Senaste kommentarerna i forumet

@Kameleont Tack för dina fina ord. Det värmer även att höra att du vill att jag skriver.
Kanske för att man i allt detta ofta blir osynlig, det är så stort fokus på barnen (om ännu mer nu för dig förstår jag) och på mannens alkohol, att man själv hamnar i skymundan.

Här hemma har vi i dagarna haft ett ordentligt samtal. Där han tycker att jag är anklagande så fort han dricker (visst är jag det!) och att han inte behöver det för att kunna arbeta med sig själv. Vi har även pratat om att separera. Och det känns skrämande men skönt på något vis.

Jag loggar inte in så ofta här så ibland tar det lite tid innan jag svarar.

Hej @AnnaBritta och välkommen till Alkoholhjälpen! Din pappas drickande har skapat oro under lång tid och nu har det lett till en tydlig konsekvens för honom som förhoppningsvis kan påverka hur din pappa ser på sitt drickande. Förstår att det väcker en lättnad hos dig, och samtidigt många frågor. En del tips och tankar om hur du kan stödja kan du hitta i vårt självhjälpsprogram för anhöriga (https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet). Och skriv gärna mer här hur det går för dig och hur du tänker. Jag tror att det finns många här som kan känna igen sig i din situation!

@Wind

Exakt…, det är oerhört sorgligt när man inser hur mans tänkt av för att orka.

Sen tittar jag på min dotter o tänker -” vad skulle jag sagt till henne ifall hon var ihop med någon som hennes pappa?”….. ta hand om dig själv… du förtjänar kärlek o lugn ❤️

@Snödroppen
Kram ❤️

@Wind
Känner med dig.
Vill bara säga att du är inte ensam, vi är så många här tex på sidan som gått igenom samma helvete.
Tillåt dig alla känslor och var snäll mot dig själv först.
Du är en fantastisk och värdefull människa. Kram

@Kameleont
Jag känner med dig och tänker hur orkar du vara så stark i allt? Du är helt otrolig.
Hoppas ditt barn kan komma ur det, du verkar vara en fantastisk mamma.
Styrkekram kära du, tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här om du tycker det hjälper. 🙏🩷

@minresamotlugnet
Ja det är nu jag känner hur illa jag mått och mår, hur skadad man är
Så mycket man behöver ta igen

Läser o följer. Känner så igen. Att släppa o sitta i smärta o vakuum ett tag för att - kunna ge möjlighet för något annat att växa.

Igår flyttade vi isär en andra gång. Nu är det gjort. Nu får jag sitta ensam i soffan o gråta o tycka synd om mig själv.

Nä jag får kämpa för att hitta ett nytt förhållningssätt till alltihopa. Jag har mig själv o min dotter. Jag har mycket bra. Komma ihåg det.

Jag är så trött
Jag känner starka behov av att prata,gråta,vila och vad jag förstår är det helt normalt tillstånd!
Jag har ju gett mig in i en tuff relation som inte kommit någonstans.

Mycket som pågår.
Vet knappt om jag orkar sätta ord på det...
Allt har fått en annan dimension o om jag var orolig tidigare för min man går det inte jämföra med hur oron känns för mitt barn just nu.
Ett av barnen, ny ung vuxen, misstänker vi använder någon form av drog.
Skola funkar ok o bor hemma, så vi har lite koll. Allt är diffust o oklart men något är det som inte stämmer sas. Nekar själv till att det finns ett sådant problem.
Vad vet vi egentligen, om allt de tampas med i livet? I skolan, på nätet o i det stora hela i det sociala.
Kanske inte behöver vara det värsta eller ens något (min magkänsla säger dock att något är det) men det är just nu en fruktansvärd ovisshet o det känns som jag ska gå sönder inifrån.
Undrar hur jag ska orka?
Finns ingen vila när oron är konstant.

Mannen o jag pratar en del om detta men jag delar inte allt, då jag inte längre litar på hans omdöme - främst i berusat tillstånd.
Barnet står närmare mig (delvis pga pappans egocentriska beteende med alkoholen senaste tiden). Jag vårdar o värdesätter den fina kontakten mycket! Ser det som lättare att hjälpa, nu o på sikt, med en god relation också så klart.
En klumpig o burdus vuxen som kanske trampar över en känslig gräns hjälper ju inte.
Skapar samtidigt en konflikt i mig där jag känner mig oärlig mot min man, där vi egentligen borde stå helt enade o tillsammans i det här svåra.

Hur kunde det bli såhär?
Vad har jag hamnat i för parallell värd? Jag är i ständig beredskap, beredd på det värsta. Brukar inte vara så orolig av mig, men nu målar jag upp det ena scenariot värre än det andra i framtiden.
Totalt utpumpad!

Och samtidigt vardagen som rullar på med jobb (överhopad o kaos där med), skola, mat, läxor, träning, väckarklockor som ringer o snoozas för länge...
Sen börjar det om.

Skönt att skriva av mig ändå, fast det är lite otäckt o gör det mer verkligt. Jag vill inte tro det är sant. Hoppas min magkänsla har fel denna gång.
Älskade älskade barn, vill bara du ska må bra i dig själv! ❤️

Tips på behandlingshem tas tacksamt emot. Har ett par* som jag känner till lite grann men det borde väl finnas flera...?
*Nämndemansgården och The House Rehab.

@lillekonvalj
Du frågade mig vad som fick mig att stanna, bra fråga...
Hoppet om kärleken, den framtidsbild han hela tiden matade mig om hur kära vi var och hur fantastisk vår framtid kunde bli, en framtid som aldrig kom.
Han ljög, terroriserarade mig, utnyttjade mig och var så manipulativ att han målade upp sig som ett offer och spelade på det mycket.
Tills en dag så såg jag allt så tydligt och tappade alla känslor. Lämnade allt och blev traumatiserad.
Kanske min inlärda trasiga bild av vad kärlek var. Man behöver hjälp och man behöver nå sin botten tror jag.

@lillekonvalj - Usch, vilken oerhört tuff situation du beskriver. Det svider i hjärtat när man läser din text.. Du är värd så mycket bättre! Det är ett tufft beslut att lämna, och något du bara kan besluta om själv. Men sätt alltid dig först. Tänk på dig själv och skriva av dig, ofta och mycket. Vi är många som lyssnar och stöttar dig.

@silw - Vilken insats du gör! Det du gör är fantastiskt, men glöm inte bort dig själv. När man läser mellan raderna använder du 90% av din energi på honom... Du måste ta ansvar för din hälsa, precis som han måste ta ansvar för sin. Det kan låta hårt, men jag lever själv med en alkoholberoende och försöker göra just detta; Ta ansvar för min hälsa. Vi har bara ett liv och jag vill leva fullt ut, får mer kunskaper, erfarenheter, njuta, vara glad och energirik. Jag har precis gått med i angörig programmet och kan rekommendera dig göra detsamma (om du inte redan gjort det). Håller med @Nor.Li med tanken att du har gjort mer än tillräckligt för honom. Tänk på vad du vill ha ut av livet? Vad vill du? Som sagt, du är fantastisk, men glöm inte bort dig själv.

@Nell
Tack så mycket.
🌺🤗

@Snödroppen
🥺❤️
Jag tror jag tycker det känns jobbigt och tufft. Men det känns som jag inte har nåt val, jag måste för mitt liv kommer bara bli sämre om jag har kontakt med honom. För kontakt leder till att umgås och umgås leder mig tillbaka till dåligt mående och sen är det igång igen.

Jag har ätit nu och det var gott 🙏🥰
Kram

Hej @Tröttiz och alla andra här i tråden! Jag vill bara hoppa in och inflika att naturligtvis är ni välkomna här! Ni är med alla era erfarenheter ett stort stöd för andra, oavsett om det handlar om en pågående eller en tidigare anhörigsituation. Och om forumet och Alkoholhjälpen fortsatt kan vara ett stöd för er är det win-win. Fortsätt gärna skriva!

@Wind
Finaste du som kämpar på, alla kämpar vi med något 🩷
Kanske är det så att du inte riktigt vill erkänna sanningen för dig själv, kanske är det du själv som får börja vara ärlig mot dig själv.
Fråga dig själv: om jag vill må bra är jag verkligen redo att släppa det som får mig att må dåligt. Är jag villig att göra de förändringarna som behövs för att jag ska må bra?
Kram, hoppas du finner stunder av att du kan uppskatta något, njuta av något eller äta nåt gott. Nått som värmer i själen.
🌸

@lillekonvalj
Ja, man är hård nog mot sig själv.
Det lång tid innan jag förstod att jag skulle göra tvärtom. Vara jätte jättesnäl mot mig själv, övar fortfarande.
Stanna upp tillåt dig att njuta av ngt, var mest förstående mot dig själv först..osv
Det är medicinen för mig att tänka/känna så då blir det så tydligt att jag inte accepterar nån annan behandla mig illa som jag gjort innan.
Det var inte jag som stannade i samma relation i 30 år. Men ett mönster av destruktiva relationer får jag nog erkänna att jag levt I, inte längre 😊🌸
Det är jag tacksam över. Även om man inte gör något åt det så håller kroppen räkningen, till slut säger den stopp.
Så om jag får ge dig ett råd så var snäll mot dig först, dela dina tankar med människor som förstår dig inte dömer dig och ta din plats. Kram

Det går segt just nu.

Hade en sväng tillbaka till han och nu är han blockerad. Vill inte va med han, men den sjuka delen i mig vill det när jag är berusad... det är då jag kontaktat han.

Jag behöver hålla mig ifrån alkohol och hålla han blockerad för annars kontaktar jag honom om jag ska ta nån aw eller så.

Han är värre än någonsin nu.
Han ville ju ändra hela sitt liv o sluta dricka men han fortsätter ändå och tom lögn igen om alkohol rätt I telefon till mig. Och han känner inte nån ånger nu ens. Han säger att han tycker det är konstigt hur jag kan bli arg på han när han dricker o ljuger.

Så han är riktigt nere i sitt beroende nu.
Men som sagt nu är han blockad, och jag vill inte ens se han. Jag tycker inte ens synd om han längre

@lillekonvalj
Hej du. Jag vill bara skicka en varm tanke till dig. Du vet ju vad du måste göra - tyvärr. Du kan inte rädda honom, men du kan rädda dig själv. Du går igenom något otroligt svårt, men du är inte ensam. Livet kommer att bli bättre för dig, det lovar jag. Jag vill varmt rekommendera boken 'Släpp kontrollen - vinn friheten!' av Carina Bång. Jag tror att alla bibliotek har den inne - och den har helt revolutionerat hur jag ser på missbruk, anhöriga och nästan livet i allmänhet. Den kan hjälpa dig, det är jag säker på.
Vi här på forumet tänker på dig. Håll oss uppdaterade, okej?

@Snödroppen
Tack för att du svara med så fina ord och uppmuntran också! Fastän jag vet att det här forumet är för sånna som oss så var jag lite rädd för att bli dömd, för det är så jag känner när man ventilerar om en bråkdel till vänner eller familj, de som aldrig varit i en liknande situation förstår nog inte att det är svårare än vad det är ibland. Men jag har kommit en bra bit på vägen och mycket genom att ha läst lite i forumet. Tror jag såg ett inlägg eller kommentar i något inlägg du hade skrivit, är det du som stannade nästan 30 år? Isåfall ska du ha rejäl klapp på axeln som orkade så länge! 🌸 har du reflekterat över vad det var som fick dig att stanna så länge? (Ledsen om jag missuppfattat ifall det var någon annan som kommentera/skrev det, och du behöver inte svara, jag är bara genuint nyfiken för att jag försöker förstå mig på mig själv och mina ageranden just nu ☺️)

@Samsung50
Just nu kör han silence treatmeant mot mig, igen, och jag vet inte vart han är. Och idag vakna jag med en sån härlig känsla av någon slags insikt. Jag får aldrig må dåligt, och framförallt inte om han mår dåligt. Då är jag egoistisk och vill vara i centrum som han uttrycker det och jag har försökt förklara att man kan vara två i en relation som mår dåligt och behövs för varandra, att det inte är någon tävling. Och nu slog det mig att inga andra utav mina relationer funkar så som jag och han. Om jag är sorgsen vill jag fortfarande lyssna om mina vänner/familjemedlemmar mår skit och samma gäller om det är tvärtom. Man ger och tar oftast i relationer, men jag bara ger i min situation. Kan inte förklara känslan men det blev som en aha-känsla att jag kom på det här och det känns så skönt 😂 vi är inte sambos på papper men han har nyckel hit och alla sina kläder. Så nångång måste vi ju tyvärr ses. Men jag väntar ut honom nu och har börjat njuta av dagarna han inte är här eller hör av sig istället för att vara hemma och må dåligt. Det säger också en del. Är det första gången du och din man separerar? Hur går det för dig, verkar han fått någon insikt eller är det bara löst prat? Och hur mår du? 🌷

@Självomhändertagande

Tänk om, det vore alldeles underbart att få sitta med dig och andra på forumet och hänga med dig och äta dina nybakade bullar.
Forumet är fantastisk, man läser andras inlägg och hittar en bit som talar till en, ger en en pusselbit, vidgar vyn.
Traumabearbetning är ett tufft, gråter som jag gjorde som barn ibland. Skönt att få kontakt med känslorna igen.
Fast nu när jag är vuxen så ser jag det på ett annat sätt.
Idag ska jag träna med arbetsterapeuten, det ser jag framemot. Ge kroppen tillbaka för allt den behövt utstå.
Har alltid tyckt att det låter så löjligt men jag kände efter ditt inlägg att " du fångade dagen" så vackert.
Tack för att du delar, du finns och att du inspirerar.
Allt gott 🙏