Senaste kommentarerna i forumet

Tack.....alla som tar sig tid att läsa och analysera det jag skriver !!

hur du har förändrats i positiv riktning. Från att ha varit en förvirrad och uppgiven människa till en målmedveten tjej som börjar få rätsida på sin tillvaro. Din mans ovilja i att prata om saker och ting är ju ett tydligt tecken på att han just nu är väldigt konfunderad och inte riktigt vet hur han skall tackla en fru som plötsligt börjar stå på egna ben.

Ha det Gött

VV

Söndagskram!

är ett kopierat inlägg rakt ur hennes forumtråd. Den talade så starkt till mig så jag kopierade och "formade" raderna så som det föll sig för mig just då. Så fint att den kan vara till hjälp för dig också. Viktoria är en av dem här som förändrat sitt liv. Vi finns:)
Kramar, kramar... / mt

Bara folköl, men dricker du 12 3,5 så kommer du känna av dem. det går, det är nemas problemas.
Noll är noll, pröva en dag i taget. Idag skalkl jag inte dricka. Jag kan behöva hjälp med morgondagen. Och då skall du inte hjälpa genom att okeja att BARA dricka folköl. Till och med lättöl går att pimpla massor av. Hör med trollis?
Lycka till, jag tror på gubben din!!!!!
Hjälp honom med det här!
//A

Och blir bara arg och ledsen FÖR DIN SKULL!!!!
Och erat barn, lite av en egoist, en energitjuv som stjäl din energi.
Trots dina upprepade försök att försöka få viss gehör hos honom.
Jag vet inte, du skulle svarat honom kort när han tog upp sexbiten.........
-Men kärlek finns på batteri!
Snopet, fast du är nog inte en sådan människa. Men det skulle du nog må bättre av.
Lite mer skinn på näsan, att DU sätter gränserna och visar lite mer vart skåpet skall stå.
Inte på ett dumt och elakt sätt, nä mer ett konkret och funktionellt sätt.
För dig och BARNETS skull.
Ni är eran familjs viktigaste medlemmar. Och förstår han inte det......................
Kärlek finns på batteri!!!!!
Kramar!//A

mt - Kram tillbaka till mulleholken! :-)

Jag läste just en artikel ur Café som jag vill dela med mig av till er. Mycket tänkvärd, om att alkoholism drabbar vem som helst och om hur det är att gå på ett AA-möte:

http://cafe.se/till-botten-med-spriten/

Läs den.

Jag hittade också avsnitten ur serien Jonas löfte - dem skall jag se en annan dag, men jag tipsar redan nu om sajten:

http://www.ur.se/Produkter/170672-Jonas-lofte

Godnatt, vänner!
/H.

Hej! Ja, det är ju så.... det är svårt att få rätsida på sina tankar.

Jag skulle säga att även det där med att inte vilja dricka själv är en medberoende-fälla. När din man säger "jag vill inte dricka själv" och du säger "då dricker jag med dig" så hör han dig säga "det är ok att du dricker".

Och där har du ju egentligen en öppning för att påverka honom. Om han inte vill dricka själv, och du låter bli - låter han också bli då?

Fortsätt stå på dig och markera dina gränser, det är det enda vi kan göra. Kram!
/H.

Hej vännen!
Vill bara säga att det är härligt att läsa att du rör dig i rätt riktning. Även om du känner dig förvirrad och kanske stundtals mår väldigt dåligt, så är du på rätt väg. Du börjar se klarare på situationen och göra val som är bra för dig.

Kram, var rädd om dig!
/H.

Tack för dina kloka ord! Det låter så logiskt allt du säger, men det känns ändå svårt. Han har börjat få ångest nu och vill ha öl, eftersom systemet är stängt får det bli folköl. Det känns så löjligt att säga nej till att dricka folköl tillsammans, han vill inte dricka själv. Har sagt att han själv får köpa vad han vill, men att det inte är säkert att jag tar något.

Att gå ut och äta är nog ingen bra idé...
Vi ska ha gäster imorgon.
Kram, Miss K

Jag och barnen åkte i måndags till min bror för att stanna i några dagar. Jag hade under dessa 4 dagar som jag skulle vara där bokat in ett möte hos min terapeut och planerat att gå på ett al-anon möte. Det var skönt igen att träffa min samtalskontakt och hon tycker att jag gjort framsteg om man jämför med första gången jag var där. Det känns ju bra att höra- samtidigt skrämmande för jag känner mig helt vilsen.
På kvällen gick jag på ett al-anon möte......det var ett "ovant" möte för mig. Känner mig inte helt bekväm i detta med "hej, jag heter... och jag är medberoende- Hej ....". Efter första mötet kan jag väl inte säga att det gav mig så mycket så att det är värt att åka 30 mil i veckan för att träffa gruppen i 1,5 timme. Jag ska gå dit igen men vet inte när....
I tordags var jag på en föreläsning med bla. Carina Bång där hon belyste anhörigas situation i missbruksfamiljer. Detta var väldigt bra att lyssna till och tårarna brände bakom ögonlocken många gånger under föreläsningstimmarna.
Dagen innan föreläsningen så frågade min sambo när vi pratade i telefonen vad det var för föreläsning jag skulle på. Jag hade berättat men berättade det igen. Vad han svarar mig är: "jasså tycker du att du behöver gå på sånt du, det gör du bara för att vara elak mot mig!" Sedan följde alla predikningar om att jag inte vill göra något med honom, att jag inte vill ha sex med honom, att han mår dåligt när jag ska ut på fest, att jag aldrig finns där för honom.... Jag försökte säga att det inte bara är ens fel att två träter och att jag har sökt hjälp för min egen skull och att jag är ledsen över att han inte frågat mig en enda gång hur jag mår.... Han lyssnade inte och samtalet bröts. När jag senare skulle försöka prata vidare med honom så svarade han inte.
När jag och sonen sedan kom hem efter vår lilla tripp så hade sambon dragit på jakt vilket jag inte visste att han skulle göra redan på torsdagen, jag visste inte heller att han tagit ledigt på fredagen... Jag vet ingenting! Så nu har jag inte sett honom sedan må morgon en snabbis och inget hat blivit sagt, jag påpekade återigen att jag behöver prata med honom så det kanske var därför han stack utan att ens hunnit träffa sonen.
Detta är så himla sjukt och absurt.
Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen.
Tack för den!

Hej Miss K!

Vad bra att det har vänt lite uppåt! Skönt att höra. Små steg framåt är bättre än stora steg bakåt. :)

Men två dagar är jättelite. De är naturligtvis väldigt viktiga, för utan de första dagarnas nykterhet blir det ju aldrig någon nykterhet alls. Men, det tar tid för både kroppen och själen att bli nyktra, lång tid.

Alltså, tänker jag så här (se det som att det är från min horisont, du gör naturligtvis som du själv vill):

Jag tycker att ni skall gå ut och äta som planerat.
Jag tycker att du skall låta bli att dricka, för hans skull. Hans nykterhet är oerhört skör.
Jag tycker att du INTE skall sätta upp några gränser, annat än att du helt enkelt förväntar dig en total nykterhet.

Det där med att vi sätter upp gränser för vårt eget och våra alkoholisters drickande, det är en medberoende-fälla. Det är dömt att misslyckas, och det enda vi åstadkommer i längden är att skuldbelägga alkoholisten och dessutom ge honom/henne argument för att skälla på oss (för att vi har kontrollbehov, för att h*n minsann visst har kontroll över sitt eget drickande, för att vi inte skall lägga oss i det, för att vi själva också minsann dricker).

En gräns på en karaff - men hur mycket är en karaff? Om man tar in den största blomvasen som stället äger, fylld med vin - är det ändå bara en karaff? Och är det skillnad om man fyller den med fint, dyrt vin? Gör alkoholhalten någon skillnad? Räknas det inte om det inte är så starkt vin? Den typen av gränser är som gjorda för konflikter... tror jag.

Utmaningen för oss ligger i att sluta sätta upp gränser, eller försöka hitta lösningar. Vi är ju otroligt uppfinningsrika när det kommer till att hitta lösningar, eller hur? Men, tyvärr leder det ingenstans.

Så, den enda gränsen som är framgångsrik är NOLL. Dricker du NOLL alkohol, ja då stannar jag kvar i relationen, då går vi ut och äter, då lever vi. Men noll är noll, och noll är inte kompromissbart. Det ger inget utrymme för diskussioner om vad som räknas och inte...

Så tänker jag. Hoppas att mina tankar kan vara lite vägledande för dig. Och till sist: försök nu att ha trevligt ikväll oavsett mannens promillehalt! (Jag vet, det är jättesvårt...)
Kram!
/H, tillfrisknande medberoende

Jag tror att det kan vända nu, han har varit nykter nästan 2 dagar. Han verkar bestämd med att han vill kämpa, men jag vågar inte hoppas för mycket.

Saken är den att vi tidigare planerat gå ut och äta i helgen i samband med födelsedag. Det har alltid varit självklart att ta en flaska vin då. Jag tar gärna ett glas vin till maten. Tror ni det blir för stor utmaning för honom? Kanske jag ska sätta en gräns i förväg, t.ex. max 1 karaff?

Miss K

❤
Hej!
Precis som du skriver Lelas så klarar jag inte av att
tänka klart just nu, därför är allas inlägg och störtning
så otroligt viktiga!
Vill inte lämna min man, vill inte! Jag älskar honom och är beredd
att kämpa kämpa!
Jag ska verkligen tänka igenom var gränserna går. Precis
som du skriver Lelas så är det först då jag kan ta ställning.
Ni är alla underbara!

Hej
Får ont i min mage bara jag läser om hur du har det.
Man känner ju igen sig så väl.
Känner också sån ilska att den som dricker bara tänker på dig själv och skyller ifrån sig bara för att kunna ge dåligt samvete till sin partner så dom kan fortsätta dricka i tid o otid utan att det skulle vara konstigt.
När de man lever med i en familj blir påverkade av någon annans drickande ÄR det inte acceptabelt.
Denna ständiga oro o ängslan är fruktansvärd att leva med.
Min man har inte druckit nu på fyra veckor........igår började han om att ska livet vara så här.
Vill inte leva som en pensionär än säger han.
Om man tycker livet är så jävla hemskt utan alkohol är det bara så sorgligt.
Men jag har kommit så långt att jag tänker aldrig acceptera att han dricker igen.
Har mått dåligt så länge och hade en lång bearbetning innan jag kastade ut honom,
för att han kanske nån gång skulle fattat eller inse sitt problem som han förnekat länge.
Han erkände tillslut att han druckit för mycket och allt det som det inneburit med dålig sömn ont i leder, rygg ständigt trött o sliten.
Han har lovat mig att inte dricka, men ÄN litar jag inte på honom.
Alkohol är en starkt begär... tyvärr
Han skötte sitt jobb, fast han kom ofta försent på morgnarna utan att någon reagerade på hans arbete!!,
Nu kan bara tiden utvisa vad som händer med oss.
Men det tog lång tid för mig att bearbeta o komma till insikt att jag vill o kan inte leva med någon som jag mår dåligt tillsammans med trots att jag avskar honom mest av allt.
Jag älskar ju honom o inte den hemska person han blev när han drack.
Hoppas du kommer till insikt o kanske mod att sätta stopp.
För det var vändningen för oss, han fattade aldrig förrän jag kastade ut honom att det var allvar med mina ord.
Lycka till o må så bra du kan

Jag fäster mig vid några meningar du skriver:

"Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv."

Alla vi människor inrymmer ljusa och mörka sidor... Hos de allra flesta förstärks de dålig sidorna av alkohol.

En meing till: "Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv."

Hej dig!!! Fortsätt! Stå på dig! Den enda man kan förändra är sig själv men genom att förändra sig själv påverkas omgivningen. Du ser det tydligt.

Har inga råd att ge annat än fortsätt läsa och skriva här.
Styrkekram / mt

vi är kvar du och jag och har varit forumet trogna under två års tid. Så många, många som passerat här under den tiden. Så många tragedier... men också så mycket hopp!
Stor kram till dig och maken Mr-P - till PianoRow från Mulleholken:) / A

Tack, flygcert!

Jag vet hur betydelsefullt det har varit för mig att kunna "ta rygg" på andra som har gått före. Det är inte så många kvar bland de anhöriga som hängde här på forumet när jag skapade mitt konto för två år sedan (mulletant var med nästan från början, lillablå gav mig min allra första kommentar och idag är vi nära vänner även irl, Märta och Mie ser jag nästan aldrig här längre men de hade stor betydelse för mig...). Men jag minns tydligt känslan av att plötsligt bli förstådd och bekräftad, trots att tankarna innan bara funnits inuti mig själv och aldrig blivit uttalade.

Så, om jag kan bidra med lite hopp, då är jag nöjd. :-)

Samtidigt som jag är övertygad om att det går att vända den nedåtgående spiralen och rädda relationen, så är jag också väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på något annat sätt. Och att det dessutom låg utanför min kontroll hur det skulle sluta. Jag tog ansvar för mina egna delar - jag markerade mina gränser, jag sökte hjälp, jag ställde ultimatum och genomförde det, jag flyttade hem igen när maken kom hem från behandlingshemmet. Men, om inte maken hade gjort sina delar - blivit nykter dag för dag, kämpat för att förändra sin situation... Så hade det inte funkat. Hade han förlorat mot alkoholen så hade jag förlorat honom.

Men. Nu sitter han här i tvsoffan, nykter precis som varje dag under de senaste två åren. Vi har just kommit hem från en middag hos ett par vänner, där vi har skrattat mycket och mått allmänt bra. Utan alkohol. Han har sin laptop i knät och surfar runt på nyhetssajter eller något sånt. Vi skall väl ganska snart gå och lägga oss, vi är båda två trötta efter en lång arbetsvecka. Antagligen kommer katten in genom sin lucka en stund efter vi har somnat och börjar trampa omkring i sängen och undrar varför vi är så tråkiga. Någon av oss kommer att rumla upp och ge honom lite kärlek och lite mat.

Vårt liv är ett helt vanligt liv. Vardagslunk. Harmoni. Jag är lycklig. :-)
/H.

Jag vet knappt vart jag har mig själv nu, men stärks av att ni grejat detta. tror någonstans att maken ska bli trevligare när han blir nykter. Vet ännu inte, men...

KRAM

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

Hej Stjärnstoff!

Du har redan fått många kloka kommentarer här, men jag skulle vilja bromsa lite... Jag känner igen mig i hur du beskriver din situation. Vi har iofs inga barn, men din mans drickande påminner otroligt mycket om min mans (när han drack).

Först vill jag säga: var gränsen går för att någon är alkoholist handlar inte om mängden alkohol som h*n konsumerar. Det är lätt för oss anhöriga att hänga upp oss på antal ölburkar som töms eller antal flaskor vi hittar. Men antalet är ointressant. Det som räknas är hur våra alkoholisters drickande påverkar oss som finns i deras närhet (och dem själva, naturligtvis). Med detta vill jag ha sagt: att du upplever hans drickande som ett problem är alla bevis du behöver. Är det ett problem för dig, ja då ÄR det ett problem.

Men, vet du... det går att rädda en sådan här relation. Kanske är det inte nödvändigt att lämna mannen och barnen? Jag tycker mig se i det du skriver att du inte vill lämna, utan faktiskt vill kämpa för relationen. Eller? Om det är så, så behöver du göra några olika saker, som jag ser det (men det här är just min bild av detta, kanske har jag fel och då får du gärna säga ifrån. ok?).

Du behöver klargöra för dig själv var dina egna gränser går. När är det faktiskt inte tänkbart att stanna kvar längre? Vad skall hända för att du skall ta med dig barnen och lämna mannen? Handlar den gränsen om alkoholmängd, om pressen han sätter på dig psykiskt när han lägger skulden på dig, om fysiska/våldsamma uttryck? Var går dina gränser?

Du behöver bestämma dig för vad du gör om han passerar den gränsen, när du väl har bestämt dig för var den går. Rent konkret - vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Vad behöver barnen ha med sig? När jag gjorde en sådan plan så grät jag floder - det är det svåraste jag har gjort. Men, jag ser så här i efterhand att det var det som räddade oss. Hade jag inte haft min plan så hade jag aldrig kunnat agera, och då hade det varit kört.

Och - för att kunna klara av det här tankearbetet, så behöver du hjälp. Jag hade aldrig kunnat tänka klart kring detta om det inte var för mina olika samtalskontakter. Aldrig.

Vänd dig till kommunens familje-/beroendeenhet och be om hjälp som anhörig. Tala om för din man att du gör det, det är ett sätt för honom att förstå att du ser allvarligt på det här. Leta upp Al-Anon i din närhet (www.al-anon.se) och gå på deras möten.

Det går att vända. Jag och maken är levande bevis på det. Men, det kräver jobb från bådas håll.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en nykter (2 år!) alkoholist

TACK!
Jag hör och känner själv att jag på många sätt är på väg bort, men precis som du skriver så skriker det i huvudet, och faktiskt i hela kroppen, "stannalämnastannalämnastannalämna" och hela jag är i kaos. Jag stressar över att känna att jag måste bestämma mig nu, och jag kan inte... Men det är som du säger: det måste få ta sin tid.

Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv.

Å ena sidan önskar jag att jag kunde se in i framtiden och se hur vårt liv kommer bli tillsammans, å andra sidan vet jag och vill jag betsämma för att jag vill vara så stark. Oavsett om jag bestämmer mig för att lämna honom eller om jag märker att vi skulel kunna få det bättre tillsammans och då väljer att stanna, så vill jag känna att dte är MITT beslut och jag står för det!!

Kram,
N

UT med packet!!!
Wish you the best

Du behöver ju inte fatta ett beslut idag. Vet att det känns svårt när alla andra skriker "lämna!" när man i sitt eget huvud skriker "stannalämnastannalämnastannalämna"... Det är ditt beslut att fatta, se bara till att det i slutändan är ett beslut som kommer från din inre visshet och inte ett beslut som bygger på rädsla, oavsett vad det är du är rädd för. Det är en process som kan ta lång tid, förmodligen påbörjade du den väl långt innan du sökte dig hit till forum? Bara att du är här och skriver nu är ju jättebra och visar på att du vill ha en förändring i din livssituation.

Jag propsar ändå på att du ska kontakta en kvinnojour, de kräver inte av dig att du ska lämna. De finns som stöd för dig, för att du ska kunna känna dig trygg och bygga upp din självkänsla. Ring kvinnofridslinjen anonymt om du tycker att det är svårt.
Att gå på ett al-anon möte är också ett bra sätt att dels bryta ensamheten och skammen men också att på sikt se och förändra de mönster som är destruktiva för en själv.

Kram!

ja det finns en hel del att tveka på här...

och nu gör tom våran gemensamma vän det med.. han uttryckte sig
fan de här är ju inte normalt, inte den jag känner om han...
ja svarade, nej men så här är han mot mig...