Senaste kommentarerna i forumet

När solens värme tagit slut
När trädens grönska har dött ut
När oron sugit det sista ur min kropp
Vad tröstar och ger hopp?
Ryck upp dig! Kör! Le och ta sats!
Baka, städa och tvätta med leendet på plats!
Jag är klen, maktlös -gör inga val.
Det du ser är bara ett skal.
Med hopp om en vit juletid
Med hopp om julefrid...

hela din tråd till morgonkaffet. Det är mycket jag känner igen, till exempel kontrollbehovet som för min del är inväxt i mig från tidigaste barndom. Jag tror att det viktigaste för dig nu är att du håller fast vid den förändring som skett inom dig - du vet ju att det är bara sig själv man kan förändra. Du vet också att du kan ta makten över ditt liv! Jag blir glad när jag läser att du går på Al-anon och skriver "jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen". Gör det. Se till att hålla kvar den öppenhet i ditt liv som du börjat upptäcka.

Jag såg att du frågat vill.sluta om siffrorna i hans tråd. Jag gjorde tidigt i vårt nyktra liv en räkneramsa för att konkret gestalta nykterheten - eller frånvaron av alkohol är kanske mera rätt att säga. Ramsan har varit viktig för mig på olika sätt - och det är "min" ramsa som speglar min upplevelse. Resan har ju inte varit lätt alla dagar. Idag ser min räkneramsa ut så här: 24+53+15+173+60+179(- - -)+207. De + som ingår är återfall, inget längre än några timmar/några GT eller öl. Det sista (?) 30.4.12 rätt många öl eller vad-det-nu-var:( De två första +:en drack han enligt vår överenskommelse (nyår och personalfest) men fortsatte sedan - viktig lärdom för mig = det funkar inte att dricka "två sociala glas vin till maten" på en fest. Det fortsatte följande dag...

Jag har märkt när han druckit och sagt direkt eller tömt ut... och då har han slutat. Parentesen (- - -) står för att han berättade i somras att han druckit några gånger utan att jag märkt det. Han räknar sin nykterhet från 1 juli i år, således 147 dagar. Kanske man kan säga att han räknar efter sitt inre avgörande.

Avgörande för mig var att jag gick (konkret) i övertygelsen att det var över och insikten att jag inte kan hjälpa honom - ett inre skeende. Jag har läst bakåt i min(a) tråd(ar) många gånger för att få perspektiv och hållpunkt.

Det finns djupa insikter och mycket klokhet i din tråd. Tack för det du delat, det betyder för mig.
Ta hand om dig, ta vara på livet och tro på att det goda finns!

Söndagskram / mt

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Det är så svårt att strunta i vad andra ska tycka och tänka. Tur att man kan öva anonymt här... Inte att era kommentarer inte betyder något, tvärtom, men ni fattar nog vad jag menar.

Ja mulletanten, jag behövde nog få känna att det var "helkört" ett tag för att få erfara att jag faktiskt står ut med det och därmed känna att jag har ett eget liv som måste levas, utan honom. Och att jag klarar av att leva det utan honom också. Det ska jag fortsätta med även om jag öppnat upp dörren för honom igen. Jag kommer fortsätta skriva här också, som många sagt tidigare så blir ju allt inte bra bara för att alkoholisten slutar att dricka. Men just idag är jag glad och nykär!

Kram!

Lelas! Hälsa och gratulera! från mulleholken

i det som är! Jag var faktiskt frestad, när jag skrev senast om sorgen, att skriva "man vet inte..." Men sen kändes det som att sträcka fram nån lite löjlig förhoppning... och lite som en oförmåga att "låta" dig släppa taget...

Nu får ni se vad det blir. För mig var det precis så att jag måste komma till "the point of no return" och gå innan det vände och han insåg verkligheten. Jag är så glad idag att kom tillbaka och vågade tro att förändring är möjlig. Så visst kan det bli annorlunda!

Ge dig tid och fortsätt ge dig själv utrymme att växa och utvecklas!

Hoppas du fortsätter skriva här! Kram och ha det fint! / mt

För två år sedan skickade jag ett stort fång rosor med bud till behandlingshemmet.
Idag står det rosor i köksfönstret här hemma.

Maken fyller år. :-)

/H.

Men markatta-vännen! Skäms inte! Du tar ju superstora steg framåt! Jag tycker att det är jättehärlig läsning! :-)

Jag känner igen väldigt mycket av min och makens process i din berättelse. Det var ett jättestort steg för mig (oss, honom) när han berättade på sin arbetsplats. En avgörande punkt, för efter det går det inte att låtsas som att problemet inte finns.

Strunta i vad jag har sagt innan om att det behöver gå tid. Känns det bra att ha det så här, så kör på!

Det finns faktiskt relationer som klarar sig helskinnade ur det här. Min och min pianomans är ett levande exempel. Lösningen måste inte bli att lämna relationen, utan att bygga upp den igen.

Nej, hörru, sträck på dig och var stolt över att det just precis nu känns bra!
/H.

att bara ge sig av. Egentligen borde du fira ... men jag har respekt för att du saknar och förstår att det är tomt trots allt. Vet du, jag fick en tanke. Du skrev tidigare att du är psyksikt instabil med depressioner i bagaget. Vet du om det finns nåt Fountain House i din närhet? Det kan vara alldeles fantastiska platser för gemenskap och samvaro. Kolla om det finns nåt sånt ställe där du kan fylla ut din tid. Så klokt av dig att ha största respekt för A (alkoholen) som den kallas här på forumet. Den är listig, falsk och stark. Sök dig till tryggare tröst! Hoppas du har en förstående familj där du har gott sällskap.

Kram, kram - fortsätt gärna skriva (fast karlsloken drog...)! / mt

Har inte skrivit på några dagar nu då jag har känt att jag behövt reda ut själv vart jag står just nu. Det har också varit så många turer fram och tillbaka att jag måste erkänna att jag skäms lite grann, även inför er, mina fina och anonyma forumvänner, för att jag vacklar.

Så här är det, exet kom till mig och sa att han insett att han inte vill dricka längre. Det har jag ju fått höra många gånger förut men jag känner att det är en skillnad nu, hos mig och hos honom. Skillnaden hos honom är att han sa att han har insett det för länge sedan men att han varit som en unge som måste göra tvärtom, att det var ett beslut som måste komma ifrån honom själv osv. att han insett det när han fick en stunds paus ifrån mig. En annan sak är att han gjort det offentligt, sagt till vänner, familj, psykolog, terapeut, att han insett att alkoholen ställer till det för honom och att han nu vill leva på ett annat sätt. Det har han aldrig gjort förut. Det har alltid bara varit inför mig han ångrat och lovat.

Det känns skönt att problemet är "out there" och att det var han som berättade för dem, gör det lättare för mig att släppa taget också. Nu gäller det för mig att fortsätta jobba på att släppa taget, men tillsammans. Går det? Det känns så i alla fall.

Jag vill ju finnas i hans liv och dela de fina stunderna utan alkohol. Igår var det spelkväll med gamla vänner och saftglögg och det kändes så sjukt bra. Vi satt uppe lika länge och störde mina stackars grannar lika mycket som om det hade varit starköl i glöggkopparna.

Jag vet ju såklart inte med säkerhet hur jag skulle reagera om han börjar dricka igen men det känns i alla fall som att jag har accepterat att det kan hända och att jag vet vad jag ska göra då. Jag är inte lika rädd för det, tänker inte på det hela tiden. En puss är bara en puss och inte en kontroll av mängd alkohol i andedräkten. När jag tagit mjölk från hans kylskåp till kaffet så har det varit för att jag önskat mjölk och inte en förevändning för att kolla om det ligger någon ölburk gömd under potatisen.

Jag vet att det inte gått speciellt lång tid men två alkoholfria helger på rad är stort för mig, att se honom välja att gå till gymmet på lördagsmorgonen gör mig varm i hjärtat. Samtidigt så är det så jävla skönt att vi inte längre bor tillsammans, jag är glad för hans nykterhet idag men jag kan inte lita på den imorgon. Jag har fått bita mig i kritiktungan många gånger, sötman finns ju där men smaken av bitterhet tränger ibland igenom.

Det jag skäms över är nog mest att jag inte stått fast vid att jag sagt att jag inte vill träffa honom igen. Det är så svårt att förklara för vänner som bryr sig och undrar; men kommer det inte bara bli samma sak igen efter ett tag. Jag tror faktiskt inte att det kommer att bli samma sak igen, även om han börjar dricka. På något sätt så har jag redan tagit farväl av alkoholisten, jag gick till och med till kyrkan och tände ett ljus en kväll.

Lelas skrev att hon tror det är bäst det går en viss tid av nykterhet innan man ses igen, är jag naiv som tror något annat? Jag känner inte att det är mitt ansvar att hålla honom nykter, bara att jag vill vara med honom när han är det. Just nu är vår relation väldigt odefinierad, (ex, kärlekspar, vänner?) men det känns ok att den är det just nu. Det verkar mest vara viktigt för andra att veta ur skvallersynpunkt huruvida man är "back together" eller ej. De här dagarna när vi setts så har det känts både som att träffa en gammal vän och som att få lära känna en ny person. Jag är inte rädd och det borde ju vara bra så?

Kram på er

Ensam igen... Han stack igår utan att säga hej. Jag såg i och för sig att han höll på att beställa biljett, men jag orkade inte vara hemma, trodde aldrig han skulle resa så snart. Jag hatar människor som inte kan kommunicera utan bara sticker. Vet inte om jag kan hitta ursäkter för det längre.

Jag försöker nu intala mig själv att vi aldrig älskade varandra, att vi bara ville utnyttja varandra för att slippa vara ensamma/ få hjälp i vardagen. Men jag saknar honom ändå, har knappast känt så starkt för någon innan.

Måste ta tag i många saker nu. Om jag inte söker mig utåt kommer jag antingen börja dricka eller en dag hamna på psyk. Kunde plocka fram den gömda vinflaskan nu, men stannade vid 2 glas (har respekt för alkohol nu). Jag har ingen förutom familjen att umgås och prata med. Kan gå på Al-anon varannan vecka, men resten av tiden??
Jag försöker motionera 2 ggr i veckan, det hjälper mig lite.

Miss K

Jag vet faktiskt inte varför jag inte häller ut den. Jag tror inte att han skulle bli särskilt arg, så det är inte det.

Någonstans hoppas jag väl att han skall ta sitt ansvar och hälla ut den själv.
Det känns dock som att det är rätt långt kvar på den här resan...

Kram

Hej, vännen!
Ja, fredag igen.... Vad jobbigt du har det.

Jag undrar: vad är det som hindrar dig från att hälla ut vinet? Häll ut det, och ställ den tomma flaskan/boxen väl synlig på diskbänken.

Jo, jag vet, i många andra sammanhang argumenterar jag för att du som anhörig inte skall leta efter gömmor, inte städa undan... Men, det här tror jag faktiskt är en sak som gör skillnad. Våra ord gör till slut ingen skillnad för alkoholisten, men våra handlingar gör det.

Min man säger, så två år senare, att det var mina demonstrationer av den här typen som öppnade ögonen på honom. Så behöver det ju inte bli för alla, men för mig/oss funkade det.

Kram!
/H.

Ja då var det ju fredagkväll igen.

Jag har i alla fall fått honom att gå och lägga sig. Nu ligger han och snarkar i sovrummet istället för att somna sittandes på soffan... Och dessa förbannade ursäkter.. Han menar att han har jobbat så mycket den senaste tiden... Jag är arg som ett bi och jäkligt nära att hälla ut det vinet han har kvar hemma i vasken.

Kram,

Du är en underbar tjej/kvinna, dom föregående talare skrev. Väljer han att lämna så har ju han gjort ett vask.

VAL!
Ett dåligt val, köp inte ned dig, sträck på dig!
Du känner att du är den som får svarte Petter, gör inte det. Du är vinnaren alla gånger om!
Du är bäst, utnyttja det.
Du är vinnaren!
/A

Nu står det klart för mig. Han har valt spriten. Han är som ett barn och vill komma hem till sina föräldrar som är gamla och sjuka. Hur det hela ska gå till praktiskt får vi se.

Lelas, han klarade drygt en vecka helt utan alkohol och det var mitt ultimatum. Får sätta upp ett nytt om han stannar. Funderar på detta nu.... och på hur jag ska hitta vidare i mitt liv.

Miss K

steg och en mycket stor livsförändring att lämna en relation efter 26 år. För drygt ett år sen hörde jag ett föredrag av en erfaren och livserfaren familjerådgivare. Han framhöll att det var skillnad i sorgeprocess att lämna en mycket lång relation mot en kortare. Det var en bra bekräftelse för mig - jag förstod mina egna våndor inför att jag gick. Så klart det finns individuella olikheter men generellt tror jag det stämmer.

Det är också svårt att föreställa sig hur ett "annat" liv ser ut när man levt tillsammans så länge. Det är inte "bara" det dålig men lever i utan också sorgen över allt fint man haft och bilden av hur det skulle vara...

Och om han väljer att gå - för att han hittat en annan... Då har han fattat beslut och valt.

Ta hand om dig så att du är så stark som möjligt. Du kommer att orka och klara dig. Om inte han "gör valet" måste beslutet vara ditt eget - ochh dit är det, som du säger, en process.

Kram / mt

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

hur funkar man som människa?..

vet att jag mått så jävla dåligt på grund av hans drickande....slängt ut han flertalet ggr....
nu tvekar jag ,,, var det så farligt jag tappar vikt faller ihop som människa känner mig helt värdelöst.
Jag vill bara må BRA med min Underbara man eller??
Till saken hör att min man har visat intresse för en arbetskollega mer än normalt i mitt tycke den senaste tiden ....
Jag ser henne men framför mig 24 timmar om dygnet.... Så djävla påfrestande.
Ska jag låta han gå.... Hon ska skiljas nu.... Se om de är hon han vill ha....
Jag orkar snart inte mer går hos kurator.... Är så splittrad älskar jag honom eller är det tryggheten efter alla dessa år??.

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Vad tråkigt att läsa, Miss K! Jag vet hur det känns när man ständigt slits mellan hopp och förtvivlan.

Uppdatera mig lite - du skriver att ditt ultimatum gällde en vecka. Har den veckan passerat? Eller drack han under den veckan?

Jag tror att det är oerhört viktigt att du genomför det du har sagt i ditt ultimatum. Att inte göra det innebär att du flyttar din gräns ytterligare lite, sakta sakta sakta. Du måste bryta mönstret.

Var rädd om dig!
/H.

han i Antabusen så planerar han självklart för att dricka.

Sluta lägga din energi på en sån skitstövel