Senaste kommentarerna i forumet

Hur har det gått?
Hur gick det på mötet?
Skriv gumman!

renovering eller med " vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen.... " Var rädd om dig, och barnen. Allt gott! / mt

Ska på mitt första samtal med terapeut. Det känns väldigt bra att det blev just idag, eftersom flytten var planerad till i morgon. Min bror kommer och hjälper mig att bära, men nästa vecka ska de börja helrenovera lägenheten. Det går nog rätt fort, men svårt att bo där undertiden. Det känns väldigt motigt att flytta fram tidsplanen nu, eftersom det har krävts så mycket beslutsamhet för att komma hit. Kanske är det också bra, för jag kanske kan få med mig barnen mer redan från början om jag bara orkar vänta lite...

från "andra sidan" - jag hoppas Tussilago att du, och andra i lknande situation, kan ta till dig av dem och få mera ro.
Välj några personer som du talar med om just det här Tussilago så kommer det att kännas bättre, välj såna som du vet att du lätt kan kontakta. Då har du några "pratkanaler" och har lättare att veta själv åt vem du sagt vad och så kommer du framåt i din berättelse och bearbetning. Var glad åt att du har vänner! Kram / mt

tröskeln till ditt nya liv! Jag önskar också att du kan ta barnen med dig med tanke på hur du beskriver att han är när han dricker! Kram / mt

Precis som Adde och Berra så står jag på andra sidan staketet...

Jag har sårat min familj med mitt drickande och det är något jag får leva med hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att bli frisk och min familj kanske aldrig kommer att lita på mig fullt ut igen.
Alkoholen är som en otrohetsaffär på ett sätt.
Jag är fortfarande kvar hos mina kära trotts min "otrohet" och jag kommer att försöka göra allt som står i min makt för att få dom
att lita på mig igen, försöka göra allting bra.
Det var jag som tog beslutet att sluta dricka, beslutet att försöka ändra mitt liv.
Jag hade motivationen och orken att ta det beslutet helt på egen hand, när jag såg vart allt höll på bära iväg.

Du ska inte ha dåligt samvete Tussilago, absolut inte.
Den här bördan kan du omöjligt bära själv. Du måste ha draghjälp.
Jag förstår hur det måste värka i ditt hjärta, både för att den du älskar så högt super bort sin kropp och själ, plus att han sårar dig verbalt.

Bara för att du anförtrott sig åt dessa människor behöver inte betyda att dom tycker illa om honom och "hatar" honom.
Kanske dom kan vara till god hjälp att övertala honom att det som han faktiskt gör är väldigt fel?
Så han slipper klandra bara dig att vara en "surkärring".
Ta hjälp av alla du kan! Greppa varje halmstrå!

Det här är en HEMSK och lömsk sjukdom...
Alkohol är ett nervgift, som "kidnappar" hjärnan vilket gör att man faktiskt blir lite "skitzo".
Intellekt, humör, hjärta och själ blir "infekterat"....
Så när han är elak, och skickar hemska sms, så är det nog till stor del sjukdomen som talar.

Och om jag skulle vara du.... Få in honom på en tvångsbehandling!
Du är inte "taskig" om du gör det.
HAN kommer faktiskt att dö i förtid om han fortätter supa såhär.
Du är snarare omtänksam och gör det för att du älskar honom.

Du måste tänka på dig själv i det här fallet Tussilago.
Jag kan läsa mellan raderna att du är en otroligt omhändertagande och kärleksfull person.
Men det är jobbigt att vara mamma, jag vet.... och dessutom ta en massa skit från den man älskar.
Jag vet inte om jag skulle klara av det Tussilago, du är stark.

Men är han inte öppen för behandling, så MÅSTE du ta i med hårdhandskarna.
Ställa ultimatum och hålla dig till det.
Vara ännu starkare....
Du och barnen kan inte ha det såhär längre.
Jag vet att du kan, och jag tror du vet det också.

Förlåt om jag var hård mot dig Tussilago, men det värker i mitt alkis-hjärta när jag läser hur han behandlar er.
Och allt beror på alkohol....
Ursch och fyfasen för denna sjukdom!

Många styrkekramar till dig.
Vi finns här och läser dina inlägg och stöttar dig i din kamp som medberoende.

Kram N.T

Bara tanken på att veta att det kanske aldrig kan bli bra är så smärtsam. Det är ju trots allt bra oxå mellan utbrotten. Jag har anförtrott mig till 5 vänner vilket jag nu har sjuk ångest och dåligt samvete över. Det är precis som att det inte går att tiga. Nu ångrar jag att jag berättat för dessa. Det känns som jag är oerhört taskig mot min man som jag älskar och fått andra att inte tycka om honom. ALLT blir fel, hur jag än gör:(

Härligt att äntligen tar steget, barbalala! Heja dig! :-)

Finns det ingen möjlighet att ta barnen med dig direkt? De bör nog inte stanna hos en pappa som super...

Kram!
/H.

Förlåt Tussilago, jag skrev i fel tråd.

Här vill jag i stället berätta att för mig tog det lång, lång tid för mig att fatta beslutet att lämna, och att det inte känns så svårt nu när jag väl är där.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag behövde bli så väldigt säker på att jag gör rätt, för att kunna stå emot hela artilleriet av motargument. Skriv! Skriv t.ex. upp för- och nackdelar med att stanna och för- och nackdelar med att lämna.

Jag flyttar i övermorgon! Nu har han ju inte druckit, eller bara lite ibland, i nästan ett helt år. Han har dock aldrig erkännt hur det har varit tidigare. Vi har suttit i parterapi och pratat om sånt som varit, och han bara låter bli att se drickandet som en viktig del i alla våra problem. Vi har under de sista veckorna pratat mycket med varandra om det som varit, men just drickandet undviker han konsekvent, och jag hänger på, för det mesta, låtsas som om den delen av alla våra problem inte finns. När han nu inte har druckit har det också kännts mindre och mindre relevant att prata om det, men det blir också skevt, för jag får liksom aldrig någon bekräftelse på alla mina upplevelser under de här åren.

Nu har han varit igång och druckit igen några dagar. Plötsligt är allt precis som förut; vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen....

Hur kunde jag glömma.

Nu lämnar jag det här, är det därför det sätter igång igen? Vad hade hänt om jag stannat? Vad kommer att hända här när jag går? Vad händer med mina barn när jag går? Planen var att de skulle vara kvar här första veckan och börja flytta över veckan efter och därefter varannan vecka. Men då var han ju nykter när vi bestämde det....
.

Jag flyttar i övermorgon! Nu har han ju inte druckit, eller bara lite ibland, i nästan ett helt år. Han har dock aldrig erkännt hur det har varit tidigare. Vi har suttit i parterapi och pratat om sånt som varit, och han bara låter bli att se drickandet som en viktig del i alla våra problem. Vi har under de sista veckorna pratat mycket med varandra om det som varit, men just drickandet undviker han konsekvent, och jag hänger på, för det mesta, låtsas som om den delen av alla våra problem inte finns. När han nu inte har druckit har det också kännts mindre och mindre relevant att prata om det, men det blir också skevt, för jag får liksom aldrig någon bekräftelse på alla mina upplevelser under de här åren.

Nu har han varit igång och druckit igen några dagar. Plötsligt är allt precis som förut; vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen....

Hur kunde jag glömma.

Nu lämnar jag det här, är det därför det sätter igång igen? Vad hade hänt om jag stannat? Vad kommer att hända här när jag går? Vad händer med mina barn när jag går? Planen var att de skulle vara kvar här första veckan och börja flytta över veckan efter och därefter varannan vecka. Men då var han ju nykter när vi bestämde det....

Har idag kontaktat en anhörig grupp med star imorgon. Nu sitter jag här och känner dåligt damvete för att jag lämnat mig och min familj. Än mer efter telesamtal med maken som lät opåverkad....

kan hjälpa dig att hitta styrkan att hjälpa dig själv? Och barnen! Inget i det du beskriver är okej. Ingenting av det! Kontakta någon människa idag som du kan prata med! / mt

Varför????? Varför drabbas jag? Terror i över ett dygn...magen värker, jag mår illa, fryser och jag får kramp av tanken på att leva så här. Ångest och skuld bedövar mig. Jag har tryckt ner alla dessa känslor för att dölja för barnen. Gråtit på toa, baddat med vatten. Svaret från min man är, att inte överanalysera. Saker sägs överdrivet i affekt. Men, varför är det ok? Om och om igen? Jag känner mig sjuk, jag är sjuk! Jag orkar inte ha det så här men är inte redo att lämna.....

Alla vägar och alternativ som leder till en förändring ÄR oftast bra, du gjorde på ditt sätt, och det misstolkades för att alkisen togs i försvar...
Ja det blir oftast så i blodsband, men det kunde man ju nästan ha räknat ut, blod är tjockare än vatten, även om det så är promillat...

Dina "klagomål" nådde sin källa...
Men....du fick till en förändring, och det var det viktigaste, och du har nog förlorat en vän, en exvän, en alkoholiserad och terroiserande ex.vän...

Du får din frid, och vad hon gör med sitt liv kan du ju inte påverka, trots din all din telefonsupport du tidigare har haft med henne...
Att acceptera det du inte kan påverka...

Du har gjort ditt nu, ditt tålamod är uttömd, och vem vet, en dag kanske hon vaknar ur sitt mardrömsliv, blir nykter och ser sina brister,
och kanske åter hör av sig, nykter och ber om förlåtelse, kanske...kanske...
En liten dröm som kan slå in, men rent statistiskt kommer det mest troligen att eskalera, hon kanske super ihjäl sig...

Men fortfarande, du har gjort ditt, ditt ansvar slutar här, du sätter punkt och går vidare med ditt liv...

Ringer hon igen, så avbryter du direkt hennes samtal och säger att alko-supporten har lagt ner sin verksamhet, och hon är välkommen att ringa imorgon om hon är nykter.
Och så lägger du på, utan att vänta på ett svar..
Det kan låta abrupt, men det handlar om ditt välmående, och då lyssnar man inte på något svar..
Du har din gräns och den ruckar ingen på..

Och en sak till, vanligt blod är mycket tjockare än blod utspädd med alkohol...

/Berra

Lilla Tussilull... Hur länge skall du och barnen ha det så här?

Kram!
/H.

Jag tror att jag förstår hur du känner dig. Jag känner igen de situationer du beskriver så väl. Frustrationen, ilskan och hur den kokar över vid de mest olämpliga tillfällen. Men du, vet du vad? Människan fungerar så. Både din kropp och själ signalerar och söker göra dig uppmärksam på att det råder missförhållanden.

Jag undrar, kan du sätta ord på den känsla som gör att du inte bryter upp och lämnar din man? Ett tips. Sätt dig ner med papper och penna och formulera för- och nackdelar med att stanna kvar i relationen och/ eller skriv en löpande text där du letar efter ord som beskriver just den känsla som gör att du stannar kvar.

Kram,

Hanne

vad det kan vara som gör att du inte bryter upp. Du och dina barn far illa! / mt

Nu sitter han och dricker ensam och jag har lagt mig. Tänk om han någongång kunde förstå hur många ggr han kränkt mig genom att alltid dricka mest och vara fullast. Hur han varje helg somnar i soffan fredag och lördag. Vad känner barnen inför det? När det alltid är han som sitter med ett glas i handen sist när vi har gäster. Jag sa då vid ett tillfälle högt "är det bara du som dricker" Två familjer var här.:((

Jag vill inte vara sån:(

Det har varit några tråkiga dagar. Känner disharmoni och får anstränga mig för att vara glad. Jag känner att jag är lättirriterad och har under en tid haft svårt att styra mina känslor. Jag brusar upp och blir lätt arg och säger saker så barnen hör. Jag vill inte vara sådan. Jag är inte sådan. Min man startade under kvällen en diskussion ang vårt dagis vi skolar in lilla sonen på. Han har skött första inskolningsveckan. Han tycker att det är lite jobbigt att jag vet allt om dagis som han berättar om då jag haft min dotter där sen tidigare. Han förknippar dagiset med mig och mitt ex. Visst det kan jag förstå känslan av. Då jag vet att diskussioner när han druckit alltid slutar med bråk bad jag att vi kunde diskutera detta imorgon istället. Jag sa det flera ggr. Då gick diskussionen över till annat forum. Han tycker att jag genom att hänga ut honom söker sympati hos barnen och vänner. Jag vet som jag skrev ovan att jag sagt saker då barnen hört för att jag blir frustrerad och såå arg på hns beteende. Som igår, vi blev ovänner för att jag tyckte att hans son borde få någon kpnsekvens för att han inte sköter sig, tex inte gå utefter kl 19. Han är 15 och har blivit ertappad med alkohol och luktar rök. Då säger han "typiskt dig att hota" så funkar inte jag osv. Det hela slutade med att han sa till mig "så fort dukommer hem så går humöret ner". Då kontrar jag med att jag knappt vill åka från jobbet för att jag vet att det blir bråk". Han drar och säger att han ska sova i sommarstugan, samtidigt kommr hans dotter hem och då säger jag " han ska sova i sommarstugan i natt så vill du också sova där så får du packa ihop grejer nu". Helt fel av mig jag vet och det känns inget vidare. Jag vill inte vara sån. Han åker och lämnar mig med alla barn. Jag fixar mat och efter 2 timmar kommer han hem. Då har han hmtat vinet i stugan och sätter sig och dricker.

Nu ikväll bad han mig prata tystare för att inte barnen ska höra. Jag ville inte ha någon disk över huvudtaget. Min dotter kommer ut och ber oss sluta bråka. Han säger "vad var det jag sa, att barnen hör"Hon säger tillbaka att hon hört att jag inte ville diskutera och att hon hört honom mest.han blir skitsur på mig. Säger " då gjorde jag fel igen då" jag svarar att du har inte gjort fel.

Han har helt rätt i att det är fel av mig att säga ssker om honom inför barnen och vänner. Det är så totalt fel men min frustration rinner över. Jag vill verkligen verkligen inte vara sån.

Han dricker ett vinglas på 3 munnar, fyller på osv. Det stör mig, berör mig och gör mig sååå förbaskat ledsen och frustrerad. Han fattar inte att mitt beteende bottnar i hans alkoholproblem...

Jag är så trött på detta. Har ont i magen varje morgon och magen är kass. Jag vill vill vill knte vara sån här mot mina barn...
Vet varken ut eller in längra....

Jag har inte varit in här på ett tag nu, men känner i kväll att jag har ett behov av det. Min fd väninna har härjat vilt nu i några dagar. Hon har ringt på min mobil och pratat in på mobilsvar, men jag svarar inte.

Jag blev så rent ut sagt förbannad så jag tog och skrev ett långt mail till hennes dotter och det blev på nästan 4 A-4 sidor..det slutade med att jag fick svar idag...att jag skulle lämna dem ifred och att det inte var några nyheter jag kom med. Tack för den, tänkte jag...nu har de vänt det som att det är jag som "stör".

Nu känns det i alla fall ganska bra för nu kanske hon är borta ut mitt liv.....för idag har det varit lugnt...

Förstår nu att hennes familj har nog vetat det här i många år, men försökt att "tysta" ner det och låtsas som det inte existerar att hon har problem.

Det är bara att hoppas att hon kan få hjälp innan det är alldeles för sent.....men jag finns inte med där....och det känns så skönt.....

/Prussiluskan

Idag följde jag hastighetsbegränsningarna på väg till jobbet. Trots att jag försov mig. Det ser jag som ett framsteg! / M

Heja dig! :)

/H.

Tack, barbalala! :)
NT - du får mig att le. :)

/H.

Lycka till, låt oss följa dig en bit på vägen.... ha en bra dag!/ mt