Senaste kommentarerna i forumet

Undrar hur du har det...
Är orolig!
Hur mår du?
Tänker på dig o hoppas du är ok!
❤️

Är i en liknande situation som du. En man med ångest och depression som självmedicinerar. Den senaste tiden har tillvaron bara varit ett stort mörkt hål av hans illamående, kräkningar, obefintliga aptit, ångest och alkohol. Han ville inte heller försöka sluta med sitt missbruk men för en dryg vecka sedan fick han gulsot och blev inlagd akut med leversvikt. Vilken otrolig lättnad det var att någon annan plötsligt hade ansvaret för honom. Inte jag. Fast det aldrig har varit mitt ansvar. Han är fortfarande kvar på sjukhuset och jag vill inte att han ska komma hem. Förstår att du valt att lämna din man. Jag måste nog också ta det steget. Man kan inte kämpa hur länge som helst och omvända någon som inte själv vill. Det är tufft när den människa som man ser framför sig inte längre är samma person som man älskade en gång i tiden. Hoppas att du får en fin tillvaro för dig och barnen i ert nya liv. Ta hand om dig!

@kakao tack ❤️🙏
Detsamma ❤️

@Huffelpuff365
Välkommen hit! Så bra att du skriver här. Jag önskar att jag hade hittat hit när jag hade barnlängtan och frågor rörande mitt ex och hans drickande. Du skriver "vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte."
Vad tänker du om det idag?
Du behöver inte svara. Jag vill bara ställa frågan, till dig.
Du har en erfarenhet av utmattningssyndrom. Och du avstår från alkohol. Det visar att du bryr dig om din egen hälsa.
Var går din gräns?
Man kanske tror att man kan förändra, även om det inte är så.
Jag trodde att mitt ex och jag skulle bilda familj. Tills jag insåg hans alkoholmissbruk. Jag såg det inte då jag själv kämpade med min egen psykisk hälsa och ville upptäcka andra vägar än att ta medicin. Har varit sjuk i bipolaritet och gjorde allt jag kunde för att lära mig leva med den, som jag önskade. Då vården inte serverade det jag önskade fick jag själv ta ansvar. Och den resan har tagit tid. Många många år. För mig så hade det inte varit möjligt att skaffa barn på egen hand eller med någon som inte tog ansvar som pappa. Och jag ville förstås träffa en livspartner i tid, men min hälsoresa behövde fokus på bara mig.
Jag valde fel man när jag hade planer och önskemål att bli en mamma. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende innebar då. Jag dricker inte heller alkohol då det inte lirar med min bipolaritet.
Om det är viktigt för dig att skaffa barn, så vill jag råda dig att ta hjälp av professionella med det du behöver. Det är en väldigt jobbig process när man har en känslighet och är beroende av extra stöd från den andra partnern.
Jag har förstås sörjt att det aldrig blev något barn, men jag är så tacksam för det liv som jag har idag.
Jag har landat i att livet är fint ändå. Jag har landat i att hälsan är allt. Och jag är tacksam varje dag, för att jag slipper ta medicin. Jag har lärt känna mig själv på nytt. Och jag vet mina gränser.
Det är en resa. Du är på din livs resa. Och det är faktiskt så att man behöver fråga sig "hur vill jag leva mitt liv"?
Jag visste från dag 1 att jag inte ville äta mediciner, men gjorde det i nästan 10 år, för att det var nödvändigt. Lika länge har jag nu varit utan. Det finns inget facit. Jag har provat mig fram. Men det var yoga och mindfulness som tog mig dit. Jag behövde lyssna inåt. Och fråga mig själv. "Hur vill jag leva mitt liv?".
Och så behövde jag göra mina förändringar för min skull.
Ett steg i taget. Och en hel det stöttande samtal inom vården.
Så ta all hjälp du kan få.
För att ta dig fram på den väg som du vill gå.
Ett steg i taget.
Det är vad jag vill säga dig, hur du kan möta dig själv.
Du är viktigast, i ditt liv.
Ta hand om dig.
Och lyssna inåt.

Så smärtsamt att läsa. Sorgligt bortom ord. Känner med dig o förstår hur oerhört ont det måste göra.
Lägg inte mer tyngd på din smärta, du har gjort det bästa du kunnat efter förutsättningarna som var.
Jag tänker, med respekt för att jag inget vet om situationen som helhet, att om hans relation med sin familj varit någorlunda sund, så hade de veta om hans problem oavsett vad du sagt eller inte.
Luta dig mot det.
Ta hand om dig!
🖤

@Snödroppen
Det där är intressant. För vem är man duktig?
Jag fick så många aha upplevelser när jag fick min adhd diagnos.
Har övat och övar ännu på att lyssna till mina behov.
Det är enkelt att fastna eller bli avbruten som medberoende. Och oavsett varför, så är insikterna det viktigaste.
Vad behöver jag i mitt liv just nu?
En fråga jag ställer mig själv dagligen. Jag kan bara vara duktig för mig själv. Eftersom jag vet. Att ingen annan är det för mig.
🌸

@Självomhändertagande
Du är rätt. Det är precis det jag behöver göra. Slåss bara med allt trams i mig självsom ingår i att vara duktig. Vem nu som bryr sig om hur duktig man är.

@Snödroppen
Jag har sagt till alla mina vänner när de berättat om dålig sömn, stress och känslan av att vara utmattad. Då kanske man ska börja tänka på sjukskrivning. Den behöver inte vara långvarig. Men det låter som det är dags att dra i bromsen. Du är viktigast i ditt liv. Och du behöver hitta din balans.
Idag finns det stressmottagningar, mindfulnesskurser genom vissa rehab. Jag hoppas att du kan hitta någon välgörande aktivitet för dig på eget håll eller genom en vårdgivare.
Men låt inte detta gå för länge.
Du måste orka ta hand om dig. Och idag måste man i regel vara frisk för att vara sjuk. Ta dina symtom på allvar.
Ingen arbetsgivare tackar dig för att du sliter.
Men jag vet inget om din situation. Jag är bara väldigt duktig på att ta ansvar för min hälsa då jag kraschade förr och efter lång återhämtning har jag nu återvänt till arbetslivet, som jag längtat efter länge.
Det har varit en enorm kamp.
Kampen hade inte behövt vara så, om jag hade låtit företagshälsovården sjukskriva mig tidigare, när de ville det.
Jag skulle vara så jävla "duktig". Men vi gör alla våra resor. Och du vet förmodligen vad som är bäst för dig.
Kanske du ändå ska boka ett samtal hos din läkare. Som ett första steg.
Med omtanke för din hälsa.
Ta hand om dig!
Kram 🤗

Stor kram till dig och barnen !
Ett väldigt vettigt beslut du tagit att dra iväg så ni kan få ett liv värt att leva ! Se till att separera er ekonomi också så han inte kan leva på dig ! Och håll avståndet på alla sätt och vis !
Kram igen <3

Har inte mycket att ge mer än en stor kram till dig ❤️❤️❤️

@Huffelpuff365
Hej, det låter tufft. Speciellt när du har en uttmattning i botten och kanske skulle behöva stöttning och struktur men det låter tvärtom.
Har du funderat över var dina gränser går? Hur du vill ha ditt liv och om ha uppfyller de önskemålen/kraven du har?
Vad gör att du mår bra?
Ibland kan det vara bra att titta på sina egna mönster tillbaka och nu för förstå sig själv bättre och då göra val som passar en bättre.
Det är inte konstigt att du känner ilska, ilska känner man ibland när ens gränser inte blir respekterade.
Var rädd om dig och välkommen till AH. Det är en jättehjälp för mig att vända mig hit ibland.

Hittade hit, i en form av desperation antar jag. Lever tillsammans med en man jag sett mer och mer har en alkoholproblematik.
Vi har varit tillsammans just över 3 år och bott ihop i två år. När vi ännu bodde separat reagerade jag på att han ringde mig ibland rätt ofta på kvällarna ich för varje gång han ringde, var han mer och mer sluddrig. Hörde på hans röst att han hade druckit. När vi väl flyttade ihop tänkte jag inte så mycket på det då. I och med att jag själv drabbades av utmattningssyndrom, så avstod jag från drickandet. Ville inte ha ett glas vin till maten och efter ett tag la jag märke till hur ofta han drack.
Jag tog upp det i ett tidigare skede, då jag tyckte det var jobbigt att han drack och var lätt berusad hemma. En sommar drack han i princip varje dag på semestern och då var det mest öl. Jag hittade starksprit som han hade "gömt" och höll då koll på hur mycket som minskade ur flaskan inom loppet av två-tre dagar, vilket var skrämmande den mängden som gick åt. Han drack det alltså rent.
Jag pratade med han om det och frågade om det var så att han hade svårt att hålla igen drickandet. Han svarade mig att han inte hade det och kunde hålla tillbaka. Vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte.
Ikväll märkte jag att en halv låda öl hade gått åt och då köpte han en ny låda öl igår. Jag hittade även en tom flaska starksprit i en av garderoberna, som han hade gömt längst in och under en tjockare tröja.

Jag känner mig sviken och arg. Jag har provat flertal gånger med olika sätt att prata om hans drickande med han. Både lyfta fram min oro för hans hälsa, mina egna känslor och att jag hjälper han om han vill ha hjälp. En gång fick jag till svar att jag inte kunde hjälpa honom, han måste bara bestämma sig själv först.
Jag vill inte ställa ultimatum att han måste välja, men känner en aggression i mig och har lust att säga till på skarpen att det räcker!

Vill såklart ha en framtid tillsammans, men vad ska jag ta mig till?! Detta påverkar mig mer och mer psykiskt och jag vet att jag måste ta hand om mig själv.

Tips på hur jag kan möta han i detta och allvarligt få han att förstå att han har ett problem, emottages gärna!

Tidigare blev jag ledsen för hans drickande, numera känner jag mig bara arg och trött...

❤️❤️❤️

Många kramar till dig. Detta är en grym sjukdom, både för de som lider av den och med den. 💔

@JJon
Blir så berörd när jag läser dina rader.
Jag beklagar 🙏
Jag förstår att du funderar på allt du kunde ha gjort, det gör eller har gjort vi alla här på anhörigsidan.
Det är inte mycket vi får gjort även om vi gör allt vi kan och jag är övertygad om att du gjort mer än så.
Beklagar verkligen sorgen men för guds skull ta inte på dig något ansvar tvärtom du har nog gjort allt du kunde ❤️

Hej alla fina härinne. Ni som har problem med alkohol och ni som är anhöriga. För lite mer än tre år sedan skrev jag min första rad härinne om min pojkvän som hade ett eskalerande alkoholproblem. Den 28 mars tog han sitt sista andetag, i vår gamla lägenhet, trasig av sitt alkoholmissbruk och livet kommer aldrig bli sig likt igen. Jag gjorde inte som ni sa, jag berättade aldrig för hans familj. Jag klarade inte av det av rädsla av att han skulle bli helt ensam. Och jag ångrar det så otroligt. Kanske det hade slutat annorlunda då, nu blev det inte så.

Ta hand om varandra. Sträck ut en hand till den som behöver men ta även hand om dig själv och ditt eget hjärta.

Tack Snödroppen, för ditt stöd!

Jag känner mig verkligen inte stark, men försöker ta till mig dina ord.
Och jag vet inte vart jag ska få stöd någon annan stans.
Skriver här iaf o hoppas det lättar lite på trycket i bröstet.

En helg har passerat igen...
Han har druckit fre-lö-sö ca 6-8 stora starköl varje dag gissar jag, men sköter sig sas. Är ju fördelat över en dag. Det är ingen dramatik eller fylleslag på något sätt. Han dricker för att orka göra saker, för sin initiativförmåga. Han är som mest harmonisk när han får sköta sig själv, dricka (mest i smyg) o jobba här hemma med div projekt.
Men han blir inte någon att ha några meningsfulla samtal med. Samma pladder, o plumpa skämt. Börjar kännas tjatigt o tråkigt. Ensamt.
Jag känner mig berövad på helg känslan! Vill kunna känna att det blir skönt med helg. Att vi tillsammans kan äta o dricka gott. Normalt. Jag uppskattar gott vin till maten tex.
På sista tiden väljer jag ofta bort alkohol själv. Tar emot o vill inte uppmuntra det beteendet. Känner också ett ansvar att någon här hemma är nykter o vettig.
Särskilt om han plötsligt får för sig att cykla iväg tex. Då vill jag kunna köra om något skulle hända. Nu brukar det inte hända men oron finns där.

Jag ÄR orolig för hans hälsa. Hur länge kan någon hålla på så? Hur länge orkar kroppen?

Vi gör sällan saker ihop längre. Han försummar familjen o mig. Han planerar bara saker för sig själv, kortsiktigt.
Fredagkväll redan i gasen när jag kommer hem, han är på väg till polare som bor nära med några öl i handen. Ring när det är mat, är hans glada kommentar till mig. Svin!
Känner mig som ett hembiträde.
Har så mycket ilska i mig o avskyr min egen feghet som inte säger ifrån.
Jag var ju trött o slut o ville inte fixa maten själv.

Jag är konflikträdd, antar jag, iaf hemma. På jobbet ses jag nog som stark, rak o någon som säger vad hon tycker. Varför så svårt hemma?
Är så tråkigt med dålig stämning o det är en anledning. Brukar vändas mot mig o tex vara att jag tar upp något på ett 'surt' sätt också handlar det istället om det än grundproblemet.
Jag ser vad som händer i diskussionen o bemöter det oftast, men det sätter sig som en tagg o 'tystar' mig till nästa gång. Gör så jag försökt ta upp ett ämne på massa olika vis men det finns inget rätt märker jag. Han vill helt enkelt inte höra om det alls. Ett ego som vill att jag är tyst o fortsätter som vanligt. Skönast för honom.
Nä, såhär vill jag inte ha det känner jag nu! Bir så arg medans jag skriver.

Väldigt rörigt i mitt huvud nu, bara skriver av mig...

Grubblar mycket på varför det tar emot så oerhört för mig att ta upp alkoholproblemet med honom. (jag ville knappt skriva ordet 'alkoholproblem' nu!)
Eftersom det är något vi inte låtsas om har jag kommit fram till en förklaring. Jag ser ju inte en framtid utan honom egentligen, utan detta är något vi ska igenom o lösa, o förväntar mig att om han/vi bara är ärliga o tar tag i det så kommer det bli bra.
(Ursäkta om jag verkar naiv för en del nu men där är jag o alla måste inte lämna varandra tänker jag)
Såhär... Så länge som jag INTE tar upp det kan heller inte utgången av det misslyckas eller jag bli sviken.
För tänk om det inte händer något? Om ingen förändring sker sen?
Om jag repar mod, tar samtalet o bara vågar säga:
'Jag är orolig för din hälsa när du dricker så mycket, jag är rädd för vad det gör med dig o oss o vår framtid'....

@tågfrälst Detta är en otroligt komplex fråga. Jag är ena sidan smart nog att inse att det är just en sjukdom och att ingen valt det. Men å andra sidan så ser jag ju hur personen i fråga gång på gång på gång tar dåliga beslut. Det är en sjukdom absolut, men konsekvenserna av sjukdomen är inte ursäktade med "att det är en sjukdom". Kanske behöver man inte skämmas för själva sjukdomen det kan jag respektera. Men jag det man har ställt till med och skapat bör man både skämmas för och ta ansvar för i dubbel bemärkelse. Lika lite som en alkoholist valt att bli sjuk lika lite har människor runt omkring valt att bli indragna i det. Du hade en kväll med din bror och hans polare som berättade om sina livsöden, ångesten osv osv. Det är nog ärligt och genuint. Vi är dock väldigt många anhöriga som blivit svikna, bedragna, nyttjade om och om igen av samma person. Vi blir påverkade och vi löser saker gång på gång. Vi ska dessutom vara tacksamma för att alkoholisten "lyckats" vara nykter en månad, sen blev det visst ett återfall men det är ju normalt, och glöm inte "det är en sjukdom" och alkoholisten valde det inte själv. Det "bara hände" och är ingens fel. För alla gånger man som anhörig blivit sviken, bedragen och så vidare så är det aldrig någons fel. Finns ingen att va arg på, ingen att ta ut det på. Har man tur "kanske" man får ett förlåt (kanske). Man ska fira en alkoholist till skyarna efter 4 veckors nykterhet men gud nåde den som tar ut sin ilska på en person som skadat en för livet (hen var ju sjuk). Vi som medberoende/anhöriga får snabbt lära oss att vi gör fel som sopat mattan för missbrukaren så länge, vi ska ändra vårt beteende och ta ansvar. Allt detta är helt rätt såklart. Men på det känslomässiga planet så skulle i alla fall jag vilja få vräka ur mig all skit, tio tusen förlåt, få känna missbrukarens ångest och vilja att söka förlåt. Få ett tack (även om ett medberoende är kontraproduktivt) för att man stod där, tog lögnerna, blev lurad och bedragen med mera. Det är en sjukdom absolut men jag som anhörig och som levt med en alkoholist (alla är såklart unika så ta inte detta som "alla") har så otroligt svårt att höra orden "det är en sjukdom och inget man väljer själv". Så är det såklart men det är inte hela sanningen. Min missbrukare "säger" sig vart nykter en månad tex. Blir bjuden på en fest med sitt jobb. En fest där det kommer finnas alkohol. Hen är nykter när hen tackar ja till festen, vem som helst kan förstå att detta är en dålig ide och att beslutet är korkat. Att vara korkad är ingen sjukdom!!! Man säger det till hen som intygar att "det är ingen fara jag är ju nykter nu" (återigen att vara korkad/naiv är ingen sjukdom). Alkoholism är en sjukdom absolut men dumheten som så ofta styr är det inte. Kvällen i fråga slutade såklart i fyllecell men det var återigen inte hens fel. Det gavs stora glas med vin på festen trots att hen hade sagt att hen inte ville ha ett stort glas. Hen gjorde beviserligen allt rätt enligt hen... Dumhet är ingen sjukdom och hen ska skämmas för att hen ens tänkte tanken på att gå dit, att hen ens tänkte ta ett litet glas, att hen inte var smartare än att strunta i festen DET är ingen sjukdom. Att alkoholen sen tog över hand, saker spårade ur och det okontrollerade drickandet var igång igen såfort vinet nuddade gommen är däremot en sjukdom. Men att säga att personen i fråga inte bör skämmas då det är en sjukdom köper jag inte. Hen har otroligt mycket att skämmas för (antagligen betydligt mer än hen vet).

@Självomhändertagande
"Om man lyssnar till sina behov"
Tack, det är precis där jag går vilse.
Precis det jag behöver träna på och stärka.
Idag satte jag en gräns för en person som lämpade över sitt ansvar över mig.
Hon försökte i det sista ge mig dåligt samvete men jag kände hur hela kroppen regaerade. Stopp.
Jag log mot henne och sa att varsågod här har du, nu är jag upptagen för jag ska hem och städa och tvätta.
Det frigjorde så mkt energi. Tack för ditt inlägg, så tacksam 🙏
Ta hand om dig.

@Snödroppen
Vissa perioder kan kännas svåra. Även när man tycker att man "borde" vara glad. Jag påminner mig om att vara tacksam ofta. Och det är också därför som jag loggar in här då och då. Jag behöver påminna mig själv om att känna tacksamheten för att jag känner mig fri från medberoendet. Men det är inte bara enkelt att ha lämnat det livet. Att vara den som prövar omvända ett missbruk är ett åtagande som man kanske har gått in all in i av olika anledningar. Och så har man insett att det var ett medberoende som dessutom är sjukt. Att gå från sjuk till frisk är inte en lätt uppgift. Att vinna över kampen och bara vara i det friska. Att landa i det friska. Och att observera sin omgivning, med nya ögon. Jag ser fler som är "sjuka" på olika sätt. Många som jagar eller flyr. Hur ska man förhålla sig till det? Och var ska man möta nya människor, som man har lust att umgås med?
Jag umgås fortfarande helst med mig själv om jag inte umgås med min nya kärlek, där jag har en frisk relation. Det tog några år att ens våga tro på kärlek igen.
Och jag upplever fortfarande att jag behöver landa i det som är friskt. Jag är inte van att bli behandlad på ett sunt sätt. Jag har nog inte helt fått nya vingar, sedan jag blev vingklippt i relationen till mitt ex.
Jag vet, att det enda som jag kan göra just nu, är att meditera mer. Och jag blev påmind av ditt inlägg.
Den här världen kan vara så svår.
Och på samma gång så enkel.
Om man lyssnar till sina behov.
Och följer dem.
Och är i nuet.
I alla ögonblick.
Rätt som det är.
Så sitter du med nya människor i din omgivning.
Som du trivs med.
Vad tycker du om att göra på din fritid.
Var hittar du andra som tycker likadant.
I en aktivitet.
Gör det du tycker om.
Och du ska finna dig nya vänner.
Ta hand om dig.
Kram ❤️

Tack för stödet ! Jag tror verkligen inte att man kan bli en ”lagom-drickbare” om man har ett missbruk..I hans familj är det alltid mycket alkohol när man träffas och jag tror att alla blir oroliga om det ifrågasätts. Just nu känner jag mig stark i min övertygelse noll-tolerans om han skall vara med mig ..

@Åsa M Tack🤗

Så sorgligt, men tror det är ett klokt beslut. Skickar dig all styrka.

Nu har jag sagt att jag vill skiljas, det fungerar bara inte. Jag som är den som ska ta hand om barnen måste ta ansvar för mig själv först. Han har sagt att han inte vill ha kontakt med de heller om vi skiljer oss. Nu är det massa tycka synd om sms, suck.

Om din gräns är "ingen alkohol" då är det ju så. Det är inte för hårt. Det är ditt liv och du ska leva det som du vill. Det finns massor av goda alkoholfria drycker om man nu vill ha smaken. Vill man ha ruset, så har man ett problem. Vill hans familj normalisera hans alkoholism så kan de ju vara beredda att ta hand om sjukdomen också... 🤷🏼‍♀️