Senaste kommentarerna i forumet

Jag berättade för min man hur mycket jag tycker att han har förändrats sedan han slutade dricka. Oj, vad han sög i sig det! Jag blir verkligen berörd av alla era kärleksfulla och stöttande ord om "era" alkoholister här på forumet, Lelas och Mulletant t.ex. Jag känner mig själv ganska skitig, eftersom jag varit så full av bitterhet, sorg och ilska efter alla år.
Förändringen (läs nykterheten) i vår familj har kommit på ett lite annorlunda sätt, inte direkt kopplat till något större ställningstagande från någon av oss. Jag ställde inte ultimatum, han har inte varit i behandling, tvärtom så var vi långt innne i en bitter konflikt med mycket etter då han började sluta dricka. Det leder också till att vi inte får så mycket hjälp men jag är glad att jag har hittat er här. Nu har jag hittat en stoor, en jättestor(!), kärlekslängtan i mig. Jag hade grävt ner den långt ner i en hög av kärleksbrist, trasighet och fransar och murat igen. Men en liten spricka i muren, och så vällde den fram. Den är så stor att den är svår att bära, den liksom hotar att ta över mig., så jag praktiserar fly-tipsen från Berra och försöker känna på den i mindre portioner.

Idag ska jag: hyra en bra rulle, köpa choklad - den som jag gillar bäst. Jag tror till och med jag skall ta en eftermiddagslur här på jobbet i vilrummet.

Jag har sovit två timmar inatt, och därefter cyklat 25 km till jobbet. Det roliga är att det är 25 km hem också....

Jag hade ett långt samtal med Honom igår/inatt, med många, många tårar. Att känna sig övergiven... Han ligger bredvid mig i sängen, men talar med Henne - på datorn - medan jag försöker sova.

Grymt.

Somnade en liten stund men vaknade igen halv fem med ett stort grått moln i magen. Lika bra att kliva upp och cykla till jobbet.

Härligt, Märta! Du är, precis som Mie, en hjälte! :-)

Kul att höra av dig, det var väl ett tag sedan du skrev sist.

Kram kram - och trevlig midsommar!
/H.

så skönt at läsa dina rader./ mt

Midsommar närmar sig med stormsteg. För ett år sen satt jag ensam vid datorn på midsomamrafton och grät. Jag hade lämnat mitt x, kände mig så ensam, var i en djup depression. Jag träffade mitt x midsommarafton 2008. Så jag tog tog ett beslut midsommarafton 2010. Kommande år ska bli mitt år. Kommande år ska bli det första året utan alkohol, problem, våld, oändlig sorg. Kommande år ska bli mitt år.

Nu sitter jag här ett år senare. Det blev verkligen mitt år. Jag mår bättre än på många år. Det har varit ett fritt från allt som jag plågades av. Jag har tagit tillbaka mitt livsutrymme. Jag har avslutat relationer som som tagit min energi. Jag har haft ett lugnt år i harmoni och utan bråk, missbruk, medberoende. Nu fortsätter jag så, låter aldrig mer någon ta mitt livsutrymme i anspråk. För första gången på många år längtar jag efter midsommar, längtar efter att sätta P för det här året. Det kan bara bli bättre!

Styrkekramar Märta

Lelas! Jag ska byta melodi!

ska det låta :-) 3 poäng !!

Ok, jag kontrar med en annan Paul Simon-text då:

Sail on silvergirl,
Sail on by
Your time has come to shine
See how they shine,
If you need a friend -
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water...

Kram!
/H.

En textrad surrar i mitt huvud:

And I see losing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Everybody feels the wind blow

(Paul Simon)

Tack, TAck, TACK! Jag tar till mig alla fina ord!

Härligt, Blacky! Heja!

Hör med chefen vad som finns för möjligheter till samtal inom företagshälsovården.

Kram!
/H.

Stannat hemma från jobbet...sovit massor...helgen tog verkligen mkt på min kraft.
Mkt funderingar på mitt och vårt liv.
Har känt mig tom och vilsen.
Har haft svårt att lämna dåtiden och de svek som varit.
Läst massor här på forumet. Oj, vad jag känner igen mig i mångas rader.
Bestämt mig för att imorgon berätta för min chef om min livssituation. Känns bra och viktigt att hon får veta.
Nu börjar min styrka komma tebax!
Jag är inget offer!
MITT liv.
MINA val.
Väljer jag detta livet måste jag ha en tro på oss och framtiden.
OM det sen inte funkar får jag ta det då.
Igårkväll var jag orolig då han var ute och cyklade, skulle handla och jag tyckte han blev sen. Men jag jobbade med mig själv istället för att låta oron ta över mig helt. "Vad är det värsta som kan hända?" "Om det händer, vad gör jag då?"
Det hjälpte!
Och sen kom han hem och hade inte varit ngn annanstans än i affären.

Må gott alla ni!
Kram

Tänk på att vi också har varit där du är, jag, Mie, Lelas, och många andra
med oss... vi har alla haft nerverna på utsidan, ett tunt, tunt skal som inte
står emot så mycket, och ett svampliknande inre som suger in allt dåligt
och hemskt och sparar det trots att det bara blir tyngre och tyngre...
och se på oss nu!
jag mår rätt bra, periodvis kanske till och med riktigt bra!

och kan jag göra den resan, så kan du...
om jag ska vara helt ärlig är jag faktiskt rätt tacksam mot min föredetta
kärlek, hade det inte varit för att han fick oss att må så dåligt som vi båda
gjorde, så hade jag inte mått så här bra idag!

låt känslorna komma, blir det för mycket så gör som Berra säger, spara
det till morgondagen, men göm dem inte för långt ner... allt måste du gå
igenom för att hitta tillbaka till dig själv igen... och även om lastbilen har
ett litet flak, eller bara orkar köra lite i taget, så har den minst 4 hjul och
står rätt stadigt... du är starkare än du tror!!!

såg ett kort på mitt ex på hans systers facebook igår...
han har gått ner i vikt igen, och såg rätt välmående ut... lite lätt röd, men om
jag ska vara ärlig såg det mer ut som om det var solens än spritens fel...
och det kändes inte mer än om det hade varit en rätt avlägsen kompis jag
inte sett på ett tag... sån himla lättnad!

önskar jag kunde ge dig en stoor kram på riktigt...
/k

Det går över, det är inte farligt... Det kanske till och med är bra... ;)

Jag lider med dig, barabalala. Tänk om jag kunde ge dig lite av den styrka och det lugn som jag känner nu... Kram!
/H.

Hur är det med sömnen?
Får du just nu tillräckligt med mental vila för att orka med vardagen, en liten eftermiddags-nap kanske?

Eller att du trollar dig bort med en bra rulle på TV'n eller något, för just nu behöver du "fly" någonstans..

Skapa något brukar också vara själavårdande, eller ett annat beroende som shopping t.ex, choklad osv...

Bryt tankemönstret med att tänka på precis allt annat än de tankarna du hade för en stund sedan,
det är "förbjudet" med negativa eller stressande tankar...

Och om du inte mår bra av allt stressande idag, så får det ligga tills imorgon, för ditt egna välmående...

Din lastbil har just idag ett väldigt litet flak och klarar bara korta distanser, för det finns så lite soppa i tanken...

/Berra

Känner mig bara så helt upp och nervänd de senaste dagarna. Jag har såå svårt att bara stå ut med mina egna känslor. Kanske har jag gläntat på något lock där inne. Hjärtklappning och tårar som bränner nästan hela tiden, och så försöka fungera under tiden och ta hand om jobb, hem och barn... och relationen till honom... jag försöker bara överleva. Det känns som om alla mina känslor sitter precis under huden och trängs med varandra. Vad är det som händer med mig? Skulle behöva bli lite tröstad; "det går över, det är inte farligt..det kanske till och med är bra..." Meditation.., kanske det hjälper?

Vad tror du då, kommer han kunna dricka socialt tillsammans med dig? Du skriver "än så länge" - vad betyder det? Att du bara går runt och väntar på att det inte kommer att fungera? Så kan du ju inte ha det... Det äter upp dig.

Vet du, det finns de som menar att man kan definiera vem som är alkoholist genom att fråga hans/hennes anhöriga. Om du upplever att det är att problem, då är det ett problem. Alkoholisten själv kanske inte kan se sin situation så klart som du som anhörig kan. Förstår du hur jag menar?

Jag tror att det viktigaste för dig nu är att försöka ta reda på vad du själv vill. Om du tänker bort alla "för hans skull" och "jag kanske överreagerar" - hur vill du att ert liv skall se ut? Om han fortsätter dricka som han gör nu - vill du leva med honom då? Om han ökar sitt drickande och kanske också sitt smygande och ljugande - vill du leva med honom då? Om han kommer till insikt och aktivt jobbar på att bli nykter - vill du leva med honom då? Var går dina gränser? Är det inte dags för honom att anpassa sig efter dina gränser, och för dig att sluta anpassa dig efter hans?

Om jag minns rätt nu, så har du tidigare skrivit att dina gränser redan har passerats många gånger. Du har trott att du har fattat beslut om hur du skall reagera om/när han dricker - men sedan har du inte stått fast vi dina beslut. Betyder det att du har fattat fel beslut innan? Eller, vad betyder det?

Var rädd om dig. Kram!
/H.

Tack för dina rader :)

Min man...håller sig inte nykter, nej...han går inte på AA, nej...
Han arbetar på att PRATA med mig då det hänt ngt istället för att gå ut på stan och dricka.
Han tar en öl eller ett glas vin. Inte mer. Just nu iaf.
Han dricker inte varje dag. Har han aldrig gjort. Är mer en öl i solen eller glas vin till maten. Inget "fylledrickande".
Så klarade han 5 månader i vintras/våras också innan han i slutet av maj drack en hel helg.
Han tror sig klara sitt liv så här, att bli bättre på att prata och reda ut saker med mig istället för att fly till drickan.
Han anser sig kunna klara av att "dricka normalt" i sociala sammanhang, tillsammans med mig.
Jo...än så länge verkar det ju funka...
Vem är jag att veta hur det blir i framtiden?
Vem är jag att döma?

MEN...det är det jag gör...dömer...
Och oroar mig...

Kramis

Hej Blacky!
Inte kan vi leva med dem, och inte utan dem...

Du har kommit långt som inser med ditt förnuft vad som är "rätt och fel", nu återstår arbetet med att få hjärtat att samarbeta med hjärnan.

Hur har det gått för din man? Håller han sig nykter? Går han på möten? Vad gör han för att arbeta på sin nykterhet? Jag tänker.... Att på samma sätt som han arbetar på sitt håll, så måste du arbeta på ditt. Men det fina är att du inte behöver göra arbetet på egen hand, utan kan få stöd av andra som har gått igenom samma sak, och en hel yrkeskår av professionella personer som bara väntar på att du skall höra av dig.

Kan du prata med din man om det här? Jag menar... Det kanske kan hjälpa er om du säger till honom det som du skriver här - att du inser att du reagerar kraftigt och att du kommer behöva tid för att komma över allt som hänt. Eller?

Jag vet ju att du prövar dig fram lite i detta med att söka hjälp, fortsätt med det! Kram!
/H.

Känns som om jag inte kan komma vidare! Inte på ngt sätt. Inte tillsammans med honom och inte på egen hand. Känner mig så låst och fast...i dåtiden, i det som hänt innan, som sårat mig, som gjort mig rädd och orolig. Det påverkar mig så oerhört!

Hela helgen har varit fylld av dessa ständiga diskussioner och gräl. Och det har inte varit pga att sambon druckit. Utan mkt har varit pga mig. Min ofårmåga att "gå vidare"...

Jag vet att jag ej kan straffa honom för sådant han har gjort om vi ska fortsätta framåt tillsammans. Jag INSER det!
Men ändå...så ramlar jag dit om och om igen. I tanken och i känslan. Och så förmedlar jag det till honom. Visst, han FÖRSTÅR mig och orsaken till min reaktion. Men han får liksom höra det om och om igen av mig och då blir allt skit.

Gårdagskvällen slutade mysigt och bra med positivism och närhet. JAAA kände vi båda, NU är vi på väg FRAMÅT!
Men så nu på morgonen kraschar jag allt IGEN iom en fråga ang ett ämne vi ältat hela helgen. Så blev det tjafs och tårar igen...

Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Jag vill leva med honom (om han ej dricker)
Hur ska jag kunna hantera mitt liv...dåtid, nutid och framtid...utan oro och utan att förstöra det positiva vi bygger upp?

Kram

Så klart vi lyssnar!
När jag först insåg (eller försökte acceptera) att mitt x hade problem, fick
jag oerhört mycket stöd och hjälp här, kanske framförallt av Märta och Mie...
Utan dem... Och tack vare alla här på forumet, ett par underbara vänner i
verkliga livet, och min kbt-agent, mår jag idag faktiskt rätt bra! Naturligtvis
har jag fortfarande mina svackor, och det får jag nog leva med resten av
livet, men om man jämför... ojojoj... och om jag kan hjälpa någon som nu
sitter i den läckande båt jag försökte ta mig iland med genom att skriva lite,
ge en kram, lite perspektiv eller en annan vinkling, så gör jag det mer än
gärna... tillsammans är vi starka!!!

Du, fysiskt våld är aldrig ok, och psykiskt våld är det inte heller... ALDRIG!
Skulle du acceptera att han var småelak eller tyken om han var nykter?
hoppas inte det... och då ska du inte heller acceptera det när han är full!
för det är inte ok!!!

Fortsätt läs, fortsätt skriv, och tvivla inte på att det du känner är sant, för
det du känner är sant för dig... hoppas ni når fram till varandra och kan
mötas där ni båda känner er lugna och i balans... helst innan ert ofödda
lilla vackra människobarn tittar ut!!

Ta hand om dig!
kramar till er alla!!
/k

appropå det där med hur mycket som är för mycket och om vad som är ett problem.
En alkis med många års nykterhet sa häromdagen:
"jag tycker man ska fundera på sin konsumtion om man skyller på att man var full. Oavsett om man är elak, slår någon eller kör berusad så har man problem. Då kvittar det om man är alkoholist eller inte. Man dricker för mycket"

Tack det ska jag göra :))

att det är svårt att prata om det. Du äger rätten till dina känslor, dina tankar och åsikter. Läs här på forumet så kan du blda dig en uppfattning om andras erfarenheter - jag tror du kommer att känna igen dig. Ta väl hand om dig och den lilla som ska komma till världen! / mt

Tack för de värmande orden! :)

Blev alldeles tårögd, det känns så skönt att kunna "prata" av sig, att veta att någon förstår, har försökt prata med mina vänner men de förstår inte och sen har de sina egna liv..
Jag har ju försökt ta upp detta innan, redan innan jag blev gravid, att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt, men han har bra ursäkter (som låter bra i hans öron) och jag vill inte känna mig som en gnällkärring. :( Men samtidigt vill jag inte gå och må dåligt och oroa mig hela tiden för om detta kommer fortsätta så blir det inte bra någonstans! :'(

Han har vart tyken och småelak några gånger då han druckit och det sätter sina spår...

Tack för att ni orkar "lyssna" :)

Kram