Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Skriver här hur kvällen vart
Tack 🥺❤️

Hej

Ojoj det vart ingen bra kväll alls
Han ville gå ut o jag klarade inte av att inte följa med.
Han fråga vad jag ville prata om och jag sa att jag tycker inte det är nån idé att göra det nu.han vart stött o sa att vi kan väl göra det ihop med att vi ses ute o tar ett glas. Då sa jag att det känns väldigt oseriöst så jag höll tyst...

Kvällen gick och vi stötte på nån man som bjöd oss på drinkar. Han jag träffar klarar absolut INTE sprit och har vid flera tillfällen vart aggressiv och speciellt mot mig. Han vart arg som jag befarade och jag minns nåt i stil med att jag hörde han kallade mig hora som han flera gånger tidigare gjort när han dricker för mycket. Jag blir aldrig otrevlig mot han.

Har ett svagt minne av att nån i närheten tröstade mig och jag ville inte vara vid min man pga sitt beteende 🥺

Det gick en stund och sen gick vi hem iallafall. Jag talade om vad han hade sagt och jag tog också upp att det känns som vi mer kommer fortsätta som vänner. Han tyckte att allt var hans fel att jag mår dåligt och vi prata om sex med och han förstod jag mådde dåligt av att han inte vill ha sex

Jag skäms över kvällen, skäms över att ses med honom speciellt nu när folk hört han kallat mig hora.

@Kevlarsjäl62
Tack. 💕
Klokt nog att ta det som det kommer som du säger och att ha de människor omkring sig som man uppskattar.
Därtill att inte tänka så mycket. Utmaning, för det är något jag och många med mig gör till förbannelse är jag rädd.

Ha en fin kväll.
Kram. 🌹

@hallmöbeln Jobbigt att läsa det du skriver och jag vill bara krama om dig och säja att allt blir bra, men det kan jag ju inte och inte heller vet jag hur det kommer att sluta. Vad jag däremot vet är att du och dina syskon behöver all den hjälp ni kan få, all den hjälp som er mamma fått, men som tyvärr inte lett någonstans, än i alla fall. Jag tror du måste bryta med din mamma för ett tag och vården behöver lägga fokus på er barn nu. Kan din pappa hjälpa er att ta kontakt med beroende enheten i din kommun, om du inte orkar själv eller kanske kan psykiatrin förmedla kontakt. Du/Ni behöver prata med någon som är expert just på missbruk och allra viktigast medberoende, för det är det du är.
Här på AH finns också många kloka människor med liknande erfarenheter och jag är säker på att många kommer att svara på ditt nödrop. Du behöver hjälp med något som du inte kan påverka och som du inte orsakat på något sätt. Du har all rätt att vara arg, ledsen, vansinnig och allt däremellan. Du far så illa i det här. Önskar jag kunde göra något för dig 🧡

Min mamma har i flera år självmedicinerat med alkohol. Hon ha varit med om mycket och vissa saker är verkligen hemska.. så hon ha inte mått bra alls, så alkoholen blev hennes bästa vän. Men hon glömde bort att hon har 3 barn.. min pappa ha fått sköta i princip allt här hemma. Vi alla är psykiskt ”förstörda” på grund av hon tusen gånger om ha svikit oss och valt alkoholen framför sin familj (även hennes egna syskon och mamma). Hon va på behandlingshem i 6 månader och jag var den som gjorde orosanmälan då det brakade lös ordentligt och att hon testade droger vilket jag aldrig trodde hon skulle göra då hon va så anti de. Hon blev såå personlighetsförändrad i slutet, ingen kände igen henne.
Hon kom hem i april, kände mig lite hoppfull ändå. Hon fick mer hjälp och tänkte att nu kan de bara bli bättre. Soc hjälpte och psykiatrin träffade hon oftare. Men tyvärr inte hjälpte inte de.. Nu är vi tillbaka på ruta 1 igen. Hon började dricka, och testade droger igen.. och nu är vi återigen sviken.
Jag och mina syskon har pratat med henne flera tusen gånger. Vi ha pratat lugnt, vi har skrikit på varandra, gråtit och varit arg. Men hon fattar inte ändå, hon vill inte ta åt sig, för hon gör tvärtemot ändå. Hon säger att vi aldrig hälsar på (bor hos pappa) och att hon är ledsen pga att vi har tagit avstånd, men hon fattar ju inte VARFÖR vi inte gör de? Att det är pga att vi numera nästan hatar henne, och är så fruktansvärt besviken och ledsen på att vi inte är prioriterad. Jag känner inte att jag har någon mamma, och typ aldrig haft. Mina kompisars mammor ha varit dom jag sett upp till. Idag köpte mamma en vindunk, och sa att hon nog tänker skita i allt och återigen ledsen för att ingen hälsar på eller visar något intresse.. inte heller under tiden hon var på behandlingshemmet. (Jag hörde dock av mig då och då) men snälla mamma, jag har förklarat VARFÖR. Är så fruktansvärt arg hela tiden, och gråter just nu när jag skriver dehär. Känner mig så förstörd, och vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag försökte stötta henne i början, men det går inte längre. För hon går emot allting, till och med när soc gör oväntade besök för att alkoholmäta, hon dricker ändå. Hon skiter i att betala räkningar, men kommer och tigger pengar och skjuts hit och dit (som hon inte betalt) och hon är skyldig pappa flera tusen. Hon ha Inge körkort då de blev indraget i och med att hon va på behandlingshem, men kör ändå och med en bil med körförbud.
Vad ska jag göra? Jag orkar inte mer. Har ingen att prata med och ingen som förstår.. går själv på psykiatrin men för en annan grej.. är så utmattad, mamma tar all min energi. Förlåt för långt och kanske rörigt inlägg, och jag hoppas de ryms. Ha aldrig skrivit här förut..

@Himmelellerhelvette Tack för dina kloka tankar. Jag har läst flera gånger och ska gå tillbaka till ditt inlägg när något skaver. Det känns som om jag mår sämre nu när han bestämt sig för att försöka hålla sig nykter, helt obegripligt men kanske inte ändå. Kanske har jag lyckats ta till mig att jag inte kan påverka honom att sluta och vilat i det. Nu är allt osäkert igen, vilken roll ska jag ha nu. Kanske känner jag krav igen, att jag ska stötta, finnas och lindra. Han har ett skört socialt nät och ska vi umgås flera gånger i veckan nu? Så han slipper vara ensam. Jag känner mig trängd igen och börjar tycka att jag är självisk. Din kommentar kom i rättan tid. Tack än en gång.

@Snödroppen och Samsung Oj, det är väl jag som inte har koll på var jag svarar och "pratar" i fel tråd. Ska försöka bättre mig 🙈😘

Har hittat en ny rutin efter tips från@vår2022.
Varje morgon tar jag en 3 km promenad när jag vaknar. Det gör väldigt mycket för resten av dagen.
Har haft två samtal denna vecka med behandling, känner mig hoppfull för framtiden och stolt över mig själv.
Märker att det går åt rätt håll och är så oerhört tacksam för det.
Veckans övning har varit att vara omtänksam mot mig själv, det är jag och det har hjälpt. Känner ett lugn och har lättare för att vara i nuet. Går inte lika mkt in känslomässigt i saker.
Kram alla på detta fantastiska forum, ni är guld var och en.

@Samsung50
Förlåt om vi hijackade din tråd, ska genast sluta med det 🫣.
Kram

@Kevlarsjäl62
Tack för omtanken kära du. Jag hoppas verkligen att alla på forumet känna att man äger sitt liv och väljer utifrån hälsosamma och kloka val.
Ja, för min del har medberoendet varit med både personer med narcissistiska drag och andra med alkoholism, medbeoendemönstret är det samma.
Jag är hoppfull, aldrig har fått bearbeta trauma som nu vilket är befriande.
Kram på dig och var rädd om dig, jag har läst din tråd och tänker bara måtte @Kevlarsjäl62 bara börja sätta sig själv först.
Kramar 🩷

Hej @Kevlarsjäl62! Jag har läst igenom mycket av din tråd och känner sådan medkänsla med dig, som du kämpat och kämpar.
Han måste ta ansvar för sitt liv och komma till insikten själv att han vill bli nykter för sin egen skull och att om han blir det så kan allt annat också bli bättre. Du kan inte göra annat än att köra honom till psyk som du gjorde. Du kan inte vara den som lyssnar på hans dåliga mående, det behöver han ha andra till. Hjälp han kan få genom vården och AA till exempel.

Jag är själv en tillfrisknande alkoholist sedan snart ett år tillbaka och en medberoende sedan hela livet till min mamma. Jag har tagit några steg i taget där jag backat från min mamma och insett att jag aldrig kan göra någonting för att hon ska bli nykter. Hon måste göra valet och jobbet själv och jag kan stötta med det lilla hon själv absolut inte kan. Jag har bestämt mig för att inte lyssna på offerkoffta-snacket. Där avbryter jag och är tydlig med exakt det jag påtagit mig att hjälpa till med och ingenting annat. Jag kan inte kapa relationen helt precis som du känner till din man men jag kan heller inte leva kvar i lidandet som hon skapar i mig. Det är en balansgång i att hitta vad jag kan göra och vad som är hennes ansvar men ju mer jag övar desto bättre blir jag på att sätta gränser och desto friare blir jag i att förstå att våra liv inte sitter ihop. Jag har mitt liv och vill göra det absolut bästa av det och hon har sitt liv och får ta ansvar för det.

Att slå i botten, sin personliga botten är olika för alla. Vissa slår i botten, drar upp ploppen och lyckas komma ännu längre ner och vissa får ett uppvaknande innan de slagit så hårt, andra lyckas aldrig ta sig därifrån. Men ingen annan än personen själv kan ta sig upp och då måste man jobba otroligt mycket med sig själv och vilja göra det. Det är det ingen annan som kan göra åt denne. Vissa slår i sin absoluta botten ett tag efter att ha blivit lämnade och kan sedan ta sig upp andra dör eller lyckas kravla runt där i många herrans år. Jag har alltid varit rädd för att min mamma ska dö som du är rädd att din man ska dö men jag har accepterat att hon kommer göra det och att det inte har någonting med mig att göra. Innan har jag tänkt att om hon dör kommer jag få dåligt samvete för allt jag inte hjälpte henne med men med tiden har jag insett att det inte ligger på mig.

Det ligger inte på dig vad som händer med honom, det är hans val som driver honom till där han hamnar. Stötta med det du orkar och som inte drar ner dig själv. Jag har i perioder blockat helt när jag behövt jobba med mig själv och när jag känt mig starkare har jag hjälpt till med det jag kan. Har tillsist dragits in i att vara hjälparen såpass mycket att det ätit på mig utan att jag förstått det och sedan kommit till insikt och fått backa många steg igen, satt nya tydliga gränser och försöker sätta mig själv och mitt mående först.

Kram

@Tröttiz Så kul att dejten blev lyckad! Jag har tänkt på dig, men allt har varit kaos i min värld. Jag tror det är klokt att vara vaksam och försiktig, men jag förstår att det blir jobbigt med alla känslor och tankar. Kanske kan du ta det som det kommer lite grann, han har ju inte friat än 😜 Du kanske bara kan ha roligt och träffa olika människor som uppskattar dig och vars sällskap du uppskattar. Du behöver ju inte släppa någon nära inpå i första taget. Du är på gång att skaffa dig ett eget liv och det är du värd. Kram 🧡

@Saber Jag är imponerad av att du orkar "rådda" i alla praktiska saker på det sätt du gör. Du är verkligen stark. Jag kan ju tyvärr inte göra så mycket mer än att säja att jag är säker på att du gör rätt. Önskar jag kunde göra mer, så tänker man ofta här inne. Kram 🧡

@3barn1hund Kära vän, det första jag fastnar för i det du skriver är "tänk om han börjar dricka om jag lämnar".
Där tar du på dig ett ansvar som är så stort och helt omöjligt att axla. Du kan inte påverka honom överhuvudtaget. Han dricker redan och kommer att fortsätta med det tills HAN känner att han nått vägs ände och i det beslutet är han helt ensam, du kan inte göra någonting. Kanske går det snabbare utför om alla lämnar honom, men utfallet kommer hur som helst att bli detsamma i slutändan. Du är ansvarig för ditt liv, han för sitt. Det låter enkelt men naturligtvis är det inte det. Är barnen så stora att ni kan prata om det här, så känns det väl viktigt. Sök samtalshjälp förslagsvis på beroende enheten i din kommun, det är jätteviktigt! Och fortsätt läsa och skriva här. Ta hand om DIG 🧡

@Snödroppen Jag tänker ofta på hur mycket dina dagar och år som medberoende påverkat hela din person, din hälsa och din framtid. Drogberoende måste väl vara den ultimata anhörigsjukdomen, den "smittar" mentalt och bryter ner psyket utan att vi dricker en droppe.
Jag hoppas att du en dag får känna harmoni. Hoppas vi alla här får det.
Kramar 🧡

@Samsung50 Jag lider med dig. Det låter väl logiskt det Snödroppen skriver om hur hjärnan försöker skydda mot för stora påfrestningar. Det känner jag igen. Kan han hålla sig nykter när han har barnen?
Det är väldigt långt till oktober i din situation. Jag önskar jag kunde göra något för dig, men jag kan bara skicka en stor kram 🧡 Jag tänker på dig

@kerlars
Kan du berätta mer?
Vad vill du själv?
Var rädd om dig.

@Amastå
Det låter som om hon blir stressad för att hon vill dricka men kan inte göra det framför dig.
Du blir indragen I detta men får inte alls hela informationen, en form av manipulation.
Mitt råd till dig är att lämna helt om du klarar det. Risken är att du dras ner med henne om hon inte tvärt slutar.
Hon borde bli mer stressad av sig själv och missbruket än av dig om det det hade varit på.väg åt rätt håll.
Nu läste jag att hon vill ha med dig på möten. Om du deltar i det är det viktigt att du skaffar egen hjälp, risken är ditt medberoende blir starkare och starkare.
Det är inte ovanligt att allt ansvar hamnar i våra knän när vi blir delaktiga.
Jag kommer ihåg hur många gånger han involverade mig i möten, sjukhusbesök osv och jag trodde att nu kommer det vända men så fort jag var tillbaka så slutade han med det.
Så var rädd om dig, vi medberoende är helt maktlösa i för deras missbruk men vi är inte maktlösa inför oss själva.

@Samsung50
Så fint att du mitt i allting kunnat vila och rå om dig själv.
Hoppas tiden till oktober går undan så du blir fri.
Det där med att glömma fort känner jag igen, jag fick dey beskrivet för mig att hjärnan hjälper till att skydda en, det blir för mycket för kroppen att ta in hela tiden eftersom man blir så känslomässigt påverkad.
Kram

@Wind
Tänker på dig och undrar hur det gått för dig? 🩷

@3barn1hund
Förstår att det är tungt och förvirrande.
Det är bara du som kan ta det beslutet.
Vissa kanske säger lämna och andra att du ska ge en chans till men det spelar ingen roll, det ska kännas rätt för dig.
Precis som du skriver "vill du fortsätta, kan du lita på honom igen" det finns en risk att detta bara fortsätter. Att han snart är där igen.
Jag lämnade och jag ångrar att jag inte lämnade tidigare. Jag är utbränd idag.
Det tar på krafterna och jag förlorade allt jag ägde för jag lämnade bara.
Så var rädd om dig och så bra att du hittat hit.

Min man har för 3,4,5:e perioden druckit i smyg och trott att jag inte märkt nå. Förnekat och sagt att han bara är trött fast jag sett att han är påverkad.
Jag har alltså pratat med och förlåtit honom efter varje sådan här period. Men sist så sa jag att händer det igen att du smyger med sprit och ljuger om det och tror att jag inte märker så är det inte säkert jag stannar. Du måste söka hjälp.
Nu är vi på nästa gång. Och jag vet inte om jag kan förlåta honom en gång till. Eller om han förtjänar det? Han har sökt hjälp nu genom att ha gått på sitt första aa möte. Men det betyder ju inte att han kommer fortsätta vara nykter för evigt? Eller?
Vill jag fortsätta trotts att han svikit mig sååå mycket? Tänk om han börjar dricka om jag lämnar honom? Vi har ändå 3 barn ihop även om dom snart är vuxna. Vad kommer dom känna?
Så mycket funderingar.
Jag är så ledsen, besviken och förvirrad.

Mannen har haft barnen en vecka o jag har varit själv hemma. De kom hem ikväll, barnen kom hem o han stack iväg direkt till puben, kom hem precis klockan är 2. Jag har mått så bra denna vecka, vilat och umgåtts med vänner. Ligger nu sömlös med hög puls och oro i kroppen. Jag ska flytta i oktober vilket känns som en evighet. När vi inte ses så glömmer jag bort varför vi separerar jag låtsas inför bekanta, närmsta vännerna vet, att det är en sk vanlig separation där kärleken tagit slut. Det är ju inte det, det är ett missbruk och mina barn behöver leva kvar i det fast jag flyttar. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag ”glömmer” bort missbruket när vi inte ses, försöker bara överleva och må bra!

@Amastå Jag har nog inte stått ut, inte utan att förändras, försvagats och förbrukats i alla fall. Jag har pratat, gråtit, varit arg. Vi har alltid kunnat prata med varandra, men inte alltid sett på saken på samma sätt.
Jag lämnade min man ett steg i taget under en femårsperiod skulle jag nog säja, först känslomässigt, de riktiga kärlekskänslorna dör nog oftast i ett långvarigt förhållande med missbruk närvarande. Sedan kom insikten att vi båda har ansvar för våra egna liv, inte för den andres och det gjorde att jag började leva mitt eget liv och accepterade att han valde alkoholen. Ingen mer bitterhet och det var skönt. Jag köpte en liten lägenhet och var alltid där när han inte var nykter, oftast helger då. Sedan kom det du kallar droppen för ett par månader sedan i form av ett gemensamt ansvar som hamnade i mitt knä och då insåg jag att jag redan var ensam även om jag var i en relation och då flyttade jag för gott. Det har jag inte ångrat och jag kommer inte att bo tillsammans med honom igen, eller med någon annan heller för den delen. Nu vill han försöka sluta, men det ändrar egentligen ingenting för mig. Jag gläder mig så klart för hans skull om han lyckas och jag vill gärna fortsätta vara hans vän och stötta om jag orkar. Inte mer. Jag tror absolut att du kan stötta din partner mot ett tillfrisknande, men ta inte ledningen i detta. Jag har bestämt mig för att inte ta några initiativ eller föreslå något, utan bara hjälpa till med det som min man specifikt ber mig om, t ex att leta fram ett telefonnummer eller att följa med på något samtal och bara om det känns bra för mig. Jag tror att vi som utvecklat ett medberoende är så ovana vid att lyssna inåt, på vad vi verkligen vill, så vi måste lära oss det igen. Ta hand om dig och lycka till.

@Amastå Jag har nog inte stått ut, inte utan att förändras, försvagats och förbrukats i alla fall. Jag har pratat, gråtit, varit arg. Vi har alltid kunnat prata med varandra, men inte alltid sett på saken på samma sätt.
Jag lämnade min man ett steg i taget under en femårsperiod skulle jag nog säja, först känslomässigt, de riktiga kärlekskänslorna dör nog oftast i ett långvarigt förhållande med missbruk närvarande. Sedan kom insikten att vi båda har ansvar för våra egna liv, inte för den andres och det gjorde att jag började leva mitt eget liv och accepterade att han valde alkoholen. Ingen mer bitterhet och det var skönt. Jag köpte en liten lägenhet och var alltid där när han inte var nykter, oftast helger då. Sedan kom det du kallar droppen för ett par månader sedan i form av ett gemensamt ansvar som hamnade i mitt knä och då insåg jag att jag redan var ensam även om jag var i en relation och då flyttade jag för gott. Det har jag inte ångrat och jag kommer inte att bo tillsammans med honom igen, eller med någon annan heller för den delen. Nu vill han försöka sluta, men det ändrar egentligen ingenting för mig. Jag gläder mig så klart för hans skull om han lyckas och jag vill gärna fortsätta vara hans vän och stötta om jag orkar. Inte mer. Jag tror absolut att du kan stötta din partner mot ett tillfrisknande, men ta inte ledningen i detta. Jag har bestämt mig för att inte ta några initiativ eller föreslå något, utan bara hjälpa till med det som min man specifikt ber mig om, t ex att leta fram ett telefonnummer eller att följa med på något samtal och bara om det känns bra för mig. Jag tror att vi som utvecklat ett medberoende är så ovana vid att lyssna inåt, på vad vi verkligen vill, så vi måste lära oss det igen. Ta hand om dig och lycka till.