Senaste kommentarerna i forumet

Hur ska jag stötta mina vuxna döttrar i deras oro för sin pappas alkoholmissbruk???
Jag har ingen fungerande relation till min ex-man och en av mina döttrar ”tar ”ansvar” för sin pappas mående.
Jag kan inte ställa krav på min fd make, men hans sätt att leva med missbruk, sjukhusbesök och akuta anfall gör att mina döttrar lever med oro och till viss del ångest över vad som kan hända.
Hur kan jag hjälpa?

@MissIce Börja förändra i små steg kan nog vara klokt för vissa av oss, det passade mig. Så fort jag började bestämma mig för vissa gränser som jag visste att jag skulle kunna upprätthålla konsekvent, så kände jag mig starkare och kom närmare ett beslut. Innan hade jag slängt ur mig att "det här funkar inte, jag flyttar" och sedan hände ingenting, för jag hade inte kraft för en sån förändring.
Se bara till att du börjar med ditt gränsättande inom en snar framtid och att du väljer något som du kan upprätthålla. Bättre ett litet, litet steg än ett stort som du inte lyckas hålla.
Kram på dig 🧡

@Whitesnake Många sa till mig genom åren (inte minst våra barn när de blev vuxna och förstod) att "du måste lämna", men precis som med missbrukaren så måste beslutet komma inifrån oss själva. Det hjälper inte att någon "tjatar" på oss, vi vet men måste vara redo. För mig tog det ju då 30 år (!) och det kan ge mig ångest ibland, men det gäller helt klart att INTE grotta ner sig i hur det kunnat vara, det vet man ju ändå inget om. Jag hade förberett mig ett längre tag på att lämna, t o m skaffat en liten lägenhet som jag bodde i under helgerna, då var det mest då det dracks. Men det var en akut situation som gjorde att jag tog steget. Han "lurade" mig igen till att göra det svårare att lämna, genom att vi skaffade något som vi skulle ta ett gemensamt ansvar för och sedan svek han, drack ännu mer och lämnade mig med ansvaret att ordna upp allt. Det öppnade faktiskt mina ögon, jag brukar säja att det var som att ta av sig ett par riktigt mörka solglasögon. Plötsligt stod det så klart att han inte älskat mig på riktigt på väldigt länge, alkoholen har blivit hans partner och jag/vi är satt på tredje plats, efter den och honom själv. Då dog även mina känslor och det var tydligen det som behövdes för mig.
Självklart lurade han mig inte medvetet, han lurade sig själv lika mycket, precis som han gjort många gånger förut men det blev i alla fall väldigt tydligt för mig den här gången. Kanske för att jag var redo. Naturligtvis har jag undrat hur jag kunde vara så dum och naiv, men det tillhör sjukdomen har jag förstått, till stor del genom detta forum som blivit lite av en "snuttefilt" för mig 🥰.
Ta väl hand om dig så möts vi förhoppningsvis här igen 🧡

@Kevlarsjäl62 Ditt svar fick mig att stanna upp och tänka till. Det var ett fint och ärligt svar. Sådana svar som jag behöver nu. Tack! Vad var det som gjorde att du till slut hittade kraften att lämna?

Varit inne och läst, men inte skrivit. Det har väl inte hänt så mycket här direkt. Inte något samarbete om relationen åt något håll. Jag har mest faktiskt bara försökt vila och hämta krafter. Jag var iväg på ett samtal med anhörigstöd, fick se på ett häfte där det stod om olika kriterier för medberoende, jag kunde checka av varje rad och då var det ändå flera sidor 🫣 Ett tips som jag tyckte var bra är att när man ska göra en förändring så börja så smått. Som t ex att sätta gränser, börja med något enkelt så att man känner själv att det fungerar. Sedan var ett tips på att ha en bestämd tid då man kan grubbla och fundera och när man gjort det så lägger man det i en ”låda och ställer undan till nästa gång. 😊

@Whitesnake
Hej. 💞
Välkommen hit, känns kluvet säga/skriva det man bra skriva av sig. Och som du märkt, det finns flera som känner med dig, inte är i exakt samma situation men som förstår. Därför är detta forum bra.

Jag har pratat med några av mina vänner om min situation, med ett numera ex med beroende under flera år. De bryr sig/har brytt sig jättemycket om mitt mående men de förstår inte. Det gör många i detta forum. Fortsätt skriva tycker jag. 🌹

"Offerkofta" ... Det är dina känslor i det som händer tänker jag, dina känslor/upplevelser kan inte ha fel.
Och därför är offerkoftan liksom fel.
Du skriver om hopp och förtvivlan, tydliga medberoende-signaler enligt mig.

Du vill säkert jättemycket gällande honom. Hur det skulle se ut, vad han borde göra ... Det du kan ta beslut om är dig själv. Hur vill du ha det, vad behöver du?
💞🌹

@Whitesnake det du beskriver är medberoende. Det är inget att skämmas för, men det är jobbigt att ta sig ur eftersom man måste se över sina egna mönster. Alkoholisten har sina egna problem som du inte kan fixa. Men du kan fundera på varför du är i en situation som du inte trivs med, och hur du vill ha det istället. Det enda du kan påverka är dig själv, så fokusera på dig. Hans problem är hans egna. Kram 🤗

@Whitesnake Kära vän, det sista du ska göra är att skämmas. Jag känner att Snödroppens svar till dig var bättre formulerat än mitt. Det blir lätt att jag direkt uppmanar att lämna i mina svar har jag märkt. Antagligen för att jag insett att jag själv skulle lämnat mycket tidigare och blir förtvivlad när jag tänker att någon annan gör samma "misstag". Men ingen situation är den andra lik och det är bara du som kan ta ett beslut som är bra för dig. Det får ta den tid det tar för att komma fram till det. Flytta fokus från din särbos missbruk till dig själv. Men det är ju det som är näst intill omöjligt när man är medberoende. Du har ju tagit ett beslut förut och du kommer alla gånger att komma fram till vad du vill den här gången också. Bra förresten att du går och talar med någon.
Ha det gott 🧡

Snödroppen, tack för dina ord!

@Whitesnake
Du behöver inte skämmas någonstans. Vi är ju alla här av samma anledning och försöker förstå och hantera oss själva och livet.
Känner igen mig i det du skriver om att det var inte det jag tänkt utan jag trodde livet skulle rulla på och allt var bra.
Jag tror det finns förklaringar till det mesta och när man förstår det så lägger man inte skuld på sig själv.
Vad bra att samtalen hjälper även om det är tufft, jag har precis börjat ha samtal med en psykolog och är nervös för att börja se på allt jobbigt.
Ha en fin dag och hos din vän!

Tack för era svar ❤️. Det känns fint att få respons på mina tankar och känslor. Jag går i samtal och tycker det är mkt hjälpsamt och smärtsamt.
Jag är i en ålder där barnen är vuxna och jag rår om mig själv. Har på olika sätt haft det periodvis tufft i livet men också mycket som varit och är bra, jättebra. Jag hade nog en bild av att mitt liv nu skulle få rulla på sådär lite trevligt och så sätter jag mig i detta. Jag skäms när jag skriver det för jag vill inte att man ska tycka att jag har en offerkofta på mig. Det har varit och är mitt val att vara med denna person, men det äter upp mig. Gränsen är hårfin mellan hopp och förtvivlan. I dag ska jag åka till en god vän och andas lite. Önskar er en fin dag!

@Whitesnake
Vad bra att du hittat hit och modigt av dig. Första inlägget var jobbigt att göra tyckte jag men det har gett så mycket att vända mig hit. Hoppas du fortsätter skriva.
Jag känner igen mig så i det du beskriver, känslan av att fastna när man vet att det inte är bra för en.
När jag ser tillbaka på det så ser jag mer att jag blev manipulerad så som mitt ex manipulerade sig själv av alkoholen.
De där fantastiska sidorna kändes mer som en kompensation för drickandet och för att jag skulle stanna. Jag tror man "fastnar" av den anledningen. Löften och hoppet om allt det där fantastiska som aldrig blir av. Som sen förvandlas till att man blir tredje hjulet i en relation som man trodde skulle innehålla kärlek.
Det hjälpte mig att skriva om det, prata om det för då blev det på något sätt verkligt och lättare att se hur illa det var.
Beslutet är helt och hållet ditt, hur länge du orkar med det livet.
Var rädd om dig, du är centrum i ditt liv och inte han.

@Whitesnake Jag tror det är jättebra att du "skriver av dig". Din särbo har inte velat ha något samtalsstöd, men kan DU tänka dig det? Jag har precis lämnat ett väldigt långt förhållande och ett nästan lika långt medberoende och jag tycker att det är jätteskönt att gå i samtal. Jag har valt Öppenvården i min kommun, men det finns säkert fler alternativ. Jag tycker inte alls det är konstigt att du valt att "ta tillbaka honom", du älskar honom, inte alkoholen. Samtidigt ser jag ingenting i det du skriver som tyder på att han vill/kan göra något åt sitt missbruk, det känns tvärtom som att han känner sig ganska säker på att han kan behålla er båda, den allt överskuggande alkoholen OCH dig.
Du skriver om alla hans fina sidor när han är nykter och tyvärr är min erfarenhet att alkoholen sakta men säkert förändrar en människas personlighet i grunden. Mer och mer av den man älskar försvinner och till slut finns bara små glimtar kvar. Jag brukar tänka att det faktiskt kan ha en viss likhet med att vara anhörig till någon med en demenssjukdom. Min kärlek och respekt var till slut bara sorg, vemod och ångest. Och nån slags medömkan. Men jag minns hur det kändes att älska honom.
Du vet vad du måste göra om du vill leva på riktigt, för det gör du inte nu.
Det är osunt och bryter ner dig lite mer dag för dag. Det är lätt att se så här "utifrån", men jag vet hur det är att vara på "andra sidan" och jag dömer dig absolut inte för att du inte kan. Men du måste. Kramar 🧡

@Snödroppen
🌹💞🌹

Hej, har läst här ett tag och vågar nu skriva mitt första inlägg. Jag har under de senaste åren varit särbo med en person som har ett alkoholmissbruk. Han har gått på antabus från och till och det har fungerat så länge som han ätit den, men så fort han avslutat behandlingen så har han börjat dricka igen. Han har inte velat gå i någon form av samtalsstöd vilket jag tror/vet hade varit hjälpsamt i processen. Jag har försökt att hjälpa och stötta, men jag insåg att jag aldrig skulle vinna kampen mot beroendet, ett beroende som jag förstått funnits under en lång, lång tid. Jag var ständigt orolig och försökte ligga steget före, fixade och ordnade. Till slut blev det ohållbart och relationen avslutades. Jag gjorde ett stort jobb med mig själv. Sakta började jag komma upp till ytan igen och då, ett halvår senare, tar han kontakt igen. Dum som jag var så gick jag tillbaka, jag älskar honom väldigt mycket. Skillnaden nu är att han dricker utan att dölja det. Han säger att han kan dricka måttligt, men han har redan visat att det inte går. Jag brottas med mina känslor och fattar inte hur jag kan göra det jag gör. Har alltid varit en jordnära och ganska klok person, men det är något med honom som jag inte kan stå emot, trots att han kan vara både självisk och oförstående inför andras känslor och reaktioner när han dricker. När han är nykter så är han snäll, glad, intelligent och omtänksam.
Jag har svårt att se en fungerande framtid tillsammans vilket krossar mitt hjärta och jag hanterar det genom att sticka huvudet i sanden...jag vet nog egentligen vad jag borde göra men jag kan inte. Jag kan bara inte. Inte ens när han säger att han inte skulle välja mig om han måste välja mellan alkoholen och mig, inte ens när oron gör mig sömnlös eller meddelanden inte blir besvarade. Eller de blir besvarade och jag märker genom sättet han skriver att han druckit, ibland bara små subtila saker, formuleringar, men jag vet direkt....
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg, behöver nog bara skriva av mig lite.

@Tröttiz
Jag tror att jag sökt att hjälpa andra för att jag själv egentligen behövt hjälp, hjälpa det lilla barnet inom mig.
Jag tror att jag vill vara i en miljö där arbetet inte går ut på att hjälpa utan vill vara i en frisk miljö där man gör något annat (håller på att ta reda på vad jag vill där).
Jag har i hela mitt liv sökt miljöer och haft människor runt mig som har problem psykiskt och det är det jag inte känner nåt behov av längre.

Jag behöver byta helt och hållet. Det skulle inte finnas andra uppgifter utan det handlar om människor med svår problematik. ❤️

@Snödroppen
Hej. 💕
Låter som en tuff situation med ditt arbete.
Jag tänker lite att har man inte allt "ok" med sig själv, att man inte mår bra så tror jag verkligen det blir tufft känna sig bra att hjälpa andra. Man har ju fullt upp med sig själv resonerar jag ...

Skulle du kunna tänka dig göra annat, och skulle det gå att för en tid göra andra uppgifter för dig på ditt arbete? Vad tror du om det?
🌺

Är inne i en förändringsfas känner och börjar ifrågasätta absolut allt.
Förstår att jag inte alls är motiverad att jobba med att hjälpa människor längre på det sättet jag gör hela dagarna. Inte för att jag inte bryr mig men känner att inte har motivationen längre. Det ger ingen energi utan tar energi. Jag antar att det är dags att lägga om livet helt och hållet utifrån mina egna behov och inte något annat.

@Kameleont Den sitter redan där 🧡
Ha en fin dag!

@Snödroppen
"Läker ut" var ett träffande uttryck.
Så är det ju.
Så att du får läka.
🌺

@Tröttiz
Låter som du har en bra dag ❤️
Känner igen det så väl den känslan av att känna sig jagad plötsligt utan att det är något utifrån som gör det. Konstigt egentligen, å andra sidan kanske inte.
När jag minns tillbaka så var det så jag kände när suparperioderna satte igång. En fullständig panik och som om mattan rycktes under fötterna. Jag hoppas att det läker ut så småningom. 💐

@Kevlarsjäl62
Ja, det där med att inte ha kontroll sätter sina spår.
Jag blir också stressad av förväntningar.
Det är ju jobbigt, men man måste ju ge det tid. Det vi anhöriga går igenom fixar ju sig inte i en handvändning precis.
🌺

@Kevlarsjäl62
Tack för den feedbacken! 🧡
Jag blir varm inombords o bara ler när jag tänker på (o ser för mig) att det sitter en lapp med mina ord på någons (ditt!) kylskåp, som påminner om att följa stigen mot att Leva Livet! Fantastiskt 😚

@Tröttiz Känner igen både det ena och det andra. Harmoni och lugn ena dagen och just den där känslan av att vara "jagad" den andra. En känsla av att något förväntas av mig. Eller att något/någon vill begränsa mig. Jag har upptäckt att jag inte klarar andras förväntningar alls nu. Inte helt lätt att jobba eftersom det där självklart ställs en massa krav. Så fort någon vill "styra" mig på minsta sätt så går jag till motangrepp eller får ångest. Kanske inte är så konstigt när någon och något annat haft kontroll över mitt liv så länge. Därför har jag så svårt för kontakt med min man, även när han är nykter. Han ställer egentligen inga krav alls, men jag tål knappt att han föreslår att vi ska träffas. Undrar om det någon gång kommer att bli annorlunda?

En harmoni och tillförsikt inom mig.
Hej alla, just idag har det känts så.
Det är jag glad över. 🙏
Sedan kommer det dagar jag känner mig "jagad", fastän jag inte har något egentligen att fly ifrån. 🤔 Får ingen ro. Vet inte, kanske sådant är vanliga konsekvenser för att ha varit medberoende.

Sakta men säkert blir det väl bra. Att åtminstone komma genom denna berg- och dalbana av sinnesstämning och känna sig tillfreds med allt.

Kämpa på ni där ute. Kram.
💕