ska vara rädd i mitt eget hem!

Han är hos en kompis nu. Är rädd att nästa steg är att komma hit och bulta på dörren alt. att fly utomlands igen.

Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? Kom gärna med åsikter.

Miss K

har pratat med en man som känt han länge... ja höll på att tappa hakan... mannen ja träffat är en renodlad mytoman och alkholist!!!!

det va situationer han berättat om som va helt sjuka.. det stämmer också med va jag erfarat när det gäller han...

jag vill ALDRIG bli ihop med den där mannen...
han kan hålla på med andra o finnas i gänget som han gör... mig får han aldrig, fy fan va sjuk kille

låter hemskt att acceptera så mycket att alla känslor dött....
tror ändå att nollkontakt är det bästa

kram kämpa på

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Du har helt rätt: stå på dig!! Känner du att du älskar honom så har du inget att förlora: som det varit kan ni inte leva och står du på dig så kan ni ju ha en chans!!

Jag önskar att jag ahde stått på mig så starkt (förstått hur allvarligt det var) tidigare så hade vi kanske också haft en chans, nu känns det som jag accepterat så mycket att mina känslor dött.

Kram

håller med ja möjliggör hans beteende å länge jag fortsätter att släppa in honom eller se till att skälla på honom.. det blir som att jag tar ansvaret... han sa en gång men säg åt mig då?????? tänkte då men va fan han kan väl tänka själv??? jag tar ju hans beteende eftersom jag tatt tillbaka han ändå

nu inser ja så här efter att nej han tar inte sitt ansvar alls....
bara nu de här dagarna har han vart ledig igen, inget alls har han ansträngt sig, han har ju själv sagt han vill o älskar.. det rimmar så dåligt att ja skäms över han sätt... men ja ska inget säga, o NEJ!! kan inte göra nåt heller... tycker det är skrämmande hur man som en person göra så där....

det är stor skillnad på hur jag är nu mot han... ha har inte fått komma hit, han får inga jag älskar dig sms.. jag mår skit dåligt och är hur ledsen som helst men tror på en senare förändring... ja veet att det går och bryta

kram från en kämpe

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

...en sak till....
Även om mannen väljer leva nyktert och klarar det så blir min nästa önskan att han måste visa mig respekt. Förhoppningsvis visar sig det beteendet aldrig mer...ett orimligt hopp kanske men mitt nuvarande hopp i eländet.
Om det visar sig att orsaken till hans respektlösa handlingar inte ändras så stannar jag absolut inte kvar, i det fallet blir det inte svårt att lämna(eller bli lämnad), det känner jag tydligt. Så länge jag känner att sjukdomen är så tydlig så väger inte det förfärliga lika tungt, det gjorde det innan jag hade strukturerat upp mina tankar, men nu gör det ont när det händer men läggs åt sidan. Blir spännande att se om allt det som ligger och trängs inuti behöver komma upp till ytan och vändas ut och in på i ett senare skede. Just nu ligger det i träda...

...jag tror jag förstår. Jag känner nog inget huvudansvar i ett behandlinssyfte, inte heller någon skuld i att han dricker och är sjuk.
Däremot känner/kände jag så här: ( det där med svart och vitt)

Vill jag satsa eller lämna?
Jag vill satsa och göra vad jag förmår.

Vad kan jag göra?
Jag kan visa tydligt att jag inte accepterar alkoholen
Jag kan informera mig om hjälpen som finns.
Jag kan sortera vilken typ av behandling jag tror behövs.

Hur gör jag?
Försöker, så gott jag kan, separera känslan/kärleken från sjukdomen.
Kör mitt liv utan att blanda in mannen om han inte frågar och intresserar sig.( Hu, det har varit svårt, blivit en stor grej, klandrad för jag inte berättat, klandrande för att jag alltid pratar om mig...ja, ni här inne förstår...inget är lagom)
Kontakta behandlingshemmet (det föll sig i rätt ordning och nu är det beviljat)

Mina nya tankar i detta är egentligen bara att jag håller mig till ursprungsplanen.
1. Behandlingshem
2. Gemenskap eller skilsmässa?

Nu ska jag krypa intill den varma kroppen, han är nykter idag ;)

var den du ser nu redan när ni träffades är det knappast så att hans syfte med er relation varit ont eller illsasinnat. Jag tror inte så illa om människor i allmänhet. Däremot anser jag ju att han har ansvar för sitt beteende och du har ansvar att inte låta dig fara illa och utsättas för psykisk misshandel. Jag kom att tänka på en psykolog, Egil Linge som skrivit en uppskattad bok "Hemligheten" - den tyckte jag inte om... men han har givit ut en till som heter Den mörka hemligheten.. Jag gillar hans teoretiska tänk mer än böckerna - tankarna om hur en desorganiserad personlighet fungerar, eller inte fungerar sunt. http://www.bokus.com/bok/9789127131699/den-morka-hemligheten/
http://varaktigrelation.se/Denm%C3%B6rkahemligheten/OmDenm%C3%B6rkaheml…

Även om man förstår och tycker sig se orskassammanhang är det inte ditt ansvar och jobb att hjälpa honom. Vet inte riktigt hur jag tänker... kanske så att kunskap och förståelse bidrar till att bevara respekten för den andra och kanske se hens hjälplöshet. En svår balansgång, att förstå men inte ta över ansvar och absolut inte offra sig själv. Den skulden ska ingen människa bära.

Kram och gonatt! / mt

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

..tråkigt läsa hur du har det men skönt märka min man inte är ensam om sitt beteende. Emellanåt undrar jag om han någonsin kan ha älskat mig. Att han beter sig svinaktigt pga alkoholen är ju en sak men nu är jag osäker på hur mycket han lyckats dölja för mig och framför allt hur länge??? Jag kanske från början har varit alkoholistens val, den manipulerande missbrukarens.....
Suck!!!!
Jag kan spekulera sönder var stavelse och försöka minnas alla händelser men, till vilken nytta? Ingen alls! Kan bara se tiden an....tid...ja, tiden visar ju i princip alltid väg och jag behöver inte skynda...
Övertalar jag mig själv nu? Jo, förmodligen....

Kram på er där ute i cyberrymden

Sorgsen. Vännen.

Det gör så ont i mig att läsa om hur du kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan leenden och störtgråt.

Jag vet hur det känns när euforin plötsligt vänds till djupaste sorg.

Men kampen som du kämpar nu är inte för evigt. Oavsett om den slutar med att din man blir nykter och ni hittar tillbaka till varandra, eller om den slutar med att du till slut lämnar - så kommer den att sluta lyckligt för dig. För du har börjat din process och det finns ingen återvändo. Du har insett att du är värd ett lyckligt liv, och du kommer att åstadkomma det. Tro på dig själv!

Kram!
/H.

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...