Senaste kommentarerna i forumet

Inget roligt att läsa...
Kanske är det så att många väljer att reagerajust så, med skatt och lite hån, för att hålla det långt i från sig, för att slippa fundera på sin egen konsumtion?! Men jag önskar vi kunde öppna upp kring det här, se det som den sjukdom det är, och på så sätt kanske slippa lite av den skuld och skam som omger alkoholismen..
Hoppas du mår bra? Hur går det för dig?
Kram!
/k

Träffar en av hans närmsta vänner. Han berättar att ex-manen varit så onykter att de "tappat bort" honom i samband med en fest och att de sedan hittar honom. Då har han ramlat och vet inte ens var han befinner sig. "Vännen" skrattar när han berättar. Är det konstigt att man mår så himla dåligt som anhörig eller kanske f d anhörig när folk runt omkring agerar på det här sättet? Ren okunskap i min värld, troligen osäkerhet, men varför är kunskapen om alkoholmissbruk och dess verkningar så förbannat låg när problemet är så vanligt? Jag blir helt ställd. Hur kan det vara så illa? Hela omgivningen väljer att blunda istället för att säga: Jag ser att du dricker. Du har problem. Sök hjälp! Får man sen ett "Vad har du med det att göra" till svar har man i a f försökt. Inte bara sett på. Har man gjort ett ärligt försök är det upp till vederbörande att ta tag i problemet och som nära anhörig måste du skydda dig själv. Jag undrar, om fler i alkoholistens omgivning tydligt sa: Jag ser att du har problem -ta hjälp! Kan det få vederbörande att upptäcka att något är riktigt fel. Eller? Är det kört att påvera om man står bredvid, är det ogjort för vänner att ta kampen? Hur kan man välja att bara se på när en vän faller?

Tack lilla blå för din reflektion.
Jag sitter och funderar på "den onda cirkeln". Vi hade en diskussion igårkväll ang vårt förhållande och alkoholen och sex och löften osv... Ingen lång diskussion och det blir som vanligt pajkastning men jag fick säga lite av det jag grubblar på och det känns alltid skönt när man får ur sig sina funderingar. Han skulle få svar på prover som han tagit idag. Han känner sig så trött, har ingen ork osv..."det måste vara någon brist jag har". Jag frågade då hur mycket tid han lägger ner på att fundera på alkohol och han säger att det är ganska mycket. Men han vill ju inte säga att detta kan vara en stor del både vad gäller den fysiska hälsan och det som gör att den sociala biten har börjat rämna, jag har ju trots allt börjat försöka sätta gränser. Det är klart att man blir trött och helt slut av ett förhållande som knakar i fogarna. Jag sade att jag tycker att han ska ta tag i det problemet på allvar men han tycker att han börjat göra det "har ju inte varit full mer än 4 gånger sedan jul" (enl mina mått är det flera gånger). Men halleluja, vad glad jag är för det...not. Jag försökte förklara att jag och barnen mår dåligt av att han dricker, även i små mängder. Han vill bara skylla det på mig för "jag är så otrevlig, behandlar honom som pest och vill inte ta i honom, ser inte vilka framsteg han gör osv". Det är därför han dricker för att jag är så elak. Även om jag vet att det inte är det så gör det så ont i mig. För visst kan jag erkänna att jag börjar få svårare och svårare att resa mig efter varje drickkväll, jag blir så anti. Det är här jag menar att den onda cirkeln kommer in....jag blir på mitt sätt och han på sitt, VEMS ÄR FELET? I höstas när "jag höll på att knäcka honom" (hans ord) så tog jag på mig rollen som hans extra mamma...jag såg till att han fick mat, att han kom iväg på jobbet, att han kunde åka och jaga, gjorde hans matlådor osv, osv. Det var en slitsam period och när han började så smått komma tillbaka och började jobba heltid så hr jag börjat släppa detta mer och mer. Detta tog han upp som att jag blivit elak och undrade om det "var jobbigt" att vara snäll och ställa upp på honom. Jag förklarade att det hade varit en skitjobbig höst/vinter och att han är vuxen och måste ta hand om sitt liv. För den delen så har jag aldrig känt att han funnits där för mig och stöttat mig när jag mått dåligt och han har då aldrig gjort någon matsäck till mig. Jag sade att jag levde ett liv som han tyckte att vi skulle han det.
Vi gör ju bara varandra illa, måste bryta denna onda cirkel!
Snälla ni därute, skriv något om hur ni mådde innan uppbrottet och hur båda parter förändrats som personer. Kan ni säga till varandra idag; "varför gjorde vi inte detta tidigare"? Om man har olika intressen och inte får leva sitt egna liv.

Jag var expert på det, att tassa på tårna, foga mig, säga ja till allt han föreslog, för husfridens skull... Visst föreslog jag ofta utflykter eller promenader, men inte alls så som jag ville eller hade önskat...
Hade förresten en annan pojkvän tidigare, inte heller det förhållandet var helt sunt... Om han frågade mig om jag ville göra a eller b, och jag föreslog a, ville han ALLTID göra b... Det slog aldrig fel... Föreslog jag en maträtt ville han alltid ha nåt annat, föreslog jag en kaffe på hans favoritkafé ville han gå till det andra på andra sidan gatan... Antar att det var någon slags maktdemonstration från hans sida, och jag fogade mig...

Haha, om han hade träffat mig nu, fröken rättviseräpa, hade han nog blivit förvånad!

Söta du, om jag har lyckats förändra mig om än aldrig så lite, så kan du det också, du kommer att våga det du vill, du kommer orka säga nej och stå för det...
<3
/k

Hade en till fundering...Jag gjorde en dum sak för snart ett år sedan. Jag var otrogen och min sambo fick mig att berätta detta ca 1 månad efter att det hade hänt. Detta ledde till att vi började i familjerådgivning. Min sambo tog detta svek väldigt hårt och jag vet att han kämpar med detta fortfarande. Jag är inte stolt över detta även om mitt handlande kanske har en förklaring. Jag vet att det inte är bra gjort och jag har aldrig gjort om det. Jag vet inte vad som är värst; att bli bedragen en gång än att gång på gång, år ut och år in bli bedragen pga av spriten.
nu är det detta han tar upp när jag inte vill ha sex, han berättar att han drömmer varje natt att jag är otrogen och att han inte får sova. Jag har ju iallafall inte svikit honom mera men förstår att tilliten är förstörd. Men han har ju sårat mig var och varannan helg sedan i somras och fortsatt dricka och jag har bara stått där som ett fån och räddat och vårdat och försökt få honom att må bättre igen. Trots att vi pratat hos terapeuten så hamnar vi tillbaka i vårt ekorrhjul igen.
Jag försöker hitta min skuld i detta och se vad jag kan göra för att allt ska bli bättre men jag hittar ingen annan lösning än att han blir nykter, jag har fastnat där... Kört fast så att säga!!

Tack för inläggen, det är så skönt att höra att ni förstår vad jag menar. Jag vet att jag måste göra något...!! Ibland önskar jag att det ska hända mig nåt som gör att allt bara stannar upp, som om allt bara blir tyst och man sen vaknar upp och tar tag i saker. Jag vill inte dö men en "liten olycka" som gjorde att jag hamnade på sjukhus och fick lite distans och att min sambo kanske fick sig en tankeställare....men jag vill ju inte mina barn så ont. Jag vet att de behöver mig. Vi kom iväg på skotertur igår men halva dagen hade ju gått innan vi kom iväg och det som retar mig är ju att han gjorde som han gjorde kvällen innan. Appropå detta med sex. Det är det han kör med hela tiden....han gör som han gör eftersom han inte får ha så mycket sex han vill. Då rannsakar jag mig själv och erkänner att jag inte alls har lika stor lust som honom. Jag har haft sex många gånger trots att jag inte haft riktig lust, "för husfridens skull". Nu har jag dock bestämt mig för att aldrig ha det mer om jag inte vill. I lördags sade han att "vi har bara sex på dina villkor"....jag vill iallfall inte ha det med honom som vet hur jag mår när han dricker. Eller han har kanske inte förstått hur illa han gör mig. Jag måste försöka skriva ner stödord så att jag kommer ihåg vad jag ska säga när jag ska prata med honom. Alla planerar inför påsken då de väntar främmande och ett trivsamt firande...jag bara våndas. Jag ska jobba nätter och jag vill inte att barnen ska ha det jobbigt när jag inte är hemma. Vårt umgänge finns inte längre vi har nog egentligen aldrig haft nåt riktigt umgänge tillsammans, har olika kompisar på varsitt håll. Vi har egentligen bara våra underbara barn tillsammans. Är det någon som kan berätta för mig hur ni har löst det praktiska med huslån, räkningar och billån mm. vid en separation. Vad har jag för rättigheter om han sätter käppar i hjulet för mig den dagen jag blir så stark att jag lämnar honom?

Ang gårdagens utflykt...varför blir jag så handlingsförlamad och sitter och väntar på honom och retar upp mig, varför åker jag inte bara själv och gör det jag vill? Det var faktiskt han som ville ut på söndagen, jag hade hellre åkt skidor, men valde att göra något med honom och så beter han sig så här.
Tack alla ni som stöttar här på forumet. Det har nästan blivit ett gift att läsa på forumet, måste in flera gånger om dagen. Känner att jag inte läst så mycket på de alkoholberoendenas länkar men jag har inte ork att sätta mig in i hur de tänker. Jag har läst "botten upp" och den sade väldigt mycket tycker jag. Jag försöker förstå mig på min sambo men jag blir bara arg över alla svek och lögner, orkar inte lägga ner någon mera energi på honom. Men jag tycker ju synd om honom och jag tycker ju om honom......

Hjärtat...
Jag förstår att det känns tufft... Men det är inte ditt fel!!! INTE!!
Att han häller över i andra flaskor är kanske ett tecken på att han egentligen vet att han dricker för mycket och vill dölja det..
Och du ska aldrig ställa upp på sex, det ska vara nåt ömesidigt, som man vill båda två, med respekt och ömhet... Utan undantag!!
Vännen, önskar jag hade en färdig lösning att ge dig, men det måste komma inifrån dig om det ska fungera...
Stora stora kramar...

du skrev Adde, jag har inga ord men loggade in för att skicka en kram! Jag instämmer i det Adde skrev från början till slut. Kram, fortsätt skriva! Det hjälper mer än man kan tro. / mt

är det svårt att formulera sig men en sak är verkligen viktig :

Det är INTE på något sätt ditt fel att din man dricker !! INTE på något sätt !!

Du ska inte slå på dig själv när inte relationen fungerar för att han dricker, självklart är det så att sexet inte fungerar när en är kraftigt påverkad. Det INTE heller ditt fel !

Du gör helt rätt som sätter upp dina planer på att lämna, men du måste också vara beredd att sätta dem i verket. Du och dina barn dras längre och längre ner i träsket om du inte gör något radikalt nu.

Det är jättebra att du skriver här och får ur dig dina tankar, det är en omöjlighet att bära dem själv.

Ta dina barn och dra iväg på fisketur med goda mackor och varm choklad !

Kram ♥

Jaha nu är det söndag morgon och jag sitter här som så många gånger förr... Ont i magen och ledsen. Fredagen började med att jag kom hem vid 17 tiden efter att ha handlat och varit med barnen på barnkalas. Då har han hunnit hälla upp en whiskey och en öl, han kom hem 16.15 efter jobbet så då var det väl det första han gjorde när han kom hem.... Jag sade något om det och kvällen blev sen vidare något sånär lugnt. Igår lördag var jag med barnen på utflykt hela dagen. Han följde inte då han var tvungen att jobba. När vi kom hem vid 19.30 hade han druckit så att han var märkbart påverkad, ni vet språket blir allorlunda och meningar upprepas och jag får en olustkänsla av att ingå i någon djupare diskussion med honom. Han hade sina glas i ett annat rum och gick dit och smuttade då och då. Jag blir bara mer och mer anti för varje minut. Sen kommer han och lägger sig och börjar treva och vill ha sex... Jag säger vänligt men bestämt att jag vill inte ha sex med honom när han är full men att han gärna fick hålla om mig. Han blev så sur och dum i munnen och började dra upp min otrohet igen. Jag orkade inte prata med honom. Han gick upp och somnade sedan i soffan där han låg tills i morse. När jag och barnen senare gick upp vid 8 så har han varit uppe en stund men gick och lade sig i sängen när vi kom upp. Jag är tusan inte säker på att han var helt nykter. Antingen har han druckit nu på morgonen eller också var han jättebakis. Jag hittade ramlösaflaskor som var tomma men som luktade whiskey. Han har alltså hällt över i en annan flaska för att prova dölja.... Jag tar åt mig och klandrar mig själv att detta är som det är. Jag kanske är provocerande och elak mot honom. Men jag blir såhär efter alla svek som fortsätter trots löften om förbättring. Jag har också svårt att leva upp till mina löften vad gäller mera sex eftersom jag inte får till det när jag hela tiden måste konkurrera med den där jävla flaskan och rädslan för att det ska drickas och när tilliten är borta. Idag är mitt självförtroende i botten och jag tror att jag föralltid kommer att välja att ha det så här. Vi skulle ut och fiska idag hade vi bestämt men det verkar inte som att det blir något av det då han sover och han inte kan köra något fordon..... Hjälp mig! Kan ni inte skriva några ord, några tankar...

Välkommen hit, AnnaNym!

Ja, det är fantastiskt att kunna följa sin egen utveckling genom att se vad man har skrivit innan... Jag hade inte heller kunnat tro att mina inlägg skulle förändras så under ett år - från den mörkaste förtvivlan till hopp och framtidstro.

Och kan jag (och alla andra här) förändra sina situationer, så kan du. Lösningen ser olika ut för oss allihop, men det går.

/H.

Borde sova... men läser och läser era inlägg. Och hoppas nog ändå att jag skall kunna skriva ett positivt inlägg om ett år. För nu är det verkligen stopp.

Har fått några tankar, men petar in dem i tråden jag börjde för några timmar sedan.

Tack för att man får ta del av er utveckling!

Jag känner mig så bestämd och säker på att jag ska lämna detta för att försöka få det bättre "på andra" sidan.....detta är under dagtid. När jag vaknar på nätterna så känner jag att JAG KLARAR INTE DETTA!! Gör jag rätt eller fel? Jag märker ändå att mina tankar har ändrat karaktär, drömmer mera om framtiden som att det faktiskt skulle kunna bli som jag önskar. Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska ha gjort något åt min flytt innan sommaren kommer. Jag vill börja träna och äta bättre och har bestämt mig för att åka tjejvasan och stafettvasan nästa år. Har åkt tjejvasan flera gånger tidigare med nu är det två år sedan, har inte haft orken att ta tag i träning. Eller rättare sagt, har inte haft fouks på att prioritera det som gör mig gott utan sätter mig själv åt sidan. Det är så stärkande att höra att ni klarat detta. Jag vill bara få lugn och ro i min själ.....tror inte jag vet hur det känns att ha "bomull i magen".

Precis satt mig i soffan, efter ett al-anon-möte... Länge sen sist, och min högre makt vad skönt det var!!!
Igår var jag arg mest hela dagen, arg över orättvisor, arg på kartonger som bråkade, sur och grinig...
Idag besvarade spårvagnschauffören mitt morgonleende, och jag fick gå av vagnen innan de andra gick på... Tänkte att dagen kanske skulle bli lite bättre...
Och om inte annat slutade den oändligt mycket bättre... Fick ett fint sms av en fin kollega, och ett varmt mottagande på al-anon...
Och nu ett lugn som jag inte känt på länge...
Tack!
Stora varma lugna kramar till er alla!!
/k

Ja, det hände. Men du känner dina barn bäst, och sambon, och hur hans drickande ser ut - hur det drabbar barnen, och hur barnen har det idag. Jag läste något bra i en bok igår, att om barnen får trygghet, respekt och upprättelse den största delen av tiden så klarar de också av mycket. Värre är det om de lever med t.ex. den där skuggan av missbruket under större delen av tiden, då blir de mer sårbara.
Men alla barn är olika.

Om du menar alvar med frågan i rubriken till din tråd så vill jag berätta hur jag gjorde för att finna styrkan: Jag gjorde en "målbild" av hur jag skulle vilja ha det med mina barn, skrev och ritade så levande och detaljerat som möjligt. Jag gjorde bilden till något att verkligen längta efter. Under den tiden växte min säkerhet i mitt beslut. Sedan kunde jag ta fram bilden de stunder jag tvivlade.

Innan dess hade jag gjort listor med + och - för att lämna och stanna. De tog jag också fram ofta för att påminna mig om att det var ett grundat beslut som jag fattat.

Sist började jag ringa och kolla upp konkreta svar på alla frågor: vilka rättigheter jag hade, och han. Vad skulle hända om... Så detaljerat och konkret som möjligt.

Verkligheten blev att det hela gick mycket smidigare än jag trodde. När jag väl gjort planen så konkret och tydlig för mig själv, så signalerade jag nog att det inte var någon idé att sätta emot. Jag visste precis vad jag skulle göra.

Men innan jag hade kommit dit hade det ju gått många många många år... och flera gånger tog jag också hjälp av terapeut.

Stora kramar till dig! Fortsätt skriv och berätta hur du har det! / M

Jag lämnade mannen jag älskade för att vi höll på att gå under. Han var alkoholist. Jag utvecklade ett alkoholproblem. Sönerna hade hunnit bli 13 och 14. Min syster och bästa vän mer eller mindre släpade mig därifrån.. ifrån "tryggheten" som inte fanns.

Jag hade lämnat honom en gång tidigare men gick tillbaka och vägrade låta det krascha igen. Jag var så stolt och blev medberoende.

Utåt sett var vi en lycklig familj. Hade det bra ställt. Inne i huset rådde kaos. Min mans humörsvängningar.... Onykter= glad, tillnyktrande= irriterad, nykter mer än 2 dagar= raseriutbrott för bagateller.

Jag bröt ihop fullständigt när jag flyttat och insåg att nu har jag lagt mitt jobb på sönerna varannan vecka. Nu ska de kolla om han andas, blåsa ut ljus, vrida ner stereon och låsa ytterdörren.

Nu sitter jag här själv med ett alkoholproblem. Jag var lite för svag kanske. Skammen var så stor. Jag skulle gått tidigare. Mina söner säger att jag gjorde rätt som gick, men de har svårt att lita på oss. De säger "vi har ju skitgener från båda håll, vad ska det bli av oss"?

Det var lättare att prata om min mans problem än att nu fokusera på mitt egna. Att ta eget ansvar.

Jag skulle säga GÅ... ge dina barn en trygg uppväxt. Förklara att alkoholism är en sjukdom för dem när de är mogna för förklaring. Deras far kommer alltid älska dem lika mycket som dig oavsett beteendet. Men alla situationer är olika och jag kanske inte läst allt ni skrivit i tråden. Lycka till!

Barbalala. Tack för ditt inlägg. Det stärker att läsa om andra som beskriver en situation som liknar sin egen. Det känns som att jag håller på att kvävas i detta. Vaknar 4.06 varje morgon med fruktansvärd ångest och tänker bara på detta, försöker att tänka på annat så att jag ska kunna somna om, men det går inte. Jag vill också tänka att det kommer att bli bra och jag vet i mitt undermedvetna att det kommer att bli det på sikt. Jag ser allt så problematiskt just nu, har svårt att se det gröna på andra sidan utan tror att allt kommer att bli fruktansvärt jobbigt..... Som du också skriver så han min sambo också trappat ner på drickandet betydligt mot vad det har varit men det räcker inte för mig längre. Varför blir man aldrig nöjd?
När jag tittar på honom så ser jag en fin/snygg, trevlig kille, pappan till mina barn. Det gör så ont att känna så här!! Barbalala..hände det att din sambo också drack när han var själv med barnen??

Eftersom jag känner igen mig i så mycket av det du skriver (mina barn är t.ex. ungefär lika gammla som dina)kände jag att jag vill berätta lite av hur mitt liv ser ut idag. Jag lämnad min alkoholist för ett halvår sedan. Jag kom tillslut fram till att även barnen nog mådde bäst av att jag kunde fungera och fick fokusera på dem. Att jag skulle kunna hjälpa dem bättre att hantera sin pappa och hans sjukdom om inte jag själv var indragen i samma familje-sjuka. Jag måste själv bli frisk, eller friskare, för att kunna hjälpa mina barn. Det som hände var att när jag lämnade honom slutade han dricka! Inte helt ovanligt har jag senare förstått. Jag var möjliggöraren som gjorde att han hade möjlighet att fortsätta... Den här historien är kraftigt förenklad, han hade t.ex. druckit väldigt lite redan året innan jag lämnade, men jag vill bara belysa att vi medberoende ofta tror att vi hjälper när vi i själva verket bara förlänger lidandet för alla inblandade.

Idag har jag massor av energi och tid över för mina barn när de är hos mig. Min och pappans relation är långt ifrån OK, men när jag lägger på luren, eller åker från honom, så är jag i min egen värld och jag har min egen tid, mina egna gränser och min egen energi i behåll! Och barnen mår mycket bättre nu, både hos mig och hos honom!

Stora kramar till dig! / M (Läs mer i min tråd om du vill.)

Åh, vännen. Vilka svåra beslut du har framför dig. Men, med siktet inställt på målet (dvs en bättre tillvaro för dig och dina barn) så kommer allt det andra att falla på plats.

Jag vet inte hur du skall lösa allt praktiskt, men det kanske är en bra grej att redan nu börja planera för vart du kan ta vägen om du plötsligt inte kommer in hemma. Vem ringer du?

Kram kram!
/H.

All kärlek till dig! Ta hand om dig, ta vara på tiden och sug åt dig av de klokskaper och erfarenheter du kommer att få dela!
Om min tråd och det jag genomled har hjälpt tre barn att återfå sin far, så är jag tacksam, då fanns det ännu en mening med det...
Vill hemskt gärna att du hör av dig när du är hemma igen, kommer att tänka på dig under tiden!
Stora kramar!!
/k

Min käraste vän! Tack för allt, för att jag fick vara liten, dum och dryg här. Du rockar! Ha en härlig Mars-månad. Tittar in till våren...om jag får. Superkram från mitt allra innersta. /Ri...
PS: Jag försökte hålla det lättsamt. Varför? Vad jag vill säga är bla. att; Du var den som öppnade mina ögon, visst hade jag anat, men...
Du är en superfin kvinna. Jag önskar dig så mycket gott. Snälla du, sköt om dig, unna dig. Tacka Ja, tacka Nej. Fortsätt vara stark!!! DS,

Lelas. Jag läste din kommentar innan jag skulle gå och lägga mig igår och jag har funderat mycket på det du skriver. Jag kommer fram till att du har så rätt. Jag måste göra något åt detta, jag vet det. Våra barn är hos mormor och morfar idag (jag och barnen har sovit där inatt) eftersom han var tvungen att jobba idag med sin firma (jag jobbar också). Han ringde mig kl 6.20 i morse och jag är ju inte dum som inte förstår att han festade till igår och hade nog inte sovit en blund. Hade sovit på soffan hos en kompis. Man hör på snacket att allt inte är hundra...jag blir så trött och bara mer beslutsam om att jag inte vill leva såhär. Att han var tvungen att stanna för att han skulle jobba idag är bara en procentdel av anledningen, han stannade för att träffa komopisar och för att kunna dricka ifred. Jag vet att det är så!!
Vad gör jag om han vägrar samarbeta ang huset och bilen osv. Om han byter lås till huset, vad har jag för rättigheter? Jag vet att detta inte kommer att bli lätt. Tur att jag har min älskade familj, jag vet att jag inte är ensam även om detta är något jag måste ta tag i själv. Men bara första steget är taget så vet jag att jag och barnen har ett stort nätverk som finns vid vår sida. Mitt i allt så känns det som att jag sviker mina barn, jag är påväg att lämna det jobbiga...men vad har de för möjlighet att ändra på situationen. Han är ju fortfarande den pappan som är deras och som de älskar och inte ska behöva tvingas välja mellan mamma och pappa. Jag är inte heller säker på att barnen vågar säga till mig att de inte är trygg med pappa. Pappa har ju visat ett antal gånger att det kvittar om barnen är med honom, han berusar sig ändå. hur ska jag kunna skydda mina barn??

Framtidsdrömmar - du är inte alls knäpp som reagerar som du gör. Men, du är medberoende.

Så här ser jag på saken (andra kanske tänker annorlunda, men det här är min erfarenhet från min egen situation och andra anhöriga som jag har lärt känna och lyssnat på): Det som ni gör nu, din man och du, är ett maktspel. Han testar dina gränser, och du testar hans.

Han minskar sitt alkoholintag för att du tvingar honom, men inte ner till noll som du egentligen önskar. Istället envisas han med att dricka den där ölen eller ta det där glaset vin till maten. Du hindrar honom inte. Alltså accepterar du hans drickande. Och om du accepterar en öl, då kan han ju lika gärna testa att ta två... Och så kan han ju ser hur du reagerar på frågan om att göra honom sällskap med vinet till maten. Nähä, det ville du inte, så där gick visst en gräns. Men, du hindrar honom inte från att dricka själv... Då har han ju lite utrymme kvar tills du når din gräns.

Du minimerar ditt eget drickande, ända ner till noll. Du gör det för att du inte tål tanken på alkohol längre (oj, vad jag känner igen det där! under en period testade jag det omvända också - att om jag drack mer än vanligt av den öppnade flaskan så skulle ju han dricka mindre...), men antagligen också för att om du själv inte dricker alls, så har du kontrollen över hans drickande. Nu vet du att all alkohol som går åt i ert hem är hans "fel", alla systemetpåsar kommer från hans inköp, när biben är tom så har han druckit hela. Dessutom har du ju lättare att hålla huvudet kallt när du själv är nykter och han inte är det, så du får hela tiden ett övertag när du är nykter och inte han.

Och så dansar ni på, i en spiral som tyvärr inte leder uppåt utan nedåt... Den måste brytas om ni skall klara det här. För som det är nu så flyttar ni era gränser, långsamt långsamt långsamt, åt fel håll.

Eller...? Säg emot mig om du tycker att jag skriver dumheter - ok? :-)

Kram!
/H.

- jag tolererade ingen alkohol alls! Utan forumet tror jag ändå inte att jag orkat stå fast vid det - skulle antagligen återgått till att söka möjliga ramar & regler ... sen skulle det troligen gått överstyr och jag skulle ha flyttat. Jag har helt lagt av med att fundera hur "alla andra" dricker - många dricker mer än jag gillar. Efter att jag kom till min gräns och därefter 2 x "socialt vin" som fortsatte dagen efter är det noll alkohol som gäller. Punkt och slut. Styrkekram! / mt

Jag har gått och väntat på när nästa gång kommer. Jag har blivit helt manisk vad gäller alkohol och honom. Jag vet inte snart om jag överdriver eller inte....är jag knäpp som ragerar på att han bara tar en öl 3,5..? Det startar upp något inom mig som jag inte kan förklara. Kanske han fixar detta nu, han kanske jan göra som "alla andra" ta sig en fest på lördan och sen är det bra. Jag önskar att jag kunde tycka att det är okej. Men tillsammans med honom har det blivit en omöjlighet. Jag tillåter inte att han gör det och jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha ett glas rött vin till maten längre för det känns som att jag bundit ris för min egen rygg, har klämt in mig i ett hörn där jag inte kommer ifrån. Att mysa med ett glas tillsammans med honom tar mig emot och det gör mig bara illa till mods (sist jag gjorde det var på nyårsafton). De gånger jag gjort det så har han alltid, enl. mig, druckit förmycket. Det är aldrig bra. Jag tror att han skulle ha det mycket bättre utan mig, slippa ha någon som vakar över honom som en hök och som ständigt är sur och grinig. Han frågade igår om jag ville ha ett glas vin till maten men jag tackade nej. Han tog sitt glas och gick ut i garaget (där han har sitt barskåp)för att fylla på. Han kommer in igen utan något i glaset och tar sig en folköl. Det han trodde att han hade har jag hällt ut för 4 veckor sedan. Han nämnde inte någonting om detta utan drack sin folköl... Han verkar klara sig helt nykter i 4 veckor sedan börjar det suga igen..... inbillning av mig kanske men det är så det har varit sedan nyår då han lovade att ta tag i problemet.