Senaste kommentarerna i forumet

Och för att tillägga så säger han redan efter kort tid i separationen att han mår faktiskt bra och tycker han själv dricker mindre. Han sa häromdagen att han saknade våra kvällar....
Så mycket kärlek kände han... Han var nog kär i allt han fick och INTE mig som person

Läget är bra annorlunda men är fortfarande skadad och behöver läkning. Jag ska iväg på behandling och det kommer hjälpa läkningen.

Han dricker och skickar sms om att han vill bli bättre för min skull o han ska gå till beroendecentrum osv och han har fortfarande inte vart där. Han kan skicka sms med inslag av att jag är hans, och sen saknad mm

Jag är nykter och det går fint, jag har sagt ifrån han och sagt att jag INTE tänker vara ihop med någon som är beroende och inte tar hjälp.jag har sagt klart o tydligt i både sms och i telen att jag är INTE hans och han får INTE skriva att jag är hans,älskade mm. Jag har dessutom sagt ifrån att umgås med han med mys o sova över o ja allt som var förr.

Jag tror inte han kan känna riktig kärlek och det beror på hans sjukdom beroende. Innan jag talade om allt det här och precis innan vi separerade på riktigt så sa han att han kommer sakna oss när jag är iväg på behandling. Då sa jag att jag får ta emot besök, att han kan åka o träffa mig. Hans svar var detta ....

Nä oj nej de verkar krångligt med tåg

Hade han verkligen älskat mig Hade han åkt och hälsat på mig. Jag hade åkt varje gång det var besökstillfälle

Tack för era kloka ord ❤️
Ja,jag vet att mina gränser vart flyttade. .
Och jag förstår vad ni menar. Fasiken vad de kan utnyttja en så mycket usch 🙄
Många tankar åt er ❤️🙏

Att det göms alkohol ser jag som en kraftig varningssignal.
💜 🌹 💜

Hej. 🌹
Bra att du får ur dig och att du vänder dig hit. Här finns alla möjliga erfarenheter ...
Så här spontant uppfattar jag att hennes drickande slagit över i och med att hon smusslar, smyger och gömmer flaskor.
Hon säger att du inte behöver oroa dig, hennes handlingar tyder på något helt annat tänker jag.

Kram,
och fortsätt gärna skriva här.
🌹

Jag förstår att det blir många blandade känslor @högkänslig! Olika röster inom dig som säger olika saker. Helst av allt vill du att han alltid ska vara den där underbara personen, men om jag förstått dig rätt har du inte fått se den sidan så ofta på senare tid.

Precis som du beskriver väcker det nästan alltid stora och ofta blandade känslor när en behöver ta beslut om stora förändringar. Och mitt i känslostormen är det svårt med ovissheten, kommer han bli bättre så småningom eller inte? Kommer han att ta kontakt eller inte? När i så fall skulle det bli? Ovisshet som du inte har kontroll över.

En tanke jag får om det är okej att jag delar den. För en del kan det bli hjälpsamt att försöka fokusera på vad en själv kan påverka. Vad vill du säga nästa gång ni har kontakt? Vilka aktiviteter vill du göra (med eller utan honom)? Vilka människor vill du träffa? När det känns svårt att ta stora beslut, kanske det kan gå att ta beslut om mindre saker. Och de mindre beslut kan hjälpa en att ta tillbaka en del av kontrollen och gå i en viss riktning. Vad tänker du om det?

@Såjävlatrött
Har just läst din tråd. Och jag känner så mycket medkänsla med dig. Och med mitt yngre jag.
Jag fick en ADHD diagnos som vuxen, för några år sedan. Jag har haft så svårt att tolka ord tidigare. Nu förstår jag mer. Jag har träffat vårdgivare som sagt helt fel ord till mig i fel ögonblick.
Ett ex var att en arbetsterapeut kom hem till mig, i samband med att jag arbetstränade för några år sedan. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och var borta från arbetsmarknaden en stund. Jag älskar att jobba och kämpade så mycket för att få ett arbete under min tid som medberoende. Jag och mitt ex levde i en misär. Från tjusigt stort med fina ting till liten yta. Han söp upp en förmögenhet och jag gav bort mitt sparande.
Arbetsterapeuten sa till mig "han måste ut"!
Det hon inte visste, var varför han ens var där. Jag skriver på en story om det och vill inte skriva varför här, annat än att jag utsattes för ett trauma och han hjälpte mig.
Han är orsaken till att jag ens kunde ta mig ur mina mediciner. Jag är helt medicinfri sedan många år. Men då har jag lagt mycket pengar och tid på att utbilda mig inom mindfulness och yoga för att hitta en inre balans. Och så lever jag långsamt, trots mina ADHD ryck. Har lärt om, att bromsa mig. Och att bara observera hur jag vill göra saker, utan att göra dem.
Min räddning har varit mitt skrivande. Jag har skrivit sedan tonåren. Och så springer jag i skogen och tränar på gymmet. Det håller min hjärna skarp. Har du sett The Handmaids Tale?
June Osborne, karaktären blev min förebild. Jag var med om skit. Och jag behövde June Osborne en tid. Idag är jag en förebild för andra unga, som känner till mitt liv.
Men jag håller mig bakom kulisserna. En bipolaritet hjälpte mig inte att få det arbete jag har idag.
Jag tror att din psykolog uppmanar dig, att leva ditt liv som du vill ha det.
Jag levde mitt liv med mitt ex som jag ville ha det, i misär i 10 år, även om vi hade god ekonomi i flera år, så klarade vi av av leva på mindre, som det blev.
Men jag behövde uppleva det för att lära mig hur jag ville ha det.
Och jag ville ha jobb, en sund kärlek och kunna börja spara igen.
För nya drömmar och mål i livet.
Nu har jag allt jag önskat. En god hälsa. Och goda relationer, till min man, till min familj och till vänner och kollegor.
Men jag hade aldrig landat så här bra utan min erfarenhet.
Av misären. Att leva med någon som missbrukar.
Ta hand om dig, på alla sätt!

@Tröttiz Ja, det har jag stor respekt för. Det tycker jag är det läskigaste, att inte VETA. Det känns inte som han skulle göra detta, då han längtar till barn. Men så tänker jag: det har väll alla pappor som supit bort sig gjort? Se min kommentar ovan. Min partner dricker typ var tredje vecka om han fick bestämma. Ofta kopplat till dåligt mående. Det känns som att många som super bort familjer helt gör det normalt att supa veckovis. Det är det som gör det så svårt att VETA, om han är en av dem eller inte. Men jag antar man får se det som personen är sjuk. Jag är kvar sålänge han har kontakt med vården och följer sin antabus plan, sen får vi se.

@Prinsessan1 Nej precis och det är det jag är kluven över. Personen är väldigt kompetent men hur kan mitt 1,5 h samtal med en främling resultera i att hon säger jag borde bryta relationen? Jag förstår att statistiskt sett kanske det är så. Men det är så många parametrar som spelar in som gör att jag känner att jag vill lyssna på henne, men behöver höra från fler experter att så är fallet. Om jag gör slut och hamnar i ett svagt ögonblick så kommer jag tänka "varför ska en främling efter 1,5h bestämma mitt öde?" Sen kommer jag vara på ruta ett igen. Då känns det bättre att ha mer kött på benen om att det stämmer.

Personen i fråga tar massa mediciner och tar psykolog hjälp. Men jag har sagt såhär: jag slutar att hjälpa/yttra mitt medberoende. Vill han ändras på riktigt så kommer han inte falla tillbaka. Gör han det, så är det startskottet för att lämna, känns liksom inte som jag kan lämna nu mitt i när vi har en bra period, han går på sina möten och mår bättre. Då vet jag att jag kommer komma tillbaka, Jag ska försöka luta mig tillbaka och se bara...

@högkänslig
Känner med dig ❤️ har varit där med de motstridiga känslorna och den där smärtsamma ovissheten. Det är tufft.
Oavsett vilka råd man får och att man vet innerst inne vad som är bra för en eller inte så lämnar man när man själv känner att man har nått en botten.
Du är inte ensam 🙏 även om det kanske känns så.
Jag hoppas att du kan sätta en gräns och säga stopp och samtidigt förstår jag dig om det är svårt.
Du är värd kärlek, öppenhet och respekt.
Kram

@Prinsessan1
Det jag förstått är att konsekvenser och en inre vilja att ta tag i sitt liv har lett till förändring. Utan inre vilja händer inget. Konsekvenser hjälper inte. Det finns människor som supit bort hem, sambor och barn ... 🤔😔
🌹🌹

@högkänslig åh du har det tungt just nu❤️ jag kommer från andra sidan och jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fått ultimatum, men helt ärligt skulle jag nog ryckt på axlarna (vi är idioter i alkoholens grepp) Alkoholen är så jäkla förrädisk och greppar om ens liv att man låter bra saker förstöras. Det är hemskt, men det är den som sitter fast i det som själv måste komma till den punkten att nu är det nog och han verkar inte där än.
Mitt (oombedda) råd är att ta hand om dig själv först och främst, slå dig fri. Du lever ett liv och det är nu. Det enda du kan påverka är ditt liv och hur du vill leva men såhär vill du inte leva vad jag kan läsa.
Jag tror att medberoende är värre att leva i än den beroende?
Varma kramar och var rädd om dig.

@Såjävlatrött Hej! Jag tror inte man kan ”dra alla människor på en kam”. Alla är vi olika. Vad jag tror din psykolog menar är att om en missbrukare inte får några konsekvenser, så är det svårare för dem att ta sig i kragen SAMT att DU inte får det som behövs för att läka dig.🙏

@Nell Ja, detta hände ju på sms i måndags. Vi har alltså inte setts och pratat utan jag skickade bara ett sms där jag sa att jag inte orkar med detta mer och han bekräftade att separation är lika bra.
Jag har lite svårt att förstå om det verkligen är på riktigt nu eller om han "som vanligt" behöver ngåra dagar på sig att komma ur sin bubbla och sen kommer försöka få tillbaka mig. En sida av mig vill att han ska höra av sig och kämpa för mig. Min rationella sida säger dock att ja det är klart han kan kämpa ett tag men sen kommer han komma tillbaka till samma mönster. Jag ser mer och mer narcissistiska drag i vad han gör och hur han beter sig och jag läser mkt om detta för att inte komma in i ledsamhetskänslor.

Det är så svårt att den här människan som kan vara helt underbar mot mig, kan vara på ett helt annat sätt också.
Igår när jag kom hem och han hade åkt till landet så blev jag lite ledsen. Hemma påminner ju allt. Vår lägenhet, vår säng, hans kläder och allt luktar honom. Då ville jag bara ha en varm kram och att allt skulle lösa sig.

Jag pendlar mellan att vara stark och arg till att vara ledsen. Framförallt hatar jag ovisshet och just nu vet jag ju inte när vi ses (när han kommer komma hem igen) eller när vi ska prata igen, om han ska försöka prata med mig eller om han bara kommer låta mig flytta ut och gå vidare med sitt liv...

@Snödroppen jaa verkligen.. men nu var det ju som att han skapade en situation för att han ville att jag skulle lämna honom. Tidigare gånger han gjort så har det ju varit för han tycker att jag påpekat hur dålig han är (kring alkoholen) och att han bara känner sig dålig och inte orkar höra mina klagomål osv. Jag har så svårt att fatta varför.
Min mamma som jag pratar mkt med om detta säger att han har inte ork för annat än att sitta själv och dricka nu.
Han orkar inte tänka på annat..

Hej @högkänslig!
Det är mycket som händer i ditt liv just nu och jag kan tänka mig att det skapar många starka känslor. Du försöker begripa varför han beter sig som han gör, om det är alkoholen eller om det möjligen också är annat som ligger till grund för det.
Igår skrev du att ni nu är separerade och att du inte riktigt vet hur du känner ännu. Hur mår du idag? Och hur känner du kring separationen? Kan det finnas fördelar med det?

Ville bara skriva att han försöker beskylla dig är helt befängt. Du gör det absolut bästa för barnen och du ska vara otroligt stolt över att kompisen i soffan fick höra dina ord. Varm kram till dig <3

@Mormor2018
Så bra, hoppas ni får kontakt med en engagerad och kunnig person 🙏
För mig var det jättejobbigt att ta första steget att be om hjälp.
Att skriva här för första gången var också jobbigt.
Modigt av dig!
Kram

@Mormor2018 låter toppen att du tror att han skulle vilja det. Hejar på er! Ta hand om er.

@högkänslig
Ja, jag känner igen det där med att provocera fram reaktioner. Jag slutade reagera tillslut och då var jag ju känslokall såklart.
Det är en "never ending story".
Inte alls konstigt att du känner dig dränerad, han dränerar dig.
Det är en omöjlig ekvation att leva och må bra i det där.
Det är absolut inte ditt fel men kanske ditt ansvar att göra val för dig själv där han inte kan behandla dig så längre.
Var rädd om dig!

Vill tillägga- på min födelsedag när det eskalerade så sa han att han ville göra slut. Han gjorde fel, jag reagerade och då skulle han straffa mig genom att göra slut, för han kände sig övervakad och skuldbelagd.

Blir galen över hur han får det till att vara mitt fel hela tiden. Och att han är den som sitter o hotar med att göra slut.
Jag fick separationsångest o bad om att vi inte skulle dra det så långt så vi lappade ju ihop det tillfälligt, men ja.. nu har vi ju faktiskt gjort slut och jag vet inte om han den här gången kommer be och böna för att få tillbaka mig... känns som han också tröttnat på karusellen och allt bråk och kaos som följer. Eller som han sa för ett tag sen, att han kan inte bättre än såhär och han gör mig bara besviken..

Igår sa jag till honom att vi får separera.
Eller snarare... efter en turbulent helg vid min födelsedag lappade vi ihop allt och sa att vi skulle göra vårt bästa.
Veckan kom. Han drack. Onsdag, torsdag, fredag, lördag. Söndagen sur (abstinens..?) och sen kom måndagen igår och när han smsade att han satt på en pub istället för gymmet som han skulle till så fick jag nog.
Jag kände bara att jag kan inte ta detta mer, och jag tror nästan han hade planerat att provocera fram detta. Gör dom så??
Han visste att det skulle bli min reaktion och när jag sa att vi får separera så sa han "Ja, det är väl bäst så, det är väl så det får bli tyvärr" helt jäkla känslokallt. Jag upplevde att han senaste veckan bara gått runt o tänkt på att jag är en bromskloss för hans drickande så det är bättre att provocera mig till att göra slut då. Erfarenheter på detta?

Jag vet inte hur jag mår än. En del av mig är så matt och trött. En del undrar om jag ens kan ta detta på allvar, det här har ju hänt förr o eftger några dagar brukar han komma springandes... En del tänker att jag redan mått dåligt och processat så mycket.

Är det någon som ser narcissisttecken hos sin partner med alkoholproblem?

Jag tycker inte mig se detta när han haft nyktra perioder.. men när han dricker blir han supernarcissist.
Om jag blir arg på honom för något han gjort, så får han det till mitt fel.
Han tar inte ansvar för nånting utan det är bara jag som är jobbig och jävlig trots jag inte gjort annat än attt försöka stötta och han har en sjuk förmåga att bara lyckas vänta allting till att det är mitt fel.

På min födelsedag så var han AS full. Skämde ut mig inför mina vänner och dansade runt ensam på restaurangen.
Han gjorde några saker jag inte var okej med och jag reagerade väldigt starkt på, så dagen efter var jag väldigt arg på honom. Men istället för att be om ursäkt satte han på sig offerkoftan och vände på steken och fick det till att det var jag som förstörde förhållandet, inte han.

@Snödroppen , naturligtvis är det mitt ansvar som vårdnadshavare att sätta ner foten och har gjort det men han har snabbt återfallit i sina dåliga vanor.
Tack för de orden du skrev och jag tar till mig av dom. Jag ska söka kontakt med anhörigstöd och se vad jag och mitt barn kan få för hjälp.

@Nor.Li tack för ditt fina svar. Min mans drickande har eskalerat det sista.
Jag ska följa dit råd och genast ta kontakt med alkoholmottagningen och boka tid. Jag hoppas och tror att han vill följa med.