Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz @Självomhändertagande

Tack…tack ❤️

Tårarna rullar… vart tungt efter nyår. Ex sambon sjönk djupt i botten. Steg har tagits på jobbet med utredningar, varningar, blåsning. Kontakt till beroende, två mediciner, ett uppvaknande kring ”varför han ej ville sluta” ( som han sa var viktigt att förstå för honom).. är glad för det.

Vet att det inte kommer gå utan återfall.

Ledsen, känns ibland som att jag skulle behöva hitta en ny kärlek för att kunna tappa hopp eller fokus på honom. Men känns inte heller rätt, och inte troligt.

Lägger fokus på att vara mor, tänk! Att få ha blivit det ändå, mirakel i livet. Älskar verkligen henne. Det som skrämmer mest är ensamhet i föräldraskapet, ensamma lov o helger med henne, att hon ska känna sig utanför utan pappa o tro att det är fel på henne.

Har själv hamnat in i en depression igen. Livet känns motigt o det gör det ju ibland. Tycker det är svårt att hitta rätt folk. Vet att gamla bekanta o egentligen alla ser mig som en glad, social, stark kvinna. Inte någon som känner sig liten, ensam o rädd…svårt att kunna få visa den delen till någon.

Vill så gärna tro att han ska lyckas bli nykter någon gång. Ibland föreställer jag mig att han dog… då vet jag inte vad jag ska fokusera på. Min dotter älskar jag o sköter - men behöver vuxet sällskap, vuxen kärlek. Bli sedd.

Tungt tungt. Tror att det delvis är depressionen som får mig att inte se det ljusa i livet (dottern, föräldrar, vissa vänner, natur, barnaktiviteter osv).

Vad är första stegen till ett eget bra liv liksom? Tack för att ni skrivit till mig ❤️

@Åsa M kanske ingen förklaring eller förlåt men iallafall någon reaktion. Antingen att han bekräftar att han också vill gå isär och tycker det känns bra eller att han vill fortsätta tillsammans. Men sedan jag skrev mitt meddelande ovan så har jag också kontaktat en mäklare angående försäljning av vår lägenhet och berättat det för honom. Hans reaktion var väl jaha men det är nog inte så bra att sälja just nu. Sen har han inte sagt mer om detta dock varit ute och druckit varje dag denna vecka. Känns lite som att han nu tycker att han kan dricka hur mycket som helst när vi ändå ska gå isär. Istället borde han väl ta tag i det och visa att han inte har något problem men samtidigt är det ju den han är, tar alltid den enklast vägen.

@Självomhändertagande Tack för din inputs och svar. Skönt att du fått rätt hjälp och är medveten idag ❤️

Han är sjuk och har troligen fullt upp med sitt, är skamsen och mår dåligt. Jag tror inte du ska förvänta dig en förklaring eller en ursäkt tills han mår bättre (om han kommer dit). Mitt ex har fortfarande inte bett om ursäkt för sitt svineri och vår relation tog slut för mer än 1 1/2 år sedan. Jag väntar inte på det heller. Han klarar det inte. Behöver du en förklaring för att kunna gå vidare?

@Självomhändertagande jag tror det är en helt korrekt iakttagelse om bipolaritet. Mitt ex hade en pappa som var bipolär och själv uppvisade han en mängd tecken på att ha det själv också. Jag känner igen det, eftersom min bästa väns man var bipolär typ 2 och den cirkusen gör mig fortfarande utmattad trots att det är kanske fyra år sen hon och jag talades vid sist.

Och jag vill tillägga, att utan att vilja eller önska det. Så var jag som en magnet under mina hypomaniska skov. Människor drogs till mig. Jag blev erbjuden arbete och jag hade ett par friare, utan att ens dejta dem. Det var helt galet. Inte bara att jag var tokig. Den hypomaniska episoden fick andra att "åka med" och bli förtrollade, eller förälskade i mig. Och det var aldrig min avsikt.
Jag insjuknade av antidepressiv medicin. Den kickade igång en bipolariet som tydligen fanns latent. Och jag blev hög av mig själv, utan att vilja det.
Det har kostat mig en förmögenhet. Men jag lever ännu. Och jag har lärt mig att leva långsamt. Det är så jag håller mig frisk.

@lindaab
Jag vill verkligen inte lösa och förklara hans eventuella problematik. Jag känner bara igen mönstret. Och jag vet att det är så oerhört många som självmedicinerar både med alkohol och narkotika. Och när de kommer till psykiatrin och utreds så visar det sig vara en bipolär typ 2 som ligger bakom. Det är mer regel än undantag. Christina Spjut heter den psykiater som "upplyste" mig om detta, under en föreläsning.
Persbrandt har spelat in flera avsnitt i en podcast år 2015 om hans utredning. Han har bipolär typ 2. Och han mår bättre av medicin.
Jag tror att en människa som medicinerar med alkohol och droger blir mer och mer odräglig ju längre tiden går. Idag tackade jag mig själv att jag satte gränser för mitt ex. Han var obehagligt manipulativ. Han stal av mig. Och han levde på mig som en parasit.
Han är en narcissist alla gånger, men det var inte tydligt att han var det när vi träffades. Eller så var det bara så att jag inte såg det.

OAVSETT. Så är DU viktigast i DITT liv.

Ta hand om dig på alla sätt.

@Självomhändertagande
Jadu, jag vet faktiskt inte. När vi träffades hade han levt i en väldigt lång relation med barn och fru. Jag vet inte så mycket om hans tidigare liv, mer än att hur illa han än betedde sig i telefonen mot sitt ex så fanns hon kvar och var trevlig.
Upplevde tidigt att hans barn tassade på tå.

Han hade bra jobb och var otroligt omtyckt.
Vi träffades på jobbet. Jag föll för att han var så social, rolig och trevlig. Som en frisk fläkt som man la märke till.
Men jag har svårt att veta om han redan var alkoholberoende när vi träffades.
Han drack alltid stora mängder fredag,lördag och ofta alkohol på vardagarna. Gärna flera starköl, men jag märkte aldrig att han var berusad. På den tiden åt han Treo och oxykodin. Hittade även ”vitt pulver” några ggr.
Sen vart han arbetslös och började dricka mer. Redan efter 2 år ihop, han var fortfarande arbetslös så kom jag hem till en full dåvarande sambo allt oftare.
Vi bröt i några månader och sen när vi började ses igen så tyckte jag hans alkoholberoende eskalerat. Han togs med hög promille när han körde bil. Blev av med körkortet och försökte skaffa alkolås. Men för höga värden hela tiden. Så han måste ha ”smygdruckit” jag såg honom inte dricka så mycket.

Jag sökte hjälp via kvinnojour en tid. Då han har vid enstaka berusade tillfällen varit våldsam. De frågade om jag trodde han hade någon diagnos. Jag har faktiskt pratat om adhd, och bipolär. Även med honom.

Men på kvinnojouren tyckte de han var en narcissist med starka psykopatiska drag. Såklart efter hur jag berättat min historia.

Numera är han fortfarande arbetslös, inget körkort och börjar dagen med alkohol för att lindra skakningar osv. ”Dricker lagom” under dagtid och senare på em /kvällen dricker han mer. Han är absolut berusad nästan alla dagar. Han tar ingenting annat numera vad jag vet iaf.

Så det är svårt tycker jag, att veta vad som är pga fyllan eller hur hans personlighet är.

Men nånting dövar kanske alkoholen.

Jag upplever honom rätt ”tråkig och lat” de få ggr han är ”nykter” men glad när han börjar dricka. Men sen pendlar humöret kraftigt, men då i berusat tillstånd.
Men han kan bli extremt arg nykter också. Men då kanske det är abstinensen.
Jag vet verkligen inte.

Men han är otroligt manipulativ.

@Samsung50 han sa också till barnen att mamma, dvs jag är arg och beter mig jättekonstigt. Verkar som om inte han heller verkar förstå att vi ska separera.

@CarolineG jag har också känt ångest men sen jag berättade för mina föräldrar och bad om hjälp känns det bättre. Fortfarande orolig för det okända men jag känner mig mer trygg i beslutet att lämna. De bekräftar att jag tar rätt beslut när jag berättade hur jag mår och det behövs eftersom jag fortfarande undrar ibland om jag överdriver allt. Det kommer vara jobbigt att dra igång en försäljning av lägenhet och flytt men när väl allting nytt landar sätrar jag att det kommer kännas bra och det blir möjligt för mig att endast tänka på och fokusera på mig och barnen. Jag känner också en skam mot kollegor och barnens föräldrar i området. Känns som att jag vill dölja denna separation. Jag känner mig misslyckad som lever i en dålig relation när alla andra verkar ha det så bra och fint i sin familj.
Alla hjärtans dag igår. Jag var hemma med barnen och deras pappa gick ut och åt (drack) själv. Kom hem kl 21 och tyckte jag inte tagit hand om barnen då de hade bråkat och ena barnen slog sig och grät.

@@lejo
Hej, hur går det för dig?
🌷

@snuvan
Känner igen det där på mitt x som både hade någon slags personlighetsstörning och var periodare. När det vad dags för en suparperiod så kunde jag inte värja mig att bli indragen I en enorm konflikt som ledde till att jag fick fly.
Sista året av relationen så åkte jag iväg, antingen till nåt vandrarhem, kvinnojour eller vän och svarade inte på någob kommunikation alls. Han levde ut sitt drama på samma sätt oavsett om jag var delaktig eller inte.
Det är psykiskt våld och det förstod jag i slutet när jag mådde så dåligt att jag funderade på att ta mitt liv för jag inte orkade med mitt liv längre.
Mitt råd till dig är att ta dig därifrån så snart du kan och be om hjälp, prata med andra om det.
Du är värdefull och sätt dig själv först i ditt liv.
Hoppas du fortsätter att skriva här.

Min sambo är full varje dag. Hon jobbar heltid. Så fort hon kommer hem tar hon ett glas vin. För att få energi...?! Ja, sen fortsätter det förstås under resten av kvällen. Ibland blir det bara två glas men det kan också bli 7 glas vin. Ibland någon cider eller liknande. Nästan varje gång hon är berusad så tar hon upp saker om min historia, mina dåliga val av tidigare partners, att jag inte gjort klart allting med mitt ex, osv. Skit jobbigt att lyssna på samma saker varje kväll. Meningslöst för mig att försöka svara för alla svar är fel. Men det tycker jag är konstigt för vi pratar ju om saker som redan har hänt. De går inte att ändra på. Jag har tagit med mig erfarenhet från mina misstag i livet men jag kan inte göra om någonting för det är historia.
De få tillfällen hon är nykter och vi tar upp samma ämnen. Då accepterar hon det mesta när hon lyssnar på min berättelse men det är inte samma som att hon tycker att jag gjort saker på ett bra sätt. Men hon accepterar och vill gå vidare, men...
Tyvärr hamnar vi i bråk om min historia alldeles för ofta. Det finns ingen rim och reson i henne när hon druckit. Allting är mitt fel.
Hon skyller sitt dåliga mående, oro, ångest och allt vad hon har i sitt bagage på omgivningen. Hon skyller på mig, min släkt, mitt ex, sin arbetsgivare, sina kollegor och allt runt omkring. Hon resonerar "om bara det där var annorlunda/ borta eller liknande" så är det inga problem att bli nykter. Jo, hej du. Hon har provat själv ett antal gånger. 1 dag, 2 dagar. Där har det oftast stopp av någon orsak som hon blir strax av. Hennes bästa resultat är nykter 5 dagar i sträck. Hon har druckit i några decennier...
Har ingen aning om när hon vill ha hjälp på riktigt. Hon säger att hon vill sluta men varje så är det något fel på den kursen, det sättet, den tidpunkten osv.
Just nu är jag ledsen för vi hade ett bråk ikväll igen. Oftast vill hon göra slut. Jag vill inte göra slut för hon är en underbar kvinna som jag älskar. (Ja, jag är väl knäpp). Dagen efter så tycker hon det är jobbigt för hon kommer sällan ihåg vad som hänt.

Ja ni, detta är inte lätt o de är labil alkoholister. Jag vet inte hur jag ska hantera allt o denna jäkla ånger han visar när han gjort dumheter o betett sig illa... Jag är så oerhört trött på allt skit .
Jag vill leva/träffa någon som är trygg o som jag kan njuta me...och ts ett glas vin med

Han går på möte men berättar inte ett skit... Jag e så förbannat less o trött....

Säger som ovan, stå på dig och låt dig inte manipuleras. Du har redan en lång lista med skäl till varför det inte fungerar och varför du inte kan lita på honom. Det du inte har är konsekvenser, och det är bara att stålsätta sig för att genomföra dem. Annars får du leva så här resten av ditt liv. Och det vore så synd att slösa mer av din tid på en alkoholist. All styrka till dig!

@CarolineG
Jag gjorde den resan för ca ett år sedan att slänga mig ut i det okända.
Jag lämnade absolut allt, idag är jag oerhört glad att jag tog det steget.
Jag hade bestämt mig för att bli fri, till alla pris och bad om hjälp.
Jag skriver om det för att jag förstår ångesten över det okända och att jag vill inge hopp. Ni är värda glädje, att vara fria och att må bra. ❤️🙏

@Samsung50 ja vi bor ihop. Det blir nog han som får flytta. Trots att jag sagt att det är slut lever han på som att vi är ihop. Jag når inte fram. Jag fattar inte vad han håller på med. Jag har ju sagt att det är slut ändå håller han på och skickar gulliga sms och vill pussa på mig och är hur gullig som helst. Det är så jobbigt. Det är väl hans sätt och försöka få mig att stanna kvar men det vill jag inte. Får ångest när jag tänker på allt det praktiska. Det är inte så lätt där vi bor att hitta lägenhet. Vet inte hur länge jag behöver stå ut under samma tak som honom. Har fullständig panik. Som jag längtar till mitt besök hos min samtalskontakt på psykiatrin nästa vecka. Härligt att höra att du tagit steget att skaffa egen lägenhet. Jag känner samma rädsla som du för det nya okända. Så mycket rädsla att jag vaknar med kraftig hjärtklappning på nätterna.

@Hjärta6 Hej, modigt och starkt av dig att skriva här. Först ut så JA han har om det du beskriver stämmer tydliga alkoholproblem. Att dricka 6-7 st 33cl Coca-Cola/dag kan också vara ett missbruk då dom volymerna är stora och det är ett beteende och inte bara att man är törstig. Att dricka 6-7st 3,5% är tveklöst ett beroende och ett missbruk. Att sen blanda det med starköl gör bara saken värre.

Att han är elak kan absolut vara alkoholen, att försöka dölja det genom att förnedra eller nedvärdera dig är ett tydligt tecken på alkohol som pratar. Att han kissar ner sig är samma sak där. Det har ärligt talat gått ganska långt om skulle jag tro och han har antagligen idag en större kärlek (begär) till alkoholen än till dig tyvärr.

Var kanske inte vad du ville höra men att döma av det du skriver så är han med största sannolikhet alkoholist och sättet du skriver på (lite ursäktande och förklarande) gör att jag i en okvalificerad gissning tror att du är som oss alla andra väldigt medberoende i det.

En otroligt tuff och svår situation men det finns lösningar, och första steget är att inse och förstå att både du och han lider i detta.

Ja det är tragiskt att se sin son drabbas av den sjukdomen. Han vill bli fri från missbruket och har som sagt påbörjat tolvstegsprogrammet men upplever att han inte förstått hur samtal mellan likasinnade ska vara till någon hjälp, vet inte heller vad det är för en sk. terapeut, tydligen är det en som själv genomgått tolvstegsprogrammet. Tråkigt att det inte finns någon effektiv medicin som de flesta andra sjukdomar utan man måste övervinna alkoholsuget i huvudet.@gros19

Så tragiskt, men dricka samtidigt som man genomgår tolvstegsprogrammet fungerar ju självklart inte. Besöker din son några AAmöten? Vill din son ha hjälp? Ser han alkoholen som ett bekymmer? Han har påbörjat tolvstegsprogrammet skriver du, men han träffar väl någon tolvstegsterapeut som bör reagera om din son fortsätter dricka. Om man inte klarar att bli nykter med endast öppenvårdsinsatser så finns möjlighet att ansöka om vård på behandlingshem. En sådan ansökan får din son i så fall göra på socialförvaltningen där han är skriven. Jag hör att du bryr dig om din son och så fint att du önskar honom ett bättre liv.

Jag förstår att det är en svår sits, men jag tycker du tänker helt rätt. Att flytta ihop med en alkoholist är inte vad du behöver. Och det där manipulativa som exet beskriver kan ju komma fram senare. Visst har han ett trauma, men han har också ett val. Min erfarenhet är att ibland så upplever man känslorna som extra starka just för att förhållandet är omöjligt. Har upplevt det med distansförhållanden, att när man är på var sitt håll och längtar är det lätt att projicera allt man söker på den andra. När man väl ses längre tid upptäcker man ibland att verkligheten ser annorlunda ut.. Så gå på din magkänsla- den här mannen behöver du inte i ditt liv. Låter härligt med en massa barnbarn att kunna ha en fin relation till. Så mycket värt med en mor/far- förälder som orkar och engagerar sig.

@Lillanna
Du är så klok och tar beslut som är baserade på ditt friska tänkande i allt.
Hans bortförklaringar tillhör sjukdomen.
Jag har varit där själv men jag har inga barn. Du visar även dina barn vad som är friskt i allt detta.
Stå på dig, du är på.rätt väg, be om stöd så får han välja sitt liv.
Det går inte att ha ett samtal och överenskommelse med en sjuk person..

Jag är egentligen inte direkt anhörig till personen jag ska berätta om. En ny person som kommit in i mitt liv, men först hur jag levt innan.
Jag har levt ihop med en helgalkoholist i 44 år, men han skötte alltid sitt arbete.
Drack oftast från fredag till söndag kväll och ibland dålig på måndag, men tog sig till jobbet för det mesta. Han gick bort för 3 år sedan, men inte pga alkoholen.
Jag drack ganska mycket på den tiden också, men har inte fastnat i något beroende. Dricker inte så ofta sedan jag blev ensam och aldrig dagen efter. Jag har 4 barn och barnbarn att tänka på.

Sedan 1 år tillbaka har jag haft kontakt med en man på nätet, som visade sig vara alkoholist efter ett tag. Han dolde det ganska väl och jag ville inte se tecknen.
Vi har träffats flertalet gånger, men är några månader sedan sist, eftersom vi bor en bit ifrån varandra och han har inget körkort. Tog lång tid innan han erkände att han blivit av med det när han körde rattfull. Det var egentligen en av exen som tog kontakt med mig på messenger och berättade om vad som hänt. Hon talade om att han ljuger och manipulerar och varnade mig för honom.
Han är världen snällaste man och har allt det där jag söker, men alkoholen kommer emellan. Han är så försynt och tystlåten när han är nykter, men jag tror aldrig att han tagit kontakt med mig någon gång när han är det. Jag märkte det när vi träffades hemma hos honom. Då hade han inga pengar och var nykter hela den veckan.
Det går inte att prata med honom om missbruket, för han bara skojar bort det.
Ibland håller han med om att han har problem, och att han inte kan sluta efter första glaset, men tror ju att han klarar det på egen hand, vilket jag absolut inte tror att han kan. Han är för djupt nedgången. Fast han har hjärtproblem, och inte bör dricka alls ihop med sina mediciner, så fortsätter han på samma vis.
Allting kretsar runt alkoholen märker jag och han har sällan några pengar. Först och främst går pengar till alkohol, men han lagar även mat som han äter och sköter om sitt hem ganska bra. Städar upp efter sina fyllor på flera dagar. Sen är han snart igång igen ganska snart tyvärr. Han har varit sjukskriven länge och snart sjukpensionär.
Han tål mycket, så det är svårt att höra hur mycket han druckit när vi pratar i telefon.
Mycket bottnar i hans uppväxt med en alkoholiserad far som misshandlade familjen.
Själv har han aldrig varit våldsam eller otrevlig alls, när vi träffats, fast han tömt i sig en hel del.
Vi har pratat om att träffas i vår, men det kan inte bli så, för då blir det ännu värre att komma ur detta. Vi har fortfarande kontakt och är så svårt att hantera när det finns så starka känslor mellan oss.
Det är mycket sorgligt och jag vet egentligen vad jag ska göra.
Enda chansen är om han söker hjälp, men det kommer han säkerligen inte göra. Han vill flytta till mig, men det vore katastrof.
Har sagt till honom flera gånger att detta inte kommer att fungera om han inte söker hjälp. Han väljer alkoholen före mig om jag ger honom ett ultimatum är jag rätt säker på.
Ville bara ha lite stöttning och pepp här och hur jag ska hantera detta. Hade han varit elak, så hade det varit mycket lättare.

Jag har bestämt att jag vill flytta till egen lägenhet med våra barn. Jag har sagt det till honom men då hade han druckit så han tror nog inte på det. Jag har hotat och sagt det så många gånger så han väntar väl bara ut mig till det går över. Just nu pratar vi inte med varandra. Jag undviker honom och han pratar bara praktiska saker med mig. Inga kärleksförklaringar eller förlåt. Jag tror inte ens han bryr sig om vad som kommer hända, om vi flyttar isär eller ej. Jag har knappt pratat med honom sedan nyår och han har inte ens frågat vad som är fel. Är inte det konstigt?
Igår ringde jag mina föräldrar och berättade att jag tagit beslut att flytta till egen lägenhet. De var väldigt stöttande och lovade att hjälpa mig ekonomiskt om jag behöver. Känns skönt att berätta, första gången jag säger det högt till någon, blir mer verkligt då. Men fortfarande känner jag mig rädd och orolig för det nya okända.