Senaste kommentarerna i forumet

@Kevlarsjäl62
Det gör mig så ont, ända in i själen, att läsa dina ord o din känsla av övergivenhet. Saknaden av den som han en gång var. Förstår.
Vill bara ge dig en stor kram ❤️

Hej igen,nu börjar ditt sorgearbete och det kommer att ta tid.
Länge levde jag i en illusion/förnekelse.
Plötsligt står sanningen där och skriker en i ansiktet.
I början orkade jag inte vara i sanningen utan byggde en massa fantasislott för att orka.
Sen,när han har insett.
Sen när han kommer tillbaka och är nykter osv.
Det jag blev tvungen att inse var att jag egentligen inte varit hans förstahandsval på länge.
De vill ju ofta ha en kvar och dessutom dricka i smyg eller öppet.
Men ber man dom välja så har alkoholen ofta ett strypgrepp på dom,så de kan inte välja bort.
Jag hade mycket hjälp av sitt läsa om hur de med beroendet hade det inne på beroendesidorna.
Deras kamp och våndor.
Nu ska du titta inåt och se vem kevlarsjäl är idag.
Vad vill hon?
Vad behöver hon.
Vad kan du göra för henne idag.
Jag skapade mig ett alterego,ullabulla.
Henne byggde jag upp inifrån och ut.
Men det tog flera år innan jag kände att jag höll ihop ordentligt och hade ett fullgott egenvärde.

Fortsätt jobba.
Om du behöver/vill prata så kan du be alkoholhjälpen om mina kontaktuppgifter

Semesterdagen blev en grubblandets dag och det fortsätter tydligen in i natten. Jag inser plötsligt att jag aldrig kommer att få träffa min man mer, som han var en gång när vi fortfarande betydde mycket för varandra. Han är borta, fast han fortfarande lever och andas. Tror att jag ända tills nu trott att han skulle kunna komma tillbaka om han bara blev nykter. Men nu inser jag att alkoholen förändrat honom i grunden, skadat hans hjärna och tagit med sig den jag älskat. Han har blivit "flack" i sina känslor, likgiltig inför det mesta alternativt upprörd över kränkningar han tycker sig råka ut för. Han hänger ofta inte med i tanken och varken vill eller kan se saker från olika perspektiv. Han ser inte ut som förr, och då talar jag inte om det naturliga åldrande som ingen av oss kommer undan. Hans hållning är krum, han går sakta och lite osäkert, ansiktet är rött och lite plufsigt, näsan rödaktig och svullen, ögonen bleka och rödsprängda. Hans ögon som jag föll för, blå men så mörka att jag trodde att de var bruna. När blev det så här? Hur länge sen är det han var sig själv åtminstone ibland? Nu har han försvunnit in i sig själv eller nån annanstans, jag vet inte.
Han verkar nöjd med att vara ensam, dricker varje dag verkar det som. Smålullig för det mesta och har nu energi för små projekt i trädgården, mycket mer än han hade när vi bodde tillsammans. Jag är inte en del av en tvåsamhet längre. Jag kommer inte högst upp på någons önskelista och jag är inte viktigast i världen för någon och det har jag inte varit på länge. Mina föräldrar är borta sedan många år, mina barn har egna familjer (vilket gör mig glad förstås) och min livskamrat är inte längre här. Jag har många som bryr sig om mig, men tiden när jag var någons förstahandsval är över och kommer aldrig tillbaka. Tänk att det gör så ont fast jag är mer än vuxen och fullt kapabel att klara mig själv. Inatt gör det så ont.

Sänder en tanke och förstår dina känslor 🌹och alla tankar som du har. Vet hur svårt det är 😕

@Snödroppen
Ja, ta hand om dig nu.
Det är dags. 💕🌹

@Tröttiz
Så härlig dagen låter 🥰
Kram

@Kameleont
Jag tycker det är så mycket empati mellan raderna när du skriver och det är så fint.
Jag ligger hemma och är fullständigt utbränd, fick idag förlängt i två månader.
Jag har glömt hur jag känner efter hur jag mår men nu handlar det inte om mig utan det handlat om dig. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker du ska dra i handbromsen och söka hjälp nu.
Gå till en läkare, beskriv din livssituation och hur du mår precis som du gör för oss och hör vad de säger. Du kanske kan sjukskrivas på deltid, du kanske kan få samtalsstöd. Jag tror inte man förstår hur det är att vara anhörig utan ngt stöd öht och vad det leder till egentligen om man inte varit där.
Du och bara du är viktigast i hela världen och det normala är att du har en partner du kan prata med, få stöd av, någon som håller om dig osv osv. Det finns inget normalt med att leva med en person som är i missbruk. Jag säger inte att det är någons fel, missbruket är ett helvete men jag undrar om det inte är den som står bredvid som har det värst och som ser hur illa det är utan förnekelse och bedövning.
Var rädd om dig! Det finns hopp men det löser sig kanske inte på alla sätt som bi vill att det ska göra och just nu försöker din kropp säga till dig att det inte är bra. ❤️

@Kameleont Jag tycker inte du är dum och naiv när du vill se en framtid för er två. Som du ser i olika forum här, så lyckas flera besegra sitt missbruk. Frågan är väl bara hur länge du får vänta på att han kommer på att han måste sluta och hur nedbruten du hinner bli. Min erfarenhet är att du inte kan göra något för att påskynda beslutet. Eftersom du verkar ha så gott som vuxna barn, så kan du ju inte vara purung 😏 och pressen du lever under är inte nyttig och kan ju i förlängningen bli farlig. Det var faktiskt en anledning till att jag lämnade till slut, bröstsmärtor och akutbesök skrämde upp mig ordentligt. Var rädd om dig 🧡

@Kevlarsjäl62
Tack. 🥰
Ja, finns verkligen olika dagar.
Sköt om dig.

@Tröttiz Härligt att höra! De där dagarna är guld värda och vi kan väl bara hoppas på att de blir fler och fler.
Ha det gott 🧡

En bra första dag på veckan. 🙏
Idag någonslags lugn inombords, och så har jag träffat en person som står mig nära. Ingen "jagad" känsla idag eller känsla av "beredskapsläge", skönt.

Dagens fundering är om jag skulle börja skriva dagbok. Bra att skriva av sig tänker jag och att kunna gå tillbaka och kanske se eventuella mönster. T ex hur har dagarna sett ut kring en bra dag, eller som det emellanåt känns mindre dålig dag? ... hm, vore kanske något. 😊
Sådant som man kanske missat men ser i och med det skrivna. 🌹 Kanske en bra idé för även andra?

Sköt om er,
och lyssna "inåt". 🌹

@Kevlarsjäl62
Jag blir också rädd. Jätterädd att det ska bara fortsätta rulla på.
Men att lämna finns inte för mig. Vi har byggt upp ett fantastiskt hem som jag älskar o kan inte se varken honom eller mig lämna det.
Jag vill att han ska må bra igen. Bli sitt gamla jag. 'Komma tillbaka.'
Låter oerhört naivt, jag känner det när jag skriver det. Särskilt i detta sammanhang. Skäms lite att tro att vi har en framtid.
Men jag är inte där att jag gett upp om oss, om honom. Inte ännu.

Men det går ju, som sagt runt, runt i idiotiska banor. Upp o ner.
'Idiotisk rundgång' var det...
Nu ler jag igen åt din lapp på kylskåpet! 😄
Måste mitt i allt elände få fånga små detaljer o stunder av glädje o samförstånd.
Det värmer så fint i hjärtat ❤️

@Snödroppen
Det är så klokt o sant det du säger.
Nya normala satte sig snabbt i vårt liv. Elefanten i rummet sätter stämningen för dagen, timmen, minuten. Och jag låter det ske. Varför gör jag det?
När blev jag så svag, eller har jag alltid varit det för honom kanske?
Låtit honom styra mycket, o nu styr alkoholen honom.
Du säger så snälla ord, det berör mig verkligen!
Jag jobbar med människor o får där bekräftat att jag gör något rätt, att de uppskattar mig o det jag gör för dem. Men arbetet med andra tar mycket energi också. Krävs mycket återhämtning o det är ont om det nu för tiden. Hemma väntar ett annat 'passande'. Nästa skift.
För några år sedan tog det stopp på jobbet. Utmattning. Sjukskriven. Misslyckad tyckte jag då. Knäckt.
Tog lång tid men var ju en annan, tryggare situation hemma då. Så jag kom tillbaka (delvis).
Nu känner jag igen att jag närmar mig gränsen igen. Gränsen för vad jag klarar av.
Men det är svårt att bromsa o svårt att vila. Jag är ständigt beredd.
Måste försöka få till en förändring. Både arbetsmässigt o hemma.
Tänk att det är så svårt att stå upp för sig själv! Blir trött av allt kämpande. Men ingen annan står upp för mig.

Jag har reflekterat över att min tråd heter Hopplöst o din, Snödroppen, heter Det finns hopp...
Det går upp o ner i måendet o du kämpar nu också förstår jag, men din rubrik inspirerar! ❤️💪
Jag hoppas komma ditåt.
Tack!

@lillalillalill…
Enligt min erfarenhet så kan de hålla på så ganska många många år. Men det är väldigt olika och framförallt hur mycket de dricker över tid. Hoppas han hittar tillbaka till sig själv och lägger av med drickandet 🙏

@Likatt hej, inte varit in här på ett bra tag, ko det går bra fick honom flytta in nära mig så nu funkar min hjälp bra, ingen stress ingen press, han gör som jag säger med dusch å byta kläder, äter detsamma vi handlat tar sin medicin...jag är till honom i princip varje dag å kikar till honom, men vet att han fixar 1 vecka utan mig, så jag kan fara på semester, Dock duschar han inte då på 1 vecka ,🫣 men det är det minsta problemet...livet ett går vidare å vi får följa med ❤️ undrar mest hur länge hans kropp ska hålla ihop å hans hjärna ..hur går det gör dig ?

@Kristoffer hej oj nu är det ett tag sen jag varit in här, men jag hjälper bror min fortfarande, fått han närmare mig, så nu har jag kontroll och mår mycket bättre, han får hjälp av mig med det mesta men jag känner ingen tyngd av att jag hjälper honom, ser till att han dushar,har rena kläder äter tar medicin, har städat hemma, jag mår faktiskt bra att han har det bra trots sin stora alkohol intag ,,hjärnan hans har ju vant sig med alkohol, så han är som nykter trots 3 st 75 or whisky 6 liter vin 9 st 50 cl stark öl i veckan...fattar inte hur kroppen kan tåla detta, leverproverna är bra enligt läkaren, men jag tror nog att skrumplever kommer snart, alkohol dement är han då, närminnet borta., går med rullator ...undrar hur länge han ska fixa detta igentligen,,jag hjälper han slänger det går, för jagvet när han blir sjuk då får hjälpen komma å avlösa mig, ingeg trevligt liv för honom, men jag kan inte ändra på detta för han vill dricka å jag vill inte bråka ❤️

Alltså min bror dricker rätt mycket och är ändå som nykter, jag får inte ihop detta, hans leverprover är bra, men närminnet är inte det bästa , hur länge kan man leva med att dricka alkohol varje dag igentligen?

@Tröttiz

Kram 🌻

@Snödroppen
För min del ser jag ett mönster med titt i backspegeln. Att med en anhörig under uppväxten anpassat mig och känt mig "obekväm" i vissa situationer.
Att inte säga ifrån, att inte sätta gränser...

I mina relationer gjorde jag sedan det, sade ifrån, satte gränser men vid det laget var jag helt slut med lång tid "komma tillbaka på banan" igen.
Med erfarenheter i livet tror jag man omedvetet i många fall fortsätter i samma mönster man är "van" vid.
Både vad gäller glada saker och mindre glada ... 😔 🤔

Kram.
💞

@CarolineG du klarar det. Jag blockerade i timmar eller dagar först, för att få lugn och ro. När det blev gradvis värre blockerade jag en längre tid. Tänk på DIG först!

Igår tittade jag på en dokumentär om Trauma av Gabor Mate. Det var en ögonöppnare, det verkar som om trauma ligger i botten av väldigt många sjukdomar; psykiska som fysiska.
Tittar på min egen titel på tråden och känner mig lite dum för just nu känns det rätt hopplöst tungt.
Vet inte riktigt längre hur jag ska ta mig ur den känslan men den har funnits hela mitt vuxna liv, allt har varit som en kamp
Som jag inte längre orkar med längre. Orkar inte kämpa och försöker hitta kärnan till varför jag mår som jag mår och hur jag kommer ur det.
Är det någon som har bearbetat trauma eller kan se att trauma ligger till grund varför ni gått in i dysfunktionella relationer?

@Avalonesome Tack för ditt svar. Det är så ledsamt att höra att vi är många med liknande erfarenheter, men jag finner ändå någon tröst i det. Jag hoppas att din mamma mår bra av separationen. Inte roligt att det ska sluta så efter många år tillsammans men ibland är det nog den enda lösningen.

Som du skriver så är det på ett sätt enklare att blunda lite för det, även om jag innerst inne vet hur det ligger till.

Min bror bodde med sina barn hos våra föräldrar i helgen. De hälsade på för att fira mitt barns födelsedag. Pappa är helt slut efter en helg med alla barnbarn, trots att han umgås med alla kanske 5 helger per år då min bror bor i en annan stad. Så fort kalaset var slut och de kom hem igen satte han sig ensam på balkongen med ett stort glas vin och sen öl. Han blev inte full vad jag vet, men hans iver och behov att direkt få i sig någon alkohol gör mig så illa till mods. Jag har svårt att titta honom i ögonen då. Usch...

Önskar dig allt gott och hoppas också att din pappa kan vända skutan och göra positiva framsteg. Kram

@CarolineG sist du skrev här så mådde du så bra i sitt nya hem. Det är verkligen en bergochdalbana att ta sig ur medberoende. Går du fortfarande i samtal? Att vända sig till honom när du mår dåligt tror jag inte får dig att må bättre. Han dricker väl fortfarande? Tror du ska söka stöd hos familj och vänner som bryr sig om dig på riktigt, en person fast i beroende kan inte stötta någon annan på riktigt. Läs igenom din tråd se hur starkt du är och vilken resa du gjort! Fortsätt skriv här, vi stöttar dig, ❤️

@CarolineG
Jag tror inte det är någon som dömer dig, jag gissar att många här (iallafall jag) gjort samma sak. Man går emot allt förnuft och logik, det är väl det man kallat djävulsdansen när man pratar medberoende. Framkallar ångest, bygger traumaband och är väldigt nedbrytande.
Däremot känner jag med dig, det är smärtsamt och förvirrande att vara där.
Var inte hård mot dig själv.
Jag vill ändå ärligt säga att jag tror inte du kan börja må bra igen utan att klippa banden helt och blockera honom och det bestämmer du helt och hållet själv när.
Men som Åsa säger så kan du börja läka när du sätter stopp.

Säkert jättejobbigt att se hur illa döttrarna mår pga deras pappas missbruk. Det är ju så att du kan inte göra något för att få din ex-man att förändra sitt beteende, men inte heller dina döttrar kan göra något. Smärtsamt att inse. Mitt förslag är att försök att få dina döttrar att besöka ett alanonmöte, leta på nätet efter lämplig grupp i närheten när ni bor. Du kan ju följa med dom om dom inte vill gå själva. Börja där är mitt förslag. Sedan kan man ju gå vidare med anhörigprogram i någon form.