Senaste kommentarerna i forumet

@Hanni polis och socialtjänst hade nog jag provat med. I alla fall för att få råd om hur man går vidare. Har du någonstans att ta vägen så länge? Har han någon släkt du kan ringa?
Var rädd om dig och sätt din säkerhet före allt annat🧡

Lever i en ny samborelation sedan förra året.
Personen har inget jobb eller ersättning någonstans ifrån. Har inte lust att skiva in sig hos Arbetsförmedlingen….
Miste jobbet när han flyttade hit.

Hans drickande har eskalerat (efter ca 1 månad sedan han flyttade hit) till daglig alkoholkonsumtion och mellanåt så berusad så det inte går att vara nära.
Hans våld, aggression och övergrepp är så våldsman så jag har flytt hemifrån med en del av hundarna och vi har sovit i bilen vid flera tillfällen, och nu sist har jag även ringt polisen som hämtat han.

Jag vet att om 1 år så lever inte jag eller någon av hundarna (för han ger sig på oss) om detta fortsätter.
Sista 3 månaderna har våldet eskalerats kraftigt. Helt vidrigt vilka vanföreställningar han har, misstänksam, svart sjuk (fast det inte finns ngt att vara svart sjuk över)
Förutom att han skadar oss fysiskt slår han såklart sönder saker och skadar även sig själv.

Jag vill att han flyttar - han vägrar och det är svårt när han är skriven här.

Idag söndag tänker jag tvinga med han på öppet AA-möte kl 11, vi får se om de lyckas.
Brukar ta 48 timmar innan han börja supa på nytt igen.
Jag kommer på måndag tvinga han till besök på socialtjänsten- där han får ansöka om hjälp för sitt beroende och även pengar och boende. Han behöver skickas till någon klinik, Nämndemanna gården? Ge mig tips!!
Bor utanför Borås.

Han behöver få antabus och kanske annan medicin som tar ner suget efter alkohol. Ge mig råd!!
Tänker ringa vårdcentralen på måndag om jag inte får något bättre förslag, han
måste få antabus NU!

Jag har sedan sept betalat allt, snus, alkohol, mat, boendet, kläder (spriten stjäla han av mig då det finns en hel del sedan innan och de har han gömt över hela gården och de märker jag försent - så de finns kvar en hel del som han gömt för mig och vägrar ge mig och de han inte hunnit stjäla har jag låst in)
Men cirkusen börjar om hela tiden!

Tror även han behöver utredas inom psykiatrin då han är extremt våldsam när han dricker, han har inget konsekvenstänk och är extremt impulsiv och han säger själv att han har ADHD. Jag tror han har självmedicinerar med alkohol i väldigt många år. Även problem med sömnen.

Ge mig råd vart slussar jag han vidare och ber om hjälp för att i första hand överleva själv med mina hundar!!

Just nu bor vi i två olika stugor på gården med 10 meter emellan och jag låser om mig varje natt, så vi är lite trygga just nu.
Men jag vet att vill han ta sig in så kan han bryta han sig in……
Behöver jag ringa polisen så tar det minst 30 minuter innan de kommer.

Sjävklart som det också är för många andra är han helt annorlunda när han är nykter….. precis de man läser om, Mr Jackel and Mr Hyde.

Toppen skrivet...skönt att läsa andras tankar och förhållningssätt.

Hej! Min särbo förnekar också,oftast.Har lovat att minska och bara dricka fred el lörd,men det håller inte och jag inser att han vill men klarar det inte.När han känner det blir han arg och tycker att jag är tjatig.Så det blir nog slut mellan oss,väldigt sorgligt för vi älskar varandra mycket.Jag tror att de som dricker för mycket och av fel anledning vet om det.Det gäller att de vågar ha självinsikt och erkänna det,men dit är steget långt.Som sagt det blir nog slut mellan oss för livet fungerar inte med tjafs om detta flera ggr i veckan och varje helg.

@Hildegardus Förstår precis din situation.
Har ungefär samma. Förutom att min även är narcisist och gömmer sin sprit och tror att vi inget märker.
🖤🖤🖤

@Sarkare Klokt av dig!

@unicornsarebeautiful hej! Jag vill bara säga att du inte är ensam, det hade kunnat vara jag som skrev ditt inlägg.
Jag har bestämt mig för att inte dricka med min mamma, och att vi alltid träffar henne där vi kan åka hem. När barnen var mindre ställde vi krav på nykterhet vid träffar men det höll aldrig. Vid ett tillfälle fick hon vara barnvakt över natten, då ramlade hon i trappan och bröt armen och hennes man körde henne till sjukhuset. Mina barn lämnades alltså ensamma mitt i natten…
Nu vet mina barn att hon är alkoholist, även om hon absolut inte tycker det. Hon och jag pratar inte om ämnet alls.

@unicornsarebeautiful hej! Jag vill bara säga att du inte är ensam, det hade kunnat vara jag som skrev ditt inlägg.
Jag har bestämt mig för att inte dricka med min mamma, och att vi alltid träffar henne där vi kan åka hem. När barnen var mindre ställde vi krav på nykterhet vid träffar men det höll aldrig. Vid ett tillfälle fick hon vara barnvakt över natten, då ramlade hon i trappan och bröt armen och hennes man körde henne till sjukhuset. Mina barn lämnades alltså ensamma mitt i natten…
Nu vet mina barn att hon är alkoholist, även om hon absolut inte tycker det. Hon och jag pratar inte om ämnet alls.

Hej! Vill bara säga att även om det kan ta lite tid att få svar här så vet vi att det är långt fler som läser och känner igen sig än som faktiskt tar steget att skriva. Att du så öppet och ärligt beskriver din situation och dina känslor av frustration och villrådighet gentemot din mammas situation är garanterat hjälpsamt för andra som befinner sig i liknande situationer som dig.

Det verkar som att du har flera olika tankar och alternativ kring hur du ska hantera situationen. Det finns inget facit, men det låter klokt att du följer spåret du är inne på som handlar att sätta gränser för vad du och dina barn ska vara med om. Ibland är det lättare att vrida och vända på en sådan här situation och bolla alternativ i telefon. Om du vill kan du göra det med oss anonymt genom att ringa 020-84 44 48.

Du är såklart också välkommen att fortsätta skriva och berätta hur det går och hur du mår, här på forumet. Ibland kan det behövas att man skriver flera gånger för att tråden ska ta fart och att andra användare ser och svarar.

@Sarkare det låter som ett bra och sunt beslut! All styrka till dig💪🏽

@Sarkare det låter som du är på en bra plats (smärtan till trots). Som så många gånger skrivs här: vi kan inte förändra någon annans val, men vi är också i vår fulla rätt att fatta våra egna beslut utifrån vad som blir bra för oss själva (och eventuella barn).

Många gånger tror jag vi behöver ilskan för att orka genomföra det vi behöver göra.

Skickar styrkekramar!

Hej, jag har läst många trådar om anhöriga precis som jag lever med en person som dricker alldeles för mycket. Efter nästan 20 år, många fyllor i samband med fotbollsmatcher, kompishäng eller egen konsumtion på hemmaplan har jag fått nog, jag tänker lämna personen. Är så trött på att vara medberoende, är trött på att bli arg, är ledsen att se vårt barn bli ledsen när personen dricker, är trött på tomma löften om att ta hjälp och bli nykter, ät trött på att höra "jag har bara druckit 3 öl" fast det är typ 10 öl, är trött på att hela tiden hitta på lögner för personens skull, är så trött på allt. Jag prioriterat familjen vilket man gör som förälder men nu kommer jag för första gången på många år prioritera mig själv och mitt barn, jag väljer mig själv och ett lugnare liv från och med nu. Personen förstår inte varför jag vill det och det är nästan skrattretande och patetiskt, jag tänker inte ens förklara, jag vill bara lämna.....många i den här trådarna jag läst har gett mig styrkan till att jag är värd ett bättre liv, nu är det min tur.

Någon som har tips på bra parterapeut med erfarenhet av alkoholproblem?

Vet egentligen inte ens varför jag sitter och skriver här. Eftersom jag varit att de säkert inte är någon som kommer läsa. Kanske gör det ingenting, kanske hjälper de att bara få de ur sig.
Kanske är de de som behövs för att jag ska ta mig loss från den här hemska känslan som byggt bo inom mig.

Ångest, oro. Hon har fått sämre minne. Mycket sämre. Hon vill väl och är så fin och go när hon är nykter. Men sen då. Resterande tid.. Kan man åka och tömma hela huset på sprit vin och öl när dem jobbar.. Fylla badrumsskåpet med antabus. Jag vägrar låta mina barn vistas i en sådan miljö. Negativa kommentarer, elaka kommenterar. Hon ser de inte själv. Hon märker inte av de. Kommer nog inte ens ihåg det. I vuxen ålder har vi bråkat som galningar, för att hon dricker och varit så elak och arg och, fy. Jag har ändå tagit hand om henne i slutändan.. Pappa ser, men gör inget. Han dricker gärna ett par öl efter jobbet osv. Även om han ser hur hon beter sig och även säger till henne ibland. Ingen långvarig förändring. Känns som de enda som kommer hjälpa är att jag säger till henne att jag inte kommer låta dem träffa barnen om dem fortsätter dricka. Samtidigt vill jag ju hon ska förstå sin sjukdom, veta att den finns där. Att utpressa någon hjälper ju aldrig. En miljon tankar i huvudet samtidigt. Alla pratar emot varandra.. Blit tokig. Är ledsen, har ångest.. Och känner mig rådvill..

Min mamma dricker också. Pappa med. Men inte lika mycket.. det är en fruktansvärd känsla. Man tror att de är ens eget fel, men de är det inte. De handlar inte om dig. De handlar om dem. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att du ska må bättre; för jag vet knappt vad jag hade behövt höra själv. Aldrig pratat om detta själv förrän idag. Har nog heller aldrig erkänt de på riktigt innan idag heller. Men idag sa min mamma till min 3åriga son ” Du är dum, jag vill inte va med dig när du är dum” .. för att han sökte hennes uppmärksamhet och kastade klossar omkring sig..

Egentligen tror jag att mina föräldrar alltid druckit. Mer eller mindre. Många gånger sedan jag tog mitt körkort jag fått köra överallt. Köra hem dem. Hämta när de blivit för mycket att dricka. Duscha av mamma, plåstra om henne när hon ramlat osv.. och de var väl fine när jag var ”ung”.. Men, beteendet börjar gå över gränsen.

De du behöver tänka på, är att inget av detta har hänt pågrund av dig. Inget av det. Du har ditt eget att sköta om, ge kärlek till dig själv och va rädd om DIG! Du är värd så mycket mer. Har du någon möjlighet att bo ensam? Har du möjlighet att ta hand om dig själv? Vet inte hur gammal du är eller något sånt. Men de finns hjälp att få. Du måste bara våga be om det 🩷

Den enda som kan rädda honom är han själv. Tyvärr.. Däremot kan du välja om du vill finnas där eller inte..
de är upp till enbart dig! MEN, låt inte någon annan dra ner dig. Du är värd så mycket mer.. 🩷

Min mamma dricker. Varje dag. Kvittar om hon är ensam, hemma med min pappa, om vi barn och barnbarn är där. Om hon ska hjälpa till och passa barn eller hundar eller något annat.. Otaliga gånger har vi försökt prata med henne. Försökt få henne att förstå.. Mitt hjärta går sönder av allt det här. Hon som alltid varit en sån fantastisk människa, hjälpt mig och min syster med barnen, med hemmet, vi har umgåtts, gjort roliga saker; åkt iväg ihop osv. Men iaf de senaste 10-12 åren, är de mer alkohol. Oftast dagligen. Flera glas vin. Flera öl. Ibland på högtider, sprit, drinkar osv…

Hur ska vi få henne att förstå. Hon ”borde” veta. Min morfar var alkoholist. Och dog pågrund av sjukdomen. Vi hann återfå kontakten i min vuxna ålder för att min mamma och pappa tog helt avstånd från honom när jag var ett litet barn pågrund av alkoholen.. Vad ska jag göra? Jag vet att hon inte ser eller förstår sin sjukdom själv, de är okej. Jag jobbar inom sjukvården och har gjort senaste 15åren. Bland annat med drog och missbruksproblem. Men när de är min egen mamma. Jag kan inte se de på samma sätt. Hon som tog bort den biten av min barndom, vi slutade umgås med morfar och hans fru som drack kolossala mängder, slogs och bråkade. Framför oss barn.

Nu är vi där själva. Absolut inte så illa. Aldrig utåtagerande. Men de har funnits gånger hon ramlat, slagit sig blå och blodet runnit. Jag har burit in henne. Duschat henne.. Plåstrat om. Tagit hand om. De har hänt framför barnen, därav får dem aldrig vara där ensamma.. Jag vågar inte lämna ut hennes nummer som anhörig till skola eller dagis. För jag vet att hon ändå inte kan köra dit om dem inte skulle få tag på mig eller mina barns pappa..

Min syster; ser allt detta som jag ser. Men hon dricker själv ibland tillsammans med vår mamma. Jag gör inte det. Jag slutade dricka i tidig ålder pågrund av att jag inte kunde hantera det. Jag vill rädda min mamma från den här hemska sjukdomen, jag vill att hon ska vara den glada fina människan som vill leka med sina barnbarn. Inte säga elaka saker till oss, skrika, gapa, säga dumheter till min pappa..

Vart fan börjar man. Hur gör man för att ta sig framåt? Kapa kontakten? Vägra låta henne träffa barnen? Jag känner mig ensam; maktlös, och allting känns hopplöst..

@SuperNova det är bara han som kan rädda sig. All styrka till dig🧡

@LAO Jajamen, har eget boende som tur är. Så är det nog. Bäst att acceptera att jag inte kan hjälpa honom och går vidare och läkar mig själv.

@SuperNova hej! Välkommen hit🧡. Här finns det flera som varit i din sits och du kommer få goda tips och råd. Det låter som om du har ett eget boende, stämmer det?
Den enda i relationen du kan förändra är dig, lämna så fort det går och låt blockeringen vara kvar. Är det meningen att det ska bli ni i livet så kan han återkomma när han nyktrat till.

Hej,

Nu börjas det igen. 3 veckor kan han hålla sig nykter - sedan börjas det igen. Förra ggr drack han 2 veckor i sträck, fick psykos och polisen tog honom och han hamnade på fyllecell. Sedan 3 veckor av ångest, frustration, oro och nu dricks det igen och han blockerar mig överallt. Den ggr drack han offentligt inför hans tonårsdotter. Hans familj, exfru, dotter, vänner hör av sig till mig och jag ska lösa allt. Jag är så less, så trött. Hur lyckas jag bryta den onda cirkeln? Hur lyckas jag äntligen tar mig ur mitt medberoende?

Jag förstår dig... det är hemskt att se. Min sambo dricker varje dag. Han anser att 3,5 från affären inte räknas. Men det är typ 6 stycken varje dag. Jag vet inte hur jag ska göra med allt. Han har sagt upp sig från jobbet så nu har ha ännu större möjligheter att dricka. Han säger att han ska dra ner på drickandet men hela situationen känns extremt destruktiv. Han får inget gjort. Känns som jag lever med en tonåring. Vet inte hur länge jag ska orka detta. Jag har själv hamnat i en depression och har mycket ångest. Pratar jag med honom om han drickande blir vi osams och han tycker jag är jobbig. På nåt sätt använder han då detta till en anledning till att ta till flaskan. Vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Men det skapar bara frustration och allt hamnar i en återvändsgränd.

Tycker nog som ovanstående. Det har uppenbarligen inte hjälpt att under fem år hävda att du endast träffar henne om hon går i behandling. Vi gör våra val men jag har svårt att tro att din mamma vill ha det så här.. Ta hjälp själv för att kunna hantera situationen. Du känner själv vad som är rätt för dig. Jag undrar varför du inte ska träffa din mamma?

Hejsan! @kayayak, Jag har läst ditt inlägg om din relation med din mamma och fick en känsla av att jag borde skriva en rad till dig. Du gör kanske redan så. Men annars så tror jag att det vore bra för ditt eget framtida välmående om inte annat, att tala med henne en stund i telefon. Kanske redan idag alltså, och om du inte har allt för lång resväg kanske ni under lättsamma former kan fika på ett cafe' eller nåt.

Ni kan kanske komma överens om att träffas en kort stund rent allmänt framöver och tala om mest sånt som väder och vind över en kopp kaffe eller så, när hon kanske är i någorlunda skaplig balans. Det kan ske stora saker i ett enkelt lite möte. Det är inte meningen att du kanske ska gå omkring med oro för din förälder som du verkar att göra.

Man kan inte bära någon annans knepiga vardag på sin axlar. Men man kan åtminstone via telefon säga nåt allmänt uppmuntrande ord ibland nån gång när man så orkar. Det kan nog vara ett rätt så bra sätt att slippa känna framtida skuldkänslor i onödan. Man behöver ju inte investera så mycket energi om det verkar vara svårt. Kanske mest bara säga hej nån gång och höra av sig liksom.

Ha det gott!

Har inte träffat henne på ca 5 år nu. Hon försöker skriva och vill träffas hela tiden och jag upprepar mitt mantra att om hon går i behandling så kan vi ses, om inte så nej. Jag vet tillräckligt om hennes liv genom släkten att jag vet hon är helt ensam nu. Alla har lämnat henne. Och samtidigt som jag vet att det inte är mitt ansvar och att hon har fattat dessa beslut själv så kan jag inte sluta känna att om hon dör ensam så är det mitt fel. Jag vet att det inte är så men det går inte att resonera med känslorna. Och hon kommer troligtvis att dö i den här sjukdomen med tanke på hur statistiken ser ut. Hon har knappt insett att hon har ett problem.
Jag behöver inte höra att det inte är mitt fel och att jag ska rädda mig själv, jag vet redan det.
Jag undrar snarare hur jag ska lära mig att leva med skuldkänslorna att jag har lämnat min enda förälder att dö? Hur orkar ni andra?