Senaste kommentarerna i forumet

@Samsung50 Åh precis så..du säger precis vad jag känner. Klart det är bekvämt och skönt för honom när man inte har åsikter, men snälla.. vad vore man för flickvän/fru om man inte brydde sig?

Hela hans familj vet om hans problem kring alkoholen, men ingen gör något. Han har blivit för full och skällt ut familjemedlemmar förr. Både när jag varit med och inte. I våras när det var kaotiskt ringde jag hans syster för att be om hjälp. Hon höll med mig i allt jag sa och sa att jag måste rädda mig själv. Att hon vet om hur det är men hon vill inte säga något för att han kanske då blir arg på henne. Precis sådär resonerar hela familjen, fruktansvärt konflikträdda. Ingen sätter ner foten. Och likaså när han var nykter nästan ett halvår, alla märker men ingen frågar varför eller hur det går eller hur han mår. Alla är som statister bara. Men det är så han är uppväxt, att man pratar inte om saker.. den äldre generationen antar jag.

Har du tagit hjälp av någon utifrån, samtal eller liknande?

@Såjävlatrött du skojar. Jag tror också att min sambo har ADHD och att hans drickande delvis har med det att göra. Han bad om en utredning på den klinik han gått till några gånger, och de sa att han måste gå i samtal hos dom 6 mån innan de kan remittera honom för en utredning. Jag är bombsäker på att han har adhd (känner ju igen hans impulser från mig själv) och blir så frustrerad för jag tänker att han verkligen behöver hjälp. Men han tar varken hjälp med AHD eller alkoholen nu. En del av adhd är ju att man inte tar tag i saker, så det blir ju lite jobbigt...

Jag funderar på att gå och prata med någon eller gå på Al Anon möte.

Pratar jättegärna vidare med dig, hur löser vi det?

@Samsung50 jag vill lägga till i mitt inlägg att jag under så lång tid funderat varför han inte vill vara med och prioritera mig och barnen. Känner mig fel, ful och ointressant. Jag har tyckt att det varit mitt fel och känns att om jag bara är mer snäll, rolig och intressant så kanske han tycker om mig. För mig har det varit en stor lättnad att inse att han har ett beroende, han väljer inte bort mig men beroendet är starkare. Om han valde ett nyktert liv kanske saker vore annorlunda mellan oss men han har inte tagit ettbeslut om ett nyktert beslut så nu har jag tagit ett besluten att jag vill ha ett bättre liv. Känner mig mer autentisk som människa efter jag tagit detta beslut.

Oj låter verkligen som en tuff situation. Nu är jag kanske inte rätt person då även jag är " i början " av denna resa men känner spontan att du gjort rätt som tagit upp det , sagt hur det får dig att känna samt inte viker från din ståndpunkt. Upplever själv att min sambo hasplar ur sig en massa konstiga, nedlåtande och sårande ursäkter och antydningar.. jag har liksom slutat lyssna. Det han säger i dessa stunder är beroendet som talar.
Jag upplever precis som du att jag har med en helt annan person att göra.. orimligt?! Näe inte alls! Läs gärna på nätet om tex beroendepersonligheter osv jag har hittat information som gett mig en tydligare bild av vad/ vem jag har att göra med. Med detta sagt.. De är en oerhört påfrestande situation som närstående, sök hjälp och stöd till dig själv.

Det är långt ifrån säkert att han skulle få ha delad vårdnad när han är så sjuk. Socialtjänsten ska se till barnets bästa. Många kramar till dig. Prata med socialtjänsten och säg som det är, de kan ge råd och stöd.

Efter 2 års tid av en samborelation där min sambo dricker sig berusad tre till fyra gånger i veckan så konfronterade jag henne förra veckan. Jag sa att min sambos drickande ger mig otroligt mycket ångest och påverkar mig otroligt negativt. Vi hade ett fint samtal och lovade att vi både skulle jobba på det. Min sambo var fin och kärleksfull och sa att hon inte vill orsaka mig ångest vilket kändes bra.
Vidare till idag. Min sambo kommer hem. Hon berättar om sin dag. Om att hon är har otroligt mycket ångest och hon pratat med en förälder det var så otroligt triggande. Sen ställer hon frågan om hon får gå och köpa bubbel idag. Jag blev ställd och lyckades få ur mig att vi har pratat om det och hon vet hur hennes drickande får mig att må. Genast började hon leta vägar runt det och få mitt OK att dricka. Hon började prata om att nykterhet är en process som kommer stegvis. Jag svarade att jag inte säger åt henne vad hon ska göra utan det är hon som tar beslutet men att samtidigt har jag rätt till mina känslor. När hon insåg att jag inte skulle okeja hennes drickande blev hon genast sur och direkt elak. Hon gick och tog fyra ångestdämpande tabletter och sa att "Om jag inte får dricka är det lika bra att jag tar för många ångestdämpande tabletter och går och lägger mig" som att det skulle vara de enda två alternativen i universum. Hon sa att hon längtade tills jag skulle jobba så hon kunde dricka då, dagtid hemma själv. Innan hon gick och la sig sa hon att hon inte vet om hon kommer vilja vara ihop med mig om jag begränsar henne. Innan hon gick och la sig sa hon att hon inte skulle hänga med på en semester vi har bokat. Jag frös till is och sa egentligen ingenting när detta hände men nu känner mig jag mig lika delar ledsen som arg. Hennes drickande dränerar mig totalt och har en katastrofal effekt på min psykiska hälsa.
Jag älskar verkligen den kvinnan över allt annat men alkoholen gör henne till en annan person. Är jag orimlig?

Han vill ha kakan och äta den med. Han vill dricka och försvinna iväg i dimman när han känner att han behöver det och vara med dig och ha fina och mysiga stunder när han önskar. För honom fungerar situationen som den är nu men hur fungerar det för dig? Du får tolerera en man som sviker dig och beter sig illa, arg och irriterad. Och du får inte vara en polis och tycka till om saken bara hålla allt inne som en snäll flicka, så du sviker också dig själv att låta någon gå över sina gränser hela tiden. Nej det är inte ok att sitta o dricka istället för att lägga sig med den man lever ihop med. Jag har också varit en polis under flera år.. försökt kontrollera och hoppas på att saker blir bättre. Egentligen underlättar man deras drickande. Jag har slutat vara polis och ska flytta till egen lägenhet. Ja han kanske slutar dricka och får en ny flickvän. Jag kanske träffar en ny man som ger kärlek och trygghet, jag vill aldrig mer leva i en relation som styrs av ett beroende. Så skönt att ha tagit detta beslut men det tar en tid innan man landar. Skriv och läs mer på forumet för det är verkligen hjälpsamt. Ta hand om dig! 🌸

@Såjävlatrött Det sjuka är att jag också är HSP. Jag funderar på att gå till en terapeut så de får mig o inse hur medberoende jag är.

@högkänslig
Tårarna rinner nerför mina kinder när du berättar det här. Du beskriver i stort sett helt min situation. Vill du ha en mailkompis att ventilera dig till så säg till! Jag är i princip samma tankar, jag va tillochmed tvungen att kolla om det inte va jag själv som hade skrivit texten men glömt…

Min sambo har gått behandling (antabus) , han behöver 6 mån nykterhet för att få en utredning dör ADHD (alla är bombsäkra att det är en stor orsak till alkholismen och impulserna).
Men gång på gång så ramlar han på målsnöret o får börja om, i lör snäste han till för jag sa till han att inte snacka så högt med sina kompisar. Slutar med att han går ut o super o inte hör av sig. Man är så jävla jävla sårad, hur kan han göra så när mitt ultimatum varit att han ska va nykter o ta sig igenom utredningen? Jag har länge stått i valet o kvalet o nu senaste dagarna har tanken på att lämna blivit mindre läskig. Men jag har större förutsättningar än dig ekonomiskt o jag har inte flyttat från alla (vilket jag är högst ödmjuk inför).

Sorry ville bara skriva av mig o säga att det är läskigt hur lika situationer vi har!

@högkänslig
Ja, det är ingen som kan sia om framtiden och det är en väldigt smärtsam process och bara du måste vilja gå vidare. Det hjälper inte vad någon annan säger.
Det är helt och hållet ditt beslut.
För mig hamnade jag hälsomässigt i botten, min kropp orkade inte mer.
Men ja, det kan fortsätta vara så här...tills du väljer att lämna också.
Kram

Jag klarar inte tanken på att han ska vara med någon ny. Ha en ny flickvän. Att han ska ta med någon ny till huset vi stått och renoverat ihop. Där jag lagt så mycket kärlek. Och tanken av att han kanske bättrar sig framöver. Han kanske INSER på riktigt när jag lämnar honom helt och hållet. DÅ kanske han slutar dricka föralltid, och träffar någon ny som får ta del av den underbara människa han är utan alkoholen.. den personen jag egentligen vill bara med.

Just nu är han på landet och kommer hem imorgon. I helgen fyller jag år. Och jag har ju lovat honom att inte lägga mig i hans alkohol just nu, att han ska få sköta det själv utan att jag kontrollerar. Ska bli intressant att se hur det utspelar sig...

Jag har en lägenhet jag hyr ut, vi bor tillsammans i hans.... Tanken av att jag ska flytta ut, och bo någonstans temporärt med alla mina saker och hela mitt liv, tills jag kan få mina hyresgäster att flytta ut... för att sedan sitta i den lägenheten helt ensam. Bara det får mig att gå sönder. Romantiserar och ser bara allt som är fint och har varit bra. Trots att jag vet hur alkoholen föralltid kommer eskalera...

Är det såhär man alltid kommer vara, att man tänker "nästa gång kanske det funkar"?

@Snödroppen Det gör så jäkla ont. När han var nykter i nästan 6 månader fram tills mitten av Augusti, så hade vi det så jäkla bra. En helt annan människa. Jag minns att han en gång sa att han inte hade blivit nykter om jag hade lämnat honom där i våras. Så han slutade alltså dricka bara pga mig. o jag sa till honom att det kommer inte funka då, du måste göra det för dig själv, annars kommer du börja igen... och mycket riktigt är vi här igen.
Jag klarar bara inte att lämna. Älskar ju människan och känner att jag har offrat så mycket för relationen. Jag flyttade enbart för honom, la om mitt liv för att kunna vara tillsammans... och varje gång det blivit såhär, att allt har ställts på sin spets och jag faktiskt sagt att nej nu lämnar jag, då kommer han ju tillbaka.
När jag tänker tanken av att jag skulle ställa ultimatum och säga att jag faktiskt flyttar, så tröstar jag mig nästan samtidigt med att tänka "han kommer säkert komma tillbaka och säga att han drar ner på det/slutar/börjar gå behandling" eller liknande. SÅ trots att jag tänker att det är det jag kommer behöva göra så är det som att jag inte vill och att jag tror att det ska lösa sig. Jag orkar liksom inte fullfölja det..

Jag förstår inte hur han kan hellre sitta och dricka sig full än att leva vårt liv tillsammans som förutom alkoholen är helt fantastiskt. Hur han kan välja bort mig på det sättet. När jag sagt det så säger han något om att "det är ju inte jag som väljer bort dig, det är du som väljer att gå".

Han sa för ett tag sen att han vet att han har problem men att han orkar inte göra något åt det. Han har "spöken i huvudet" och orkar inte kämpa emot mer... Jag sa, HÖR du inte hur det låter? Du måste ju få hjälp!

Man vet att man inte gör något fel, och att mina förtvivlade reaktioner finns av en anledning.. men ändå känner man skuld när han säger att jag är som en kontrollerande polis, är jobbig och för känslosam etc. Då känner JAG mig som boven i dramat...

@Stewen Att han inte är förälskad i mig tror jag inte du kan uttala dig om. Att alkohol är viktigast för honom, ja så verkar det ju vara.

@Snödroppen
Åh, det låter så härligt med din dansanta upplevelse💃.
Jag dansar och sjunger hemma. Och läser mina dikter och texter högt.
Det är så viktigt att ge sig kärlek, omtanke och självomsorg. Fortsätt med det som gör dig gott. Och njut av pirret.
Stor kram till dig 🤗

@högkänslig
Det är svårt, jättesvårt och jag känner med dig.
Det hela kokar ner till att han är inte redo att sluta dricka och du mår inte bra av er relation om han fortsätter dricka.
Jag tror det är bra att acceptera att det inte kommer fungera utifrån hur situationen är idag.
Han har givetvis rätt i att han måste själv få bestämma över sitt liv och vill han dricka så har han rätt att göra det.
Även om jag förstår att det sårar dig att han väljer drickan före dig.
Det du faktiskt kan bestämma över är dig själv och vad du är villig att gå med på.
Jag har själv lämnat en relation med en missbrukande man och vet att det är oerhört svårt. Fint att du hittat hit och att du skriver här. Det betyder så mycket att bli förstådd och prata med andra som förstår.

Han är förälskad i alkoholen inte dig, hans romantik går ut på att få tillgång till alkoholen som han behöver till vilket pris som helst. Om du älskar honom så måste du lämna honom!!

Ta hjälp av social tjänsten, så att du och barnet får stöd. Mannen vill innerst inne samma sak och kommer tacka dig för att du tog dessa beslut senare i livet när barnet får tillbaka en nykter pappa. Ju längre du stannar kvar ju mer kommer han dricka och ännu värre blir det. För er alla tre ta hjälp!

@Nor.Li
Så fint att ni fått kontakt med en kvinnojour.
Jag tog kontakt med min vårdcentral och har gått traumabehandling hos en psykolog där.
Ett tips är att ringa runt lite till olika kvinnojourer för att få tips och vägledning, det har jag gjort.
Kvinnojourer erbjuder ofta samtal också, de flesta som upplevt våld i nära relation har ofta trauma.
Även kommunen erbjuder stöd och samtal för våldsutsatta.

Hej @ellbe!
Vilken tuff situation du befinner dig i! Du är den trygga vuxen i ditt barns liv och du har behövt ingripa i vissa situationer för att skapa trygghet för ditt barn. Och samtidigt känner du att du inte orkar med den här situationen längre. Det blir ett så stort dilemma när du egentligen skulle vilja lämna din sambo för att det skulle vara det bästa för din skull, samtidigt som det leder till en stor oro för ditt barn.

Precis som @Samsung50 är inne på ska Socialtjänsten i din kommun kunna hjälpa dig i den här situationen och både ge stöd till dig och ditt barn. Vad tänker du om att ta den kontakten?

Fint att höra att ni fått kontakt med en kvinnojour och ska få komma och prata med dem. När det gäller hänvisning till var du kan vända dig låter det som att du skulle kunna vara hjälpt av traumabehandling. Som jag förstår det du skriver har du ingen pågående vårdkontakt kring ditt psykiska mående, i så fall kan nästa steg vara att ta kontakt med din husläkare/vårdcentral som kan remittera vidare om de inte har traumabehandling där. Ett annat alternativ är att se om det finns en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i din stad, och i så fall ringa direkt dit och se vad de har att erbjuda.

@Samsung50 Det känns skönt att höra det, fick samma kommentar idag av en kollega. Dock är jag väldigt trött både på kvällar och morgnar, vet inte riktigt varför men hoppas att det ska bli bättre med.
Viktigt att ta en dag i taget och det är det jag gör med.
Heja oss. Hoppas att du har en bra dag.🌺

Kan man inte ta kontakt med socialtjänsten i detta fall. Man borde inte kunna bli vårdnadshavare om man dricker med barnen så man däckar. Det kan ju hända någonting, så direkt farligt speciellt med ett sådant litet barn. Och att ni båda ska leva kvar hos en man utan insikter om att han har problem skadar både dig och barnet, ingen trygg miljö och missbruk tenderar ofta att eskalera över tid.
Nu verkar det också finnas vittnen som observerat att han druckit när han var ensam ansvarig för ert barn.

Jag ser att diskussionen här gled in i ett mer allmänt resonemang som blev som ett sidospår till din historia @linak12345, men ser också att du på ett fint sätt "fick tillbaka" tråden. Vill säga att du verkligen inte är ensam i att hamna i den här typen av kommunikation när det gäller "vem som bestämmer". Vi vet att det är väldigt vanligt att gränssättning från närstående är en stark motivation till förändring av alkoholvanor, och det verkar som att du och din dotter är viktiga för din sambo men att förändringen känns stor och svår för honom.

I vår erfarenhet är de första vita veckorna oftast jobbigast för den som har druckit ofta och mycket. Belöningssystemet är påverkat, och personen kan uppleva dåligt mående och sug efter alkohol vilket kan leda till ett dåligt humör och svårt att kommunicera på ett konstruktivt sätt. Utan att veta hur det är för just er så brukar det bli bättre, och då kan det också bli lättare att prata. Du frågar hur du kan ta hand om dig själv, och det är så klokt att du ställer den frågan eftersom det kanske är extra viktigt just nu. Vad tror du själv att du behöver? Vad får du energi av?

Lever just nu i ett förhållande där min sambo har alkoholproblem som eskalerat under en längre tid. Detta har varit ett ständigt problem och oftast starten på alla våra bråk. Han inser dock inte att han har problem och tänker inte söka någon hjälp och jag orkar inte mer.

Problemet är att vi har en två årig son tillsammans och jag mår dåligt över att behöva ha delad vårdnad då jag vet att han dricker även när han har vår son-även när han är själv med honom. Han dricker så han däckar. Och jag har vid flera tillfällen fått ta hand om vår son ensam på nätterna men även varit med om att sambon legat däckad och knappt nåbar och vår son gråtandes mitt i natten så jag fick springa in och ta honom (jag skulle få sova ut och sov därför i ett annat rum)

Har även i efterhand fått höra att när jag varit iväg och han har haft vänner över för att umgås så har han druckit så pass att när de skulle åka hem fick väcka honom då han däckat, då tog han ensam hand om vår son.

Eftersom han inte inser att han har problem så vill han inte ge upp någon vårdnad eller gå med på att jag har vår son till största del.

Jag måste lämna innan jag går sönder men kan inte för jag skulle aldrig kunna slappna av de veckorna han skulle ensam ha vårt barn och kommer vara en konstant oro. Hur gör man? Kan man göra något?

@minresamotlugnet
Om du har kvar så allvarliga tankar om att du knappt vill leva längre eller ta hand om din dotter, då behöver du söka vård igen, så du blir lyssnad på!
Jag tänker att du kan ha blivit utmattad när du separerade och att du är kvar i ett medberoende där du vill kolla vad ditt ex kan tänkas vara, när han är i din hemstad.
Du är otroligt stark och ditt självförtroende har fått sig en känga. Det är inte konstigt om du inte orkar släppa in det sociala för dig och din dotter utanför dagis och arbete.
Jag vet inte hur du fungerar som människa. Jag är extremt social och jag led verkligen av att vara isolerad i depression liksom isolerad i ett medberoende då mitt ex vägrade flytta ut. Och då saknade jag förmågan att kasta ut honom. Idag skulle jag lätt ha kunnat kastat ut honom, då jag har lärt mig sätta gränser och jag har tagit hand om mig. Det tog tid.
Det finns jourhavande präst att ringa via 112. Det finns Mind självmordslinje att ringa om du har allvarliga tankar. Du kan söka psykakut ifall du inte blir hörd någonstans. Hjälp och stöd finns att få. Du kan behöva kräva den. Och jag tycker att du ska be de i din omgivning om den hjälp som de kan hjälpa till med.
Kan din mamma hjälpa dig. Kan socialtjänsten hjälpa dig. Vi kvinnor är inte prioriterade inom vården. Därför så får vi kämpa för att få den hjälp vi behöver.
Du är viktig. Sov och ät. Så du orkar ta hand om det som behöver göras.
Och varför känner inte de andra barnen liksom ex frun till hur ditt ex har det. Kanske du ska berätta det?
Dela erfarenhet med de som kan hjälpa dig vidare.
Våga ha tillit att du får hjälp.
Och våga be om hjälp.
Allt kommer att bli bra.
Det finns inget annat sätt.
Ta hand om dig.
Kram.