Senaste kommentarerna i forumet

@JHL dock är han inte alltid sån här. När han inte dricker och vi gör annat är han fin. Ställer alltid upp. Hjälper mig med vad jag behöver. Stöttar.
Levt i värre relationer och han är inte sån. Det är detta med alkoholen. Nått jag förstått på hans barn han tagit till för att känna sig ”normal” i sammanhang då han levt med sin ADHD utan fått hjälp eller förståelse. Han var 44 när han fick diagnos å blev medicinerad.
Alkoholen har nog varit en självmedicinering och sen via hans krets han umgicks med då helt naturlig då deras umgänge enbart gick ut på fest ä alkohol. Det blev liksom normaliserat. Detta säger hans vuxna barn till mig. Och han har levt i ett gift förhållande med sina barns mamma i 25 år isch.

Så lämna vill jag inte.

Håller med ovan. Sätt dig själv främst. Ingen annan kommer göra det åt dig. Alkoholmissbruk är en progressiv sjukdom och det kommer bara bli värre. Lämna medan du fortfarande orkar, både mentalt och fysiskt. Så där ska du inte behöva ha det.

@Kaya
Hej,
Väldigt ledsam, sorglig och tråkig läsning och ditt liv ska inte vara att du sitter och gråter på en toalett en påskafton för att din sambo är elak.
Jag kämpar för att hålla mig nykter och kan med 100% säkerhet att du kan inte påverka honom ett dugg. Endast din sambo kan besluta om han vill försöka bli nykter eller fortsätta sin bana mot fördärvet. Vill han sluta så kan du vara ett jättebra stöd till honom men det stannar där. Ansvaret är hans till 100%.
Mitt råd är att planera för en exit (dvs lämna), tala med socialen/kommunen eller annan organisation för hur du ska göra typ med boende.
Om detta fortsätter så kommer den du älskade och flyttade ihop med försvinna mer och mer och den elaka sidan bli större eftersom alkoholism är degenerativ och blir värre och värre över tid.
Du är värd mer än så här.

Lever med någon som inte går en dag utan att drick. Allt från 1 öl till flera. Eller 1 glas vin till flera. Och finns inget av det så kan man alltid blanda sig en drink.

Han dricker på det viset att han kommer hem från jobbet. Öppnar en öl å när den är slut öppnar han en till på direkten.

När han dricker sprit är det värst. Han kan bli väldigt dryg å elak. Påpekat detta de två år vi träffats men han ser det inte. Även flera som sagt men han upplever det inte så.

En av hans föräldrar är alkoholist.

Han själv har fått en vuxen diagnos på ADHD för ca 3 år sen å går på Elevanse med mer.

Sagt att jag tycker han dricker för mkt. Men han slår bara ifrån sig. ”Jag tycker att en öl när jag jobbat inte är fel”
När jag säger att det är ju fler går han in i försvarsställning. Nått jag ändå anser han gör för att han någonstans är medveten om att nått av det jag säger ligger ett uns sanning i. Eller så är det bara önsketänkande från mig.

Sprit får han inte dricka för mig, och jag säger när vi är bland vänner att ”nej, ingen sprit för dig.”
För jag orkar inte få skit eller bli missuppfattad på grund av hans spritintag.

Värsta är som nu när han försöker få in alkoholen ”snyggt” genom att föreslå en Irisch Coffie. Nått jag skulle kunna tänka mig men säger nej bara för att. Men han ska ha en ändå. När sprutgrädden i kylen var tom så måste han vispa själv. Vilket han inte orkar så säger att man kan lägga grädden i en burk å skaka. Tar ett tag men funkar. Han ger upp å frustar. Varpå jag inte kan låta bli å slänga ur mig ”jaaa ska man dricka sprit får man kämpa lite”.

Kanske onödigt.
Antagligen.
För han säger att han blir så trött på mig. Och jag blir ledsen och sitter nu inne på toa å grinar å skriver av mig.

Tips?

@Åsa M problemet är att i princip är alla är så på mina sociala medier, det har nog varit mitt liv att umgås med alkohol älskare , o jag drack ju själv ibland det var inget konstigt .

Jag lär skaffa mig ett helt nytt liv helt enkelt, hur det nu ska gå.
Men det bra är att jag trivs i mitt eget sällskap mer och mer!

Kram och glad påsk

Det är kanske bra att se över sina sociala medier och ta bort personer som bara super? Själv har jag inga såna bekanta och i mitt flöde är det bara resor och mat. Ge dig själv en chans :)

Noll kontakt på nästan en månad, det är lugnare i själen men vettefan om jag någonsin kommer må bra!
Jag fick ta tag i hela mitt liv och känner mig så lost, dom människor jag har umgåtts med är ju också så inne i alkoholen .....o just nu kan jag inte vara där. Kaka söker maka säger dom och det är väl därför jag är där jag är, har dragits till samma sorts människor hela tiden.

Jag går på en skrivar kurs, det är två äldre damer där kanske 70 år dom höjer mig till skyarna så tacksam att nån kan se positiva saker med mig, mina fina gummor!

Storhelger är hemska....supa supa supa från alla på sociala medier jag spyr. Men nu ska jag inte gå ut på nå facebook eller instagram förrän helgen är över. Ska ta hand om mig själv ta en cykelturer, virka, bjuda mitt barn på mat, och leta efter någon fin feelgood film.

Glad påsk på er

Så bra att du har fått tid! Det är bra tips ovan.
Jag tycker också det är viktigt att ta upp vilken förändring du behöver hos honom för att er relation ska fungera, och vilken förändring du behöver hos dig själv. Mitt ex sa i ett kort och nyktert ögonblick av insikt: "om en av oss inte mår bra, så mår inte vi bra."
Så det man vill ventilera bör ju vara hans behov, dina behov och era gemensamma.
Går det inte att enas om vad som måste till, så får man ompröva relationen helt enkelt.

Det är en väldigt jobbig situation du sitter i och jag hoppas att du får hjälp av familjeterapin.
Går själv i familjeterapi med min man efter allt som varit. Dock vill jag bara förvarna att det är ju ingen ”Quick fix”, utan ert arbete på er relation kommer ta tid. Kommer han att klara det hårda jobbet?
Jag har också gjort samma sak. Dvs ursäktat hans drickande, kommit med olika bortförklaringar. ”Han tog bara några öl vid grillen”, ”han skulle bara ta en öl med jobbarkompisarna, men så råkade de dricka för mycket”, ”han har sagt att han bara ska ta några öl och inte mer”, ”han dricker ju inte varje helg så han har ju inget beroende”.
De är tufft att komma på sig själv att göra de. Men det är ju det som, vad jag förstår, kännetecknar en medberoende.

Inför familjeterapin rekommenderar jag att du reflekterar och skriver ner de 5 viktigaste punkterna du vill prata om på familjeterapin. Det gör hela första samtalet enklare, att vara förberedd till ert första möte.
Lycka till!

Jag känner att det inte går att ha en normal konversation om hur vi ser på hushållet och våra vuxna barn och dom olika behoven som finns i hemmet. Varje gång jag försöker känns det som jag måste linda in och vara försiktig så jag inte "trampar fel" när det kommer till sambon och hans son. Jag säger till när jag tycker han blossar upp och han säger att han inte är arg tex. utan det beror på annat (han blossar upp låter arg, jag frågar varför han låter så otrevlig och arg? Han svarar, Det gör jag inte och jag är inte arg men förlåt isåfall, jag kanske lät arg för att jag koncentrerade mig på annat/jag fick/har ont i huvudet) och så låter han mig få lite space så jag får smälta min ledsamhet/besvikelse/ eller känslan av ensamheten sen ska allt vara som vanligt. Jag hoppas ju vi ska kunna jobba som ett team här hemma men då lär vi ju ha ett mål vi båda strävar efter. Han säger en sak men gör en annan så det är väl det enda belägg jag har att han vill ändra på sig, oavsett nykter eller inte är det mycket prat men lite verkstad. Han ser sig själv inte som alkoholist (har aldrig gjort bara att han varit påväg att bli för han har gått på AA möten några gånger och en "kurs" på 6 månader då jobbet börja misstänka problematik) Han ser alkohol som "det lilla extra" och som extra avslappning i vardagen, när det är diverse sport på tv och vid högtider. Jag har insett att jag ursäktar ofta hans drickande och hans dåliga beteende, vilket är nog mitt problem då det hindrar mig från att ta det där steget och ställa ett ultimatum. Jag har nu fått en första kontakt hos familjerådgivningen och förhoppningsvis kan jag med deras hjälp få fram mina mål, behov och önskningar till min sambo utan att fega ur. Jag känner mer och mer att jag har rätt att få må bra och känna mig trygg i mitt eget hem.

@Stemmie, berätta mer! Hur har du det?

@Loeese Ingen orsak ❤️ Jag vet att du vet att det är en progressiv sjukdom. I slutet av min resa med mitt ex fann jag mig ofta ensam i vår relation och en aldrig stillad längtan efter "den riktige mannen" den jag förälskade mig i. Tyvärr såg jag endast enstaka glimtar av honom och en terapeut sa "han är inte bara den mannen du längtar efter han är den andre mannen också och vill du fortsätta med honom får du bägge". Jag har aldrig ångrat en sekund att jag avslutade den relationen och slapp se hans totala förfall under de 7 år det tog för honom att supa bort sitt arbete, sin bostad, familj och vänner för att slutligen sitt liv.

Sinnesrobönen hjälpte mig ofta - vare sig man tror eller ej så är den spot on - sanningen.

Jag hoppas du finner råd och ro 🙏🏼❤️

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
🩵

@Loeese mn läser ofta trådar här på forumet där anhöriga gärna vill "se" sin alkoholist som en helt annan person. Men problemet är ju att den man älskar och alkoholisten är samma person. Man måste orka se och förstå det. Det är liksom odelbart.
Hur många chanser vill du ge? Jag menar inte bara till honom, utan till DIG. Med risk för att låta hård: ger man för många chanser utan bättring blir man bara utnyttjad. Man måste orka se det också.
Mitt ex stökade i åratal, både innan vi träffades och efter. Min energi tog slut. Klarade inte ens av att titta på honom till slut.

Värna dig själv, snälla! Ingen annan kommer göra det. 🤗

@Carisie tack snälla du för dina ord. Det är en sån otroligt svår sits för när det är barnvecka är han ju den där fantastiska människan som jag älskar och har så kul med. Sen kommer de där veckorna där han är en helt annan människa.
Jag försöker kämpa för har tyvärr själv ärvt dessa trevliga missbruksgener och är uppfostrad med att alla förtjänar en chans. Tror däremot att jag tar det lite för långt men har alltid litat på vad mitt hjärta säger och när det tillslut säger stopp så är det just det, stopp.

Hej! Förlåt för långt svar!
Förstår din situation. Jag satt i en sådan för 6 månader sedan. Jag gjorde allt i hemmet och tog hand om barn. Samt var höggravid. Min man förstod inte hur slitsamt allt är, speciellt med en stor mage och ingen ork.
En kväll valde han spriten över mig. Han skulle ut med jobbarkompisarna för att fira av en praktikant. Jag bad honom inte dricka för mycket då förlossningen kunde dra igång när som helst. Han kommer hem och är totalt drängfull. Ja, ni vet ju alla situationen och hur sårad och ensam man känner sig. Där står man med ett barn som är orolig för sin pappa och ett barn på väg som ska växa upp i detta hem.
Jag satte ner foten där och då. De hade gått alldeles för lång tid med hans alkoholism och han vägrade inse sin situation.
Jag gav ett ultimatum. Antingen så börjar du med AA-möten eller så tar jag barnen och flyttar. Han valde att gå på AA-möten (tack och lov!)
Orsaken till att jag berättar detta är att AA-mötena gav en enorm chock för honom! Han insåg att han är alkoholist. Att de andra medlemmarna supit bort familj och vänner och han fick upp ögonen för att han aldrig vill hamna där.
Efter att han gått på några möten så fick vi en helt annan relation. Äntligen såg han mig och inte spriten längre.
Så rekommenderar dig starkt att sätta ett ultimatum och hoppas på att du kan få ett harmoniskt liv som du förtjänar! Oavsett om utgången blir som för mig eller om du väljer att lämna. Men harmoni och lugn önskar jag dig verkligen! Stor kram och lycka till! Tänk på att vi har alla varit i samma situation även om det har utspelat sig annorlunda. Vi finns här :)

@Loeese Hej 👋🏼 Det kunde varit mina ord för ett antal år sedan. Jag blev nästan lite paff när jag läste. Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra - ingen lösning är universell. Att kasta ut min alkoholist är en av de bättre sakerna jag gjort i mitt liv. Tyvärr hade mitt osunda förhållande till alkohol redan fått fäste och eskalerade med tiden (tio år) tills jag satte stopp för det beteendet för dryga året sedan. Ta hand om dig - den enda du behöver stå ut med i resten av livet är du. Du kan bara leva ditt liv 🩵

Min sambos drickande har gradvis blivit värre sen vi träffades. Vi har hans son varannan vecka och då är allt fint. Han är världens pappa och då ser jag också den personen jag älskar. Men så åker pojken till sin mamma och allt bara försvinner. Han dricker upp sina pengar, sen dricker han på mig för om jag inte ger honom pengar har vi ett annat problem jag varken orkar eller vill hamna i. Jag har försökt prata med honom om att hans son borde komma först alltid och att han inte borde utsätta honom för samma uppväxt han själv hade. Han säger att det ska bli bättre men så kommer hans återfall och han har alltid nån ursäkt för dom. Det känns som att jag lever ensam i den här relationen och att jag egentligen bara är nån slags hyresvärd och bank. Tyvärr har jag själv börjat använda alkohol oftare för att dämpa min ångest och för att få sova. Det är liksom
En ond cirkel allting

Förstår att det känns oöverstigligt, men vem ska prioritera dig om inte du själv?
Att barnen är prio är en självklarhet, men ni är två vuxna i hemmet. Det är viktigt att vuxna beter sig som vuxna för att föregående med gott exempel för barnen. Går det att ha en sansad dialog dialog om vad som behöver göras och enas? Eller är det omöjligt?
Baserat på hur du beskriver din partner så skulle jag gissa på det senare. Hur vill du göra? Vad är ditt mål? Lugn och ro? Det lär du inte få med denne man. Det råder stor obalans mellan er, alkohol eller ej. Även om han vore nykter, skulle han hantera hushållsbestyren? Tror du det? Eller önskar du att hans personlighet ska ändras och att ni ska jobba tillsammans, som ett par? Har du något belägg för att han vill det? Eller ens vill åstadkomma förändring över huvud taget?

@Prinsessan1
Så bra att du har hunden med, ofta bör jj djursällskap mycket för mående. 🌺
Men du har mycket att beta av, men nj har du ju kommit en bit på väg - du har ju något eget.
Kanske i sinom tid att du får sonen dit, håller tummar och tår. 🤗
Är du en sådan som gillar blommor? Kanske du i så fall skulle sätta ner något frö eller kärna? 🙂citron? Avokado? Mango? Paprika? ... För att distrahera sig lite?

Hej igen. Det blev en lugn kväll men samtidigt är det som om vi låtsas som om inget hänt. Jag tvivlar lätt på vad som hänt och sagts och vad som inte sagts, speciellt om någon är mer bestämd än vad jag känner att jag kan vara. Jag har nu sagt att jag vill ha professionell hjälp eller om vi skulle kunna få egen tid och prata om det själva men det tror jag inte vi klarar.
Jag har bett om egen tid väldigt länge så vi kan reda ut vår situation men även bara för min egen skull också då båda våra vuxna barn (som båda bor hemma på heltid) har diagnoser och tar väldigt mycket av min energi. Speciellt då jag har mest hand om hushållet och sysslorna i hemmet. Men vad jag behöver är inte prioriterat. Alla andra i hushållet gör precis vad dom känner för utom jag känns det som.
Min sambo liksom jag jobbar flex tider så våra dagar ser rätt olika ut. Jobbar vi dag så går vi på morgonen och kommer hem på eftermiddagen. Jag har då ofta disk, tvätt och städning att göra och ev. sånt som min dotter behöver assistans med. Min sambo går direkt till tv och antingen ser på sprt eller spelar tv spel tills det är dags att laga mat. När han lagat maten går han tillbaka och till tvn och fortsätter tills kl blir 12 på natten ungefär. Jag brukar äta själv vid köksbordet om inte min dotter är hemma, styvsonen sitter alltid på sitt rum förutom när han inte är i skolan eller går ner på toaletten. Jobbar vi kväll så brukar vi börja kl 14.00 och jag går upp ca 10:00 för att innan städa, tvättar, diska, göra rent köket så min dotter kan laga mat om hon behöver och är hemma (sonen lever på pan pizza eller nudlar när vi inte lagar mat) sen när vi kommer hem så går jag ofta och lägger mig. Sambon vaknar ca 12:00 eller 13:00 duschar och sen går till jobbet.

Skulle vilja tvinga bort alla ur huset så jag får en lugn stund och bara får tänka på mig själv men det är omöjligt då vad alla andra vill prioriteras.......

För mig är det självklart att du ska göra en orosanmälan till sociaförvaltningen. Kan bli aktuellt med tvångsvård om din pappa inte samtycker till frivillig vård. Lämna över det dit och då ligger ansvaret där inte på er. Sedan tycker jag att ni båda ska söka hjälp. Börja med att gå på ett alanonmöte. Anhörigprogram i någon form. Kurator vårdcentralen.

Din pappa är ansvarig för sitt liv precis som vi andra. Han ska inte bo hos sin mamma och dessutom vara elak mot henne. Han kanske super ihjäl sig men det kan ni inte förhindra hur mycket ni än vill. Väldigt sorgligt men så är det. Hoppas du hittar något stöd som passar dig.

Tacksam för ditt svar! Jag flyttade från en stor gård på landet till en lägenhet mitt i stan. Omställningen är stor, men jag har min lilla hund med mig. TV:n står alltid på, det är mitt sällskap just nu. Att bara höra röster runtomkring mig känns bättre.
Jag är en…… VAR en stark kvinna, högt uppsatt chef, en ambitiös person med ett 💛 av guld. De sista åren har slitit på mig och jag känner mig värdelös och mindre värd, vågar inte uttrycka mig som förr eller ta konflikter ( åh, nej).
Men jag tror att jag nått botten och är på väg upp! Jag vet att för att inte vara ensam, så gäller det att bjuda till. Båda ringa eller skicka meddelande till de där vännerna som jag inte träffat på LÄNGE! Men det tar emot lite, får samla kraft innan jag tar det där samtalet….
Jag träffar mitt ex fortfarande. Han är. Ju mitt livs kärlek! Men jag vill inte bo med honom eller ha en gemensam ekonomi med honom ( då han tog många lån utan min vetskap).
Ibland är jag ivrig och åker ut till honom på landet. Men ett steg in i huset så luktar jag alkoholen…. Det är ju helt galet vilket luktsinne jag skaffat mig😂.
Så fort jag märker att han är påverkar svalnar mina känslor och jag vill vara bort igen….
Jag lägger mycket tid på min nya lägenhet för att få den mysig, tittar på blocket hela tiden och gör många kap. Eftersom jag är studerande och lever på CSN, är ekonomin mycket ansträngd.
Det som gör mest ont är att min son inte sovit en enda natt i lägenheten…. Han är hos mitt ex…. Vi har inte pratat om att han ska välja sida, utan han sover för han vill. Men det gör ont att inte få se min 19 åriga son varje dag…,

@Åsa M Det tog tid, men nu är jag äntligen på rätt väg igen🥰

@Tröttiz precis så är det för mig, det är kaos o jag greppar i allt. Man känner sig så jävla ensam! Har börjat våga öppna mig för andra bland annat en vän som är nykter idag. Det har o ger massor

@Prinsessan1
Hej. Roligt att höra av dig.
Så du är i den processen, 23 år är länge, mycket att bearbeta. Men kanske du hunnit bearbeta lite före skilsmässan, så inte precis allt kommer nu? 🤔

Kan förstå att det känns ensamt 💚
Skriv gärna här hur det går för dig.
Och så personligen tror jag att då man är i processer i livet, att det är bra att skriva. Hur känns det för dig gällande det?
🌺 Kram!