Senaste kommentarerna i forumet

@Samsung50 åh usch jag lider med dig. Du ska absolut inte skämmas, men jag vet ju av egen erfarenhet att man skuldbelägger sig själv och känner skam fast det inte är vårat fel. Låter som du har en riktig vuxenbebis till alkis där hemma. Hoppas verkligen han skriver på papprena för försäljning. Finns det något annat alternativ för dig ifall han skulle fortsätta vägra. Kan du kanske koppla in någon som kan hjälpa till med dessa papper om han vägrar. Känns tyvärr som han gör så här bara för att jävlas med dig. Uppdatera mig hur det går. Massa kramar till dig❤❤

Att ha en instans som heter soc med rollen straff & stöd är inkompatibelt. Ett systemfel. Du kan inte vara övervakande och utdela input till straff / avrapportering samtidigt som du ska stödja. För mig är detta system förlegat. Det gäller även arbetsförmedlingen.

Inte undra på att processen blir snurrig med fel förutsättningar.

@kakao Ja, du har uppfattat mig rätt. Det du skriver är precis det jag försökt förmedla.

Jag tror på gränser. Tydliga gränser i sakfrågan. Inget mer dricka. Stopp. Öppen och ärlig dialog krävs och är ett krav. Utan skuldbeläggande. Att man inser och jobbar på egna brister där man tar stöd av varandra. Är nyfikna på varandra. Kärlek och respekt. Man måste våga erkänna och tala öppet om egna brister. Hur skämmigt de än må vara. Om motparten inte skriver under på det är det ingen idé att fortsätta. Då är man inte ämnade för varandra. Alternativt befinner sig i fel form tillsammans. Fråga båda om detta forum är rätt? Om inte förändra det som behöver förändras. Var öppen för andra varianter.

När jag läser dessa trådar ser jag de tydliga motpolerna. Behoven som kanske är inkompatibla i den akuta förändringsfasen?

Det är så starka känslor på båda sidor. Ett så starkt behov att bli förstådd att man blir förblindad och blockerad utifrån eget perspektiv. Om man inte klarar att hantera ovan genom att båda får prata till punkt utan att tillrättavisa motparten så är kanske ett brake tills man landar lite helt ok? Så vardera sida hittar sin egen balans. Bättre att erkänna som det är än att kasta paj för att man inte klarar att reda ut egna känslor.

Att fortsätta dricka och tycka synd om sig själv är det alltså nej på. Här måste den anhöriga sätta och få hjälp med en tydlig gräns. Här måste soc kunna hjälpa och stötta denna dialog på ett sätt att man bevarar värdigheten hos individen. Inför barnen är no go.

Sedan måste man ha förståelse för att vägen fram inte är rak. Det måste vara ok men de grova penseldragen måste ha sikte framåt. Att ge sig på den som har problem med pikar, förmaningar och blickar är det även det nej på. Anhörig måste hantera sina känslor och inse att de är en fullständigt naturlig del av processen. En del i problembilden.

Om man som nära anhörig inte känner att man orkar mer för egen del så säg det. Bryt upp! Men lägg inte över all skuld och skam. Tala utifrån egna behov. Att man inte har verktyg under dessa omständigheter att leva och förvalta ett sunt liv på dessa premisser. Säg upp er från ansvar och lägg över bollen. Den med beroende behöver fatta att det är över då så den kan gå vidare och hitta sitt stöd på annan plats.

Soc behöver vara inspelad på dessa scenarier. Beredda att stödja baserat på vilken väg av dessa två som väljs. Detta kan man göra med respekt som hörnstolpe och förståelse för hur svår denna process faktiskt är. Båda sidor förtjänar att processen genomförs neutralt med värdeghet.

Ok. Då har jag missuppfattat. Du menar när man väl är på socialen att man som utomstående (och förhoppningsvis från soc sida) är förstående och inte skäller, försöker trycka på skam och skuld? Det låter sunt. Tror kanske också att det finns en absolut risk för att det blir så, att man kanske känner att det äntligen finns ett forum där man kan utrycka sin ilska och sorg över en sjukdom som tagit över ens liv och förhållande, och få backning för det. Jag säger inte att det är rätt, men någonstans måste de känslorna ut tillslut. Som anhörig är man väldigt ensam med sina känslor och frustration kring den beroendes tillstånd och beteende. Och den beroende är också väldigt ensam på sitt håll. Tror inte socialen är en mirakelkur och finns mycket förbättringspotential. Vad tycker du är bästa lösningen när man har en anhörig som är beroende som inte har insikt om allvaret i sin sjukdom? Förutom lugna, sansade samtal.

@kakao Det är inte alls det jag menar. Jag har full förståelse för att man känner ilska och frustration som anhörig. Vill inte förneka de ingångsvärden. Inte heller att de inte har rätt till sina känslor. Det har jag ju skrivit med i det som nu är borta.

Går du in frustrerad till ett möte. Vilketsomhelst, kommer den stämningen spegla sig i vad man lyckas uppnå på det mötet. Det kommer uppstå låsningar. Testa! I vilket möte somhelst.

Går man in med inställningen att detta ska vi fixa. Med en öppet sinne så blir det mycket enklare att nå framgång. Låt oss inte fördumma människor där vi skriver svaren på näsan och behandlar dem som barn utan att istället kan angripa den verkliga boven till att alla sitter där. Skammen, ja då kanske man kan hitta lösningar. Håller verkligen inte med ovan. Skammen har dödat många. Väldigt många. Den gör att man fastnar och inte kommer vidare.

Kolla statistiken i Stockholm innerstad. Fina adresserna på hur många som är beroende. Även hur många i vårt land som är beroende. Vi kan inte ha soc till alla dessa. Här finns ett grundläggande fel i samhället. Som vi ser och hanterar detta nu löser vi iaf inga problem. Statistiken talar sitt tydliga språk.

En person som dricker är ingen ideot. Beter sig som en ideot ja. Det är vad som händer om du dricker för mycket för ofta. Det sätter sig på hjärnan. Det går att fixa enkelt! Om man slutar dricka. För att komma dit måste man nå fram. Då måste man skapa förutsättningar inför ett sådant möte. Det gör man genom att förhålla sig lugn, öppen och ickedömmande.

De som bidrar till att piska upp skam är enligt mig bidragande till en dödlig sjukdom. Jag vänder på det. Här har man som anhörig för få verktyg. Samhället har sagt sitt om beroende. Övriga instanser lika så. Låsningen total och man missar chanser till lösningar.

Jag sitter inte på ett exempel som vissa verkar tro. Jag sitter på många.

@Sisyfos så kan det absolut vara. Har inte tänkt på det sättet. Tack! Men pappa har alltid varit så antingen eller höjd till skyarna eller totalt nedtryckt. Antingen all hjälp i världen eller nä det där får ni lösa själva. Eller kom inte och klaga sen om det går åt helvete. Blir ju definitivt värre när han dricker. Man vet aldrig vart man har honom det kan gå hur som. Mamma ställer alltid upp men pappa ställer sig alltid på tvären då har hon inte mycket att säga till om.

@Ecatrina hur har det gått för dig?

@Ecatrina Det går upp och ner, men bättre i alla fall. Min man började med en vit månad, det klarade han. Han gick på ett möte på AA. Det tror jag avskräckte honom. Det här var i januari. Sedan dess har han klarat att hålla drickandet på en hygglig nivå, helger och i måttlig mängd vilket jag tycker är helt okej. Jag vill själv gärna ha ett glas bubbel på fredagskvällen.
Jag tänker att jag måste låta det gå en tid för att se vad som händer. Tycker att förslagen på "nåt extra gott att äta mitt i veckan" ( vilket är en ursäkt för vin till maten) börjar komma nu. Likaså en öl även på söndagkvällen. Ja, du förstår, en sakta ökning. Så just nu är jag avvaktande kan jag säga.

@Lora jag tycker att du har poänger med att inte trycka på skam och skuld. Men vad du däremot inte alls verkar ta hänsyn till är att de flesta anhöriga under många år försökt att nå fram genom samtal, förståelse, stöttning, mängder med kärlek för att det enda man vill är att ens älskade (partner, förälder, vän eller syskon) ska bli frisk, att de inte ska skämmas, att de ska se att det finns ett liv utan alkohol. En anmälan till soc tror jag är i de allra flesta fall en väldigt sista åtgärd när man som närstående står handfallen och maktlös. Och behöver hjälp. Det är tydligt att du haft en dålig erfarenhet av soc, och förhoppningsvis finns det personal som har bättre hand med sina fall. Men jag tycker att du istället lägger över skulden och skammen på den anhöriga och medberoende. Att de ska göra mer. När de förmodligen redan gjort allt i sin makt för att lösa problemet utan att blanda in andra. Det är en otroligt nedbrytande process.

Nu är mitt inlägg borta och med det även min kontext. Tråkigt att synsättet är så här. Uppenbarligen vill man läsa att soc är en stödjande hand och att det är bättre att sätta hårt mot hårt.

Jag lämnar forumet här. Detta är inte för mig. Jag vill inte bidra till detta synsätt. Det får stå för er!

Nu gissar jag bara men Möjligheten finns att dina föräldrar skäms oerhört mycket för att de inte kunde hjälpa dig när du behöver. Det låter de gå ut över din sambo (projicering), eftersom han också har den rollen. Din vän som hjälper blir höjd till skyarna för dina föräldrar vill ju att du ska må bra. De blir irriterade också för att du behöver saker och att de borde ställa upp, men mest är de arga på sig själva och skäms för att de inte förmår, inte på dig, inte på din sambo. Det är inte du som är otillräcklig, det är dina föräldrar och det vet de. Så tänker jag att det kan vara, vad tror du om det?

Nu fattar jag lite mer vad @Lora är ute efter och jag tänker att det på ett sånt här möte är viktigt att inte ta parti eller försöka få stöd i sin egen frustration som anhörig, ledsen och förtvivlad.
Målet är att barnen ska må bra. Mannen dricker och är troligtvis deperminerad (om jag tolkat det rätt). Han blir arg och verbalt otrevlig mot barnen. Både alkohol och depression kan vara starkt bidragande till det. Och både drickandet och att bete sig illa mot de man älskar är extremt skuld/ och skambeläggande. Det är viktigt i ett sånt här möte att visa förståelse och att kanske bemöta eventuell förnekelse på ett tydligt men respektfullt sätt. Det bästa för alla parter vore ju att mannen slutade dricka och kanske fick behandling för sin depression. Kanske kan han gå med på en längre nykter period till att börja med. Jag fattar att såna här möten är jättesvåra, men ett starkt barnfokus här där mannen också kan bidra till lösningarna kanske skulle fungera? Mannen vet med största sannolik själv att han har problem med alkohol så det behöver inte vara en diskussionsfråga på mötet.

@Lora, jag håller inte med dig om att det är den som har problem och att stötta den personen som bör vara i fokus. Det stora problemet med medberoendet är just att de medberoende slår knut på sig själva för att stötta och hjälpa. Jag skrev inte att man ska anmäla för att lindra sin egen ångest, men att det kan vara ett alternativ när man uttömt andra vägar framåt. Som alltid handlar det om relationer mellan människor och ibland tror jag att man måste tänka bort sin misstänksamhet och utgå ifrån att människor vill en väl.

@Snödroppen Ur det perspektivet vad är då en rimlig lösning ur barnens perspektiv anser du för att de ska må bra? Är det skilsmässa?

Vad har mötet med sos för syfte? Underlag inför inför skilsmässa?

Säger inte att det är fel i sig. Kanske är situationen så allvarlig. Kanske inte?

Jag ser att fler hade kunnat hjälpa @Takpannas man utöver henne själv. Fler har ju uppenbarligen sett och varnat tidigare. Någon hade kunnat sätta sig ner med honom med en empatisk ingång långt tidigare. Så som förskolan.

Det är inte undra på att folk inte tar hjälp, blånekar till sitt beroende och spiralen bara fortsätter nedåt. Siffrorna på hur många som lyckas frigöra sig är nedslående. Inte så svårt att fatta varför. Eller?

Det är inte förståelse man möts av vid soctillställning. Det är pessimism, irritation, avståndstagande och frustration från anhöriga som soc ska jonglera i för att stötta barnen. Ganska naturliga känslor med tanke på all bakgrund. Att däremot tro att det är forumet för att få till en nykter tillvaro är dock mindre troligt. Det sker nog i annan kontext utan så stort fokus på skuld och skam.

Jag hoppas att forumet tar med sig min input. Inser att jag är den enda som skriver ur det perspektivet här och antar med detta att min ståndpunkt har nått fram mer än väl. Ska inte fortsätta driva frågan kring skam och hur central jag anser den är för att uppnå en välfungerande familj. Enligt min åsikt är skammen den verkliga sjukdomen inte ett alkoholberoende. Tack för ordet!

@Lora
Jag vet, minst 5 personer, som fått hjälp av soc och lämnat sitt aktiva missbruk.
Om en människa är en fara för sig själv eller andra så är en orosanmälan det sista man gör.
Att känna skam är inget farligt, det är ju det man behöver möta och bearbeta.
Jag tänker att du gjort vad du kunnat nu och att det bästa för dig nu är att hitta mål och mening och gå vidare med ditt.
All värme och kärlek.

@Kärringen
Om du kan så sätt gränser och om du inte kan så var snäll mot dig själv.
Det finns en väg ut, det finns en varm och trygg framtid för dig, be om hjälp för dig själv istället för att hjälpa andra.
Att du föll tillbaka är mänskligt, det har vi nog alla gjort härinne.
Massa värme, kärlek och tro till dig ❤️

@Takpanna
Jag tänker att det viktigaste är barnen och där har man på skolan bedömt att det finns skäl att göra en orosanmälan.
Jag vill inte på något vis komma med pekpinnar eller vara hård men jag vet vilka risker det bär med sig för barnen att växa upp så och det kan innebära psykisk ohälsa för en lång tid fram i deras vuxna liv.
Barn är barn och kan inte ta ansvar för sig själv men det behöver man göra som vuxen.
Mitt råd till dig är att släppa ansvaret för honom, det behöver han ta själv.
Vad det gäller ilska så är det ett verktyg vi har som bland annat kommer fram när våra gränser inte respekteras och det gör de inte med en aktiv alkoholist.
Jag vill på intet sätt skuldbelägga eller samma alkoholisten men man behöver tillslut möta verkligheten om man ska ha en chans att bli frisk.
Du behöver ta ansvar för dig och dina barn, det räcker gott och väl. Visa dina känslor, är mitt råd och sluta anpassa dig honom. Du anpassar dig bara hans sjukdom då och det är det som kallas medberoende.
Fint att du skriver här, jag skrev mycket är tidigare och fick jättefin hjälp.
Kram

Hej alla! Igår ringde jag mina föräldrar för att få låna en bil eftersom vår behöver repareras och de har flera. Vi har ibland fått låna bil från dem och ibland inte. Jag har alltid ångest när jag ska ringa till dem och be om hjälp speciellt lån av bil då det bråkats om det förut. Jag och sambon har flyttat längre ifrån mina föräldrar det är ca 7 mil enkel resa. Jag ringde iaf och fråga om de skulle kunna lämna en bil hos oss eller att vi kunde kanske mötas halvvägs om jag och sambo åkte buss och tåg. Eftersom vi ej vet om bilen håller att åka långt med. Mamma svarade och sa du får prata med pappa om det. Jag fick prata med honom först var han glad till jag sa mitt ärende. Han sa nä de går inte jag börja dricka 9 imorse för jag hade ont i halsen. Å morsan drack igår så det går inte idag. Hörde Mamma i bakgrunden som en papegoja det går inte. Sen började han rada upp problem med den bilen vi brukar låna att den laddar ur att låset krånglar osv. Han undrade sedan varför det va så bråttom jag berätta att min sambo och en kompis skulle fixat bilen men han hade fått förhinder. Och min sambo behövde bil till nya jobbet på måndag detta var lördag förmiddag 10.30. Pappa undrade om han ej kunde åka buss jag sa att det ej stämmer med arbetstid för han ska jobba kväll natt. Han muttrade bara till svar. Mamma sa i bakgrunden att men kombin kan de väl låna? Efter mycket om och men bestämde vi att ses dagen efter på eftermiddagen på halva vägen då pappa kanske hunnit nyktra till. Sambon och jag tog senare samma dag bilen till mina föräldrars hemstad å tänkte lämna in den där så mina föräldrar skulle slippa åka så långt dagen efter. Vi hittade en firma som hade nyckelinkast. Jag kontaktade en gammal kompis i staden som kunde skjutsa oss till mina föräldrar för att hämta bilen.Eftersom jag ej får köra bil pga synskada. Hon körde oss och hennes 2 åriga son var med. Vi hann ej ringa i förväg å tala om vår nya plan. Vi kom fram pappa var stupfull mössan på sne och håret åt alla håll. De förstod snabbt att vi fått skjuts. Pappa undrade om jag kommit på idén att få skjuts för det kan ju inte vara din sambo som kommit på det. Jag sa jo det är det faktiskt. Pappa börja prata med min kompis istället och berömma henne att hon räddat hans helg att han hade fått dricka så mycket nu på förmiddagen för att han minsann skulle bli tvungen att åka bil 4 mil dagen efter. Hon överöstes med beröm och pengar för besväret. Och sa att han min sambo minsann inte förtjänade några pengar för vi förstörde hans helg. Han pratade knappt med oss utan var bara intresserad av min kompis. Man kände sig inte älskad alls utan bara som ett problem. Pappa sa att han minsann förtjänade att dricka hur mycket han vill å när han vill för han är pensionär. Han upprepade sig minst 50 gånger om samma saker. Tilltalade min sambo nedlåtande om nya jobbet och fråga om han trodde det skulle gå bra. Pappa sa att vi skulle vara rädda om bilen osv han tror säkert min sambo har pajat vår bil med flit. Pappa undrade om min sambo inte kunde cykla 7 km enkel väg efter det fallit 4dm snö till jobbet. Vi åkte därifrån tillslut med en känsla av ångest och att han säkert kommer börja höra av sig snart om att få tillbaka bilen. Ville bara gråta och hade ont i kroppen av stress och ångest. Ännu en gång var jag otillräcklig för min pappa. Han skulle säkert vilja ha min vän som dotter. Vi kollar nu på möjligheten att ta lån och köpa en reservbil så vi aldrig behöver utsätta oss för att låna bil av dem igen. Min helg blev förstörd av denna upplevelse och förstår nu åxå hur störd min barndom var

@CarolineG tack, det behövs. ❤️ Jag påbörjade en försäljning av lägenhet men han satte stopp för det och hotade att han inte kommer skriva på försäljningen. Nu har jag flyttat fram försäljningen en period och hoppas att han kommer gå med på det. Han har druckit nästan varje dag denna vecka. Barnen sa att han var full i veckan när han hämtade dem, han tog även med en av barnens kompis hem så obehagligt att han blandar in andra barn i denna röra. Jag var på en AW med jobbet i fredags då drack han med barnen när de åt på restaurang. Han orkar inte laga mat längre, bara hämtmat eller restaurang blir det. Igår var jag med barnen hela dagen, han stack iväg på eftermiddagen och kom hem sent i natt. Legat i sängen hela dagen idag eller soffan, stinker gammal fyllegubbe. Skäms att man har det så här men längtar tills jag bor själv och slipper se detta men tycker synd om barnen som jag delvis kommer att behöva lämna hos honom. Nu är de lite större som tur är och kan ta hand om sig själva delvis.

Problemet är nog inte fullt så enkelt. Jag är medveten om att kommunens roll i detta läget är att ha fokus på barnen. Att försäkra sig om att de har det bra. Om inte att försöka stötta familjen för att barnen ska få en trygg uppväxt.

För att barn ska ha det bra krävs 2 välmående föräldrar. Så deras fokus kommer vara att försöka hitta sätt att ta sig dit. Där har man inte enbart fokus på den beroende utan alla. Att dynamiken i familjen fungerar. Har det gått så långt att kommunen kliver in är nog problemet större än enbart den beroende. En obalans i familjen som påverkar alla.

Hur man än vänder och vrider på det är nyckeln att förstå grundproblematiken. Gör man inte det lär man inte nå någon lösning. I alla fall inte utifrån fokus en välmående och välfungerande familj. Förstår man inte hur stor del skam har i denna soppa undrar jag om det går att fixa. Om det inte bara leder till en lång pajkastning.

Av det som beskrivs här som problem, ilska, onykter, depression så ingår alla dessa i ett alkoholmissbruk. Alkohol leder ofta till depression. Märks tydlig skillnad när man varit nykter en längre period. Man får livet tillbaka. Dessa delar är på inget sätt omöjliga att lösa. Om man lyckas nå individen.

@Åsa M jag är lite orolig att han ska börja skicka sms hela tiden när jag flyttat. Jag får nog hota med att jag blockerar honom om han kommer hålla på att messa mig. Jag behöver distans från honom nu för att koncentrera mig på mitt liv. Vill inte att han håller på och röra upp i mitt liv

@Samsung50 du har tolkat det korrekt. Orosanmälan gäller barnen som far illa av att pappan är onykter och troligtvis har en obehandlad depression som påverkar hans förmåga att ta hand om sina barn, att hans energinivåer är så låga att minsta motgång blir till ilska osv…

@kakao ❤

@Snödroppen ❤

@Tröttiz ja äntligen❤