Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt meddelande! Lite tröst eller vad man ska säga att läsa om att det finns fler som har det som oss , det är ju inget man direkt pratar om på jobbet så man känner sig ganska ensam . Ledsen att ni också går igenom samma sak . Otroligt många lögner har hon dragit genom åren för att dölja. Under åren har det hänt stora grejer , då min syster hamnat på sjukhus åkt dit för rattfylla förlorat vårdnaden om sonen ,då tänker man att nu kommer hon vakna upp , nu kommer det upphöra men nej , bara i 2-3 veckor max sen är vi där igen. Förstår inte varför viljan inte infinner sig hos henne ! Och allt i familjen kretsar runt henne och hennes mående , ringer föräldrarna är det oftast med frågan har du hört nåt från Lisa? (kan vi kalla henne) nej det har jag fan inte men vill du veta hur jag haft det i veckan kanske ? Det stör mig också ! Nåt hopp finns inte kvar i mig . Varför skulle det plötsligt vända en dag . Kramar till dig

För att göra en historia kort så har min man alkoholproblem.
Vi har hållt ihop i 14år nu och det har varit en minst sagt smärtfri tid. Vi har genomgått olyckor,psyksik ohälsa och suicidförsök under dessa år men det är först nu som jag faktiskt fattat att det grundat sig i alkoholen.
Det är alltså han som har sina episoder och jag som kämpat med näbbar och klor för att få honom på banan igen.
Det går i vågor och mellan dessa episoder så har vi det trivsamt tillsammans,även fast jag alltid tagit det stora ansvaret i familjen. (Det är lätt att enbart slänga ur sig allt negativt när man är upprörd så klart)

Strax innan jul 2024 så började ett nytt episod av depression visa sig och jag kände den här gången att nu får det fan vara nog. Jag orkar inte mer! Han kan sova i två dygn utan problem.. men sen jag hittade den här sidan så började jag göra notiser i telefonen,hur ofta såg jag honom med en öl i handen och hur ofta hade han sina sovdagar? Ta mig tusan han dricker varje dag och jag har inte ens fattat att alkoholen varit ett problem!

Den här gången tog han själv tag i att söka läkarhjälp,han ska utredas för bipolär och säger att han lovar att sluta dricka (han har varit utan alkohol i 3år efter en olycka som även den innefattade alkohol men hade alltså nu igen börjat dricka och jag såg det inte som ett alkoholproblem)

Min största fråga är dock,hur gör jag som anhörig? Bör jag också helt och hållet avstå alkohol för att han gör det? Jag jobbar i vården och är endast ledig varannan helg och är ingen stordrickare men tar gärna ett glas vin i soffan när jag är ledig liksom. Han är väl ingen tung alkoholist på det viset eller är jag blind? Snälla hjälp!
Och nu vart en lång historia inte så kort längre 😅

Hej! Jag vill bara säga att jag förstår precis hur du känner, och det suger. Sitter i en liknande situation själv. En syster som sedan barnsben haft ätstörning och fortfarande har det, samt alkohol beroende i många år som på de senaste åren spårat ut. Hon har bott hemifrån i flera år men flyttade hem igen förra året pga. plugg. Hon är berusad och full varje dag, gömmer alkohol. Ex. Så är hon full redan efter frukost en söndag. I början ljög hon och jag ringde nästan ambulans en gång då jag trodde hon var dödssjuk, men hon var tydligen bara full. Blandar sprit i saftflaskor och allt för att dölja. Dricker tills hon blir utslagen och sover hela dagarna. Och som sagt äter ingenting och är så tunn att det känns som hon skulle gå av om jag petade på henne. Hela familjen har försökt hjälpt henne på alla sätt och vis i hur många år som helst, men inget funkar. Jag har gett upp nu, istället är jag bara så jädrans arg på henne hela tiden. Hennes sjukdom och missbrukande förstör relationerna mellan alla i familjen, och det blir bara bråk och tråkig stämning. Jag orkar inte med det längre, känner att jag inte kan bo kvar hemma, det är hemskt. Hon är oftast bara irriterad, sur och arg hela tiden, eller fylld med ångest. Spydiga kommentarer dagligen. Hemskt att se ens närstående förstöra sitt liv på det sättet och inte kunna ge någon hjälp. Känner mig hjälplös och arg som du. Och jag är rädd att det kommer sluta med att hon dör, samtidigt som jag själv ibland inte ens orkar känns någon medkänsla. Känns helt hopplöst.

Tack så mycket för ditt fina svar . Nej det har jag inte men det kanske jag borde ❤️

@vanja_1310 vilket fint och modigt inlägg, det andas en enorm kärlek till din syster❤️. Det låter som om du lagt mycket tid och kraft på att hjälpa din syster, har du sökt nån hjälp för dig själv? Det här tror jag är för tungt och svårt att reda i ensam. Stor kram🧡

Hej . Hoppas nån orkar ta sig tid att läsa , det hade betytt mycket , Min syster har ett alkoholberoende samt ett Benzo beroende . Ibland tar hon det ena , ibland det andra , ibland tar hon båda och då blir det katastrof Detta har pågått i ca 9 år . Hon lider också av ångest och har nog minst en diagnos som inte är utredd . Vi var förr otroligt tajta och har varit under hela uppväxten . Bästa vänner . Men nu har missbruket trasat sönder det . Hon har varit på 2 behandlings hem sökt sig till kyrkan , in och ut på psykakuten men är i dagsläget fortfarande fast i samma missbruk. Hon har pga detta dålig relation med mina barn , vår pappa som är skör har tagits så illa vid sig under dessa år och varit så orolig ständigt . Han har åldrats 40 år snabbare tack vare henne och jag hatar henne för det . Hon har en son som också haft ett helvete efter all fylla han sett och han bor nu hos sin pappa och hos mig när pappan arbetar kvällar och nätter . Efter varje fylla kommer de gråtande samtalen , hon hatar sig själv då och ber om förlåtelse, denna gång var den sista säger hon , men nej . Missbruket har gjort att hon förlorat sina vänner , sin son , sitt körkort , sin partner . Nu finns bara jag och mina föräldrar kvar . Under åren som gått har hon bara förstört mer och mer , sårat, stulit saker från mig i mitt hem som betydde mycket för mig . Jag vet att jag borde stötta henne och peppa och tro mig det har jag gjort . De första 5 åren . Jag ringde runt , kollade behandlingar berättade för henne hur värdefull hon är och kramade henne . Men nu vill jag bara slå till henne när jag ser henne .Jag är så otroligt trött på det Samtidigt saknar jag henne , drömmer om den tid som var , innan missbruket. Du är kall som is mot mig säger hon och det är sant . Jag har stängt av henne på nåt sätt och vet inte vad jag ska göra varken för mig själv eller för henne .

Ännu en pisshelg. Igår var sambon inte hemma. Idag har jag jobbat extra och han sitter såklart och super när jag kommer hem. Sätter mig i soffan för att ta det lugnt och från ingenstans börjar han fullkomligt gallskrika om att jag ALDRIG fyller diskmaskinen. Jag är så gott som motsatsen till pedant, men om det är nåt jag gör så är det att jag fyller diskmaskinen. Oavsett är det inget man normalt börjar gallskrika om från ingenstans. Den här gången brast mitt tålamod. Jag sa att han var ett jävla fyllo som hittar på saker att bråka om. Han bad mig dra åt helvete så jag sa detsamma och gick hemifrån. Hemma igen nu, men har inte pratat alls med honom. Jävla pissgubbe.
Ska tillägga att våra barn är i övre tonåren så jag vågar lämna dem med honom en stund åtminstone.

Håller helt med ovan. Talesättet "tro på människor när de visar dig vem de är" är väldigt sant. Och man måste kunna se sig själv i spegeln i slutet av dagen också. "Vill jag leva så här?" Svaret för mig var NEJ.
För min del var upplevelsen att ha en relation med en missbrukare en rejäl ögonöppnare. Jag väljer att inte ha med alkoholister att göra. Jag vill inte heller ha vänner som super som svampar. Det är mitt val.
Men vad är ditt val?

Hans val, men vad är ditt val. Att leva under de omständigheter du beskriver är inte det ditt val eller?

Vi medberoende, gäller även mig, behöver verkligen vända blicken mot oss själva. Vem är egentligen sjukast?

Kanske inte vad du vill höra, men så tänker jag.

Prata med hans chef. Han behöver hjälp. Han är svårt sjuk. Relationen är sekundär. Och tänk på DITT mående. Han ansvarar för sig själv.Mitt ex kunde aldrig förstå att dwt inte var normalt att dricka 9 glas vin på en kväll. Det var ju normalt för honom. En missbrukares uppfattning om normalitet är så vansinnigt skev. Ta dig ifrån den verkligheten! Dwt går inte att resonera någon frisk från missbruk. Och har du någon att prata med om allt detta? När man börjar misstro sig själv är man på det sluttande planet. Rädda dig själv!

@Idafri jag håller med de andra. Sätt dig först. Fundera på hur du vill ha det och vad som är viktigt för dig. Det är han som försatt er i en förtroendekris, inte du!
All styrka 💪🏽

@Åsa M @Carisie
Tack för kloka ord🙏🏻

@Åsa M @Carisie
Tack för kloka ord🙏🏻

Jag håller med ovan. Ansvaret är inte ditt att styra upp hans sjukdom eller behandling. Däremot hade jag inte satsat på en fortsatt relation eftersom det ljugs och smusslas. Tänk på dig själv! Min relation med en alkoholist har tyvärr skadat mitt förtroende för män och gjort att jag inte ser en ny relation som en över huvud taget lockande fråga. Det är synd. Men att vara anhörig och medberoende sliter oerhört på en. Jag känner mig lite som skadat gods nu och det var det INTE värt. Tänk på DIG. Det är du som ska må bra och fungera. Det är inte du som är sjuk!

@Idafri God morgon 🙏🏼 Jag förstår verkligen din besvikelse - men skuldkepsen är inte din. Jag skulle fråga om det är något han vill bekänna. Vill han inget bekänna så hade jag bekänt kontokollen. För oavsett vad du bekänner så är det inte du som gjort fel. Du äger varken sjukdom eller skuld och är det "bara" sen i jan kanske det går att reparera? Vill han reparera eller ha kakan och äta den? Alkoholism är en progressiv sjukdom - kanske vill du lämna innan du sitter fast i en ohållbar medberoendesituation? 🩵

Förstår din känsla precis!
Bra att du försöker fokusera på dig själv!…men lättare sagt än gjort…,kämpa💞

Har haft några jävliga år tidigare, när sambon lyckades undanhålla drickande ordentligt!
Nu har vi haft nästan två år där han till en början fick lov att ta hjälp och sedan hade en ”bra” övergång till att förstå sin sjukdom.
Sista året har verkligen känt som jag äntligen kunnat slappna av!…inte känt att jag behövt varit misstänksam eller funderat p om han smygdricker igen….
Tills för några dagar sedan då min syrras kille sett honom på Systembolaget….hon ställde frågan om han börjat kunna dricka lite utan bekymmer?…och jag blev så ställd!!!
Nu ikväll gjorde jag som jag gjort tidigare (när det var riktigt illa)…loggade in på hans konto och fick se inhandlingar varje vecka på systemet (400-500kr/gång) sen i januari!!!! Vart helt skakis!🥴
Nu till dilemmat…har ju gått in på hans konto utan lov…hur ska jag gå vidare med informationen det gav mig?!
Sååå jävla ledsen och besviken!
Det värsta är att även denna gång har jag inte märkt något diret 🫣😢

Har haft några jävliga år tidigare, när sambon lyckades undanhålla drickande ordentligt!
Nu har vi haft nästan två år där han till en början fick lov att ta hjälp och sedan hade en ”bra” övergång till att förstå sin sjukdom.
Sista året har verkligen känt som jag äntligen kunnat slappna av!…inte känt att jag behövt varit misstänksam eller funderat p om han smygdricker igen….
Tills för några dagar sedan då min syrras kille sett honom på Systembolaget….hon ställde frågan om han börjat kunna dricka lite utan bekymmer?…och jag blev så ställd!!!
Nu ikväll gjorde jag som jag gjort tidigare (när det var riktigt illa)…loggade in på hans konto och fick se inhandlingar varje vecka på systemet (400-500kr/gång) sen i januari!!!! Vart helt skakis!🥴
Nu till dilemmat…har ju gått in på hans konto utan lov…hur ska jag gå vidare med informationen det gav mig?!
Sååå jävla ledsen och besviken!
Det värsta är att även denna gång har jag inte märkt något diret 🫣😢

Han försöker dra ner på drickandet. Det har gått några dagar med mindre alkohol men ändå varje dag. Jag ser att han försöker men jag är så arg, ledsen och besviken. Ser hans försök men förstår att det inte blir långvarigt. Jag måste försöka fokusera på mig själv istället för honom och hans drickande. Just nu känner jag mig otrevlig. Jag bara vill ta på mig kläderna, ta bilen och bara fly från allt. Men jag orkar inte... inte idag!

@ANARv det är väl fullt förståeligt att du är arg! Hans sjukdom förstör DITT liv. Det är inte okej. För min del blev ilska en väg ut ur kaoset. Det skapade energi att agera, säga ifrån, dra och hålla gränser och till slut säga att nu vill jag inte ha mer kontakt med dig. Hade jag inte blivit så arg på hans kaos hade jag nog inte agerat. Ta vara på ilskan, den kan vara värdefull. Du förtjänar bättre än det här kaoset. Det är väldigt skönt att inte behöva vara arg jämt också. 🤗

Sinnesrobönen har jag rabblat om och om och om ... För det är ju så, att vi har att acceptera mycket.
Vi kan inte ändra någon annan utan hur vi själva agerar inför något.
🌺

@ANARv
Hej.
Jag vet hur du har det ,jag är i en samma situation.
Kramar till dig

@ANARv God mitt i natten från en med jetlag och insomnia. Du är långt från ensam - själv har jag haft ett ben i var läger men står stadigt i det nyktra läget nu. Jag kan relatera till dina känslor och din frustration trots att mitt medberoende inte är aktivt - men jag har det nära i familjen. Läs inlägget @has skrev för ett dar dagar sedan. Hon är klok som en hel vecka - jag är säker på att du vet vad du behöver göra för att rädda dig själv. Den enda personen du måste stå ut med i resten av ditt liv - är du 🙏🏼 du kan bara rädda dig. Min alkoholist dog utan att hunnit fylla 40 eftersom han fyllde allt annat. Alla har olika stories och slut men jag tror alla kan enas om att vi bara kan förändra oss själva. Tänk sinnesrobönen:

”Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.”

Den är ändå rimlig vare sig man vill ha med gud på tåget eller ej 🩵

Har en sambo med alkoholberoende. Problem sedan många år, omfattning har varierat. Jag har som anhörig lagt mycket tid och energi på hans problem, på att vara ledsen, orolig, arg. Jag har lirkat, daltat, bönat och bett, ställ ultimatum (och brutit dem) och allt däremellan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hans problem och hur han beter sig. Han dricker i smyg, ljuger och är inte den mest sympatiske personen i samband med det. Och med åren så har ju även personligheten förändras däremellan. Jag har å min sida med åren lärt mig läsa honom som en bok när det gäller tecken på om han dricker eller troligen kommer dricka, inte sunt men sant.

Jag känner att jag förväntas hålla inne med såväl ilska, frustration och tårar för hans skull… och jag lyckas inte längre. Jag låter ilskan komma fram, ofta. Jag vet att det inte är konstruktivt men orkar inte alls längre och är ärligt talat j-kligt förbannad över att även det ska vara mitt ansvar, att vara konstruktiv.

Det är så mycket annat jag ska för hans skull.Jag ska vända blad och inte älta det som varit - hur kan jag, det har ju aldrig ”slutat vara”? Jag måste minsann se till att jag inte är på något sätt som påverkar hans mående negativt. Vara snäll, trevlig, vilja ha och ta initiativ till sex (för det är svårare att vara nykter annars). Jag ska inte ställa för mycket press och krav på honom, han mår ju så dåligt - men det är ok att det mesta ansvar hemma ligger på mig? (Trots att han är arbetslös och jag jobbar heltid). Etc etc..

Jag är fullt medveten om vad medberoende är och hyser inga illusioner om mig själv gällande det. Men är också rätt less på hur negativt det anses vara med medberoende för den som är beroende.

Jag är kort och gott arg och inte särskilt mottaglig för råd och tips om vad jag borde göra/inte göra. Men är det någon mer som känner liknade så vore det skönt att få känna att jag inte är ensam.

@ellbe AA har möten för anhöriga, kanske kan det hjälpa dig? Det kanske också kan kännas bra att ta tag i praktiska frågor, typ: hur blir ekonomin? Finns det någonstans att bo i början? Kan du åka bort två veckor med barnet för att vila? Kan du få en samtalskontakt via VC?

Stor kram