Senaste kommentarerna i forumet

@gros19 Tack så mycket för ditt svar. Stavfelen spelar ingen roll, det är innehållet som räknas. Nu är min son inlagd för avgiftning. Han har ringt mig flera gånger från avdelningen och har ångest och är rädd då han tidigare haft blödningar från bråck i matstrupen. De har givit honom massor av lugnande och så fick han dricka flera liter juice då han var törstig och uttorkad. Allt det där på en mage som inte fått mat på över en vecka. Han började kräkas som en fontän och ringde mig och var jätterädd. Men jag har pratat med personalen och de säger som jag sa till min son, att abstinens, situationen i sig och en massa massa dryck blev för mycket för hans mage så det var inte konstigt att han kräktes. Men jag är så van att ta hand om honom varje dag, se till allting fast han är 48 år gammal. Han är autistisk så han har speciella behov. Personalen på avdelningen verkar väldigt bra och hjälper och stöttar. Men ändå känner jag mig så otillräcklig här hemma när jag inte kan vara hos honom och ge min trygghet. Men på den avdelningen har de inte ens besökstider så det går inte. Jag söker bara bekräftelse på att den här kräkningen inte var något konstigt då han druckit så mycket på fastande mage. Han har bara druckit öl och inte ätit en bit på över en vecka.

Orsaken stavas medberoende, är min åsikt. Anhöriga är i lika stort behov av stöd som missbrukaren är. Det är ohyggligt att stå bredvid och se vad som pågår men efter ett tag kan man inte se klart på läget. Bara se på reaktionerna man får - jag har svårt att se att man som anhörig t.ex. skulle bli förbannad på någon som var cancersjuk, bröt benet, hade KOL? Men beroendesjukdomar och psykisk ohälsa triggar fula saker i oss alla. Jag valde att inte ha någon kontakt med mitt ex efter allt kaos som var, men det hjälpte föga när kaoset fortsatte i flera år. Det är sorgligt hur missbruket förstör dem men jag ville inte låta det förstöra mig också. Man KAN välja som anhörig.

Vore jag dig skulle jag lämna.

Ständigt en kamp för mig som anhörig att försöka hålla en balans för att inte dras med och bli lika vilsen själv. Att hålla kontroll över sina känslor när man blir sviken, övergiven, anklagad för att orsaka deras drickande, när elak sms och samtal kommer eller när rädslan och sorgen kommer över en. Att så många gånger om, ha en kamp inombords om man ska eller inte välja att hjälpa, hämta och rädda upp när som helst på dygnets timmar. Att stå ut med lögner och att avslöja dessa. Se på när de inte respekterar sig själv och se på när de förstör relationer. Att bli offer för deras handlingar och nästa stund rätta till deras handlingar. En ständig kamp att älska, stötta och känna vanmakt,hata och känna förakt. Vad gör oss anhöriga så starka som dag efter dag står ut och offrar vårt liv för att vara en del av deras liv?? Glöm inte bort att du också är viktigt och måste få tid i allt detta

Mycket stavfel, men hoppas du förstår. Slarvigt men fråga om du undrar över något.

Bör väl fin̈as några personer på svgiftningen som har förståelse för din dans problematik. Låter som det är en nödvändigt för din son. Där får man göra en vedömning om han behöver vård för sina fysiska åkommor. Vad det gäller körkortet gör läkaren ibland en anmälan till transportstyrelsen ibland, men inte alltid. Får han körkortet indraget så brukar det bli för en viss tid och under denna tid ska han uppvisa nykterhet genom provtagning för att få tillbaka sitt körkortet.

Din son behöver ta kontakt med socialförvaltningen för att få hjälp att bli nykter och drogfri. Då får man tillsammans försöka hitta någon behandling som passar din son. Det finns behandlingshem av olika dag och din son skulle nog behöva komma till något där man jobbar både med hans psykiska problem och hans missbruk. Tolvstegsbehandling är kanske inget som är lämpligt för din son. Det viktigaste är att man är motiverad att bli nykter och drogfri.På svgiftningen kan han nog få hjälp att kontakta socialförvaltningen.

@Ritha Jag förstår verkligen vad du går igenom. Min fru har en son med diverse diagnoser. ADD, GAD, psykossjukdom och troligen autism. Hela hans uppväxt har varit kantad av kaos och missbruk. Som förälder "ser" man inte ett missbruk i tid för man vill inte se det. Jag såg det långt innan min fru, när det var för uppenbart var det för sent. Man slits med sitt medberoende och oftast stjälper man mer en hjälper. Men hur ska man hjälpa någon som har begränsningar som hindrar personen att leva normalt? Man sitter i en gisslansituation. Jag vet att han aldrig kommer att komma upp helt på banan, kanske bli bättre, med livet blir inte normalt. Periodvis misströstar man, det viktiga är dock att inte ta på sig ansvaret för situationen. Man kan inte leva någon annans liv. ❤️

Hej. Jag har en son som har långvarigt alkoholmissbruk, han har varit nykter i perioder men återfaller i missbruk. De senaste månaderna har han blivit pålurad benzotabletter och tagit dem utan att förstå hur farliga de är. Han har blivit lurad på pengar av langare och fått hot mot sig också. Hqn har leverskador och är nu väldigt rädd för vad han gjort med sin kropp. Han är autistisk och har panikångest. Nu vill han ha hjälp men jag tvekar då jag hört om folk med erfarenheter om att avgiftningen här har personal som inte är förstående inför hans specifika problem. Jag är rädd, eller jag vet, att blir han behandlad med tvång och hårdhet så blir det bara kontraproduktivt. Är också rädd att han blir skickad till behandlingshem direkt efter avgiftningen, även där har både han och jag fått höra andras erfarenheter och det verkar inte som om det skulle vara någon hjälp för honom, snarare tvärt om. Finns det verkligen inga andra alternativ? Han behöver läggas in på medicinsk avdelning då han är undernärd och även uttorkad skulle jag tro. Han har varit inlagd flera gånger och även varit på avgiftningen några dagar. Han är rädd att förlora körkortet också och gör han det så är det en säker väg till fortsatt alkoholmissbruk för honom. Vet inte vad jag ska göra, jag vill självklart att han ska in och få hjälp och vård men är rädd att deras metoder gör mer ont än gott. Borde väl finnas alternativ som passar även honom. Någon med erfarenheter runt detta? Tacksam för svar.

@Ritha vilken svår situation! Tyvärr kan ju ingen hjälpa den som inte vill ha hjälp, men att släppa taget om ett barn förstår jag måste vara så mycket svårare💔

Ta den hjälp och det stöd du behöver för egen del, för även om det är svårt är det troligen det bästa du kan göra för att hjälpa honom.

Skickar omtanke & styrkekramar❣️

Nu börjar det närma sig årsdagen för min flytt. Det har hänt så mycket under året, och samtidigt känns det nästan som att ett par år försvunnit eftersom vi nu lite är där vi var då.

Men det är fint att påminna sig om hur det faktiskt varit, att året innefattat så mycket och att det tagit så mycket energi.

Min man och jag lever nu tillsammans igen i vårt nya hus. Han har snart sin årsdag från det att han blev nykter. Inga återfall och allt verkar gå bra för honom.

Året har för mig också innefattat att det beslutats att jag inte kan arbeta mer. Ett beslut som jag kämpat emot med näbbar och klor, eftersom jag älskar mitt jobb. Men som nu ändå känns lite som en lättnad.

Jag lever med sviterna efter upprepade allvarliga infektioner, och kanske är mitt tillstånd sämre än jag velat se själv.

Framförallt orkar jag inte mer just nu. Orkar inte kämpa emot läkare. Orkar inte kämpa mig tillbaka. Bara orkar inte mer.

Men visst är det en sorg att allt blev som det blev.

Åren med stressen av att leva med någon som har ett aktivt beroende var kanske sista dödsstöten som till sist fick allt att tippa. Man fattar inte hur allvarligt det är när en befinner sig mitt i det, men sjukdomen är livshotande. För den beroende, man jag tror faktiskt också för de som finns runtomkring.

Efter flytt, renovering, jul och nyår börjar nu mitt famlande kring hur livet kommer se ut för mig nu.

Det är väldigt svårt att gå från ”prestationsprinsessa” till ”sjukpensionär”.

Men just nu är det så det ser ut, och jag vill hitta mitt sätt att ändå fylla mina hjärtslag med det som är betydelsefullt för mig.

Vägen dit behöver få vara stillsam med pauser och med mer kontakt inåt än utåt.

Har påbörjat en kurs för kronisk trötthet som beskriver att de första tre månaderna innefattar att inte göra något som ger försämring. Att bara tanka och behålla energin.

Så jag försöker hitta balansen där och mjukt fånga in den trötta duracellkaninen som tycker vila är urtråkigt!

Vad kan man dra för slutsatser av det här?

Kanske att det faktiskt kan göra allvarlig skada på den egna hälsan att leva med någon som har ett aktivt beroende. Att det faktiskt kan vara möjligt för den som är beroende att bryta det, men att den måste hitta vägen dit själv. Vi kan inte göra det åt dem, även om det är en fruktansvärd insikt. Att medberoendet är något som lever i mig som är medberoende, och på samma sätt behöver vi själva komma till insikt och jobba med det oavsett vad vi har runtomkring oss. Att livet inte alltid blir som vi tänkt, men att det ändå kan bli bra.

Läste följande citat skrivet av medberoendepodden häromdagen:

”Ju mer vi engagerar oss i något, desto svårare har vi att släppa taget om det.

Medberoende personer lägger ofta ner sin själ i relationer och situationer vilket gör dem väldigt svåra att släppa taget om och gå vidare ifrån.” Medberoendepodden

Så jag fortsätter träna på att hänga lite i luften, att inte riktigt veta hur det blir (som att en någonsin gör det, även när en försöker inbilla sig annat😅), och hitta små saker att njuta av på vägen. Vissa dagar går det bra medan andra är lite svårare.

Känner starkt med alla er som just nu befinner er i den där kampen med att stanna eller gå. Det är en så otroligt svår plats att vara på.

Ta väl hand om er❣️

Något av det mest smärtsamma och tyvärr även skamfyllda, man kan uppleva är att ha ett barn med missbruksproblem. Man vill ju att ens barn ska ha ett bra liv och istället får man uppleva att dom raserar sina liv. Man vill inget hellre än hjälpa som förälder men man är maktlös. Så svårt stt acceptera men ändå en befrielse när man gör det. Samtidigt en oerhört stor sorg över allt som inte blev som man hoppades. Ta emot all hjälp du kan få. Hade en son med liknande problematik och att genomgå anhörigprogram, sorgebearbetning, alanon blev en befrielse för mig. Jag var också arg, fruktansvärt arg ibland men fick hjälp att bearbeta alla känslor. Ilska men även förfärlig oro jag ständigt kände.

Du gör gett rätt i att ta hand om dig själv, inte bara rätt utan man är skyldig att göra det. Du har ansvar för ditt liv och han för sitt liv. Vet att det är svårt att tänka så. Man måste sätta gränser om man inte ska gå under själv. När man son gjorde förändringar var när jag gjorde ingenting. Ta hand om dig du har säkert, precis som jag, gjort mycket, mycket mer än man ska behöva som förälder. Att sätta gränder hjälper också honom. Skam och skuld har jag inte längre - jag har gjort allt jag kan och mycket, mycket mer. Du är på rätt väg och jag önskar dig lycka till.

@Danelle Det är väldigt varierande hur man reagerar av alkohol. Vissa blir sällskapliga och sentimentala, andra arga och småsinta eller värre. Problemet jag ser är inte hur man påverkas av alkohol, utan snarare hur man resonerar i nyktert tillstånd, Oavsett hur berusad en person blir så har denne åtminstone viss insikt i nyktert tillstånd om hur den beter sig. Personen gör alltså i alla fall indirekt en avvägning om att det är godtagbart att förstöra stämningen hemma som bieffekt av att ta sig några drinkar. Bara en reflektion.

Det må vara vanligare att män överkonsumerar alkohol, som med allt annat, men vi får påminnas om att det här inte är en könsfråga utan något som påverkar så väl män som kvinnor. Vi är här för att hjälpa varandra och inte stjälpa genom att ta olika läger. Bara en påminnelse.

Hej @Emus!
Välkommen hit! Vad bra att du sätter ord på din situation. Du är väldigt medveten om hur den här relationen inte blir bra för dig, men även om det är en förutsättning för att kunna komma ifrån så kan det trots det vara svårt att ta steget. Vad skulle du behöva just nu? Förra gången när en dålig relation bröts, vad gjorde du då? Finns det något att ta med från den gången?

@Emus Åh instämmer med övriga talare, inte sunt alls. Och jag vet att du vet ❤️ din ångest och mående kommer eskalera till det sämre, här måste du tänka på dig själv! Du kan inte rädda honom, jag har själv försökt "vårda" en partner till bättre mående, men det går bara om personen själv vill och han verkar inte vilja mötas eller prata om detta. Jag förstår att du är kär, och kärlek är inte logisk. Men bryt ❤️ kram till dig

Tack ragnarök! Vilken fin respons.
Varm omtanke tillbaka fina du! Tack för tipset om självhjälpsprogrammet!! Det ska jag kika på. Tack!

@Emus håller med @ Åsa M, djupt osund. Kärlek är menat att vara lätt och vacker. Hur ser det ut med din kärlek till dig själv?
Lämna honom och vänta in att han slutar dricka, om ett år kan ni vara tillsammans igen om ni fortfarande vill det. Sätt dig själv och dina barn först🧡

Jag vet det. Han vägrar söka hjälp för han är tvärsäker på att han inte får nån hjälp. Jag levde tidigare i en hemsk relation i 18 år, å jag vet att jag förtjänar bättre. Men det är svårt när man är kär.

@Ritha så oerhört tufft, och modigt av dig att sätta en gräns för dig själv, med de konsekvenser det innebär. Jag har inga direkta råd att ge, men jag har läst din text och den berör mig mycket. När jag började gå in här så gjorde jag självhjälpsprogrammet som finns under stöd. Det hjälpte mig en hel del i mina tankar. Varm omtanke om dig 🤗

Besitter en enorm sorg och smärta just nu. Ensamhet likaså men mest sorg över att han drabbats av sjukdomen eller den dumma genen för att hamna i alkoholmissbruk. Dålig ekonomi, psykisk ohälsa, npf-diagnos och inget arbete kantas av svårigheter att ta sig in livet. Snäll nykter och taskig onykter. Han började dricka i tidigare tonåren och mitt medberoende har funnits där hela tiden, drack problematiskt i drygt 8 år. Nykter två år och sedan igång igen och tog ett återfall i auagusti och var nykter till nu. Idag bestämde jag mig för att bryta mitt medboeroende. Ilskan över att jag räddar honom ekonomiskt och att det förstör för mig och min ekonomi.... Jag sa till honom att han denna gång måste söka vård själv och kände en enorm vrede som jag inte gjort tidigare. Jag skrev till honom att jag pratar med honom nykter. Förut har jag alltid sagt att jag kör honom till beroendeakuten och det gjorde jag denna gång men denna gång kommer jag inte vända in och ut på mig själv så länge han vägrar ta hjälp. Jag känner att jag har förlorat ett barn och att jag känner mycket skam och skuld. Jag dräneras av den dåliga energin, att höra om hans ekonomi, höra hans alltid negativa syn på livet, aldrig glad osv. Jag har mått så oerhört dåligt och försökt vara glad och positiv. Så fort han blir onykter bryter han ner mig genom att vara elak. Sa åt mig att jag var den vidrigaste han mött för att jag nekade honom pengar mm.
Ville bara skriva av mig smärtan jag bär. Känner att jag kommer nog braka ihop denna gång, efter alla år.

Vännen, med all respekt - det låter som en djupt osund relation. Du mår inte bra av den, och han är sjuk och behöver vård. Livet är kort, det ska vara bättre än så där!

Precis som min särbo....! Så nu hatar jag att se honom ens öppna en öl.Oftast samma visa,mysigt först men sen vänder det till "å du vill väl egentligen inte ha mig",och så är diskussionen igång.Eller så lägger jag mig,och hör honom ringa runt eller spela hög musik.Spydig dagen efter och att kvällen blev förstörd är mitt fel.Fast jag drack bara som du säger 2-3 glas vin.Vad tänker de med??Vad tror män idag att kvinnor vill ha för typ av man??

Sån mamma har jag växt upp med.Det slutade med att jag bröt helt med henne.Det var en lång process inom mig under tonåren att göra mig fri från medberoende och allt det där.Sen tänkte jag "när det tär mer än det när" då får det vara.Gick i terapi sedan gällande det jag saknat i min barndom,visste inte ens om vad jag saknat!Bestämde mig för att bryta detta missbruksmönster som finns hos många i vår släkt.Terapin var fantastisk,och viktig för att inte bli bitter och fortsätta vara besviken.En viktig del är att acceptera att man fick en sån förälder,det bara är så.Man får glädjas för andra saker i livet,och allt kan alltid vara värre.Jag är tuff,men också ödmjuk.Har älskat min mamma mycket,förlåtit henne (för mig själv)för hennes oförmåga att vara förälder och dricka och förstöra istället.

Jag har varit tillsammans med min kille i 6 månader. Vi är båda över 40.
Han har inte varit nykter en enda dag sen vi träffades. Han dricker en sjuttis sprit varje dag. Han har aldrig varit dum mot mig. Men jag mår sjukt dåligt av att han gör så här. Vi kan inte ha ett normalt förhållande. Jag kan aldrig visa upp honom för mina nära å kära. Han kan aldrig komma hem till mig eftersom jag ej tillåter att han kommer full å träffar mina barn. Om vi ska ses så måste jag till honom. Vi har som sagt ”bara” varit ihop 6 månader, men vi har aldrig sex heller eftersom han inte kan prestera när han är full eller är bakis. Det är så sjukt tröttsamt. Det är så sjukt jobbigt. Jag är ju kär i honom å vill hans bästa. Han vill aldrig prata om det. Han blir irriterad när jag tar upp det. Jag mår dåligt å lider av ångest pga bipolaritet, å det blir inte bättre av detta.
Ville bara skriva av mig lite…

Fina du....jag har en liknande situation.Jag har tagit med mig min partner till parterapi,under förespegling att vi har svårt att kommunicera (det blir ju såna problem också).Han följde med då han förstår att vi behöver få hjälp att nå varandra,vi älskar varandra mycket! Under att av samtalen tog jag upp hans alkoholvanor,och han erkände då att han har problem.Nu ligger det på bordet,flera har reagerat på att han alltid är fullast och blir förändrad.Jag vet att han vet att han måste ändra på detta,jag väntar bara på att han ska förstå att jag menar allvar nu.Han har inte druckit så här mer än de senaste 4 åren ungefär,därför har jag hopp om att det inte är hans egentliga jag.// Om du inte klarar att lämna vilket väl vore det rätta för dig,så är ett tips att få honom till någon "professionell" som kan väcka honom.Kramar till dig!

@Purkan vilken jobbig situation. Ingen vill ha det som ni har det nu, inte din man, inte du och framförallt inte dina barn. Ta kontakt med socialtjänsten, berätta för skolan, be honom att bo borta tills han är nykter (då vinner du i alla fall lite tid). Sök ett annat boende till dig och barnen, allt är bättre än det är nu. Det här kommer inte bli bra av sig självt och det ända du kan göra är att rädda dig och barnen ur situationen.
Önskar dig all kraft💪🏽