Senaste kommentarerna i forumet

@Kärringen Du ser så klart på din situation, och ringar in det klockrent.
Och du är långt ifrån ensam, det är ett välkänt – om än märkligt – fenomen att vi känner oss tryggare i ett känt helvete än i ett (än så länge) okänt paradis.
Det är jätteläskigt att må bra. Vi måste träna på det.
Du kanske ändå har tagit det första lilla steget nu.
Att du har försökt innan betyder inte att du misslyckas igen.
Någon gång lyckas du.
Jag har inte läst allt du skrivit, men har du testat Al-Anon? Finns även digitala möten.
Tro, hopp & kärlek till dig.

Inte gick jag .
Han lyckades hala tillbaka mig, eller nej det gjorde han inte men va skönt det hade varit! Jag föll tillbaka helt och hållet med egna steg där är mitt stora problem, det är jag som bönar och ber om att få komma tillbaka. Jäklar va jobbigt det där var att skriva men det är sanningen så ful den nu är .

Har läst flera trådar där jag ändå märker att jag inte är ensam, att det är för fler än jag en väldigt lång väg till friheten. Jag är sjuk helt enkelt sjukt skadad sedan barnsben och det fyller en viktig funktion för mig att vara kvar i något dåligt . När det tar slut mellan oss, och det gör det ofta, så äter tomheten upp mig , ensamheten är som ett stort svart hål där jag inte vill vara, jag tar hellre verbalt stryk än tomheten!
Jag förstår ju så väl att det är mitt stora problem jag får mina kickar av att hjälpa, fast i själva verket är jag ju även den som möjliggör. Dock har en massa fobier ploppat upp så jag kör inte bil längre så där har han ingen hjälp från mig, dock rymmer ju han från problem genom att inte besvara sin familjs hjälpbehov så krasst vinner vi båda på det.
Har ju försökt hittat nån form av hjälp men efter covid känns det som mycket stannat av eller att behoven är så stora så det är långa köer.
Jag sitter fast i mitt mående och situationen ute i världen gör inte saken bättre. Har inte träffat min drog på över en vecka och det är väl därför världen är så svart misstänker abstinens.
Egentligen har jag väl också verktygen för vad jag borde göra men jag kan inte utföra något som gör att jag får ett bättre mående . Slutade med massa mediciner för många år sedan så piller vägen är helt över för mig och det är kanske ett av bekymren jag åt lyckopiller, värktabletter och sömnmedel i 20 år och måste nu för tiden ta hand om mina problem på eget håll.
Jag vet inte ens varför jag skriver …. Jo för framtida bruk

Jag ser ett problem i världen överlag. Vi är väldigt ovana att verkligen fundera över vårt eget beteende. I ryggmärgen sitter försvaret - du då? Sedan ger vi sällan konstruktiv input till andra. Vi spelar med för att undvika konflikter.

Problemet med den inställningen är att man aldrig kommer nå en lösning. Man går på samma nit om och om igen. Om man då fortsätter peka på andra så blir det tillslut ganska tragiskt. Det finns ju lösningar på det mesta. Bara man vågar titta på sig själv med coachande ögon. Hjälpa sig själv att bli hjälpt.

Jag tror starkt på att lugnt sätta sig ner när man inte känner sig tillfreds. Reda ut var känslorna kommer ifrån och fundera på vad man själv kan göra för att återfå egen balans. Inte ta över andra personers jobbiga känslor som ett lackmuspapper. Istället se vad som hör till mig och vad som hör till motparten.
I varje konflikt finns två sidor. Ingen är felfri. Ska man nå varandra krävs viss ödmjukhet och att man inser att man själv även har sin del i konflikten.

Det är inte konstigt att det blir fel i relationer. Speciellt när vi är så ovana vid att faktiskt titta på vårt eget beteende. Att vi är så snabba på att kasta över bollen.

Själv försöker jag numera alltid fundera först, eller iaf i väldigt snabbt när en konflikt uppstår, vad mitt bidrag är till att den uppkommer. Inte tillåta mig själv till ryggmärgsreflexen - du då. Funderar över vad jag kan göra annorlunda utan för den delen vara mesig. Sedan försöker jag förstå motpartens reaktion utan att ta över dennes känslor. När jag går igång på motpartens känslor blir det sällan positivt utfall. Då blir det istället en blockering. Möjligheten till positivt utfall blir mycket större om jag kan förstå motparten utan att trigga mig själv pga mina egna tentakler börjar snurra baserat på andras energiflöde.

Det ska tilläggas att det har inte varit en enkel övning. Den blir dock enklare och enklare desto mer jag tränar. Det har även hjälpt massor att skapa mer fungerande relationer med folk jag normalt inte skulle fungera ihop med.

@Sisyfos Om man gör det för att själv bli av med sin ångest så borde man tänka igen. Det är den som har problem och att stötta den som bör vara i fokus. Inte egna känslor. Om man inte är genuint intresserad av det utan bara vill bli av med egen ångest borde man inse att man inte är rätt person. Ta sig en funderare och vända spegeln mot sig själv gällande syftet.

Är det egen rädsla som gör att man anmäler?
Är det rädslan inför genuin diskussion med motparten? Att man inte klarar den?
Är man rädd för motparten och vill att någon annan ska kliva in?
Är det rädslan av att alla andra kommer undra varför man inte gör något?
Är man arg och vill säga nu är det nog?

Den som dricker kommer känna av och läsa av ovan syfte. Därför är det nog klokt att fundera på ovan innan man kliver in med buller och bong. Att bearbeta egna känslor så man inte för över de för att få det hela överstökat och känna att man gjort en god gärning.

Det kan lätt göra mer skada än nytta. Det jag såg gjorde definitivt mer skada. År av bearbetning i relation till tisseltassel bakom ryggen, där även soc var inblandad. Att man inte var genuin i att vilja hjälpa utan snarare kaxig och ej funderat på hur motparten känner vid sådan behandling. Man såg sig som förträfflig och det enda raka. Det blir då ett skådespel i ett sådant rum. Hade alla som satt i rummet testat rollspel och själv blivit utsatta för samma är jag rätt säker på att det rullas ut på annat sätt.

Frågar du mej så säger jag fortsatt. Den institutionen behöver genomlysas ordentligt. Det handlar inte om att skjuta över sin ångest. Det handlar om att hjälpa en beroende och kunna sätta sig in i denna persons rädslor för att lyckas.
Vissa människor har det i sig. Det är en konst. Väldigt många har det inte.

Vad är ett liv värt?
Vad är ett liv värt.
Vad är ett liv värt.
Den frågan ställer jag mig ofta.
Vad är ett liv värt.
När varken familj.
Eller vänner.
Kan hjälpa.
Får hjälpa.
Vad är ett liv värt.
Är det inte ens värt att pröva få den hjälp som finns.
Fast om man inte själv vill.
Så kan det vara så svårt.
Att släppa taget.
Och gå vidare.
Det är svårt att stå bredvid.
Och se på.
Efter att ha lämnat.
Jag stängde av alla kanaler.
När jag fick honom ut ur mitt hus.
Eftersom jag insåg.
Att jag inte ens sett.
Att mitt eget liv.
Var värt något.
Vad är ett liv värt.
Den frågan.
Den frågan.
Ställer jag mig ofta.
Jag öppnade dörren.
Och stängde den igen.
Den måste vara stängd.
För honom.
Då jag höll på att gå under.
Hamnade på botten.
Vad är ett liv värt.
Att kämpa för.
Om man ser.
Att det går åt helvetet.
Vad ska man då göra.
Jag tänkte själv på.
Att socanmäla.
Men nu flyttade mitt ex.
Hem till sina föräldrar.
Där ena föräldern.
Har arbetat just med.
Missbruk.
Av den grad mitt ex.
Ägnade sig åt.
Och ändå.
Så hade den föräldern.
Inte lyssnat på mig.
När jag bad honom.
Om hjälp.
Vad är ett liv värt.
Är det värt att vi ska förneka.
Så att missbrukaren.
Ska skämmas.
För att ingen.
Bekräftar det som de ser.
Vad är ett liv värt.

Jag tänker att en soc-anmälan är det man gör när alla andra vägar prövade. Sen tänker jag att man får lov att lita på människors profession i sin yrkesroll. Det är inte lätt, vare sig för de som jobbar eller för de som blir kallade på samtal och då är det kanske lätt att det blir som du beskriver Lora. Men om alternativet är att stå bredvid och titta på. Det är svårt att sluta med alkohol på egen hand och om det har gått väldigt långt så är det ännu svårare. Då kanske SOC kan bidra till hjälp att få ett stopp. Ibland på beroendesidorna skriver folk som är desperata i sin önskan att vilja sluta och sin oförmåga till att klara det på egen hand. I såna lägen kanske soc skulle kunna bidra till något positivt. Men som alltid är bemötandet a och o och det är nog svårt att bemöta människor i det läget också. Det finns troligtvis så mycket både skam och rädsla hos den man då möter. Om folk bara kunde släppa skammen kring alkohol så skulle det vara lättare. Jag fattar att en soc-anmälan och möte där kan slå helt fel, men om allt annat är gjort så är det kanske ändå det bästa alternativet.

@gros19 Jag är inte överdrivet positiv till soc. Inte alls faktiskt. En stor organisation som driver lager på lager med personal. Det tar massor av tid och skapar byråkrati. Detta i ett läge som är sårbart. Sedan saknar jag förmågan att titta neutralt på saker där. Det är en viktig del när man gör utredningar. Att man klarar att vara neutral och inte ta parti.

Att hävda sig själv är ingen bra start från soc. I en sådan roll måste man kunna se individen. Inte sätta sig över folk och hävda sin egen kompetens. Försöka styra med järnhand och trycka till. Folk som dricker är inte ideoter. Man behöver inte tillrättavisa med strafföreläggande attityd. Det bara ökar skammen. De flesta går nog med på en sådan behandling och väljer att foga sig in i ledet och spela med. Det betyder inte att det är rätt att raljera för det.

Det finns helt säkert bra personal där med. Det finns säkert platser där det fungerar bra. Däremot är mina erfarenheter med dem rätt anmärkningsvärda.

@Ela
Och du .. bra att stötta men tänk på dig själv också ❤️❤️❤️

Hej igen
Du får uppdatera hur det går håller tummarna men samtidigt.. jag hade velat åka på resor själv med min man först.. hade aldrig vågar tillsammans med mina barn ens nu.. min man är uppe i 9 månaders nykterhet men vågar ej ta risken.
Men själv med honom vågar jag…

Ja, det är ju svårt att veta vad som pågår längst där inne. Min erfarenhet är att de som mår dåligt psykiskt och dämpar det med alkohol har väldigt lätt att projicera på andra, det är lättare än att vara tvungen att se sitt eget beteende. Inget fastnar, liksom. Mitt ex kunde ha panikångest ena dan och andra dan när jag frågade honom vad som hände skyllde han sitt mående på mig, att jag inte hade svarat i telefonen till exempel, och att han därför trodde att något hänt mig. Som om ett missat telefonsamtal är en normal orsak till panikångestattacker. Det är helt absurt. Jag gav upp att försöka förstå, för det går ju inte. Man blir galen av att försöka fatta det.

@Åsa M Exakt. Fortfarande har jag så svårt att fatta hur denna sjukdom kan förvränga allt som, hur han faktiskt fått ett val (dvs mig och barnen alternativt fortsätta dricka och vara ensam) och faktiskt valt bort det som borde vara det mest självklara i världen. Undrar om han verkligen, innerst inne faktiskt ser på oss så som han säger? Att han är felfri och jag är den negativa, den tråkiga (som aldrig orkar göra något med familjen när vi är lediga)… Häromdagen sa han att han var orolig för mig, han undrade om mitt beslut om att flytta ut och min negativa inställning till honom kunde ha nåt med hormoner att göra? Jag tappade hakan. ”Nä, tyvärr tror jag inte det. Jag tror helt enkelt att det faktiskt handlar om att jag inte trivs i vårt äktenskap på grund av att du dricker”, svarade jag. Blev nästan full i skratt, han vägrar fatta att HAN är orsaken till vår situation! ”Hon MÅSTE vara i klimakteriet eller nåt, om hon inte är psykopat då… Hur kan hon annars välja att lämna ett sånt här fantastiskt äktenskap, en sån här perfekt man som JAG?!” Kan tillägga att jag nyss fyllt 40. 😏

Hej.
Tack för era svar. Ja, det finns olika åsikter i detta.
Det jag försökt mitt bästa med är att förklara vad tanken med mitt agerande grundar sig i. ❣️
Får se vad som händer ... 🙄

@Maruschka vi planerar separation nu och att sälja lägenheten. Mannen förhalar det nen hoppas det går att han går med på det utan tjafs. Måste samarbeta nu för att få han på banan och tyckta det är ok. Ser fram emot att bo själv och ha sitt eget.han jobbar hemma varje dag men kommer hem till kaos, varken tvättat handlat eller plockat undan här hemma.

@Samsung50 Massor av kramar till dig!

@Självomhändertagande Tack för pepp! Jag har faktiskt börjat med yoga. Helt utanför min comfort zone egentligen men upptäckte att det gör mig gott. Jag bryter ny mark på flera områden.

@Hallonpaj Tack för pepp! Japp jakten på nytt boende är påbörjad, likaså efter en advokat. /Lillanna

@Åsa M Tack för stöd o pepp! /Lillanna

@Snödroppen Tack för pepp!
En dag i taget. /Lillanna

Är det någon som fått vuxna barn vecka bekostnad av ex soc? Och hur bär man sig åt?

@Samsung50 Tack för du delar med dig. Låter hemskt att se total ilska i hans ögon och veta att ditt och barnens liv är hotat. Det är ju helt absurt att man ska uppleva hot hemma med sin man och barn. Den platsen ska ju vara den tryggaste. Det betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam men det ska inte vara så här. Vi måste få skydd någon annanstans. Jag kommer leta efter annat boende, det är mest akut nu.

@Nell Tack för dina ord. Du får gärna flytta mitt inlägg till min egen tråd. Är så tacksam för det stöd som du och andra gett mig. Man känner sig inte lika utsatt och det blir som om man har vänner i viken och skapar en egen fristat i ens medvetande.

Hej @Maruschka!
Vad bra att du vill skriva om det du är med om. Precis som du och även Samsung50 skriver är det aldrig okej med våld. Det stärker dig samtidigt i din vilja till förändring. Du beskriver hur det blir allt tydligare för dig att du inte kan ha det så som det är nu. Vad behöver du just nu?

Vi vill gärna ge dig och andra i liknande situation en möjlighet att komma i kontakt med instanser som har fokus på det du beskriver i ditt inlägg. Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare. En instans som har stor kunskap och erfarenhet av detta är Kvinnofridslinjen. http://kvinnofridslinjen.se/

Ditt meddelande hamnade nu i någon annans tråd. Vill du att vi för över dem till din egen tråd istället? I så fall får du gärna skriva det, så ordnar vi det.

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@Maruschka Du vet själv vad du behöver göra. Våld är aldrig ok.
Min man fick en snefylla i höstas när han drack sprit och gav sig på mig framförallt barnen. Kändes väldigt overkligt. Sen hade jag också druckit och provocerat honom men hans ögon var verkligen svarta. Vem vet när han dricker så mycket igen och har mycket ilska mot mig inom dig vad som kan hända. Han har också gett sig på barnen och slagit dem. Han ber aldrig om ursäkt heller utan låtsas som ingenting dagen efter. Det är nästan mest sjukt att vi aldrig pratar om det då efter ett tag undrar man om allt var en dröm.

OBS! Det är långt ifrån ok att han slåss. Och de anklagelser han slänger på mig är långt ifrån ok, trodde han kände mig efter 30 år tillsammans men icke sa Nicke. Känner starkt att det räcker nu. Måste lämna, kan gälla livet, mitt liv. Tacksam för kommentarer.

Hej! Min man har druckit alkohol så länge jag känt honom. Senaste ca 20 åren har han smygsupit. Han är helt klart kraftigt alkoholiserad. Nu har i a f ett steg tagits, där han hållt sig nykter i längre perioder. Dessa veckor njuter jag av. Vi kan göra saker tillsammans, gå och träna, ut och promenera, fika, gå på restaurang. Det som hänt nu på senare tid är att jag märker tecken på att han har druckit, nu senast 2 nätter i rad och han är på ett ganska otrevligt humör på morgonen. Om jag kontrar med att höj rösten så är ju jag ensam taskmörten och allt är mitt fel. Om jag då säger att han uppträder som om han har druckit blir han helt vansinnig och ger mig kraftiga knuffar och slag. Förmodligen har han druckit men hur kan han leva i en sån total förnekelse?