Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Härligt att höra om ditt driv!
🙏🌹

@Stellabruden Vad skönt att hitta någon i samma sits även om det är en jobbig sits.
Jag har oxå tagit upp det där med att han behöver gå o prata med någon.
Min son har väldigt dålig självkänsla och när han då dricker blir han modigare.
Förstår att du är orolig när han inte kom som ni bestämt.
Stor kram till dig.

Hej!
Jag har samma problem med min son o har själv druckit för mycket men lyckas sluta. Sonen dricker dock fortfarande o är just nu då besviken för att han bestämt med oss att komma med flyg dit vi är på semester. Han skulle åka imorse o vi hade betalat biljett. Då ringer han o säger att han ska göra annat. Han lät ej nykter. Har kännt mig ledsen hela dagen. Vet inte vad man kan göra. Har försökt prata med honom o har ju själv erfarenhet av detta med A o vet att man mår allt sämre psykiskt av det. Tror de själva måste inse problemet o vara motiverade. Det är svårt att vara den som inte dricker om de flesta gör det av kompisarna. Tror vår son skulle behöva prata med psykolog o bygga upp sin självkänsla. Har själv gjort det men han bara fnyser åt det då jag föreslår det. Det är en ständig oro då ens barn dricker. Oroar mig mest på nätterna o har svårt att sova. Skulle också behöva råd men det är dem det hänger på. Lycka till!

@Snödroppen Jag tycker att det låter fantastiskt! Det är verkligen glädjande att läsa ditt inlägg om känslan att slänga av den tunga kappan och att dimsynen klarnat😁. Att du ska göra klart in utbildning. Härligt! Förmodligen hjälper behandlingen en hel del i ditt läkande och det är du som gör jobbet. För att en behandling ska bli meningsfull så måste man tro på sin egna förmåga att man kan och att man kan påverka den egna processen. Och det gör du verkligen och erfarenheterna kan du lära dig mycket av.

Ha det gott!❤️

@barnbarn
Hej, kan du på något sätt skaffa bevis för att de far illa och visa upp till socialtjänsten?
Så sorgligt att höra.

Vad är nästa steg då man gjort orosanmälan ang barn och barnbarn men socialtjänsten inte gör något? Pratat med sonen men inget händer

Fortsätter skriva här, det känns bra att ha forumet.
Jag vet inte alls vad det beror på men känner som en urkraft inom mig väckas.
En kraft som tryckts ner sedan barnsben jag vet inte om det är traumabehandlingen som läker och gör att jag ser vad som är mitt ansvar och inte.
Var ute och åt lunch med en vännina och sedan träffade jag en vän och gick 7 km i snabb takt.
Under den promenaden bestämde jag mig för att göra klart min utbildning och jobba med polisutredningar.
Det är som en tung kappa slängts av mina axlar och mitt dimmiga seende blivit klarare.
Jag låter knäpp nu jag vet men det är fullmåne 😂.
Tacksam för alla mina erfarenheter ändå.
Jo, det finns faktiskt hopp!

Hej.
Blev så glad när jag hittade detta forumet.
Känner mig ganska maktlös och ensam just nu, behöver prata med folk som är i samma sits.
Jag har en son på 25 år som är alkoholist.
Jag blundade i många år för hans missbruk, han hade alltid så bra ursäkter till varför han kom hem dyngrak eller varför han åkte fast av polisen pga cannabis.
Det var allt från att någon vän tagit livet av sig till att dem var taskiga mot honom på jobb.
Han har förlorat 2 jobb pga att han druckit på jobb, han jobbar som kock så alkohol finns alltid tillgängligt.
Han har stulit mycket alkohol hemma så tillslut fick vi låsa in allt (det lilla vi hade kvar).
Förra sommaren ställde jag ett ultimatum, antingen åker du ut (han bor fortfarande hemma) eller så söker du hjälp.
Han hade precis förlorat ett jobb då och han erkände för mig att han hade problem.
Fram till dess hade jag förnekat att där var ett problem, snacka om medberoende🥺.
Men jag tvingade honom att gå på möten hos AA och han gick dit. Tror han tyckte det var bra även om han tyckte det var lite jobbigt med allt snack om gud.
Jag ville även att han skulle gå och prata med en psykolog då han mår ganska dåligt med ångest o liknande. Han gick till vårdcentralen och fick antidepressiva men där blev aldrig något samtal, han tycker nog det är jobbigt att behöva öppna sig för en främling.
Sakta men säkert mådde han bättre. Han började träna och äta ordentligt.
Han fick ett nytt jobb på en liten familjär restaurang.
Allt var frid och fröjd tills för 3 månader sen. Då drack han när dem hade en personalfest. Efteråt hade han sjuk ångest i flera dagar plus en rejäl bakfylla.
Han var öppen med allt och jag trodde att detta var en engångsföreteelse.
Men efter ett par veckor kom han hem från jobb på kvällen och jag luktade att han hade druckit, han var inte speciellt påverkad.
Och nu tar han ett eller ett par glas efter jobb flera gånger i veckan.
Han vet att jag blir ledsen av det och han i sin tur mår dåligt då. Och då lovar han att han inte ska dricka mer, men det kan han inte hålla.
Han har sagt upp sig från det jobbet då han inte klarar stressen i dagsläget och det är positivt, men han har 4 veckor kvar att jobba och det kan snabbt gå utför på den tiden.
Min fråga är, hur ska man reagera/agera när jag upptäcker att han druckit?
Ska man visa att jag blir ledsen? Ska jag blir arg? Ställa ultimatum?
Vill tillägga att detta är en jättefin kille med ett stort hjärta. Han har väldigt få vänner och det är nog självvalt.

Jag håller med ovan. Nu får det räcka! Du förtjänar någon som behandlar dig med respekt.

Jag tror inte man kan välja - blir man kär så blir man. Det man kan välja är att ta av de rosatonade glasögonen. Mitt ex mådde skitdåligt psykiskt och medicinerade med alkohol. När jag väl fattade det, och att jag inte kunde laga honom (och hur skulle jag kunna göra det?!) var jag lättad när han dumpade mig efter en panikångestattack mitt i natten.
Mitt råd: ta hand om DIG.

@Åsa någonstans inom mig säger det också, att det inte går att leva ett bra liv med en alkoholist. Men nästa tanke blir att det är nog bara jag som skapar ett problem som inte finns, att hans drickande inte är så farligt och det drabbar inte mig jättemycket... men känslan av att han dricker och väljer alkoholen framför att vara med mig sårar, eller att han inte orkar göra saker på dagen mer än de han anser vara viktiga, vad jag vill spelar ingen direkt roll, för det känner han inte för. Tyvärr har han ett arbete (bonde och egenföretagare) som tillåter att han kan gå upp kl. 10 varje dag eller senare. Bannar mig själv att jag satte mig i denna situationen.

Min väldigt begränsade erfarenhet säger att det inte går. Vi var ihop i ett drygt halvår och bodde inte ihop. Jag har full respekt för alla som orkar mer än så, men själv hade jag inte klarat det. Jag gick in i relationen med ett långvarigt medberoende sedan innan, så jag tror det gjorde det hela omöjligt från början...

Undrar om det får att leva ett bra liv tillsammans med en alkoholist? Någon som lyckats? Skrev här för mer än ett år sedan då jag funderade på om jag skulle flytta in till min partner, redan då visste jag att han drack. Men valde att flytta till honom ändå, idag undrar jag om och hur klarar man att leva tillsammans och kan man få det att fungera trots att en är beroende av alkohol?

@Saber
Jag tror det är omöjligt att inte ta åt sig.
Det går inte bara att stänga av, då vore man ju psykopat.
Det är klart det är nedbrytande att leva på en sjuk människas premisser.
Kram, du är värdefull.

Hej @svenmyra00 och varmt välkommen hit!
Du befinner dig i en väldigt tuff situation. Vad bra att du skriver här och berättar och ger andra chansen att ge stöd! Din sambo dricker mycket och blir då också verbalt elak mot dig. Många här har liknande erfarenheter som du. Du skriver att du inte vet hur länge du orkar har det så här mer. Det är inte okej att din sambo är verbalt elak mot dig så som du beskriver, du ska inte behöva ha det så!

Du har redan fått fina svar med goda råd här i tråden. Du skriver att du behöver börja prioritera dig själv mer. Vad skulle du kunna göra för att ta steg i den riktningen? Om du känner att du skulle behöva prata med någon om din situation kan du få stöd hos exempelvis Alkohollinjen (020-84 44 48) eller Kvinnofridslinjen (020-50 50 50).
Och fortsätt gärna skriva och berätta mer här om känner att det är hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Emilia, Alkoholhjälpen

@Snödroppen
Ja kan inte låta bli att tycka att det sårar, likadant att allt ska vara på hans premisser, får han inte som han vill, då duger det inte.
Jag vet att jag egentligen ska vara stark och inte låta mig påverkas, men det känns som han fortfarande har en så stor del och betydelse i mitt liv. Jag vet att jag borde tycka att jag förtjänar bättre.
Kanske inte bara svar till dig, men skönt att skriva av sig lite.
Tack 🩷

Det berör så mycket att läsa din historia, @asdaysgoesby, så ensam du har varit i den här situationen. Din sambos familj ser det du är med om, men du har inte fått någon förståelse eller praktisk hjälp för att komma ifrån. Din egen familj erbjuder hjälp, men som du berättar det förstår jag att de har starka synpunkter på vilka val du ska göra, och det passar inte nödvändigtvis ihop med det du önskar eller mår bra av. Förstår jag dig rätt att du skulle önska och behöva praktiskt stöd av stödorganisationer för att ta steg bort från det här, och även strategier för att hålla fast vid ditt beslut?

Du har sökt professionell hjälp tidigare på olika sätt, och det är förståeligt att det känns hopplöst när situationen inte har förbättrats. Det tar energi och kraft att behöva be om hjälp och samtidigt själv jobba för förändring. Det är inte alls ovanligt att en behöver göra flera försök till förändring, och att en kan behöva be om hjälp flera gånger. Kanske personen du pratar med förstår bättre nu och gör en annan bedömning, har något mer att erbjuda, kanske är du på en annan plats nu? Det finns hjälp att få, både samtalsstöd och praktisk hjälp, hos våldsteamet på Socialtjänsten, kvinnofridslinjen, kvinnojourer och brottsofferjouren.

Du kommer även att få ett personligt meddelande av oss. Om du vill kan vi hjälpa dig att hitta stöd där du är.

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@svenmyra00
Välkommen till forumet, så bra att du hittat hit.
@Kevlarsjäl62 har redan gett dig en massa kloka tips.
Jag tror vi alla på anhörigsidan kan intyga att vi tillhör den kategorin som glömt att tänka på oss själva först.
Framförallt glömt att vi har ansvar över våra val.
Du försöker kommunicera med olika tekniker så du når fram, ibland når man fram och ibland inte.
Vart går din gräns för hur länge du orkar leva så?
Jag vrängde mig ut och in och tillslut var jag bara tvungen att lämna för att leva själv.
Var rädd om dig 🌸

Jag fick ett riktigt konstigt uppvaknande igår. Jag ska ju som sagt separera från min man och flytta i oktober. Jag har under separation inte haft kontakt med hans familj då jag behövt ta lite avstånd för att kunna ta detta beslut om separation. Men jag har funderat lite på detta med hans familj då jag inte kommer och inte vill behöva ha koll på honom nu när jag kommer flytta. Hur mycket han kommer att dricka osv, om han sköter jobb etc. Jag har då funderat att kontakta en person i hans familj för att berätta att hans alkoholproblem blivit värre och att de ska ”ta över” ansvaret för honom, på något sätt vill man ju att någon har koll.. kom då på igår att jag har pratat med denna person om mannens alkoholproblem. Jag kikade i en gammal sms konversation från hösten 2018. Jag skriver då att jag kommit på mannen med att smygsupa, hittat gömda burkar, han dricker med barnen vilket jag då skrev att jag tyckte var helt oacceptabelt. Jag skriver om lögner och svek, att han inte svarar i telefon etc. Jag skrev också att jag skulle flytta till en egen lägenhet. Att han var som två personer, en när han är nykter och en när han är onykter. Jag skrev allt som jag förstod när jag hittade alkoholhjälpen i början av året. Familjemedlemen lovade att prata med honom för att det skulle bli bättre.. Det som är så konstigt är att jag under dessa fyra år bara typ glömt detta och låtit livet fortgå som om inget problem funnits. Snacka om medberoende. Jag kan nu svara på min egen fråga i rubriken till mitt första inlägg. Om man ska vara efterklok så skulle jag ställt ultimatum redan då och tvingat honom ta hjälp osv. Nu är hans problem betydligt större och jag känner mig lite skamsen själv att jag låtit det fortgå samt att jag slösat bort mina år på honom som inte varit ett dugg intresserad av mig, knappt en kram har man fått under dessa år..

Hej och tack för dina kloka ord! Jag är tyvärr den kategorin av människor som prioriterar andra före mig själv men jag har förstått och känner att jag måste prioritera mig själv mer för att orka. Det finns många kloka ord här i forumet som jag ska ta till mig av. Framför allt den om kommunikation! Det är så lätt att känna sig besviken, arg och frustrerad på min sambo men det har ju inte fungerat hittills så jag måste hitta ett annat sätt att kommunicera.
Tack för ditt stöd 🌸

@Sisyfos läste ditt svar då jag är ny här, har en liknande situation som trådskaparen. Min sambo dricker men märker det inte av att han är berusad utan på den mängd gömda spritflaskor, vinboxar jag hittar i skåpen. Han sover dåligt, konstant trött dålig på intiativ och ta tag i saker.
Ditt svar var så beskrivande på hans beteende, vet att han har järnbrist också, men han tar inte tag i att kontakta en läkare…..som med allt annat….

@Snödroppen Tack..!
Vi var på en fest i helgen en sån som han aldrig har velat gå på för det är flera där som har ”tagit hans ex parti” typ.. men så gick vi i lördags och det var så många som typ skällde på honom, kollade snett osv jag förstod inte riktigt då och ville inte heller veta så höll mig typ undan.. men sen igår så började jag ändå lägga ihop på nåt sätt. Han har alltid sagt till mig att det var ett dåligt förhållande där hon slog honom. Och hur hemskt det var.. men så frågade jag varför dom var så sura och om det var så att de trodde att han hade slagit henne… då sa han ja. först. Sen ändrade han historien och sa att det inte var så att det var en dålig relation och att han bara slagit tillbaka en enda gång.. och det var då jag hörde mönstret. Att han sagt precis så till mig med. Att han säkert tror på det. Han glömmer väl för han brukar ju vara våldsam när han är helt plakat..

Det har hänt många gånger förut när vi har varit ute och nu frågade en person mig igen ”varför är du tillsammans med honom? Helt ärligt.. jag kan inte vara den enda som frågar..”.

Och jag svarar liksom inget men känner ju precis som dom.

Vaknade nu för en stund sen och fick någon slags recall till för tre år sen .. när jag fortfarande blev rädd och var chockad över hans våld. Och hur jag skrek högt i en liten jävla piss stuga på hans föräldrars tomt (de måste ha hört mig..?) för mitt liv.. och alla bilder jag skakig har tagit på toan och hur han även där slog sönder en dörr.. som hans pappa utan ett ord kom upp och lagade sen.

Jag har även skrivit rakt ut till hans mamma nu om det med kudden.
Hon ringde upp honom och sa att jag var orolig för honom, fattar han väl. Snälla.. kan någon bara säga till mig hur sjukt det här är och hur de gör ..

@Kameleont
Yngsta har svårt för förändringar.. men en mamma som mår dåligt o en pappa som dricker?
Kan du ta er ifrån ett tag o få andrum o tänka? Hur pratar du och barnen om alkoholismen? Kram❤️❤️❤️

@Wind
Den enda som kan sätta stopp för detta är du. Han respekterar inte dig och det vet du ju innerst inne.
Vad väntar du på? Be honom hämta alla sina saker hos dig och att låta dig vara.
Vi finns här med dig, det finns mycket hjälp där ute om man bara sträcker ut en hand om ber om hjälp.

@kennie Tack för ditt meddelande. Jag tror och vet innerst inne att du har rätt men sorgen tar över för stunden.
Du har helt rätt och jag kommer göra mitt bästa för att mitt barn och familj mår bra, behöver bara låta sorgen passera. Tack igen för ditt meddelande.

@Kevlarsjäl62
Missförstå mig inte nu, memen ditt meddelande ger mig ro. Jag beklagar att du är i den situation du är i, och jag hopps du kommer må bra i sin egen resa framåt. Både för din egen psykiska hälsa men framförallt även i relation till din man, då jag vet hur svårt det är att leva med. Men det ger mig lite tröst att veta att troligtvis fanns det ingenting jag kunde sagt eller gjort annorlunda.

Tack igen, jag uppskattar era vänliga kommentarer och pepp. ❤️