Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen jag vet att jag måste lämna, och jag har kommit till såpass mycket insikt med att han inte kommer förändras och att jag inte vill vara med honom längre trots att jag älskar honom. Men känner mig så dum om jag lämnar honom nu. Hans sätt att manipulera mig har satt sina spår och jag är medveten om det samtidigt som hjärnspökena är där. Jag har också väldigt svårt för att uttrycka mina behov vilket han vet om och som jag själv går i terapi för, men det är som att han använder det emot mig och därför så börjar jag tvivla på mig själv om jag är den enda som har svårt att mentalisera eller har orimliga krav, och att nyheten om hans vän skulle komma precis just nu förenklade inte det hela, fan bara.

Jag blir så ledsen för din skull när jag läser detta. Jag skulle säga att man har rätt att lämna en relation när som helst, du mår uppenbarligen inte bra i denna relation. Som du beskriver det så har han stora problem med alkohol och droger. Han är nog medveten om det men är inte redo att ta tag i det, i alla fall inte nu.
Det går tyvärr inte att lita på en person som är beroende då alkoholen alltid går före. Om du lämnar tycker jag absolut du kan informera hans föräldrar för omtanke om honom. Han vill väl inte att de ska veta så han får vara ifred med sin alkohol, men dig vet han väl att du finns kvar trots att han försvinner iväg ibland flera dagar och inte hör av sig.
Ta hand om dig och skriv gärna mer och läs och andra trådar på forumet

@lillekonvalj
Förlåt men det låter ju som att han utnyttjar dig, utövar psykiskt våld och vet du att det han säger är sant?
Oavsett så tycker jag verkligen att han låter som en förbannat dålig pojkvän som kräver förståelse för att kunna betee sig illa.
Jag kommer inte skriva vad jag tycker du ska göra för det veta jag efter att ha varit i samma situation som du att man rar det beslutet när man själv vill.

Jag hör att du älskar honom och är rädd om honom men han verkar inte kunna erbjuda dig samma sak.

Hej! Jag blev medlem igår för jag känner mig matt över min killes alkoholberoende och detta blir mitt första inlägg som jag ska försöka formulera mig så kortfattat det går. Jag hade velat få lite perspektiv från utomstående, då jag känner mig vilse och som en vidrig människa just nu..

Lite bakgrund: Jag och min kille har varit tillsammans i snart 2 år. Jag är i den åldern där jag vill skaffa barn och jag blir inte yngre. Ända sen vi träffades så har alkohol och droger hos min kille varit inblandat, men det är först nu jag ser att det bara blivit värre och inte bättre som han gärna uttrycker sig. Vi är dryga 30 år och han kan försvinna 3-4 dagar pga fest. Han har inga riktiga vänner, bara pub-vänner. Han är naiv och jag ser hur han utnyttjas genom att låna ut pengar, bjuda men aldrig få det tillbaks. Han har en bra lön men alla pengar läggs på droger och alkohol. Precis ALLT efter räkningar är betalda. Det finns alltid anledningar till att dricka. Är han på dåligt humör - alkohol. En jobbig dag - alkohol. Osv. Han klarar inte av motgångar. Och han är i grunden världens snällaste kille men jag har på sista tid sett hur han har tendenser till att bli elak mot mig i samband med hans intag av alkohol/droger. Han trycker gärna på mina diagnoser och mina ömma punkter, kallar mig manipulativ, narcissistisk och att allt alltid ska handla om mig de få gånger jag vågar säga ifrån att jag mår dåligt och är orolig över hans leverne och vår framtid. Hans frånvaro från jobbet börjar balla ur. Hans lögner blir värre och värre. Hans föräldrar vet ingenting om det här, de tror han är deras lilla duktiga pojke och han har sagt till mig att han aldrig kommer förlåta mig om jag pratar med dom om detta, då det kom på tal i somras när han bara försvann igen och jag var orolig. Jag mår skit, jag sover dåligt pga oro, jag har gått ner massa i vikt, jag känner mig likgiltig och alltid tippar på tå när han är ute och dricker eller är bakis för att inte förvärra situationen och göra honom upprörd och stöta bort honom ännu mer.

Till dilemmat just nu: förra året, vår första sommar tillsammans, dog en av hans pub-vänner i en tragisk olycka. Jag fick inte chansen att stötta honom för han valde bort mig, valde alkoholen och att vara frånvarande större delen av sommaren. Jag accepterade det nånstans, för jag har aldrig varit med om att en närstående gått bort och fastän jag själv inte hanterat mina problem eller motgångar med alkohol så tänkte jag någonstans att det kanske var ”normalt” just för att han är man också. Jag mådde iallafall inte bra av det och jag blev satt på plats när jag försökte uttrycka min oro och vi bråkade tyvärr mycket om det här och jag kände mig dum som inte kunde förstå och acceptera att han bara gick upp i rök under flera veckor, som jag borde haft förståelse för enligt honom. Och nu är vi här igen.. i helgen fick min kille veta att en annan av hans festkompisar har fått en obotlig bukspottscancer och kommer dö inom några veckor och min kille har redan supit sen i torsdags pga detta. Han tog t.o.m. ledigt den här veckan för att kunna festa med sin döende vän. Och han har inte ens dött än, så jag vet inte hur länge han kommer sörja på sitt osunda sätt den här gången och det känns som ännu en repris från förra sommaren. Och jag orkar inte mer. Jag håller själv på att gå under av stress och har kommit till insikt med att jag redan är deprimerad i min killes närvaro. Jag hann bara ifrågasätta honom igår under ett telefonsamtal som varade i 1 min innan han skrek FUCK YOU och klickade mig. Och idag fick jag ett sms som guilty trippar mig där han ifrågasätter hur jag tycker jag hanterade gårdagen och hans sorg och hur jag kan ha mage att säga att jag har ångest och mår dåligt när det är han som mår dåligt över sin vän osv. Jag har länge planerat att göra slut och har försökt några gånger innan, men det är aldrig rätt tidpunkt för att göra slut för alltid är det något med honom. Och jag bryr mig om honom så mycket. Men jag orkar inte mer nu. Vad hade ni gjort, ska jag vänta med att lämna och acceptera hans tillvägagångssätt tills han sörjt klart eller ska jag skita i det och bara göra det nu? Jag känner mig som en hemsk människa om jag gör slut nu, men samtidigt behöver han ju inte mig. Han har ju sin alkohol som han väljer alla dagar i veckan före mitt stöd.. 😞 jag är också orolig för att han kommer hamna ännu längre ner om jag gör slut med honom och funderar på att ringa hans mamma, inte för att sätta dit honom utan för att jag älskar honom och är rädd om honom. Om det händer honom något så vill jag att de ska veta, och kanske har han större respekt för dom än vad han har för mig. Vad hade ni gjort?? Blir galen på det här 😢

Förlåt för att inlägget blev så långt, men kände mig tvungen till att vara så tydlig som möjligt för att ge en inblick till vart skon klämmer just nu.

@Självomhändertagande

Så underbart det låter kära du.
Önskar dig en underbar dag också 🙏🩷

Plötsligt är hela tillvaron harmonisk. Fast det kommer inte av sig själv. Jag har jobbat aktivt med struktur, planering, singeltaskat, alltså en sak i taget, tränar fysiskt, tränar mindfulness, lagar mat och har matlådor till arbetet. Bakar och bjuder grannar och kollegor, familj och vänner. Det är mitt stora intresse, att baka och känna dofter av mina skapelser. Det behöver inte alltid vara så vackert, utan smaka gott. Jag inspireras av människor och att mötas på en fikastund är det bästa jag vet.
Kände att jag ville dela det.
Att livet känns så harmoniskt.
Önskar att du som läser detta får en fin dag.
Njut av de goda ögonblick som du får idag.
🌸

Kära @Kevlarsjäl62...
Hur går det? Håller du?
Kram ❤️

Hej! Har en pappa som druckit sen jag var liten. Har i år försökt få honom att förstå att han är sjuk och är i behov av hjälp. Men har alltid slutat med att han lovar och misslyckas om och om igen. Han har haft en och samma arbetsplats hela tiden som han skött men sen ett år tillbaka börjat sjukanmäla sig ifrån på måndagar och fredagar. I detta har han haft en ful ovana att sätta sig bakom ratten. Något som gjort mig så förbannad då jag är rädd för att han ska ta någon annas liv. Nu har de hänt, de vi länge väntat på, att han ska åka fast för grov rattfylla!! En lättnad men samtidigt rädd för vad jag ska vänta mig. Är hans botten nådd nu. Hur kan jag stötta? Mvh dotter

Såklart att vi alla är välkomna här, så länge vi själva vill o mår bra av det!
Så tänker jag - öppet o välkomnande.
Tillsammans ❤️
Kram på er

Denna vecka ha varit helt upp och ner, från att gråta, till att känna ilska till att känna ingenting alls. Känna mig så känslokall för jag behöver få färdigt med bodelning, till att känna mig ledsen igen och ifrågasätta om jag gör rätt. Jag kanske skulle gjort på nått annat vis.
Känner mig helt matt. Trött på att känna en massa.

Jag är ny här och hittade till den här sidan genom att jag sökte på hur man som anhörig bäst hjälper en som står en nära med alkoholberoende. Jag har ingen runt mig som jag kan ventilera med, så jag hoppas det kan hjälpa att skriva här.

Situationen jag är i är ganska komplicerad. Jag har fastnat som hjälp och stöd åt mitt ex som haft en traumatisk uppväxt och har ett flyktbeteende i form av nästan vad som helst som kan missbrukas och bli ett beroende - alkohol, droger då och då, spel om pengar. När han försöker hålla sig ifrån berusningsmedel så blir det att han ”missbrukar” serietittande för att hålla sig distraherad. Såklart är det sistnämnda bättre än något annat och syftar ju till att ta sig igenom de första dagarna clean.

Jag vet knappt hur jag ska sammanfatta allting så det kanske blir lite spretigt, men… Han har begått en hel del väldigt illa handlingar under påverkan. Han blir en totalt annan person, det finns inte ett uns kvar av den han egentligen är så fort han blir full. Som med alla alkoholberoenden, så funkar det ju inte med ”bara en” utan det sätter bara igång hela karusellen. Iallafall, han blir extremt aggressiv, hotfull och våldsam. Han kan inte kontrollera sig själv, han blir paranoid och arg. Dagen efter, helt utan undantag, är han fylld av skam och skuld och mår fruktansvärt dåligt. Han har insikt i hela sin problematik och vilket (som han själv säger) monster han blir. Han ångrar allt och är förtvivlad över varför det alltid blir så här och att ”demonen” i honom tar över. Det är alltså bildligt talat, inte bokstavligen. Han ifrågasätter allt - sig själv, sitt liv som det har varit, sitt liv som det är nu, sitt liv framåt om han fick ens kommer ha något. Han känner sig värdelös och undrar varför han ens finns, känner enorm skuld över vad han utsatt sina nära och kära för och känner att han aldrig kommer kunna gottgöra. Han upplever det som att varje gång det ser ut att ljusna gör honom så kommer nånting som ”fuckar upp” allt och han förstör allt igen som hunnit byggas upp så smått igen. Han får fruktansvärd ångest. Han vet att han behöver hjälp och behandling och han vill bli fri från de flyktvägar han tar till när det antingen blir gör jobbigt eller faktiskt för bra - ni vet, det man är van vid är ”tryggt” även om det är destruktivt och något bra kan därför vara sjukt jobbigt. Jag vet ju att jag inte kan göra nånting åt honom utan att han måste göra jobbet själv, men jag försöker på ett kärleksfullt sätt stötta honom i de bra stunderna när han är mottaglig eftersom dömande, tillsägelser, påtvingade val inte kommer leda någonstans. Han säger ofta att han uppskattar att jag finns där och allt jag gör för honom, så jag vet hur besviken han blir på sig själv när han känner att han sårar mig när han inte gör vad som är bäst för honom. Som ni hör, så lider han verkligen i sitt beroende och känner stor hjälplöshet, maktlöshet och hopplöshet. Jag försöker så ofta jag kan att då påminna honom om att han absolut inte är värdelös och att den han blir när han är påverkad inte är han. Fråntar honom absolut inte att han ska ta ansvar för sina handlingar och det säger han varje gång han är sig själv igen - att det finns inga ursäkter även om han blir en helt annan person som sedan utför aggressiva handlingar. Att han tar accountability (kommer inte på svenska ordet) både för svaga stunder när han faller dit och det han gör under påverkan. Helt enkelt känner han sig som en fånge av sitt flyktbeteende och olika beroenden.

Så varför söker han inte hjälp då? Jo, för att han oftast trasslar in sig i nånting som då blir väldigt jobbigt för honom och då flyr han på ett eller annat sätt. Som det är nu är han t ex utomlands just för att han flydde från en väldigt jobbig situation som han (igen) försatt sig i just pga sina beroenden. Förhoppningen är nu att han tar sig tillbaka hit om ett par veckor, men då gäller det också att han inte skapar någon ny skit tills dess som han fastnar i.

Så jag är numera ett dagligt stöd för honom på distans. Jag håller koll på mobilen. Jag kollar på natten om jag missat något. Jag tänker under dagarna på att jag hoppas han kan hålla ut och inte förstöra för sig själv. Jag försöker känna av vad han behöver i just den stunden vi skriver eller pratar. Att han vänder sig till just mig är för att han litar på mig och för att han på riktigt inte har någon annan. Hans familj är trötta på honom och han har nån vän men inte som han litar på så här eller kan prata med om allt. Så jag känner onekligen ett ansvar på något sätt. Jag vet att han är vuxen men jag har inte hjärta att inte finnas där för jag bryr mig så oerhört mycket om honom och jag ser hur gärna han vill komma på rätt väg. Samtidigt tar det enormt på krafterna, vilket jag nästan tycker är jobbigt att säga vetandes om hur han mår och vilken sits han är i.

@Tröttiz
Jag hoppas vi är välkomna trots att vi inte är anhöriga nu. Jag tycker forumet är ett oerhört bra stöd där jag får hjälp och kanske till ochmed kan vara en hjälp.
Så jag hoppas du fortsätter skriva 🌸
Fint att du känner dig lugnare och mår bättre, hoppas du tar tid att vila upp dig.
Kram

Hej.
Jag funderar på vad jag kunnat göra annorlunda i min resa under min relation .... Vet inte. Kanske jag inte är välkommen här längre då jag kommit långt i min resa? Långt bort från missbrukskaos med en anhörig. Allt som hör till.
Hur länge är man anhörig? 🤔
Det jag kommit fram till då jag ser tillbaka :
- lugnt förklara att vi pratar en annan gång (i stället för att prata med en berusad person). Gagnar vare sig honom eller mig. Undrar hur många timmar jag spenderade med att prata med en onykter person som kanske inte ens mindes samtalet.
- sätta gränser, dessa önskar jag att jag ställt OCH hållit, både för honom och mig.

@brödsmulan Jag tror det var i Jonas Gardells sommarprat han pratade om en mani som vart 5:e år gick in i depression.

Som egenföretagare är det nog inte helt ovanligt att man dricker för att komma till ro. Jobbar man stenhårt blir man ju lite frånvänd livet. Att hitta den balansen och läsa egna signaler är något som låter toppen på pappret men komma dit i verkligheten kräver kanske att man får någon sorts gränsdragning. Lyssna på Klarnas VD ex. Det var först när frun satte ner foten han började se allvaret. Idag dricker han inte

@nybliven.sambo
Hej,
Jag är nog en av de som snabbt sagt, till fler här att lämna.
Jag håller med dig att det gör man om inget ändras och när man själv vill det.
Tack för att du uppmärksammar detta, jag ska ta det till mig och inte glömma hur det var när jag fortfarande ville.
Ta hand om dig 🙏❤️

@bella70 Nej han inser inte .. jo eller det tror jag han gör ,men tillåter inte sig själv se det.. han säger han är olycklig och blir han mer olycklig så är det kört. Hans ångest är i taket och han verkar tro att det inte är kopplat till alkoholen utan mig. Han är kylig.. så kylig men någonstans tror jag han försöker stöta bort mig.. han vill inte ha stöd, hjälp eller närhet av mig då det hörs ge honom mer ångest och han fräser att jag daltar honom. Oavsett hans ångestproblematik, trolig depression ( han känner inget för något) och hans drickande är han fast besluten att klara av det själv. Han har oerhörda höga krav på sig själv, är egenföretagare och den som utåt sett har ett väldigt gott anseende.

Ja vi har flera hemmaboende barn och när han dricker sitter han ofta för sig själv med glatt humör och pratar i mobilen osv.

Hej @brödsmulan och varmt välkommen hit!

Du berättar om en tuff situation med din man, både vad gäller hans alkoholvanor och hans psykiska mående som du sett stora förändringar i på sista tiden och de skrämmer dig. Utifrån det du beskriver låter det inte som du överdriver något, det låter också som att du har försökt nå fram till honom samtidigt som han just nu inte vill ta emot någon hjälp.

Vad bra att du vänder dig utåt för stöd och berättar om du ni har det som ett sätt att kanske sortera lite i den här situationen. Vad mer tror du att du skulle behöva just nu för att ta hand om dig och barnen i detta?

Jag skickar ett meddelande direkt till dig från oss på alkoholhjälpen så kan du, om du vill, kommunicera med oss även där.

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

Jag har sagt att vi ska inte höras alls nu på 1 månad.
Det innebär noll kontakt. Inga sms,samtal,mötas upp osv. Helt utan kontakt.
Det är för jag måste vila och få mig tillbaka. Han är jätte ledsen och pratar om att han bör förändras osv.

Jag sa att vi ser vart vi står efter 1 månad.
Jag är nästan säker på att han är kvar i samma problem.
Jag sa att ser allt likadant ut för han då, då finns det inte nån plats för att ses alls

Ja någonstans förstår jag ju att det är så. Men samtidigt har jag inte skrivit jättemycket i dom här forumen men ändå fått råden om att lämna relationen, dom kom snabbt. Jag önskar såklart också att min sambo kommer till insikt och jag ska erkänna att jag inte är redo att lämna relationen ännu, känns inte som om vi tagit itu med problemet på riktigt.
Jag är mer rädd för framtiden, för någonstans kan jag hantera hur det är just nu. Men min rädsla är att det ska eskalera, vilket det ju ofta gör om dom inte kommer till insikt innan.

Ska absolut gå och läsa den tråden. Vill så gärna höra historier från anhöriga som kommit till en lösning med sin anhörige.

Men du .. hur klarar du detta? Du säger vi- bevittnar barn detta?

Är han intresserad av att söka hjälp eller vad tror du?

Hej.
Mitt senaste inlägg är den 17 augusti ...
Jag kämpar på. Konstaterar att jag kommit god bit framåt, har mindre oro i magen. 🙏 Men, än är jag slagen, så himmelens trött och matt ... 😵‍💫
Samtidigt tacksam med så långt jag kommit. Det inre kaoset med massa känslor har börjat släppa. Det finns en väg ut ... 😌 🙏
Kämpar på med jobb. Trivs bra. Det nya boendet får vänta.
Ni kan inte - vi kan inte åstadkomma någon att vårda sig själva om de inte själva vill. Och - den dag någon önskar hjälp är vi inte vårdare, den vården finns någon annanstans för denna person. En tanke jag har.
Sköt om er.
Ta vara på er.
🌺😵‍💫

Hej ullstina! Smärtsamt att läsa om det du utsätts för, men så fint att läsa att du fått en kontakt som blir hjälpsam för dig i att ta dig vidare. Modigt och rådigt av dig att ta det steget. Fortsätt gärna att skriva här och berätta hur det går och hur det känns, om du vill.

Jo och vad jag gör... Just nu bara "faktaknarkar jag" och försöker reda i mina tankar,minnen.. och laddar ,försöker stärka mig själv efter hans beteende sista tiden som lämnat mig i fullkomliga spillror

@SomDu Kag Jag är fortfarande i förnekelse själv.. se min tråd nedan.. samtidigt har jag känslan så djupt rotad i mitt bröst. Jag är rädd, panikslagen, skör ,stark ja allt på samma gång..

@brödsmulan Precis, så himla störigt. Det måste ju vara ännu värre för dig som är så nära honom.

Jag pratade precis med min bror om min frustration, men han sa som alla andra säger - hon måste komma till insikt själv.

Det enda man kan göra är väl att informera att man finns där, när skeppet håller på att förlisa..

Vet dock inte om jag hade pallat att vara i en sån sits som du. Vad gör du för att orka med?

Skickar massa styrka till dig!