Senaste kommentarerna i forumet

Idag fick jag höra att det är mitt fel att han sticker iväg och dricker pga att jag är tjurig och otrevlig här hemma. Anledningen till att jag blivit missnöjd och inte är så himla glad är ju pga år av att han är opålitlig och sticker iväg. Kommer ihåg en helg för många år sedan då han gick ut på en fredag och kom hem på söndagen. Telefonen var avstängd så ingen aning om var han var. Vi hade precis flyttat ihop så fattade ingenting att man ens kunde göra så. Kom hem och bad inte ens om ursäkt. Jag borde kastat ut honom redan då. Fungerar nu om han redan då hade alkoholproblem och det var därför han inte hörde av sig. Kom hem söndag kväll och sa att han varit hos en kompis och batteriet på telefonen tagit slut. Så sjukt nu när jag tänker på det hur jag blivit behandlad under åren.

Åh! ❤️❤️❤️ så stor igenkänning på detta. Lämnade i julas så lite mindre tid har gått, men just nu river saknaden i mig, tycker även det är svårt när vissa vänner vara tycker att det är ”bra att ha lämnat den skiten, han är inte värd dig etc”. Då vill jag försvara honom, säga att han inte är elak, men att alkoholen gjorde honom det ibland. Anyhow, ville mest bara säga att jag verkligen förstår dig. Och tänker att det blir väldigt tydligt för dig att det är slut om han försvinner iväg så lång tid, det blir definitivt. Men det låter också som att det kanske är bra för dig, att få ännu mera andrum och inte kunna mötas upp när saknaden blir för stor. Kram till dig <3

@CarolineG ❤️

Idag var en tung dag för idag minns jag bara de goda stunderna. I oktober flyttade min sambo och vi skulle vara särbo. Det höll i 3 dagar sen ville han inte mer. Men vi höll kontakten och träffades fram till julafton, sen upphörde all kontakt utan förvarning. Det var en oerhört tuff tid för jag älskade honom fortfarande. Sen en dag i januari så insåg jag plötsligen att jag emotionellt lämnat honom bakom mig. Ångesten, oron, rädslan, klumpen i magen försvann. Jag kunde andas utan att ut-andas. Jag sov på nätterna. Jag slutade vara sjukskriven. Jag slutade gråta på jobbet. Jag började berätta för fler vänner, jag berättade på jobbet. Alla tyckte att jag varit så duktig på att spela oberörd och att dölja det, de hade inte märkt något på mig. Att de inte har sett är mig en gåta men man döljer nog saker väldigt väl som medberoende. Det var plötsligt ok att få gråta hos kollegor och få berätta. Många hade också blivit utsatta för alkoholism och hade egna berättelser att dela. Idag fick jag på omvägar reda på att han kommer resa hela 2023 och han kommer inte hem förrän nästa år och min hjärna gick i spinn av saknad. Tankar av att skulden för hans alkoholism är min, om jag bara inte hade, om jag bara inte hade sagt… Tänk att ett medberoende är så starkt och sitter i och får en att tvivla på sig själv fortfarande, 5 mån senare. Jag kämpar på och försöker landa. Det tar tid och det måste det få göra. Och man måste få sörja den verklighet som aldrig fanns.

Den 17 mars flyttar jag och min son in i vårat nya alldeles egna hem

Jag har nu skrivit på kontraktet. Min "sambo" är helt förkrossad och vägrar inse eller ta in att jag och min son ska flytta. Igår försökte jag prata med honom men han bara grät och sa: det går inte, det går inte. Sedan låste han in sig på toa och duschade. Han har skickat massa sms till mig idag när jag varit på jobbet att han älskar mig och vill bo ihop och åldras med mig. Han skriver att han fått en tankeställare vad gäller drickandet bla bla bla. Det är jäkla svårt att stå emot dessa ord när känslorna finns kvar så jag har fått strida med mitt inre men nu står jag här redo att lämna för gott och inflytt i mitt och min sons alldeles egna hem. Vi är fria efter alla år med fylla och brutna löften!! Brukar säga att min exsambo är en sjukdom som drabbat mig som jag nu är frisk ifrån

@Ishavet
Jag känner igen känslan av din upplevelse med att önska ett eget rum.
Jag fick ut mitt ex till sist. Jag hatar alkohol och vad den gör med de människor som inte kan hantera den.
Ta hand om dig på alla sätt.
Jag kunde aldrig bjuda hem någon när mitt ex bodde hos mig. Hoppas att du får till det. Det är svårt när man är mitt i det.

Känner igen känslan. Jag får fysiska obehagskänslor av fulla personer efter det jag varit med om. Min bästa väns sambo dricker mycket om helgerna och jag pallar inte när han ska stå och slira om hur fantastisk vän jag är till henne, stöka runt, babbla strunt och en massa annat gråtmilt. Hur man kan dricka sig så full är för mig en gåta och jag vill inte se det.

Stort grattis till dig! Snart vänder det ❤️

Hej @esterest och välkommen hit!
Du undrar vart du kan vända dig och fick ett bra råd här av Snödroppen. Socialtjänsten i din kommun kan erbjuda dig stöd som anhörig till någon som har problem med alkohol. Ett alternativ kan vara att ringa till Alkohollinjen (020-84 44 48) där du kan få kostnadsfritt och anonymt stöd även som anhörig. Och även här på forumet finns det många kloka personer som kan stötta och ge råd. Hoppas att något av det kan vara till hjälp!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Det var länge sedan jag var inne på forumet. Jag har varken velat läsa eller dela med mig, inte velat tänka alls.

Hoppet att min man ska ändra sig var det länge sen jag tappade. Han säger oftare och oftare att han älskar mig, alltid gjort det och att jag inte ska tvivla på det. Det gör jag inte heller. Han är en passionerad man som älskar mig, trots att jag är totalt oromantisk och inte bidrar med någon ”glöd” till relationen. Men vad hjälper kärlek när han saknar all form av självinsikt och självkännedom? Ett av våra vuxna barn behöver mycket stöd från oss. Pappans alkoholmissbruk påverkar hen mycket. Idag fick jag avstå från att träffas för att jag inte vågade lämna mannen ensam kvar hemma (ville inte heller ses hos oss). Han drack till sent igår och höll sedan, bakfull, i en träning på förmiddagen. Sedan var det till att sätta igång igen. När jag kom hem efter en promenad var han redan plakat, sov i omgångar, hann inte på toa i tid och stod mitt i hallen med byxorna nere. Jag gömde undan vinet (något jag egentligen slutade med för många år sedan) för att vi skulle kunna träffa barnet imorgon åtminstone. Då började han tjata och kom tillslut på det perfekta hotet. Han gick ut och satte sig ute i vinterkylan och där skulle han sitta tills vinet kom fram igen. Det hela var ju patetiskt och kunde varit skrattretande om det inte var så tragiskt.

Om någon i en ”frisk” relation läser det här så tycks väl lösningen självklar. Men om jag bortser från alla åren ihop, kärleken, barnet som är livrädd för att pappa ska lämnas ensam, och istället betänker om jag får det bättre ensam, ja då är jag inte säker på det. Jag har inga vänner, knappt några bekanta, liten kontakt med syskonen och inga föräldrar i livet. Jag har själv satt mig i den situationen. Ingen, förutom barnen med familjer, vet ens något litet om vår ”hemlighet”. Jag har alltid haft svårt för närhet och jag är introvert och släpper inte in någon på djupet. Eftersom min man aldrig riktigt intresserat sig för nåt som inte har med honom själv att göra, så kändes nog den här relationen ganska bekväm för mig. Det förstod jag ju inte i början, tyvärr. Summan av detta bli alltså att jag inte är säker på att ett liv utan min man skulle bli bättre för mig. Jag kan inte tänka mig i en anan relation och att leva ensam känns skrämmande, trots att jag trivs bäst när jag är själv. Det låter galet men jag trivs bäst när jag är vaken och mannen sover. Då känner jag mig lugn, men inte ensam.

Vad ville jag med det här egentligen? Bara skriva ner några tankar, antar jag. Ta hand om er, därute i alkoholdimman.

Jag har nu fått tag i en sekelskiftslägenhet på 4 rum och kök till mig och min son. Om allt flyter på som det ska så flyttar vi in i slutet av mars. Men oj vilka blandade känslor. Denna känslomässiga berg- och dalbana tar knäcken på en

@Hallonpaj ❤❤❤❤❤

@anonym8878
Har läst din tråd här om dagen. Du skriver att "min sambo frågar varför jag dricker tills jag mår dåligt, och jag vet faktiskt inte. "
Det där är en svår nöt att knäcka. Varför gör man något mot sig själv som man inte mår bra av. Jag vet varför jag levde riskfyllt under ett par år. Jag gick över gatans övergångsställe utan att titta. Jag ville inte leva. Pga ett trauma som jag inte fick hjälp med. Jag sökte hjälp. Betalade dyra terapeuter, men det finns terapeuter som inte är lämpliga som terapeuter. De som köpt sin utbildning på stan, men har stora problem själva. Och de är inte kapabla att hjälpa andra. Därför bör man söka hjälp inom vården, men vården har inte alltid resurser. Men jag hade tur och tog hjälp genom yoga och meditation. Jag skärmade av mig i flera år. Och så hade jag krisplaner. Då jag egentligen ville leva. Men hur lever man vidare med ett trauma, oavsett trauma.
Jo, man reder ut. Hos professionella, som gått den långa utbildningen. De som är anslutna till landstingen. De där andra som köper sina utbildningar. Det är som ett lotteri. Är min erfarenhet som har betalat mycket själv och som fick riktig hjälp via vårdcentral.
Det gäller att hitta en bra läkare, jag skulle rekommendera att gå till en AT läkare. De har mer tid. Och de vill göra det bästa för sina patienter.
När jag väl fick hjälp, så förändrades allt. Livet blommar även när novembermörkret är mörkt.
Det låter som att det kan ha varit traumatiserande under din uppväxt. Men jag är inte en terapeut, så jag ska inte säga vad som är vad.
Jag vet bara, att det funkar inte att fly. Varken med alkohol, ångestdämpande, eller något annat.
Du har en bra sambo. Älskar du honom. Vill du ha en framtid med honom?
Älskar du dig själv.
Om inte, lär dig göra det.
Det är tufft att vara en människa och gå igenom så mycket svårigheter.
Men det går att uppskatta allt som är vackert i livet.
Men då kan man behöva arbeta med det som ligger under ytan.
Med en professionell.
Eller så kanske du kan prata med en präst.
Att prata högt med en som inte dömer. En som inte skriver journal. En som inte tar betalt. En som har absolut tystnadsplikt.
Jag pratade med en präst en tid. Och det skulle jag gärna igen, om jag får behov.
Ta hand om dig.
Du är viktigast, i ditt liv!

Har inte druckit på 5 år men det knyter sig ändå i mig när jag läser vad ni skriver. Jag kan verkligen förstå frustrationen. Jag känner likadant idag gentemot min man om han dricker. Han dricker ytterst sällan. Någon gång med jobbet och om vi är på middagar. Har inte något hemma. Jag dricker aldrig.

När han kommer hem efter fest har jag sagt ifrån. Sorry folk som dricker ger mig absolut ingenting. Vi pratar imorgon. Detta för jag blir irriterad. Egentligen lite knäppt. Jag borde ha mer förståelse men helt ärligt. Folk som har druckit blir rätt korkade överlag. Överdrivna och förställda. Orkar inte diskutera hittepåsaker som är överdrivna där man inte får kontakt med hela personen.

Han får dricka om han vill men då måste jag få säga vi hörs imorgon. Är det så konstigt egentligen? Är det inte ännu konstigare att sitta onykter och dravla med en nykter? För oss fungerar detta. Min man har iaf inte klagat över att jag istället går och lägger mig.

Heja, en dag i taget💪🌻

Tufft du har det❤️. Ja han är alkoholist och du sitter i sidovagnen där många av oss varit och en del fortfarande är. Alkoholmissbruk är förödande och det som försvinner först är tilliten och det som är svårast att laga är- tilliten. Fundera på dina val och möjligheter att agera, försök tänka i ett längre perspektiv(svårt), detta kommer inte gå över av sig själv och han kommer inte plötsligt sluta vara elak och hoppa över ölen. Det behövs att ngt händer om det ska förändras. Ta hand om dig!

@sliten61
Värme till dig! Önskar dig annat!❤️

❤️🌻❤️

Forum ’förändra sitt drickande’ tycker jag är så konstig rubrik. Jag tänker att det inte är drickandet som ska förändras utan hur man lär sig leva med känslor.
Alkoholen är suverän på att dämpa ångest, tyvärr skapar den annan ångest så inget blir bättre.
Jag har också alkohol i släkten och när känslor jag inte kan hantera kommer är det nära. Terapi har hjälpt så har du ekonomisk möjlighet tycker jag du ska söka! Tänk i ett längre perspektiv, känslor finns hela livet men att hantera dem med alkohol håller inte.
Rekommenderar podden ’Närvaropodden’. (Finns på Spotify)
Kraft till dig!

En sak till. Lätt att ropa ’lämna’ för det är det som behövs men det tar inte bort sorgen och smärtan över kärleken till en fin människa. Jäkla alkoholism!

Beklagar att det som verkade vara början på en relation var ett alkotroll.
Det positiva är att du redan vet att det är kass, om du var min vän skulle jag råda att bryta helt. Vi med gamla alkoholsår ska hålla avstånd till människor som lätt vill pilla upp skorporna. Låt honom inte!
Ta hand om dig, sök kärlek på annat håll och dumpa honom. För nej, njet, nope han kommer inte göra ditt liv bättre.
Jag tycker inte du ska ge ett ultimatum, du ska sträcka på dig och rakt säga att ni inte ska ha en relation, eller skriv om det är lättare.
Jag hade en relation som periodvis skedde mycket på telefon. Känslan av att bedöma röstläge, lyssna efter kapsyler, fråga om han druckit men ändå inte tro på svaret osv. Du känner kanske igen det? När tilliten är borta är det inget att spara på.
Kraft till dig🌸

❤️❤️❤️

Älsk på den här tråden❤️❤️
Jag har haft några dagar när jag längtat tillbaka (separerat för över år sedan) men är SÅ JVLA GLAD att vi gick skilda vägar.
Så heja alla ni som nu kämpar! Det blir bättre sedan och om framtiden vill kan man mötas igen men mitt i alkoholen finns bara en väg:lämna.
Heja er❤️💪❤️

@Samsung50 💪🌻

@ishavet Skickar värme och kraft. Igenkänning på sorgen när ens partners ögon dör och det fyller en med avsmak.
Jag önskar dig kraft att sätta gränser och ta hand om DIG. Börja med en luftmadrass, sov i ett annat rum.
Att älska en alkis är så tufft.