Senaste kommentarerna i forumet

Åh fy 17! Vilken chock!

Men vet du? Jag tycker att det var bra att du vände och gick. Det är klart att den spontana reaktionen vore att ringa polisen, eller föräldrarna till barnen, eller nåt... Men. Det är inte ditt ansvar. Visst, man kanske kan tycka att det är varje vuxens ansvar, men nej.

Ditt ex är ansvarig för sitt liv, även om det innebär fulla tonåringar i lägenheten.

Om du hade agerat, så hade exet tolkat det som "hon menar inte allvar med att lämna mig, hon kommer ju ändå alltid och räddar mig och städar upp i min oreda. alltså kan jag köra på som jag gör, jag kommer alltid att bli fångad av markatta när jag faller!".

Och det hade inte hjälpt varken dig eller honom. Inte.

Så: bra jobbat, tjejen!

/H.

Skakar. Ilska.

Hade bestämt att skulle komma förbi och lämna en grej hos exet idag. Bara hänga en påse på dörren. När jag kommer in i trappuppgången hör jag musik och ser några i 15årsåldern stå och hångla med varsin öl i handen. Någon som har FF tänker jag men lite konstigt på en måndag.

Går upp till sambons våning, dörren vidöppen, skor i hela hallen. Han aspackad, några av hans polare är där och ett tiotal tonåringar som dricker öl!

Ingen aning om vilka de är, någon polares lillbrorsa eller what ever det skiter jag i. Det är inte ok! Min ex-sambo är i 30årsåldern, bör tilläggas, och har iaf inte tidigare umgåtts med tonåringar. Jag skulle gissa på att de flesta var runt 15år, barn! Jag drack själv i den åldern men jag skulle gärna ha ett snack med dem, som då köpte ut åt mig, idag. I den åldern är man inte mogen att hantera alkoholens konsekvenser.

Jag vände på klacken. Kanske borde jag ställt till en scen. Kanske borde jag tvingat fram nummer till var och ens föräldrar. Kanske borde jag ha ringt till polisen.

Det här var fan droppen. Jag känner bara äckel för honom just nu.

Stryk han från fb.Varför? Du vill ju inte ha ett"förhållande" med honom längre.
Ett förhållande på HANS villkor.
Inte dina, släpp och gå vidare.
Lycka till och stora kramar!
/A

från mig också! Instämmer i allt trollis skrivit ovan! / mt

Det är så roligt, att gå in på forum och möta en MYCKET klokare och mer bestämd Nana!
Nej, lätt är det inte ( och det är det ingen som lovat heller..)
Jag är säker på att du genom din envishet, kommer att klara det här!

Vad beräffar FB, så tycker jag att du ska stryka honom från din "vänlista" en gång för alla!
Då kan han inte djävlas med dig den vägen heller.. Dessutom kommer han inte åt att kika för mycket på din sida heller..
Fast det innebär förståss att du måste ställa in vissa "sekretessinställningar" har jag förstått.
Fast vi har ju andra här på forumet som är mer bevandrade i sånt, än jag är.
(själv är jag inte alls på fb, och kommer inte att hänga där heller. Det räcker så gott med Forumet, för min del!)

Ta hand om dig Nana! Jag tror på dig!
stor kram/ trollis

skriver av mig

kom ett litet försök igår... hade tittat in på min sida på fb, satt ut en kärleksförklaring där så alla ser så klart...

men jag har inte hört av mig... trots mina känslor som svajjar...
känns lite motigt idag men det får göra det... det kan inte försvinna allt på en gång...

Åh vad härligt med en veckas anhörigbehandling!

Jag hoppas att du får det riktigt givande där - även om det säkert blir jobbigt på många sätt. Det kommer mycket gott ut av att prata med andra som vet hur det är att vara medberoende anhörig.

Var rädd om dig!
/H.

skriver av mig

ojojojj över 2 veckor nu sen ja såg han... shit de känns.. ja har mått annorlunda.. gladare osv..

men va lite på min vakt inatt om han skulle ringa(han brukar göra det om han vart ute)

det knakar verkligen i hela mig...
snart kommer han förstå.. tror inte han gör det.. varför ja tänker så är för att ja vet hur det är själv när verkligheten slår till... kan va att han kommer med något nytt försök.. måste vara beredd..
vill verkligen låta det gå ett tag till innan ja stöter på han.. det är svårt eftersom vi umgås i samma kretsar... men ja har lyckats hitills...

jag har en del att läka från det här... det är en hel del som hänt mellan han och mig..
ja tänker mer o mer på alla gånger han vart här full som fan...

Skulle gärna varit där. Kram fr mulleholken till PianoRow :) / mt

Jag och maken har varit på en tvådagars konferens om alkoholism tillsammans. Några stora namn bland föreläsarna, fina delningar från AA-medlemmar, fin musik, fin gemenskap. Riktigt härligt!

Några saker tar jag med mig därifrån, utöver själva känslan att vara bland likasinnade, och ett par av dem vill jag dela med er här.

En föreläsare jämförde kyrkan och AA, och sa att det som förenar dem är de tre meningar som alla människor värderar högst, nämligen:
- Jag älskar dig.
- Du är förlåten.
- Maten är klar!
Det är en fin tanke att både kyrkan och AA handlar om kärlek, förlåtelse och gemenskap, tycker jag.

En annan föreläsare var forskare och han sa att fyra olika behandlingsmetoder är vetenskapligt fastställda som fungerande, nämligen:
- tolvstegsprogrammet
- KBT
- medicin (antabus)
- återfallsprevention (tex med hjälp av mindfulness)
Dessutom sa att han att man har visat att det inte hjälper att kombinera de olika metoderna. Man får alltså inte ett bättre resultat om man kombinerar tex KBT och medicinering. Men! Om man kombinerar AA med någon av de andra, då förbättras chanserna med upp till 50%! (Hänger ni med?)

Han sa också att hjärnan behöver ca 2 år på sig att återhämta sig från det fysiska beroendets konsekvenser (i den mån det är möjligt, vissa skador kan ju vara bestående). Om man har varit nykter i två år så är chanserna stora (jag tror han sa 90%) att man förblir nykter resten av livet. Maken har två år nu, och jag är oändligt stolt över honom.

En kille från AA berättade om sin personliga botten, och sa bland annat om sitt självmordsförsök:
"Jag ville inte leva men vågade inte dö."
Det är en väldigt stark mening... Och det var ju tur att han inte vågade dö, för nu har han en stor uppgift i att förmedla hopp till andra.

Alkoholism drabbar vem som helst. På plats på konferensen fanns människor av ALLA sorter. Olika ursprung, ålder, kön, sociala omständigheter.... Och alla kunde de vittna om sin sjukdom och sitt tillfrisknande. Så lika trots alla olikheter. Det är skönt på något vis tycker jag, att alkoholismen inte handlar om någonting annat än att det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Eller hur?

Nåväl. Jag är tacksam för att jag får vara med i sådana här sammanhang!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.

Godnatt, vänner!
/H.

Det gick bra tack. Fick en knuff i rätt riktning bara... :)

Nana: underbar läsning! :)

Markatta: hur gick det? Du slog dig inte när vi krockade, va?

/H.

skriver av mig..

då va det fedagskvällen igår... då jag kanske skulle ha vart med han..

ja är glad att ja valde bort det, som ja skrev!! Risken att bli sårad/sviken om igen,låg allt för nära..
mina vänner som känner han ser faktiskt lite små nöjda ut...

nä men så är det väl!?? De kanske velat det här men inget kunnat gjort... ja vet ju själv hur man kan känna om en vän sitter i en sån här situation, det är så att nåt släpper då, när ens vän sätter ner foten o går ifrån en sån man.... det blir skönt på nåt sätt...jag får respekt o känner att åhhh äntligen gör hon nåt ja velat att ska hänt sååå länge...

ja stötte inte på honom igår, va lite orolig.. va ju ändå ute med våra gemensamma vänner...
hörde inte heller av mig...

jag är glad idag o ännu starkare... MEN inte så pass stark så jag skulle våga mig ut igen o riskera att träffa han!!Jag känner mig lite vinglig i känslorna,de är ju så färskt det här nu.. jag har börjat gjort de ja menar, att ta mig därifrån, och då är det bättre att behålla gårdagens vinst med att inte riskera det falla ikväll....skulle bara kännas som jag kastar bort mina framsteg

ja väntar tills den dagen då det sitter i ryggen... då jag inte behöver tänka att ja ska skydda mig utan att det bara finns där helt på automatik !!!

jag mår bättre idag än på länge.. vite vinglig o lite så där känns lite som jag inte träffat mig på väldigt länge... har ju haft fullt upp med tankar om han o hur han är osv...

jag hinner med att må bättre i mig.. o är det så att han skulle höra av sig ikväll eller imorn då skulle det ju direkt kännas om det va positivt eller ej... det skulle växt fram en skillnad... när man är i det finns inga skillnader....

nu har ja hunnit känna att det här stegen från han är bra...

heheheh =D

jaaaa låter roligt hehe såg hela det här framför mig kramar

jag ska uppdatera gört här efter =)

Jag gillar, dina roliga och många gånger träffsäkra kommentarer.. ;-D
Hejar på både dig och Nana!
kram vänner! /trollis

Jag menade inte att lägga skulden på någon när jag skrev: Det senare har jag känt ett antal gånger här (tidigare) - att jag sitter fast i mitt medberoende, att jag borde lämna - för att andra på forumet ibland varit så tydliga i det. Typ så.
Det handlar om det som väcks i mig av andras kommentarer, min känsla och önskan att vara till lags. Det här är en knepig distinktion och jag uppfattar att det är en kärna i de 12 stegen, att ta ansvar för sina känslor och inse att de hör till mig, inte till dem eller det känslorna väcks av.

Vet inte när träffen blir men det meddelas säkert här. Ha det fint idag! / mt

Hej Framtidsdrömmar,

jag önskar att jag kunde ge dig puffen att lämna. Min "undanflykt" har hela tiden varit att jag inte vill lämna barnen i helvetet och inte kunna skydda dem från alkoholisten. Till slut såg jag att jag inte kan skydda dem i hemmet längre. Jag tog steget för en vecka sedan.

Jag har också tvingat mig själv att vara ärlig mot mig själv. Jag hade ett helt egoistiskt skäl att vara kvar, inget jag är stolt över....(men jag är stolt över att jag erkänner nu) Jag ville skapa den där lyckliga familjen med mamma, pappa barn, villa, volvo, vovve och hela kittet. Jag såg att vi hade förutsättningar att bli det. Det här kunde jag inte erkänna inför mina vänner, men jag har diskuterat det med några proffesionella runt mig. Som har stöttat mig och inte fördömt.

Kan Du vara ärlig och säga vad det är som gör att stannar kvar? (du behöver inte svara här, bara du svarar dig själv)

Ups nu ska jag till träning....tar hand om mig själv.....

Hejar på dig med pompoms och hela baletten!
Du är smart och stark och du förtjänar det bästa.

Jag försöker mig på en kullerbytta men kanske råkar krocka med Lelas. Adde dyker upp och hjular över Mulletant som drar en twist och av någon anledning får jag för mig att det hela avslutas med att vi gör en pyramid och kastar upp Hösttrollet i luften! Det är säkert flera som är med och det kanske inte ser snyggt upp men vi är glada!

Kram

fortsätt att le Nanna Solsken!
Det riktigt lyser om din text idag. Behåll känslan! NJUT av den så länge och mycket du kan!
JUST idag, är du stark, just idag är du oövervinnerlig!
Som du skriver, kommer säkert nya prövningar, men dom får du ta itu med sedan..
JUST NU, ska du bara njuta av nya fria "Nana Solsken"
Vi som hänger, njuter och ler med dig!!

kram trollis!

skriver av mina känslor o tankar

När hoppet om förändring finns kvar i en en stund, är det lätt att gå tillbaka... man svajar.. igår i luren medans frågan kom.. Nana ska vi hitta på nåt imorn? så fanns det kvar i en.. ska ja eller ska ja inte??? känslorna svajjade o tankarna snurrade i sekunder men kändes som en evighet.. tänk om det blir av osv.... sen kom den där gå ifrån o bli fri tanken.... den där tanken som räddade mig!!!

NEJ risken att såras än en gång kommer upprepas o du slänger bort både en fredag och kanske tom hela helgen( sa jag till mig själv) .... det har hänt förr, och det ska ja inte ha skam för ... det är HAN som fått dig att vara osäker.. det är HAN som lovat och inte kommit förut när han sagt det... det är HAN som ska ha skam o skuld!!! inte du Nana.. ( ja talar till mig själv dialog om ni undrar)

va hände??jo han blev sur ville inte fortsätta prata när ja sa, nej det kommer inte ske du kommer svika igen= återigen ger han mig skuld för ja kände så, misstänker det

han har själv skapat de här misstankarna, att jag inte litar på han....
alltså är det inte mitt fel...

Jag är glad att ja stod på mig!!! stolt över att tagit mig själv, och ställt mitt förnuft framför mina skadade känslor... JAG skyddade mig!!! Och jag sa på nåt sätt, att nu RÄCKER det...
ja blir tårögd av det här, inte för ja är ledsen utan för jag är glad, ja VET att det kommer flera prövningar med tiden, och även de kommer göra mig i obalans.... kanske kommer det ett nytt test från han.. ja är beredd o jag ska klara av det då med...

hej tillbaka =D

ja jag ler när jag läser det här nu.. o har haft leendet hela morgonen...
det är rätt åt han.. o av de som vet om mannen o speciellt det här ja skrev om säger bara att de är rätt åt han...

härligt att höra dig/er säga detsamma..

det känns som jag vuxit!!! det går åt rätt håll även om vägen är lite klurig....

känns så fint att få vara här tack

kram Nana

Ja, ibland känner jag mig lite "pressad" till att förändra min situation. Jag lägger inte skulden på någon, vare sig forumvänner eller vännerna i min vardag, men visst påverkas jag av alla råd och tips. Ibland känns det stressande med alla råd men samtidigt är det de som får mig att sträva framåt. Jag behöver nog pressen och att nån påminner mig om olika saker under denna resa. Det goda överväger det onda. Vissa dagar läser jag på forumet flera gånger per dag samt ältar mina tankar och funderingar med vänner här hemma medan andra dagar vill jag inte låtsas om problemet alls, det känns för övermäktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Jag är bara rädd att jag "tjatar sönder" vännerna och er här med mitt ältande...
Det skulle faktiskt vara kul att åka på forumträffen, är det bestämt när den är?

Kram Framtidsdrömmar

Heja tjejen!
Jag log faktiskt, när jag läste hur du skällde ut honom.. ;-D
Kära nana, du har VUXIT jättemycket på bara de här veckorna som du varit på forum!
Du resonerar på ett mer moget sätt och inser att du måste ta hand om DIG först och främst!
Fortsätt vara här och tala om hur det går, Vi kommer att försöka stötta dig.

kram /trollis

är ett otyg liksom önskan att vara andra till lags. Det senare har jag känt ett antal gånger här (tidigare) - att jag sitter fast i mitt medberoende, att jag borde lämna - för att andra på forumet ibland varit så tydliga i det. Typ så.

Jag är rätt så säker på att man måste göra sina egna val och beslut och att det tar tid att komma till den punkten när man själv är redo. Det har att göra med att själv ta ansvaret, handlar man efter andras råd så blir det också lätt "deras fel" om det blir tokigt. Visst finns det situationer, t ex när barn far illa, där andra måste ta över ansvaret - jag tror du förstår hur jag menar.

Du är på din resa och du kommer att vika av när tiden är mogen för dig. Lelas skrev så bra till lilla blå att det "lyckliga slutet" kan se olika ut - det kan vara rätt att stanna och det kan vara rätt att gå. Och färdiga blir vi ju aldrig, ingen av oss.

Tänk om du kunde komma till Stockholm på Ahj-träffen som planeras! Förstår att det är en lång resa för dig - precis som den livsresa du är på. Hoppas du hade ett riktigt kul minglande och att din helg blir glad och fin på alla sätt! Kram / mt

att Ahj blir kvar och får ett modernt format! Och att vi får hänga kvar på den här under tiden.
Jag ser redan fram emot dagen i januari - hoppas du meddelar datum i god tid så att jag kan ordna ledigt för den vill jag verkligen inte missa. / mt