Senaste kommentarerna i forumet

@Samsung50 ja jag har insett att han verkar vilja kontrollera mig men aldrig nånsin att han får någon nyckel. Min son tappade totalt humöret på honom häromdagen när han typ vägrade acceptera att vi skulle flytta. Min son skällde ut honom efter noter. Då blev idioten tyst ett tag men så fort sonen åkte (han är 19 och det är kompisarna som hägrar precis som det ska va) då började idioten anklaga mig och hitta ursäkter för allt men han törs inte hålla på mot min son.

@CarolineG
Det låter som en kavalkad av försvar.
Du verkar så himla stark, beundransvärt.
Det är så manipulativt att säga att han vill ha en nyckel för din skull.
Jag hoppas du inte ger ut nån nyckel.
Det är inte långt kvar nu tills ni ska flytta.
Han låter kontrollerande, obehagligt när han inte ser sin egna del och lägger all skuld på dig men det visar hur lite förmögen han är att bry sig om dig, om era behov och att respektera dig och dina val.
Alla de mönstrena känner jag igen.
Du är så värdefull och det du gör nu är att bygga ditt liv på stabil grund.
Var rädd om dig.

Ge honom inte en nyckel, någon annan du känner kan ha en extra men just nu fokus på att ni ska få trygghet och lugn. Tycker jag.

Jag tycker att det låter som att du är på rätt väg, men det kommer svackor ändå, såklart. Som med vilket förhållande och vilken person som helst. Tack så mycket ❤️❤️ jag är i en svacka just nu och försöker tillåta mig att känna sorg över hans sjukdom och vad den betyder för oss.

@Hallonpaj , jag behöver dina ord! Tack för att du stärker mig ❤️
Jag har sagt till mig själv så många gånger att ”nu gör jag inte detta längre” och jag har sagt det till honom också. Att nu måste det få ett slut. Så får det ett slut. Han tar tag i sig själv, håller upp med alkoholen, anstränger sig… tills det inte går mer och alkoholen smyger sig på. För det gör den. Om och om igen.
Jag drar gränser men gränserna körs över, om och om. Vi kommer överens, men överenskommelserna förskjuts.

Ja, vi har en nära relation och vi har ju jobbat tillsammans mot alkoholen, och vi har verkligen så mycket bra och starkt tillsammans.

Vad ska jag göra? Kräva att han söker hjälp igen, annars…? Hur sätter jag gränser?

@Självomhändertagande ja, vi är båda ganska säkra på att han har ADHD. Alkoholen gör att han kan ”stänga av” hjärnan, som går i högvarv. Alkoholen hjälper honom att slappna av. Han checkar flera/alla punkter för en adhd-diagnos. Han är en väldigt driven person. Han vill dock inte göra en utredning. Han har gläntat på den dörren men backar. Han mår jättebra (som alla) av fysisk aktivitet och en hälsosam livsstil. Han har haft perioder med noll alkohol och mycket, jättemycket, löpträning. Han var ute och sprang igår efter jobbet, men när har är i ”drick-läge” så ”okejar” löpningen också att han dricker.
Tack snälla för att du lyfte detta med diagnoser. Det är definitivt värt att ta upp igen. Tack också för dina lyckoönskningar ❤️ ja, det är sannerligen en process…

@Hallonpaj
❤️

Är man genuint oroad över personen är det alltid rätt att orosanmäla. Heja dig!

Ang prata m barn.
Jag fick rådet av en klok familjerådgivare: Tala alltid sanning.
Prata och säg som det är, nämn saker vid dess rätta namn och anpassa efter ålder vad man förstår. Barn mår inte bra av att gissa. Jag har kört mycket på tex ’idag är jag ledsen pga nn/jobbet men samtidigt glad att fika med dig’ Livet kan vara randigt, mörkt och ljust samtidigt.
Känner så med din 12åring och tycker det verkar så strongt att hen smsade. Jag tycker du ska fråga vad hen har för tankar om pappans drickande, det kommer kanske leda till samtal på den nivå hen behöver nu. Minns från när jag var i den åldern (med alk pappa) att jag var vilse i känslorna, både älska, hata och inte fatta att det inte var pga mig han valde bort mig. Det hade betytt mycket om ngn vågat fråga.

@Samsung50 Heja! Bra av dig att sluta dricka själv och välja en väg framåt.
I hans mun talar alkisen som i panik ser att det brinner och vill släcka med mer alkohol. Så ledsamt! Och tufft att lyssna på.
This too shall pass. Heja dig!

Jag blir rörd, sorgsen och känner igen dina frågor och vilja till lösning ’vad ska jag göra, säga, inte säga?’ Stopp! DU kan inte hålla hans sjukdom och missbruk ifrån honom. Klart han skulle välja ett piller men tyvärr är det pillret inte enkelt (finns iof antabus så om han tar sin sjukdom på allvar är det en väg att leva nyktert)
Jag vill peppa dig att inte bli omhändertagande eller dalta med hans missbruk. Lätt att vara den som tar upp samtal, strategier och lever så att elefanten i rummet inte ska trampa ner för mycket.
Ni verkar ha en fin relation! Om han också tycker det behöver han ta tag i sin sjukdom.
Ber om ursäkt om jag låter krass men allt jävla lidande i skuggan av kung alkohol är bortkastat liv. Så många av oss kunde levt bra den tiden istället för att gå bredvid en sjuk älskad.
Heja dig, värme🌻

@Ishavet
Funderar på självmedicinerar han för någon diagnos han kanske har, men som inte känner till.
Jag har själv erfarenhet av ADHD och bipolär typ 2. Jag dricker inte alls, sedan många år tillbaka. Vet att många med mina diagnoser självmedicinerar med alkohol. Har gjort det själv då jag stod på litium i några år och då jag kände inget alls, så jag ville känna något.
Och det finns förstås många andra anledningar eller diagnoser som kan ligga bakom. Men kanske värt att se på.
En del mår bättre av medicin. Andra mår bättre av fysisk aktivitet och en hälsosam livsstil.
Oavsett, så är det bra att du tar hand om dig och gör det som du kan för att hjälpa dig och dina barn.
Hoppas att samtalet ikväll går bra och att ni kommer vidare.
Det är en process som tar tid, särskilt med barn.
Allt gott.

@CarolineG nej nej. Detta är ditt och din sons hem. Fritt från alkohol och oro. Verkar som om han vill fortsätta att kontrollera dig.

@CarolineG nej nej. Detta är ditt och din sons hem. Fritt från alkohol och oro. Verkar som om han vill fortsätta att kontrollera dig.

Tack Självomhändertagande, Åsa M, Lora och Hallonpaj för att ni tar er tid att skriva till mig. Tack för er fina stöttning och för att ni delar med er ❤️ det betyder så mycket! Tusen tack!

Min man kom upp på benen och åkte iväg med barnen som planerat förra lördagen. Dock mycket senare än tänkt… men ändå. Det är också det som är så förrädiskt. Han har ett enormt driv så även om han druckit så kan han ändå genomföra jobb och andra åtaganden. Han håller sig ovanför vattenytan.
Men det är också jag och barnen som bär honom. Utan oss hade han varit helt försupen, och det säger han själv också.

Igår kväll drack han igen. Men han försöker tygla sig. Imorse gick jag på en tidigt promenad med hunden och lyssnade på p1:s ”Fatta familjen”. Det handlade om hur man får relationen att hålla under småbarnsåren och om kommunikation, och om behov. Min man vaknade lagom till att jag kom tillbaka och jag tog upp det med honom. Berättade om programmet och samtidigt som ordnar frukost, sen sa jag också att jag vill prata om alkoholen. För jag känner att vi faller tillbaka. Hans första reaktion är försvar. Även om jag är väldigt ödmjuk och fin mot honom. Ingen ilska, ingenting. Bara öppenhet och sårbarhet. Mina tårar kommer för jag är väldigt ledsen. Särskilt när han inte tar emot mig utan slår ifrån sig. Det säger jag till honom. Att jag ser att han är i försvar, och det gör mig ledsen, men jag förstår det. Så säger jag att jag kan vänta in honom, så pratar vi när han är redo. För jag behöver prata och bli mottagen, det är mitt behov. Han går upp och börjar stöka i köket. Jag ska iväg på ett ärende så jag går till badrummet och försöker sminka mig mellan tårarna. Så kommer han till mig. Försvaret har han lagt åt sidan. Han vill inte att jag ska vara ledsen och han vill inte dricka. Vi pratar lite och bestämmer oss för att prata mer ikväll. Jag säger att han är mer alkoholberoende än vad han själv vill tro. Det är steg ett, att han inser det och erkänner det. Det gör han. Samtidigt vill han inte erkänna det för mig för då kommer har jag det emot honom sen när han vill dricka igen. Han säger som han sagt tusen gånger genom åren, att om det fanns ett piller som han kunde ta som gjorde att han aldrig mer ville ha alkohol så skulle han ta det. Herregud, han är fortfarande alkoholberoende. Jag vet om det, men har samtidigt velat tro på honom när han tidigare sagt att han är fri från alkoholen sedan behandlingen. Men som jag sa att det är inte att han dricker, utan HUR han dricker. Vi flyttade till vårt nya hus för ca 2 månader sedan och högst upp i ena köksskåpet står kanske 5 tomma whiskyflaskor. Vilken jäkla resa detta är! Jag kan inte fatta. Om ni visste vad tacksam och lycklig jag var när han fick sin behandling och vi såg hans förändring från alkoholberoende till ”frisk”. Men sen kommer alkoholen smygande, ökar på. Tills det blir för mycket och han drar i handbromsen. Sen börjar det om. Och jag åker med. Gör vad jag kan för att stötta. Och ta hand om mig själv.
Idag sa han att han vill sluta dricka helt. Det säger han ofta efter en period med mer alkohol, men sen ändrar han sig när han får ”anledning” att dricka igen. Jag bad honom fundera över hur han vill att jag ska stötta det. Vad ska jag göra när alkoholen åker fram nästa gång och vad ska jag INTE göra? Vi ska sätta oss ikväll och prata, se om vi kan hitta vägar framåt. Igen. Resan mot hans nykterhet fortsätter…

Han sa igår: ge mig en nyckel så jag har, inte för att jag vill veta vart du bor men ifall det händer dig något

@kakao
Tack. 🌺

Lite snurrigt ser jag pga lite trött, men heja dig för att summera. Nu får du pyssla om dig själv lite.

Jag tror han känner sig hotat och kanske blottad och förmodligen skam. Då är det lättare att reagera med ilska. Och angående eran bekantskapskrets så har du också rätt att förklara dig och din sida. de borde vara tacksamma att du gjorde det så att de ”slipper” men om de inte förstår så betyder det inte att du gjort fel. Utan snarare att de inte förstår eller vill förstå hur illa det är ställt med honom. Jag tänker att du har tagit mer ansvar nu än du egentligen behöver, och nu behöver och kan du inte göra mer.

@kakao
Tack för ditt svar. 🌹

Jag var beredd på alla möjliga reaktioner, men denna ilska är jobbig då jag blivit The evil bitch fastän jag vill honom "bara" allt gott.
Men,som beroende kanske det är självbevarelsedriften som slår i och man reagerar som man gör?

Inser att han möjligen kommer att svartmåla mig till max i vår gemensamma bekantskapskrets men det får jag väl ta...

Att han är arg och inte förstår varför du gjorde det talar väldigt mycket för att det var vettigt av dig att göra en anmälan. Förstår om det kommer jobbiga känslor nu men det är på grund av hans beteende, inte ditt. Någon dag kanske han kommer förstå och vara tacksam att du hade mod nog och bryr dig tillräckligt för att göra det. Kram 💕

Hej.
Jag har orosanmält mitt ex, det tog emot väldigt mycket men kändes samtidigt som en nödvändig sak att göra.
Jag upplevde läget ohållbart, både för honom och andra anhöriga till honom. Han blir liksom som en demon, och utåtagerande och man får inte "kontakt".

Men nu ... Var det värt? 🤔 Känns lite som att det varken gjorde till eller från liksom. 😔

Då jag gjorde den kändes det som att jag måste göra allt jag åtminstone kan.
Hade uttömt allt annat.
Men nu känns det som rubriken, var det värt? Och han är väldigt arg har jag fått veta och att jag "satt dit" honom hos sociala myndigheter. Kan ju kanske förstå den reaktionen också ...
Men en orosanmälan handlar ju om något helt annat ...

@Tröttiz ❤🙏

@kakao 🙏❤

Tack snälla alla ni som skriver här och delar med er och tack för era fina ord. Så skönt att skriva med folk som verkligen förstår och är/har varit med om samma sak❤❤