Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Lelas

Hej!
Vilken härlig beslutsamhet jag ser i dina rader!

Jag hoppas nu att du får en riktigt givande vecka, och att du kommer där ifrån med den berömda sinnesron. Kram!
/H.

Sorgsen

...hela min tråd.

Minns allt som hänt, allt som var innan jag började skriva här. Hur livet såg ut före jag blev tillsammans med maken.
Tankarna gick helt tillbaka till barndom.
Egentligen märkligt att man på en timme kan täcka flera årtionden.
Jag känner mig rik på erfarenheter och är helt klar över att min framtid kan bli hur bra som helst.
Min vilja är god, jag är frisk och stark, känner mig sund i mina värderingar och har en bra social grund att vila mot.

Min personlighet kräver kreativitet och nyfikenheten måste få fortsätta utforska. Det ser jag fram emot, det finns så mycket att lära.
Några härinne var ju inne på ordspråk för några veckor sen.
" man lär så länge man lever"
Så sant!

Kram på er

Sorgsen

Jo, jag ser fram emot den kommande veckan.
Jag känner så tydligt att allt går framåt trots de tråkiga utbrotten och fulheterna.
Det är som om han måste ge de där tjuvnypen för det kliar i fingrarna.
Det är så onödigt!
Men, han vet ju att jag inte är en kvinna man kam jonglera med utan mothugg.

Det känns så bra att vi har haft den här goa tiden lagom till behandlingen.
Nu finns något positivt nära utöver allt destruktivt.

Idag går allt trögt men inga utbrott och hittills ingen alkohol.
Spekulerar inte men blir inte förvånad om alkoholen kommer dominera veckan jag är borta.
Han har inte lovat mig något men jag litar inte på honom. Inte med något!
En drömär att han en dag kanske vill leva efter äktenskapslöftena. Det skulle göra oss gott.

Men först behandling och nytt grundtänk, hos oss båda!

Ny kram

Du är värd allt gott, ha en fin vecka, och ta hand om dig!!!

En stor, oändligt stor kram till dig!

Sorgsen

...tack för omtanken.

Jag ser så mycket framemot morgondagen och veckan.
Jag har laddat väskan med näsdukar och böcker, varma skor och pyjamas ( ska tydligen sova i sovsalar, lite scoutkänsla) ;)

Ingen vet vart jag ska, jag går bara i ide, för första gången i mitt liv en vecka för mig själv och för min själs skull.

Ibland blir jag irriterad på folk som säger att "allt ordnar sig".
Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret och det kostar ibland omänskligt mycket.

Bara du vet hur mycket du orkar. Var inte rädd för förändringar, med dem kommer nya öppningar man inte kan se.
Valen är många och fel gör vi alla men det går alltid göra om och försöka göra bättre.
Ingen kräver mer, ingen mer än vi själva.

Varma styrkekramar till dig

Sorgsen

..tack, jag kommer vara som en svamp. Ta in och lära så mycket jag förmår!
Ser fram emot all hjälp jag kan hantera.

Varm kram till dig!

Lelas

Sorgsen, du skriver "Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret". Så sant, så sant.

Och det får mig att tänka på en berättelse som jag gillar...

En by har blivit översvämmad. På ett tak står en man och vattnet stiger runt hans hus. Han ber till Gud: "Rädda mig!"
Efter en stund kommer en roddbåt, och den som ror ropar till mannen att hoppa ombord.
"Nej" svarar han, "jag har bett till Gud att han skall rädda mig så jag väntar på hans hjälp!" och roddbåten ror vidare.

Så kommer det en snabb motorbåt.
Mannen som kör båten ropar till mannen på taket att han får plats i båten.
Men, mannen på taket vill inte åka med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så kommer det en helikopter över hustaket.
En ytbärgare vinschas ner och sträcker ut handen till mannen på taket.
Men, inte heller nu vill mannen följa med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så dör mannen på taket, och kommer till himlen. Där möter han Gud och säger:
"Jag bad till dig att du skulle rädda mig. Men varför kom du inte? Jag har trott på dig hela mitt liv, och försökt vara en
god medmänniska. Men när jag behöver dig, då kommer du inte?!?"

Och Gud svarar:
"Vaddå kom inte? Först skickade jag ju en roddbåt, sedan en motorbåt och till sist en helikopter.
Men du ville ju inte åka med!"

Det är ju så. Vi måste agera också. Kram och godnatt!
/H.

Lelas

:-)
Ja, visst är den fin?

Kram, alla!
/H.

PS. Sorgsen, hoppas att du har det bra!

Sorgsen

...natten och mitt i processen!

Givande!
Kompetent!
Informativt!
Utvecklande!

Vi gråter och skrattar, ger och tar!
Ser fram emot morgondagen och ännu mer till fredag kväll med maken!

Kram på er alla

Sorgsen

...efter min anhörigvecka.

Återkommer senare men vill bara få ner att jag har haft en fantastisk vecka.

Mannen vände tillbaka till sitt destruktiva liv, tråkigt och svårt, men blommade upp när jag kom hem.
Idag blir en bra dag...mot oasen, tillsammans :)

Kram på er alla kloka

markatta

Jag ser verkligen fram emot att få läsa mer om din anhörigvecka. Har länge varit nyfiken på hur en sådan ser ut, ja ja, får stilla min nyfikenhet nu. Jag är väldigt glad över att du efter "sorgsen" nu kan lägga till "hoppfull"! Om jag får vara lite egoistisk så vill jag säga att det även ger mig hopp, lite av "kan hon så kan jag". Tack för att du förmedlat det här på forum!

Kramar

Lelas

Välkommen hem, Sorgsen!

Vad skönt att du har haft en givande vecka - jag ser också fram emot att läsa om dina erfarenheter.

Kram!
/H.

Sorgsen

...kunnat föreställa mig att min sista månad skulle bli så bra och inge så mycket hopp.

Livet är i ständig rörelse och just nu känner jag mig lugnare än på länge.
Oron finns men jag lägger den åt sidan och ser tiden an.

Jag har inte fått dagliga påhopp från maken. Han gick tillbaka till alkoholen när jag var på anhörigveckan men var inte full när jag kom hem.
Igår lämnade jag för en ny arbetsresa och mannen var nykter både igår och idag, det hade jag inte förväntat. På måndag är det dags för hans behandling.

Jag har haft en månad fylld med så mycket positivt att jag inte vet var jag ska börja.

Min vecka tillsammans med anhöriga var en boost för själen. Jag gick in med total öppenhet och visste inte hur mycket av min historia som skulle poppa upp och behöva vändas ut och in på. Till min egen glädje märkte jag att jag har läkt, genom egen kraft och erfarenhet och såklart mängder av sunda människor runt mig. Det förstod jag ungefär halvvägs under veckan och kunde därför känna att jag,utöver mitt eget, även tillförde andra medverkande styrka i att gå vidare.

Hela veckan var fullspäckad och jag kan bara rekommendera alla som har möjlighet att medverka att inte tveka.
Vår grupp hade en spännvidd på personer mellan 20-75 år och ingen av oss lämnade utan aha-upplevelser, stora eller små, få eller många. Alla lärde sig något nytt om sjukdomen/missbruket och om sig själva. Veckan innehöll så många rörande moment, vi skrattade och grät och alla hjälpte alla.

Jag är fascinerad över vilken kompetens alla medmänniskor har, hur en grupp totalt okända får del och delar sitt absolut innersta och visar förtroende och tillit.

Om någon undrar något så svarar jag gärna på frågor, om hur veckan sett ut.

Jag var den ende som var där före sin anhörige. Det kändes lite sorgligt, att inte veta, att inte kunna dela euforin med mannen när jag kom hem.
Jag delade en uppevelse/uppgift vi hade med honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle se hur jag ser på hans position i "min" familj. Jag kände idag att just det jag visade honom hade sjunkit in i honom på ett positivt sätt.

Att vi haft tre alkoholfria veckor tillsammans före anhörigveckan gör att jag känner stor tillit till att vi har en framtid tillsammans. Att vår senaste helg var konstruktiv och kär helar mig/viet också.

Jag tror han var riktigt orolig när jag fick information från andra med erfarenhet. Han har dissat allt jag lärt mig på egen hand. Detta kunde han inte trycka i halsen på mig, han ska ju själv dit och har varit där tidigare. Så, jag ser tiden an med stor tillit och mår förträffligt just nu.

Livet är underbart och jag har världens underbaraste man. Han är sjuk, jag är medberoende men friskare än jag trodde.
Ikväll har jag googlat fram al-anon där jag finns nu. Ser fram emot att ta mig dit imorgon kväll...på engelska blir det :)

Kram på er därute!

Tack för all hjälp jag får genom att Ni delar med Er!
Läser ochbtar igen det jag missat...

Sorgsen

...för välkomsthälsningarna...kändes varmt inuti...tack

Varma kramar tillbaka

och så hoppingivande för alla medberoende!

Jag läste din berättelse i flygcerts tråd... den är av det slaget att det är svårt att förstå hur du orkat. Samtidigt VET jag och kan bekräfta att det är möjligt - har mött ett antal människor som genomlevt liknande och/eller andra mycket tunga perioder i livet och kommit ut hela och starkare.

Ha det bra där du är, allt gott! / mt