Senaste kommentarerna i forumet

Tack, detsamma Lillablå. KRAM!

Tänker på dig!!!
Stora kramar!!
/k

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

Det är en sjukdom som yttrar sig på det här sättet. Sättet en alkoholist väljer att agera utifrån saknar logik och därför blir det så obegripligt för oss som står bredvid att förstå de val de gör. Det är inga logiska val. Som att se till sina barn, sin fru eller sin egen hälsa. Prio ett är alkohol. De är sjukligt beroende av en kemisk substans och så länge de förnekar och tillåts förneka kan det fortgå. Men, han måste vilja sluta själv. Vill han inte kommer du aldrig lyckas övertala. Det kommer bara bli värre. Ta hjälp av experter så du kan landa i vad just du behöver göra och kanske framförallt inse vad du INTE kan göra. /A

Tack för era svar. Jag läser och tänker..... Jag har läst botten upp och den texten gav mig mycket den säger en hel del. Det som är så jobbigt med allt är att ju flera dagar som går efter senaste fyllan så börjar jag bagatellisera problemet och det som hände då, även fast jag vet hur ont det gjorde då och gör även nu och jag är så arg på honom för det han gjorde. Arg för att han gör så mot våra älskade barn. Varför väljer man att putta undan problemet när det gått en tid? Jag är ju så medveten om att vi inte kommer att kunna bli lyckliga tillsammans just nu. Vem vet vad framtiden har att ge. Jag känner att jag oxå skulle vilja ha ett eget boende där jag har full koll över min tillvaro. Det är så lätt att skriva men ack så svårt att göra. Kanske ändå är en dag närmare för varje dag. En annan sak; han har bara mig, hans familj är inget att luta sig tillbaka på då de är likadana. Jag hamnar i en oro över hur det ska bli för honom och vem som ska hjälpa honom. Men hur kan han ha behandlat oss så illa!!!!??? Tystnaden är absolut värst just nu!!
Kram till er alla!

Det är mycket svårt att hantera det här och du behöver hjälp för att se klart. Se vad som är verklighet och inte. Man blir nästan hjärntvättad av att leva i en sån här relation. Mitt råd till dig är att själv söka hjälp som anhörig till en alkoholmissbrukare. Fortsätt vara här och fortsätt läsa, Botten upp av Lena Holfve är mycket bra. Den beskriver hur en alkoholist tänker och varför man mår så dåligt som anhörig. Ett långt utdrag finns på nätet. Sök på google. Men som sagt, var inte rädd att ta hjälp för egen del. Det här är så mycket mer komplext än man kan tro och det bästa du kan göra nu är att skaffa kunskap om alkoholism. För mig är mycket av det du beskriver typexempel på hur någon med alkoholproblem agerar, ilska när man tar upp ämnet eftersom man är ett hot mot deras behov av att dricka, tystnaden för att straffa. Sök hjälp så att du hittar ny styrka och så att du kan förstå att det du känner är en helt normal reaktion på en sjuk situation. Utifrån det kan fatta beslut om vad du vill göra sen. /A

Man FÅR vara ynklig när man är sjuk!!!
Skönt att det går åt rätt håll för er alla!!!
Största möjliga kramar!

Jag är oändligt tacksam att jag kom därifrån, jag hade inte överlevt annars... Men vi hade ingen lycklig tid innan alkoholen, och även om han blev nykter, så skulle han nog fortfarande vara en elak typ... Vilket förvärrades av drickandet, så klart...

De första veckorna grät jag konstant. Hade sån ångest över att jag lämnat, flytt fältet, övergett barnen... Min bästa vän fick mig senare att be om hjälp, jag gick till en fantastisk kvinna, sjuksköterska, barnmorska och utbildad inom kbt. Hon fick mig att våga tro på mig själv, att stå på mig... Vi pratade väldigt lite om mitt ex, men mer om hur mitt medberoendebeteende påverkade mig i mina alla andra relationer.. För det gjorde det, och gör fortfarande många gånger.

Fick en lägenhet i samma veva, bodde svart i andra hand i min kompis brorsas lägenhet, och vilken lättnad det var att få ett riktigt hem, en fast punkt, där jag satte gränserna till 100%...

Jag visste inte vad som väntade mig om jag valde att lämna, men om alternativet var att stanna... Det tog beslutet många veckor, månader att mogna, men till slut var det ett självklart val.

Blev lite vimsigt det här, känner jag, men bag hoppas du förstår.
Jag avskyr ensamheten jag lever i idag, jag längtar efter en familj där jag är en del i en tvåsamhet, men hellre ensam singel, än ensam i ett förhållande...
Stora kramar till dig!!!
/k

Daltar gör hon inte heller. Hela dagen har varit en mental utmaning, men bra ändå. För från syrran min som har en tunga som för mig att framstå som en körgosse, ett temprament som heter duga och en mycket "no nonsense" livsyn. Från henne kommer ingen villkorslös kärlek. Här ställs krav och utmaningar staplas på varandra, men jag gillar det...haha. Krya på er bägge två. Nu ska vi äta, lurade syrran att laga mat, sa att jag blivit så bra på det. Så nu skulle hon givetvis bevisa att hon är ännu bättre! Hon är slug min syrra, men jag har vuxit upp i samma ormbo. Farsan var ormen. Krya verkligen på er. Värt att upprepa!!! /R

Du gillar syster min. Take's one to know one. Var det inte så att det du gillade var att hon slog mig? Haha. Och jag förtjänade det, det var nog syrran som slog mig sista gången innan igår. Jag har aldrig hamnat i bråk, rent fysiskt, så jag tror sista gången jag blev slagen var för ca 30 år sedan. Av samma person!!! Borde jag anmäla? ;-) Allvarligt talat; Jag tror att du och syrran skulle trivas finfint tillsammans. Ingen av er tar skit och det ska ni heller aldrig behöva göra. Aldrig!!! Hör du det? Inga djävla kränkande kommentarer -om frisyrer eller personlighet- , inget velande från slamkrypare som inte ens är män nog att artikulera vad det vill. Jag tror att min syrra har sin prins och det ska du med ha. Aldrig någonsin något mindre. Och om han aldrig dyker upp? Skaffa massor med katter och bli en kattant. Värre öden finns det. Vi såg en kattfarbror i sommras i grekland. Varje kväll kom han med bilen full av kattmat och matade ett trettiotal gatkatter. Han verkade lycklig. Kanske ska jag bli en kattgubbe på ålderns höst? Kramar och tack för att du finns. /R

Ja visst låter det enkelt men jag förstår ju att något måste göras. I mitt fall känns allt så förstört efter allt sårande, från bådas håll naturligtvis. Vi har ju gått i terapi hos familjerådgivningen..... Vad mer kan jag göra. Jag vet att jag beter mig konstigt nu, har nästan krupit in i mitt skal och blivit lika tyst som honom då jag märkt att jag inte kommer någon art med att försöka prata med honom. Det känns som att jag inte har nåt mer att ge....
Tack alla ni som skriver och delger era erfarenheter. Det inger hopp till en vilsen människa.

Hej igen!
Ja, hur har vi gått vidare? Det ser väldigt olika ut för oss allihop, såklart. Men för min egen del lever jag kvar i mitt äktenskap med min numera nyktre make. Han har varit nykter i över ett år, och sakta men säkert hittar vi tillbaka. Vi har ett tydligt "innan" att sträva tillbaka mot, för vi var ett par långt innan alkoholen slog sig in som en kil mellan oss. Det är skönt att kunna veta hur relationen ser ut i sig själv, utan alkoholismen.

Men. Vägen till att kunna fortsätta leva ihop gick via ett uppbrott. Jag fick nog, ställde ultimatum, och när maken drack så stod jag fast vid att lämna honom. Jag flyttade hem till ett par vänner, precis som jag hade planerat och förberett. Men, jag hade också ett "omvänt ultimatum" om att komma hem igen om han skrev in sig på behandlingshem. Så blev det, och när han kom hem var jag hemma och väntade på honom.

(Så enkelt det hela låter när jag sammanfattar det på tre rader... det var allt annat än enkelt, det kan du läsa om i mina egna trådar.)

En annan förutsättning för att det skulle lyckas var att maken själv ville förändra sin situation. Det är han som har gjort jobbet med att hålla sig nykter (och fortfarande gör, såklart). Jag är ofantligt stolt över honom! Fast det fattar han nog inte riktigt, tror jag... :-)

Och, som tredje faktor måste jag nämna den professionella hjälpen vi har valt att ta emot. Vi hade absolut inte varit där vi är idag om det inte vore för beroendeteamet på kommunen, och folket på behandlingshemmet (där även jag har fått stöd, alltså).

Så, vägen till att stanna kvar går inte, som jag ser det, genom att låta dagarna gå och hoppas att det blir bättre. Det måste till ett aktivt arbete, från båda sidorna i relationen. Och det krävs professionell hjälp.

Kram, vännen!
/H.

Tack, tack. :-)

Jo, det känns lite bättre, jag har nog ingen feber längre. Men, precis som min söte make antyder så blir jag lite ynklig när jag blir sjuk.... Det är tur att han håller mig vid liv, som sagt. Det är han bra på. Nyss kom han med en varm vetekudde och la över mina axlar. :-)

Jag tänker en del på det där med dina anhöriga, Dompa. Jag och många med mig skriver hela tiden här att vi som anhöriga inte kan göra någonting åt att alkoholisten dricker. Och det är ju helt sant. Men, när alkoholisten hittar sin drivkraft att vilja bli nykter (som du ju faktiskt har gjort, Dompa) så finns det en hel massa vi kan göra. Vi kan göra praktiska saker för att underlätta alkoholistens väg mot nykterheten, men bara så länge det möts av en vilja till förändring. Det är när alkoholisten förnekar som vi hamnar i att "vara snälla" på helt fel sätt.

Tricket är bara att inte dalta, tror jag. Det är raka rör och örfilar som gäller - särskilt om de följs av att somna tillsammans.

/H.

Hur blev ditt liv efter flytten, lilla blå? Är gräset grönare på andra sidan. Allt känns så sorgligt för det är ju inget monster man lever ihop med, när han är nykter.
Till alla er andra....hur har ni gått vidare; lämnade ni förhållandet eller stannade ni kvar och redde upp det.

Förvirrad var jag också, jag pendlade mellan övertygelsen om att han var alkoholist, och att det var min hjärna som bara spelade mig ett elakt spratt... Men det var så det var tvunget att vara ett tag, för att jag skulle komma till den stunden där jag var redo att lämna. Jag visste långt tidigare vad jag borde göra, vad jag ville göra, men det tog en evighet innan HELA jag visste, när kropp, själ och hjärta visste... Och även efter min flytt tvivlade jag..

Men jag vet också hur fruktansvärt jobbig den här perioden är, hur tankarna suger ur en all kraft och styrka, hur liten och elak, egoistisk och ledsen man känner sig i en salig röra...

Låt det ta tid, men glöm inte att visa dig själv respekt under tiden! Du är värd det allra bästa!!!
Kram!
/k

Åh... Menade inte att du inte fixar markservicen, det vet jag ju att du gör, och jag hoppas du klarar dig från bacillerna också, du fine pianoman!

Lillalelas, hoppas det värsta passerat och att du mår bättre? Och jag ser fram emot att få äran att träffa er vackra katt en dag! :)

Dompa, du är lyckligt lottad, otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar familj! Gillar din syster skarpt!!

Stora kramar till er alla!!
/k

Jag har ju märkt att det är en tryckt stämning när helgen kommer och han väljer att inte dricka. Vi pratar inte om det. Känner på mig att det snart är dags för honom att festa, då får han göra det men jag och barna ska inte vara närvarande. Jag vet inte hur det känns att leva med någon där man kan njuta när man tar sig ett glad vin. Var gick allt fel? Jag är inne i en tankeperiod, det är nästan bara detta som fyller mina tankar just nu. Jag vet att jag är viktig, är värd att må bra och bli respekterad. Det känns som om jag sviker och går bakom hans rygg med mina tankar. Jag måste göra något... Vet bara inte hur och när. Det är aldrig rätt tillfälle. Men jag kommer att hoppa......en dag. Måste känna mig lite starkare först. Detta har jag sagt till mig själv så många gånger, tänk om jag aldrig finner styrkan. Att jag fortsätter i detta..... Önskar att någon kunde komma och ta mig härifrån och ordna upp allt praktiskt och ekonomiskt och att barnen blev lyckliga. Gud jag är så förvirrad!!!

rätt att sätta dina egna gränser för hur du vill leva. Tänk att vi medberoende kan bli så starkt fångade i ansvar för att det är "jag" som har ansvar för att den andre har ett liv där h*n har orsak att vara nykter. Det är också samhällsnormen som är så stark, att drickande är det "normala" - du skriver att i hans liv har alkoholism funnits i generationer så han vet väl inget annat... Men DU vet hur du vill leva och hur era barn ska ha det omkring sig. Jag brukar vara försiktig med att "veta" och ge råd - men i den här saken är det lätt att säga att du har rätt att välja ditt eget liv och vilket liv DU vill ge era barn. Jag understryker det som lelas skriver, VI vet...

Carina Bång skriver i sin blogg om Makt (febr 2011)

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!

Här är länken till hennes blogg, en del av hennes tankeövningar har hjälpt mig mycket

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar! / mt

Nu har du ett stort ansvar, håll Lelas vid liv ;-). Lelas ;Simsonscat har jag sett, min dotter visade
mig. Hon och jag delar kattsjukan. Vi vill ha katt. Till en helt annan sjukdom nu; Jag rasade totalt igår, började redan på eftermiddagen. Men mitt i "kalaset" ramlade min syster in. Hällde ut all alkohol och örfilade mig. Hon hade tagit tjänstledigt en vecka, lämnat man och kids - ja, min syster är en storstadsbo, så hon har kids - för att häcka här med mig. Som jag skrev på en annan tråd; Jag är djävligt lyckligt lottad. Jag är älskad och jag älskar. Och som svar på din fråga Lelas; Jag tror/hoppas att jag har kunnat förmedla till svågern att jag tycker om honom mycket och att han gör så djävla mycket mer än det som krävs. Jag brukar tokkrama honom, han brukar försöka värja sig. Vi är norrlänningar, nästan och här kramas inte karlar. Somnade med syrran i dubbelsängen igår. Kan låta kinky, men det var det verkligen inte. Hon är den människa jag känt längst i mitt liv. Just nu ligger hon i sängen och dräglar, och jag kan inte sova. Det är en del av denna djävla förbannelse. Man somnar, men kan inte sova ut. Nu blev det skitlångt och egocentrerat igen. Vad jag ville säga var; krya på dig och uttnyttja kattassarna!!! Kramar/ en annan R

Om jag står för markservicen och katten för underhållningen så ska hon nog klara även denna förkylning :)

Gulledu. <3

Alltså, katten... han är bara den roligaste jag vet. På vår övervåning har vi inte full takhöjd, och han har kommit på att han kan jaga flugor i taket om jag lyfter upp honom. Och nu var den en fluga som hade vaknat av vårvärmen (!) och surrade omkring i taket här.

Katten sätter sig på golvet och spanar på flugan, och tittar bedjande på mig. Jag lyfter upp honom, så att han sitter på min axel med bakbenen. Och med frambenen fäktar han som en tok längs taket för att fånga flugan...

Jag vet inte vem som tycker att det är roligast, jag eller katten..... :-)

Förresten - apropå katter (Dompa!): ni har väl sätt den här sajten? www.simonscat.com
Där finns saker som jag kan skratta högt åt i timmar. :-)

/H.

Stackars finaste Lelasen!!!
Hoppas du blir frisk och kry fortare än kvickt!!!
Och ta med katten i sängen, kattassar är bästa sällskapet när man är sjuk!!
Hade jag bott närmare hade jag tittat förbi med lite glass och tidningar!!
Kramar!!!
/k

Japp, sjuk it is. Någon sorts influensa. Imorgon blir jag hemma från jobbet.

Men men, det går väl över.

Kram igen!
/H.

Usch då är du sjuk :-( Hoppas du blir frisk fort. I med vitaminer, vatten och mycket vila. KRAM! ;-)

Åh, gulledu, A. :-) Tack.

Det piggade upp lite... mitt i...... influensan. Inatt blir det till att sova i gästsängen så att jag kan svettas, frysa, hosta... utan att störa söta maken. Suck.

Kram, alla!
/H.