Senaste kommentarerna i forumet

Inspirerande att läsa ❤️ tack för att du delar med dig.

Så kom samtalet på kvinnojouren. Fantastisk stödperson, varm och kunnig. Gick dit med min mamma och det blev ett bra samtal där vi fick prata ut och bolla tankarna med någon som förstod.

Har inte riktigt kunnat samla mina tankar efteråt. Bara faktumet att vi behövt stöd på en kvinnojour på grund av min pappas beteende är svårt efter så många år av medberoende och förminskade av den farliga situation vi befunnit oss i. Skam, tystnad och mask på/fasad upp.

Stödpersonen skulle via kollegor hitta förslag på rekommenderad traumateraput till mig. Någon som är kunnig inom missbruk/anhörigvård. Det känns hoppfullt. Har ett gäng dagböcker från den värsta tiden när jag var 11-19 som jag inte vågat läsa, kanske kan jag våga med stöd. Har förträngt mycket och vissa delar känns utraderade ut minnet, därför är det läskigt att rota. Samtidigt känns mina minnen ibland som drömmar, nåt som inte hänt mig. Tror det kan vara viktigt att äga sin historia för att gå framåt. Det har mer eller mindre känts som att mitt liv är en flykt sen vi flyttade i min tidiga tonår. Sen följde många egna flyttar, utbildningar och jobbyten. Någon slags trygghet i att vara rotlös och på väg. Längtar efter att hitta någon slags lugn och ro. Vara förankrad i mig själv till slut.

Märkte också att jag blev tårögd på samtalet av en så enkel och självklar sak som stödpersonen sa "Det är inte ditt fel att du blivit utsatt för våld. Det val han gjort är inte ditt ansvar". Tror jag behöver hjälp med att inse det på ett emotionellt plan. Så glasklart att det nästan är provocerande intellektuellt men inte i hjärtat. Där är jag fortfarande kvar i någon slags sekundär skuld och skam över att min pappa är kapabel till att behandla mig och andra så illa.

@Snödroppen
Fint att läsa. Gläds med dig!
Kram ❤️

@splintr
Ja, helt klart gör du rätt som väljer barnen!
Jag blir lite lycklig (mitt i allt sorgliga med missbruk o medberoende som vi alla tampas med här) - ännu en fantastisk stark mamma! Så klok, vaken o varm du verkar vara.
Så fint att läsa hur du prioriterar dina barn. En förebild.
Fortsätt så.
🧡

@brödsmulan
Full av beundran över din styrka!
Vilken tur dina barn har som har Dig som mamma!
Du står stadigt med fokus på dem o deras mående i detta. Förstår vilken kamp det är, i dig o kring dig. Men det du gör, gör du av kärlek till er alla o du kunde inte gjort annat.
Kanske inser han det också en dag, i backspegeln.

Önskar dig fortsatt styrka o lycka till!
Kram 🧡

Så bra av dig att sätta ner foten direkt och ställa krav och att söka dig till detta forum för kunskap och tröst. Jag kom på mina barns pappa att smygdricka för 5-6 år sedan. Vi pratade om det då och jag satte ner foten och han skulle dra ner på drickandet osv. Nu flera år senare har vi separerat, där och då blev det ingen förändring. Han fortsatte dricka och jag blev medberoende men allt vad det innebär, ett kontrollerande var han är och vad han gör, en normalisering av alkoholen i våra liv. Tillslut började jag själv dricka för jag mådde så dåligt. Så jag håller tummarna för dig att du får hjälp o stöd av familj o vänner och inte blir medberoende som så många av oss blivit på bekostnad av vårt eget mående.

@splintr du är den bästa mamman! Har i princip varit i dina skor, hade helt ärligt noll koll på att min partner drack i smyg.
Men det du kan göra för dina barn är det du gör nu. Att du sätter ner foten. Ska han vara med barnen ska han vara nykter. Du kommer klara dig själv, det vet jag, för det gör man.
Bra att du har ett nätverk runt dig, jag hade också svårt med vad jag skulle ha hjälp med men ta barnvakt för att ta en promenad. Bara komma ut o gå frisk luft en timme är guld värt för att orka. Lägg även ner kraven, allt behöver inte vara perfekt. Kan någon annan följa barnen till en fritidsaktivitet en gång i veckan så du slipper?
Apropå barnen, nu vet jag inte ålder, men mina är mindre, och rådet jag fick var att inte ljuga. Var ärlig men på barnens nivå. Ex i ditt fall, pappa är sjuk och behöver ta hand om sig själv och fokusera för att bli frisk och orka vara pappa igen
Tänker på dig och skickar all styrka jag kan till dig. Jag tror på dig!

@splintr du är den bästa mamman! Har i princip varit i dina skor, hade helt ärligt noll koll på att min partner drack i smyg.
Men det du kan göra för dina barn är det du gör nu. Att du sätter ner foten. Ska han vara med barnen ska han vara nykter. Du kommer klara dig själv, det vet jag, för det gör man.
Bra att du har ett nätverk runt dig, jag hade också svårt med vad jag skulle ha hjälp med men ta barnvakt för att ta en promenad. Bara komma ut o gå frisk luft en timme är guld värt för att orka. Lägg även ner kraven, allt behöver inte vara perfekt. Kan någon annan följa barnen till en fritidsaktivitet en gång i veckan så du slipper?
Apropå barnen, nu vet jag inte ålder, men mina är mindre, och rådet jag fick var att inte ljuga. Var ärlig men på barnens nivå. Ex i ditt fall, pappa är sjuk och behöver ta hand om sig själv och fokusera för att bli frisk och orka vara pappa igen
Tänker på dig och skickar all styrka jag kan till dig. Jag tror på dig!

@Bajkel Tyvärr håller jag med alla som skrivit i tråden. Att man behöver gömma flaskor betyder att man skäms för son handling, dvs att dricka alkohol. Om du skäms för en handling och ändå gör det om och om igen, så har man problem.

@splintr DU ÄR EN SÅ STARK KVINNA OCH FÖRSTÅENDE MAMMA! Glöm aldrig bort dig själv! Min man hade drukit i 6 år innan jag såg det. Till slut drack han 0,5 liter sprit varje dag.... och jag såg det inte... Så många situationer, där jag känt att våra barn kommit i kläm, där jag inte visat tydligt att jag står på barnens sida först och främst. Situationer där min man nervärderat våra barn och jag bara sitter tyst och tittar ner i golvet. Usch, en sån ångest att hanterar efteråt. Mitt råd till dig är att ta all hjälp du kan få till dig och dina barn. Ta hjälp av detta forum, gå med i anhörighetsprogrammet, lyssna på poodar och alkolism och medberoende. Du gör helt rätt som vågar prioritera dig själv och era barn. Fortsätt skriva av dig. Vi är många här som är i samma situation som du.

@brödsmulan
Tror du sätter fingret och spikar rätt när du skriver att oavsett vad det är så behöver han själv komma till insikt med det.
Och att ditt fokus är dig och dina barns mående 🙏, precis så.
Du fokuserar på vad du faktiskt kan göra i den här situationen, starkt!

@brödsmulan
Läser en del. Tänker att han kan ha en bipolaritet. Inte ovanligt med självmedicinerande då.
Kanske Mikael Persbrandts podd finns kvar. Där han berättar om sin utredning. Kanske värt att kolla upp?

Vilken vecka.. vet inte ens hur att återberätta. Han gjorde sitt val och spenderade den helgen som väntat (efter drygt 3v nykter).. känns som att en månad gått för barnen och mig. Många frågetecken, tårar, sömnlösa nätter, besvikelse och uppgivenhet.. vi åker alla berg och dalbana. Han har helt plötsligt börjat ta kontakt med barnen för att ge över mycket kärlek, spendera pengar och "ställt upp" för dem så att t.om de blivit illa till mods. Dykt upp som gubben i lådan och dragit lika fort. Han har gjort många konstigheter.. han är ömsom låg, glad,arg ,ångestfylld osv men att han skulle ha problem, ALDRIG.
Jag fick helt enkelt nog där och då. Det går verkligen inte nå fram. Jag har gjort allt vad jag förmår, precis allt. Nu finns bara ett. Han är vuxen, måste själv möta konsekvenserna och som så många sagt..själv komma till insikt!!
Mitt fokus nu är vårt mående. Barnens och mitt. Vi får fortsätta våra liv medans han irrar runt..
Hur jag mår? Alltså jag vet inte.. jag har helt enkelt gett upp. Missförstå mig rätt dock , likaväl som jag känner mig besegrad är jag också på väg upp. Det ska bli bra, det måste det! Jag har 1 prio, barnens välbefinnandet.

@Snödroppen Tack. Just nu är det så mycket fokus på hans kamp, hur stark och modig han är som tar hjälp och erkänner sitt problem. Och det ska det såklart vara, för honom. Det betyder så mycket att få vara här, bland andra anhöriga.

@sliten61 åh, dina ord gör mig stärkt och samtidigt värker hjärtat för din skull. Det är inte ditt fel, det är inte du som ska må fruktansvärt utan bara bara han. Du är här, vad bra! Dina barn har också växt upp med en mamma som sett och försökt sitt bästa att ställa ultimatum. En dag finner du styrkan att lämna, jag sänder så mycket av den jag kan åt ditt håll.

@Självomhändertagande
Vilken resa du har gjort många steg i rätt riktning. Jag kommer nog inte heller vilja träffa nån nu på länge, och speciellt inte nån med beroende sjukdom
🌹

@Snödroppen Ja jag är på väg, det kommer lösa sig med tiden
Kram till dig ❤️

@splintr
Då var det bara jag som inte förstod i början 🤣.
Vet du, när jag läser ditt inlägg så tycker jag att du verkar väldigt klar, klok och stark.
Det har pågått ett tag skriver du och du har satt ned foten, starkt och bra för både dig och dina barn. Jag tycker du gör helt rätt.
Det är inte konstigt att du känner alla känslor och att det blir överhettat med alla tankar och känslor.
Det är helt normalt att känna som du gör nu.
Jag vet att det finns anhörigstöd i varje kommun, det är gratis och kanske kan vara någonstans att börja.
Man behöver inte veta exakt vad man behöver utan det viktiga är att man bestämmer sig för att göra förändringen oavsett vad så ska ert liv vara tryggt och stabilt.
Grattis du har tagit första steget.

@Snödroppen tack! Jag skapade en tråd men blev avbruten av barn som såg en telefon😂

Hej! Jag är ny här, och ny i den här situationen. Eller egentligen har det pågått länge, men nu har livet förändrats på ett mer påtagligt sätt. Vi har två barn i förskoleåldern och han har druckit hemma i smyg sen en tid, hur länge vet jag inte. Det har påverkat vardagen så mycket, i efterhand förstår jag att det är alkohol som gjort kommunikationen omöjlig, konflikterna så lättantändliga, stämningen så märkligt oförutsägbar. På ett sätt är luften så mycket lättare att andas nu. Det kom till en punkt när jag satte ner foten och först stack iväg med barnen en kväll och sen sa åt honom att han inte fick bo med oss till dess att han fått ordning på detta, fått hjälp att bli helt nykter. Först då kunde han själv uttala orden att han är alkoholist. Men ändå har lögnerna fortsatt, och drickandet.

Så. Det är så mycket att hantera på samma gång. Jag är fortfarande i chock över hur lättvindigt och övertygande han kunde ljuga för mig. Hur länge har det varit så? Gör jag rätt som säger att just nu tar jag barnen helt och hållet? Som säger att jag inte kan vara hans terapeut och hålla hans hand på resan eftersom jag i första hand tänker vara barnens mamma? Jag jobbar heltid och livet som ensamstående är förstås utmanande. Jag vill prata med barnen på rätt sätt, vara trygg för dem och samtidigt inte på nåt sätt påverka deras relation med sin pappa negativt. Jag behöver hjälp med praktiska saker, och har fantastiska människor runt mig som står redo. Men hur formulerar man exakt vilken hjälp man behöver? Vardagen rullar ju bara på. Men hjärnan är lite överhettad.

Jag behövde få vädra detta. Allt är så nytt och framtiden så oklar. Jag har läst mycket i det här forumet och det verkar var en så fin plats.

Jag lever med en alkoholist och känner igen väldigt mycket av det du skriver. Hitta gömda flaskor i garderoben, söka godkännande för att dricka och markera för att se hur snabbt flaskorna tar slut har jag också gjort. Mitt tips till dig är att söka hjälp. Jag fick en anhörigguide från kommunen och hur man bäst hjälper någon med missbruksproblematik. Den har hjälpt mig mycket i min kommunikation med min sambo. Den anhörigguiden fick mig också att inse att mycket att de strategierna jag använt innan för att hantera min sambos drickande har varit kontroproduktiva.

@Wind
Så starkt av dig att börja se om efter dig själv nu. Du verkar vara färdig med det limbot även om det tar tid att klippa helt.
Fortsätt på din väg, jag tror du är på väg till en bättre plats och där du mår bättre.
Du sätter dina behov i centrum och inte hans egoistiska behov.
Kram

@splintr Hej, fint att du hittat hit.
Du gjorde ett inlägg precis som jag gjorde när jag började skriva här, förstod inte riktigt hur jag skulle göra.
Hoppas du fortsätter skriva.

Ännu en dörr stängd och en ny dörr öppnas snart.
Arbetet uppsagt, lägenheten uppsagt och snart bär det av mot ett nytt kapitel.
Så spännande livet är nu mot det varit tidigare.
Resan började med stapplande steg när jag gav mig ett löfte om att jag är villig att göra allt för att känna mig fri och leva livet istället för det helvete jag var fast I.
Den resan började våren förra året.
Det har varit tufft och jag har jobbat med mig själv, det jag länge flytt ifrån.
Allt ligger hos en själv och inte den andra som man tror när man lever som aktivt medberoende. Man har alltid ett val i livet och man är alltid fri att välja.
Vad har jag lärt mig: att jag litar på min förmåga att hantera livet, litar på mig själv och lyssnar på mig själv först.
Jag har bett om hjälp och är inte längre rädd att göra det om det behövs.
Det här trodde jag aldrig att jag skulle känna om mig själv när jag var I mitt djupaste medberoende.
Att få känna den ynnesten av att längta till morgondagen är jag så tacksam över, att se framemot livet igen.
Det kommer så klart vara upp och ner i livet, det är det för oss alla men när jag ser tillbaka på hur jag mådde. Jag hade ångest, var översköljd av skuld och skam, hela livet kändes som jag stod vid sidan av i min egna bubbla, ovissheten, besvikelse och framförallt vanmakt.
Tills jag kände att livet bara var ett lidande, jag gav upp mig själv.
Jag fann vägen ut, det finns en väg ut men man behöver börja gå den själv.
Önskar alla en fin lördag, fri från våld, missbruk och medberoende.
💐

@Wind
Läser. Minns hur jag hade det med mitt ex. Är glad för din skull att du ska på behandling.
Jag förstår att du behöver din tid. Detta är din process. Jag ser alla fina svar du får. Jag önskar att jag hade en vän som @Åsa M vid min sida.
Jag hade en vän, som jag inte ville ga kvar, efter att jag kämpat i flera år med att få ut mitt ex. Hon förstod ad jag gick igenom, men hon var rädd för att jag skulle bli arg på henne.
Hon behövde mig då jag blivit frisk i min bipolaritet och hon hade insjuknat själv i bipolaritet, som jag, på SSRI.
Hon såg mig som sin förebild och jag var en bättre samtalskontakt än hennes psykiater, sa hon.
Jag förstod att jag även varit medberoende till henne. Vi träffades på gymnasiet och jag tog ansvar för hennes depression, skulle få henne att må bättre.
Idag förstår jag att hon är narcissist. Allt handlar om henne.
Livet kan vara så intressant, när man observerar hur folk beter sig.
Men för att observera andra, så behöver man känna sig själv. Och det tar tid
Du är på god väg att landa. Även det kan ta tid.
För mig tog det 3 år innan jag ens ville träffa en ny kärlek. Och 6 månader till innan jag vågade ta steget.
Nu lever jag i harmoni.
Det var min stora önskan.
Men jag hade inte landat så väl om det inte var för min dyrköpta erfarenhet.
I tid. Och pengar. Men pengarna skiter jag i.
Tiden. Tiden. Jag hade gärna brutit upp tidigare. Men jag visste inte. Jag hade inte ens hittat till detta forum dp jag levde i misären.
Jag hittade hit efteråt, när jag fortfarande sände pengar till honom. Och lyssnade på hur hans jävla skitliv var. Med ambulans färder och nära döden upplevelser.
Han har blivit allvarligt sjuk. Och jag vet inte i vad. Jag vill inte veta.
Alls.
Jag bröt till slut.
Helt och hållet.
Träffade en sund man.
Som jag valde.
Och det är fint.
Min erfarenhet av misären.
Har varit hjälpsam.
Jag gör aldrig något som jag inte vill.
Jag kan välja.
Det är min vinst.
Av min dyrköpta erfarenhet.
Lycka till på din resa!