Senaste kommentarerna i forumet

@newdawn fint och starkt av dig att öppna dig för dina kollegor. Man mår bra av stöd och kan utvecklas av det.
Det är bra att prata med andra om det som inte är inne i ett missbruk, för sin egna skull.
Jag hoppas du börjar tänka mer på dig själv och göra saker mer för dig själv som du mår bra av för det är DITT liv det handlar om.

@G-land den inställningen avslöjar att han inte är särskilt ödmjuk eller ser sin egna situation. Då är man inte så öppen för förändring medan du väntar på en förändring.
Jättesvårt, ibland är det bästa att bara acceptera verkligheten som den är och att man inte kan förändra en annan person men kan förändra för sig själv.
Vad vill du med ditt liv? Svåra frågor men tillslut där man landar ändå.
Alla har sin väg och sin process att gå igenom ❤️

Trodde som många gånger förr att vi var inne på rätt väg och att förändringen var här. Sen händer något som gör att man är tillbaka. Vad dum man känner sig.. Hur kunde jag tro att det skulle lösa sig? Tänker mycket på att man så gärna vill att det ska fungera så att ord väger större än handling, vilket borde vara tvärtom. Handlingarna är ju det som räknas, inte vad någon i stunden säger för att det ska låta bra. Som att man blir lugnad om ord om framtiden, förändringen som ska ske. Men ändå så slutar det med att man står där man stod för flera år sen, men man lurade systemet att det skulle vara annorlunda nu. Märklig känsla att känna sig som lyckligast, att man är glad att man inte gett upp ena stunden, men på ett ögonblick så är man tillbaka i det mörka. Det är inte bara att något händer nu utan det är att alla gamla saker spelas upp och man ifrågasätter hur man fortfarande kan vara i det här. Var det glada bara en illusion? Det känns som att det liksom är undantaget och det mörka är regeln... eller? Det är väl just det att det går så snabbt i svängarna, man hänger inte med själv och måste måla upp en bild av att allt är så bra stundtals för att liksom orka med. Men jag är ju lycklig när det är lugnt. Eller lurar man sig själv bara för att man så gärna vill...

@Åsa M det låter inte alls egoistiskt, det låter tvärtom som att du ser till dig själv och ditt välmående först och det precis det man behöver göra ❤️
Instämmer med självomhändertagandes fina ord att det verkar som att du är fullt kapabel att sätta gränser och är försiktig ❤️
Fint att läsa att du är rädd om dig och ditt egna liv först och främst.

@Självomhändertagande Än så länge går det. Tror det beror på att när han är på jobbet så gömmer han sig mest på rummet. Vi möts aldrig i korridoren eller i lunchrummet, han undviker aktivt alla former av sociala sammanhang. Jag tror inte han jobbar heltid heller. Hoppas det fortsätter så här. Kanske låter egoistiskt men ja... där står jag idag.

@Åsa M
Hur går det för dig?
Jag får känslan av att du kan sätta gränser. Även om han hamnar i din närhet, så vet ju hans chef kanske om er tidigare relation. Kan du prata med din chef. Och bara öva på att vara i det som är. Det är inte du som skapar kaos. Det är ditt ex. Och jag kan bara föreställa mig, hur svårt det måste vara. Men ändå. Du är sund. Och du har satt bra gränser. Det kan ju inte bli en lång och utdragen scen. Om han inte sköter sig, så kan han förmodligen inte arbeta kvar.
Observera och se det som sker med nya ögon.
Du har gjort vad du har kunnat. Och du har verkligen gjort mycket. För hans bästa.
Ta hand om dig ❤️

@Snödroppen Tack snälla du för svar. Nej jag kan inte tänka mej ett samboförhållande i dagsläget. Han kommenterar sin situation men är så envis i sitt sätt att agera för han tro sig veta bäst av alla psykologer o läkare..suck.. Jag får bida tiden lite till för att se vad jag fixar (står ut med o inte) Till saken hör att jag kände honom för 52 år sen!? och då var han ung, fräsch och en tilldragande kille, men tyvärr inte nu, men glimten o den ömma personligheten finns därbakom det ser jag o den skulle vara bra om den kom fram igen ;)

@Självomhändertagande Tack snälla du för svar o kommentar! Jag ska ta allt till mej o kolla på länken du angav. Vi har inte umgåtts så länge bara ca 2,5 månad. Jag vet inte om det är rätt att ta tid på sej (mej) eller om man ska ta tjuren vid hornen med en gång..oavsett så är jag känslomässigt inblandad redan och det gör ont när han inte mår bra...Tack återigen för dina svar o kommentarer <3

Att värna om sig själv.
Hur värnar du om dig själv?
Jag har inte tänkt på det förrän idag, då en kvinna sa till mig "du värnar om dig själv nu".
Hon har varit oerhört hjälpsam för mig, i min starka önskan att återgå till ett hållbart arbetsliv, efter en egen sjukdomsresa där jag tidigare hört att FK föreslagit sjukersättning mot min vilja.
Och med en tung medberoenderesa där jag förlorade allt utom mitt hopp och hälsa.
Jag värnar mer om mig själv nu.
Och då värnar jag fortfarande om andra.
Men jag har förstått gränserna.
Skillnaden.
Att om jag tar ansvar, återhämtar mig, sätter gränser, vilar.
Då.
Kan jag.
Leverera.
Är inte i mål ännu.
Men bra nära.
Och jag är tacksam.
Varje dag.
Varje stund.
Tänk att jag överlevde.
En sådan svår tid.
Missbruk är brutalt.
Det är förgörande.
För de som är medberoende.
Och jag värderar inte.
Det är lika brutalt att vara sjuk.
Bara det.
Att vara medberoende.
Och plötsligt så en dag.
Faller polletten ner.
Och man ser all sin förlust.
Jag har fortfarande tak över huvudet.
Tack.
Jag vet hur.
Och till vilka.
Jag ska återgälda.
Den hjälpen.
Detta liv.
Detta liv.
Man måste värna om sig.
Och om dem man älskar.
Jag tror att det räcker så.
Jag behöver inte mer.
Det var allt.
För nu.

@Snödroppen
Tänkt på dig. Tror kanske att du är en av dem som jag tänkt på. Som bytt alias. Tänkte på dig imorse, att jag är så tacksam för allt du skriver.
Om din erfarenhet att vara på botten. Och att du har det bra nu.
Tack ❤️

@Kennie Tack för ditt svar och bekräftelse - även om det är sorgligt, så känns det bra att någon utomstående också kan se att han har problem. Det är inte vi inom familjen som förstorar det. Tack för dina råd. Jag ska prata med mamma om det mer och se hur vi ska gå vidare. För ett antal år sedan slutade han röka pga HÖG ärftlighet av en mycket allvarlig/dödlig cancer. Även alkohol är en stor riskfaktor, kanske kan det vara en väg in att prata om det...

Och be din omgivning att lära sig mer om bipolaritet.
Patientutbildningar. Patientföreningar. Osv..
https://www.bipolarguiden.se

@CarolineG
Jag förstår dig. På flera sätt. Jag har varit sjuk i bipolär sjukdom. Har förstås kvar min diagnos, men jag har lärt känna alla mina triggers, så jag blir inte alls sjuk längre. Inte ens utan medicin. Men det var och är ännu ett arbete att leva långsamt och med alla mina verktyg. Mitt tillstånd kallas eutym, vilket innebär att jag har en normal sinnesstämning.
Men nu ska jag inte skriva om min historia, annat än att jag förstår dig mer än du tror. Jag hängde kvar med min alkoholist för han var den enda i min omgivning som accepterade mig som jag var, när jag hade en väldigt svår tid, med bipolära skov, i flera år.
Så jag var även kvar efter att jag tog mig ur min medicinering. Jag trodde att vi skulle bli föräldrar, men det var då jag fick syn på hans alkoholism. Och jag prövade få honom att flytta i flera år. Under den tiden kunde jag inte arbeta. Det kan jag idag.
Jag läser dina rader " Jag kan med all säkerhet säga att jag mår sämre nu än innan flytten" och då tänker jag att du behöver nog en akuttid. Har du en krisplan?
Ta den hjälp som du behöver! En bipolär sjukdom i ett skört tillstånd kan bli allvarligt och jag antar att du känner till det.
Jag förstår precis allt när det gäller din omgivning, att de inte förstår. De förstår inte. De vet inte hur det är att ha en bipolär sjukdom. De tvära kasten. Självmordstankar som kan komma. Det allvarliga förloppet. Jag har förlorat två vänner i suicid. Jag har förhindrat ett självmord. Och jag vet, att min egen erfarenhet, att de tvära kasten kan vara mellan liv och död.
Du måste tänka på dig nu. Om det är en inläggning, eller om någon kan bo hos dig en tid, eller justerad medicinering. Men gå inte tillbaka till misären.
Han är inte din snuttefilt i detta.
Hoppas att du har bra vårdkontakter. Träffa dem oftare, om möjligt.
Ta hand om dig på alla sätt.
Och om du inte har en krisplan.
Upprätta en med din vårdkontakt.
Informera din familj.
Få dem att förstå, din sårbarhet.
Så att de tar den på allvar.
Det kommer gå bra.
Ett steg i taget.
Det är nu som du har möjlighet, att få den hjälp som du verkligen behöver.
Det finns verkligen bra hjälp inom psykiatrin.
Hoppas att du känner att du får den!
Kram ❤️

Hej,
Vill bara bekräfta din känsla- han har alkoholproblem. Och som du är inne på är det svårt att ändra. Kan ni ses hemma hos dig istället, och att du säger att du inte vill att ni dricker där? Kan du och din mamma stötta varandra? Han måste själv erkänna sitt problem och vilja ändra det, men ni skulle kunna göra ett försök att samla era tankar och ta upp dem med honom när han är nykter. Sen är det upp till honom. Och upp till er om ni vill umgås med honom när han dricker.

@G-land
Tack! Skickar styrka tillbaka till dig <3

@gros19
Känns som det är jag som är hindret för att det ska bli så här. När han är med mig "sköter" han sig. Men jag kan se hur viljan att konsumera drar i honom. Jag måste flera gånger tack nej till ett glas när han erbjuder. Då dricker oftast inte han heller. Som jag har förstått det har han aldrig sökt hjälp. När han åker till akuten är det för att han faktiskt tror att något är fysiskt galet fast det utifrån sett är självklart att det är hög ångest. Har som sagt inte känt honom så länge men tycker mycket om den han är när han inte dricker. Samtidigt börjar jag fatta att nej, så här vill jag inte ha det om det ska fortgå på samma vis. Kan inte tänka på en framtid tillsammans med någon som är där ibland och ibland inte. Svårt att sätta rimliga gränser och göra så att de gränserna inte bara blir tomma hot.

Kan tillägga att han har ett arbete som han sköter utan problem (så vitt jag vet) samt att han tränar en hel del och är aktiv. Detta talar väl kanske emot ett beroende/missbruk? Men han dricker ju varje dag, finns det inte öl hemma så dricker han annat med alkohol även fast han inte tycker om det egentligen (t.ex. cider). Det är en konstant kamp inom mig - en del av mig vill inte erkänna att pappa har problem, medan en annan del vill skrika det rakt i hans ansikte...

@G-land
Det är så många tankar som kommer upp i mitt huvud just nu. Men jag kan inte ställa dem alla.
Jag kan ställa dig frågan. Vad behöver du i ditt liv just nu.
Vet du vad en bipolär sjukdom innebär? Här kan du ta reda på mer: https://www.bipolarguiden.se
Jag har själv varit sjuk i en typ 2 under flera år, men kämpade i många år att hitta ett sätt att leva i balans, även utan medicin. Jag blir inte längre sjuk, sedan flera år.
Nu pratar jag inte längre om min diagnos eftersom jag är frisk och känner till alla mina triggers.
Alkohol är en trigger som jag valde bort.
Jag har många vänner med diagnosen och vi är precis som vilka vanliga människor som helst. Det som är det svåraste, är när man fastnar i en medicinering som dövar eller tar bort en del av personligheten.
Som det är med alla sjukdomar, så finns det alldeles unika människor bakom.
Jag tror att det är bra att du ställer dig själv frågan.
Hur vill du ha det i ditt liv.
Det låter inte som han har det så bra.
Om du pratade med honom dyngrak.
Och att du får veta om hans diagnos genom dottern och systern.
Jag undrar om han har sjukdomsinsikt.
Om han inte har det, så kan det ta mycket lång tid.
Men det är din resa att upptäcka.
Och avgöra om du vill åka med på den.
Den kan vara rolig och spännande.
Och väldigt svår.
Oavsett, det handlar om dig.
Och Snödroppen har skrivit så fint till dig.
Var försiktig.
Och var rädd om dig.
❤️

Hej. En sliten fras "jag vet hur det känns" men känner igen mej.. Är i ett nyblivet liknande förhållande där personen i fråga är bipolär och alkoholist. Har fått rådet att prata med honom när han är nykter men tillfället ska ju kännas rätt... Så jobbigt att slita mellan hjärta o hjärna! Ta till all hjälp, råd o stöd du kan få. Hör gärna av dej hur det går. /styrkekram

Tack för frågan, skit förra veckan, har själv haft en stressig arbetssituation under en längre tid.
Har gott stöd i mina väninnor som jag har berättat för, har inte öppnat mig tidigare.
Maken har drastiskt dragit ner på alkoholen och verkar må bättre av bara det, hoppas poletten trillat ner.

Dilemmat är väl att förnuft och känsla inte går hand i hand. Man vet hur man bör agera men det känns inte rätt, men det är ju så också att den beroende måste få konsekvenser av sitt handlande. Negativa konsekvenser är ju det som brukar leda till att man gör en förändring. Det är illa med din sambo om man dricker i dom mängderna och får minnesluckor, inte kan prata och tvingas söka hjälp på psykakuten p.g.a. sitt missbruk. Vad gör han för att förhindra att det blir så här? Vad har han sökt för hjälp? Ord hjälper inte, endast handling. Låter det hårt men jag antar att så här vill du inte leva och vad är det som pekar på att en förändring ska ske? Var rädd om dig!

Hur har det gått? Separerar ni så att du och barnen kan få ro och din man hjälp?

Var rädd om dig o kidsen ❤️

Det är fruktansvärt tufft när tvåsamheten upphör även om det varit jobbigt. Man identifierar sig ju som en del av ett par. Man har förhoppningar och drömmar om framtiden. Även om man är svårt medberoende så identifierar man sig med den sjuke och vill inget hellre än att de ska "bli friska" så man kan bli lycklig igen. Problemet är ju bara att den sjuke blir inte "frisk" som genom ett trollslag och man blir troligen inte lycklig av att gå in i misären igen heller. Det finns ju skäl till att du valde att lämna. Är man lycklig tillsammans så slutar det inte så. Ni behöver läka båda två, han från sitt beroende och du från ditt medberoende. Ni måste göra jobbet på var sitt håll. Du har börjat genom att välja att gå, men nu måste du börja jobba med dig själv också. Troligen har du inte fokuserat på dig själv så mycket i er relation? Det är min gissning.

Känner mig så ledsen har en stor sorg inom mig. Jag har varit tillsammans med en man i tre år han är mitt livs stora kärlek och jag älskar honom som jag aldrig älskat någon tidigare. Han och jag har haft så många fina stunder och upplevt så mycket tillsammans på dessa tre år vi skulle ha haft det världsbäst om det inte varit för alkoholen. För ca ett år sedan fick han ultimatum att antingen flyttar du ut eller söker behandling motvilligt blev det behandling och han var på ett SIS-hem i 6 månader. Han kom hem allt var frid och fröjd och han höll sig nykter ett tag efter hemkomsten från SIS-hemmet. Men sedan började han igen att hitta på ursäkter för att ”få dricka”! Återigen tjatade jag på honom sluta drick eller flytta ut, vilket slutade med att jag i princip kastade ut honom - vilket innebar att jag krossade mitt eget hjärta, jag älskar ju honom! Vi har nu bott ifrån varandra i två månader men vi kan inte släppa varandra jag vet inte hur många gånger vi har sagt under den här tiden att vi ska släppa varandra! Mitt hjärta och mitt förnuft har brottningsmatch varje dag mitt förnuft säger att jag inte kan leva med någon som inte vill bli nykter och blir han nykter ska jag då leva med oron att ”när ska han börja dricka igen” mitt hjärta gråter och jag längtar efter honom varje dag! Han är en fena på att manipulera och han vet vilka punkter han skall trycka på för att få mig att falla tillbaka! Jag vet att det enda rätta är att bryta helt men mitt hjärta vill ju inte det - En stor sorg är det för vi bor ju inte isär för att kärleken har tagit slut utan för att han valde älskarinnan ”alkoholen”!

@CarolineG
Det är normalt att känna som du gör. En stor förändring. Kampen att ordna med allt. Ett nytt boende. Och så är det klart. Och du sätter upp gardiner. Och allt är nytt.
Ditt.
Och sonens.
Det kan vara ett svårt arbete att landa i det nya. I det som är friskt och sunt.
Om du verkligen känner efter. Vill du ha det som du hade det?
Det är nu som det "riktiga" jobbet kommer.
Vem är du nu.
Utan att vara i misären medberoende.
Jag var medberoende även efter att mitt ex flyttade.
En stor del av mitt arbete att bli fri upplevde jag genom detta forum.
Hur kan du skapa ditt nya liv, din nya tillvaro?
Ta hjälp av någon.
En vän.
En kurator.
En psykolog.
En präst.
Eller dig själv.
Det tar tid.
Ge dig tiden, som du behöver.
Att landa.
I ditt nya.
Det tar olika tid för oss alla.
Jag hade aldrig klarat mig utan detta forum. Jag dansade med djävulen länge efter att han flyttat ut.
Och jag lät honom dränera mig på energi och ekonomi.
Hamnade på botten.
Och det blev min räddning.
Jag behövde förstå.
Min förlust.
Av allt jag hade.
Så jag klippte alla band.
Jag har även kastat allt som har med mitt ex att göra.
Och jag har rensat bort bilder från semestrar.
Vill inte ha med honom att göra igen.
Inte alls.
Aldrig någonsin
Nu har jag ett nytt och friskt liv.
Och jag är tacksam varje dag.
För mitt nya liv.
Ta hand om dig.
Och lyssna på vad du behöver.
Just nu.
Det går bra.
Det blir bra.
Men du behöver sätta mål och formulera vem du är nu.
Det är inte lätt, men det går.
Jag plockar fram en fiktiv karaktär som inspirerar mig, när jag behöver känna jävla anamma.
Kanske du har någon som ger dig kraft och energi.
Eller lugn.
Klippa alla band är nog bra att börja med, eller pausa banden, om det känns svårt.
Ett steg i taget.
En dag i taget.
Allting går.
❤️