Senaste kommentarerna i forumet

@ledsentjej
Kära ledsna tjej. Jag läser och berörs. Känner igen, upptäckandet. Och vårdandet.
Du skriver "De gånger jag verkligen tycker det är ett problem är när det spårar iväg, ca en gång i veckan. Då är jag hans mamma. Han är så full så han knappt kan gå, har inga hämningar över huvudtaget. Och jag har hjärtat i halsgropen över vem som ska se det dvs grannar osv."
Vill du ha det så?
Du skriver mycket om vad du kan göra för honom.
Vad gör du för dig?
Jag ställer dessa frågor till dig lika mycket som till mitt yngre jag.
Och jag känner med dig så mycket. Och jag förstår var du är. Hur du har det.
Och jag är så tacksam för att min familj stängde dörren för honom.
Jag valde min familj.
Det var så jag kunde gå vidare.
Jag höll på att gå under.
Då jag inte visste hur jag skulle stoppa det.
Det tog mig flera år.
En lärdom jag inte velat vara utan.
Men det är mycket som jag har missat, i mitt liv.
Under tiden jag vårdade.
Han föll ofta.
Och jag hämtade honom.
Där han låg på vägen utanför huset.
Och när han kommit in i huset, men inte klarade av att öppna hissen.
Sedan han flyttade har han åkt ambulans flera gånger.
Jag har stängt alla kanaler för honom att kontakta mig.
Jag kan inte förstå, hur jag vårdade.
När jag aldrig har velat bli sjuksköterska.
Ändå blev jag hans sjuksköterska, bank, "mamma" och vän.
Allt utom partner.

@Uppgiven75
Jag tänker att du ska tacka dig själv. För att du är mottaglig. Och för att du önskar ha det på ett annat sätt.
Jag önskar dig all lycka till. Och påminn dig på något sett när du riskerar att tappa den där bestämda tanken.
Vägen är inte alltid enkel. Eller tydlig. Man kan behöva påminnas. Om och om igen. Oavsett vad det handlar om.
❤️

@sliten61
Jag beklagar din förlust av din pappa. Det låter tungt att mista sin far. Sedan ska det rensas och allt praktiska. Jag och min pojkvän har ännu inte landat efter att hans mor gick bort. Det är snart 5 månader sedan. Och vi har det bra och ser till att ta hand om oss så bra vi kan. Jag är kvar här inne då jag har levt med en alkoholist i 11 år och jag kan inte förstå hur jag kunde leva med honom så länge.
Hur ska du orka?
Hur orkar du?
Hur orkade jag?
Vi kvinnor, vi har något jävlar anamma i oss! Vi har sett våra mammor och kanske även mormor och farmor med ett jävlar anamma!
Vi kvinnor, vi har orkat. För vi har inte haft något val.
Det är ju så det är.
Men vi har ju val.
Även om vi inte helt förstår det.
Du har ett val.
Jag har skrivit i din andra tråd.
Allt ansvar ligger på dig.
Dina 4 barn stöttar dig i om du bryter upp.
Men det är du som tar beslutet.
Jag skulle prata med en professionell.
Du besöker din husläkare och säger vilken skit du är i.
Och att du behöver samtalsstöd.
Så börjar du resan där, om du vill.
Är det nu som du bryter upp.
Lyssnar till fåglarna som kvittrar på morgonen.
Kanske de frågar dig, är det nu som du bryter upp?
Orkar du fortsätta.
Det är bara du som bestämmer hur du vill ha det.
Det är skitjobbigt.
Jag vet.
Men även om jag hade skitjobbiga år efter separationen.
När jag insåg hur jag varit medberoende.
Så var det jävla skitår att inte ens veta om att jag var medberoende.
Och sedan några år fick jag ett nytt liv.
Där allt är friskt.
Och jag ville träffa en ny man.
Och jag orkade träffa en ny man.
Och jag orkade berätta hur jag haft det.
Och jag släppte taget om det gamla.
Och släppte in det nya!
Och nu är jag tacksam varje dag.
För att jag gjorde ett medvetet val.
Att ta hjälp.
Att säga stopp.
Stopp till alkoholisten.
Och stopp till mitt eget medberoende.
Jag blev fri.
Det kan du också bli.
Ta hand om dig
På alla sätt.

@lindaab
Jisses så destruktivt.
Du säger det med ett sådant, sä här är det ju - ord, typ som inget märkvärdigt. Låter lite som att du snurrat med i hans snurr ... 🙄 💕

@Uppgiven75
Ja, tänk sådan ögonöppnare att läsa det man själv skriver ...
Önskar dig något sunt och stabilt. 💕

@Självomhändertagande åh😔❤️ Du satt spiken i kistan. Tack. Ja, när jag löser vad jag skriver så undrar jag vad jag håller på med.
Jag vill inget annat än bli glad lycklig och få lika mycket kärlek och ömhet som jag ger.
Vill ju ha kvar mina vänner och familj.
Nu ska jag bara ”våga avsluta”
Stort, stort TACK❤️🙏🏻

@Snödroppen Tack 🙏🏻 ❤️ Ja, jag är nog medberoende på ett sätt att alltid förlåta och sen ha det bra och sen bli slut igen. Jag måste nog bara bestämma mig.

@lindaab det hjälper mer än att låta bli att göra något. Det är socialtjänsten som kan missbruksvård, vi anhöriga vet ju inte vad som hjälper...

Känns igen, min särbo dricker också. Men bara i smyg numera. Håller i sig 2-3 öl första vakna timman, sen ”lagom” berusad så länge saker måste göras. Men när dagen är slut på måsten så är det tydligen fritt fram att bli full. När jag kommer hem runt 16 är han alltid kraftigt berusad.
Hans dagliga köp en en vinflaska, en liten spritflaska och 4-8 öl. Helt sjukt.

Jag känner igen min särbo. När han är ”nykter” så är han oftast trött, varken orkar eller vill göra så mycket annat än ligga i soffan. Känns nästan lite deprimerad och allvarlig. Men sen plötsligt får han ett ryck och ska städa, tvätta och handla. Men då tar han sig gärna ngt att dricka till också. Och när han dricker blir han precis som du skriver, kall, hård, otrevlig, provocerar fram bråk och gapar och skriker. Kan ”försvinna” i timmar. Sen när han druckit för mycket i för många dagar blir han ledsen och gråter och älskar mig.
Det är verkligen en djävulsdans.

@Åsa M Har tänkt tanken, men hjälper det?
Han säger så mycket när han druckit, men framstår som rätt normal nykter.
Han går på samtal varje vecka på frivården och jag en övervakare efter ett straff. Men för spelar han normal, undrar om de ens genomskådar honom.

@Uppgiven75
"Han säger att han inte kan leva utan mig och älskar mig. Han säger att allt blir bra om vi flyttar ihop.
Jag älskar honom men har så ont i magen till och från och undrar vad jag håller på med.
Mina vänner och familj vill att jag avslutar en gång för alla. Hans familj önskar inget annat än att jag ska ta ”över” ansvaret och han ska flytta ihop med mig."

Om du läser det här stycket högt för dig själv några gånger varje dag.

Vad vill du då?

Med min erfarenhet som medberoende och sambo i 11 år + 3,5 år som medberoende efter separation skulle jag säga lämna.

Med min erfaren som meditatör i 8 år skulle jag säga lämna.

Med min erfarenhet av att min käraste familj mådde dåligt skulle jag säga lämna.
De var rädda för att säga som de tänkte. Och ändå sa de just de orden - till slut. Och när de stängde dörren för mitt ex och bara jag bjöds så blev det mitt uppvaknande. Fast det tog mig tid, som år! Jag var ovetande om min adhd på en tiden.

Och min adhd skulle bara hjälpa till varje pris!

Med min erfaren av att hans anhöriga var tacksamma att jag tog hand om mitt ex gör mig bara spyfärdig varje gång jag tänker på hur det var. Hur orden sades. Och jag skulle säga spring fort som fan!

Om du inte vill försörja, vårda och ta hand om honom.

Det behöver ju inte bli så, men det är vad jag gjorde. Och det är vad jag läser mellan raderna i din text.

Men köra du, det är bara du, som bestämmer. Och det är ett mycket svårt beslut.

Jag hoppas att oavsett vad du väljer, så var varsam med dig själv. Och med ditt liv.

Du är värdefull.

Och det finns sunda friska fina män därute, som kanske är svåra att finna. De är blyga, strukturerade och hälsosamma.

Och ger trygghet, kärlek, fina stunder och vad du vill.

Vad behöver du?

@Uppgiven75
Det är tufft, jag har levt i samma situation och det skulle rasa fullständigt innan jag kunde ta beslutet att gå för att överleva själv. Jag lämnade allt, precis allt för att rädda mig själv. Där nådde jag min botten, alla har sin egna botten.

"Har sån ångest. Lämna eller fortsätta detta förtvivlande."
Det är så svårt att ge råd annat än att du går när du känner att det är nog, du ber om hjälp när du känner att du inte uthärdar att må så dåligt i medberoendet längre.
Man utvecklar traumaband till alkoholisten som gör illa och det blir destruktivt. Det spelar ingen roll om det är en sjukdom, det ena eller det andra för det är alkoholistens väg att processa sig igenom men vi medberoende behöver gå igenom vår process ; kan jag lägga hela mitt liv i händerna på en sjuk person? Har jag val i livet och hur förvaltar jag de valen? Vad behöver jag för att må bra?
Är jag villig att göra allt för att må bra, för min egen skull?

@Haga Tack 🙏🏻 ❤️ Det värmer. Ja, jag måste nog springa 😔

@Åsa M Tack för dina ord 🙏🏻❤️

@Lora Tack. Ska titta på programmet 🙏🏻❤️ Ja, det är svårt. Man vill både lämna och stanna.

Svårt att ge råd, du behöver känna efter vad DU vill.
Klarar han inte att söka hjälp eller genomgå behandling hade jag valt att gå. Det finns gränser för vad man kan hantera och orken tar slut. Uppmärksamma andra på situationen och ta dig ur den, det hade jag gjort. Han behöver professionell missbruksvård och det kan du inte ge.

Det låter som läge för orosanmälan. Han behöver akut hjälp.
Ta hand om dig ❤️

@Hallonpaj Tack ❤️

@bella70 Du har helt rätt.
Det höll ändå inte speciellt länge.
Jag bestämde mig för att stötta och kom dit och möttes av det värsta jag sett.
Febrig, skakig, illamående, svettig, sprang konstant på toa. Fick knappt i sig ens vatten.
Jag sov kvar, han låg och pratade i sömnen hela natten. På morgonen tog han sig i ansiktet och kastade bort något som inte ens fanns, en spindel enligt honom.
Han hörde röster och fick för sig att det knackade på dörren osv.

Sen helt plötsligt 3 dagar senare var alla ”symtom” borta. Han hade börjat dricka, men ”lagom” så det inte märktes direkt.
Men på bara lite mer än 3 veckor så har han varit märkbart berusad vid säkert 10 tillfällen. Klapp kanon i fredags, men då grät han och erkände att han fått ”återfall”
Han grinade och berättade att han kändes sig ensam, misslyckad och ändå inte såg ngn framtid. Att han inte lyckas få jobb osv.

Han säger själv att han vet att han har 2 val, fortsätta dricka. Bli mer ensam och få sämre ekonomi. Riskera att bli utan a-kassa framåt våren. Och att han vill veta hur det blir. Han pratar om att ”supa ihjäl sig” om han måste gå på soc eller ev ta livet av sig.

Eller så vet han att han måste välja nykterhet.
Han förstår att jag inte kommer orka stanna.
Han var typ ”nykter” resten av helgen. Men igår drog han igång rejält. Blev otrevlig och imorse när vi pratade var han fortfarande full. Nu är det tyst och lugnt, antar att han hänger med likasinnade eller sover.

Jag blir galen. Jag vill hjälpa, jag älskar honom. Men samtidigt så orkar jag inte, det är sån stress och oro.

Jag måste verkligen söka hjälp för att reda ut mina tankar.

Han säger ju att han vill ha jobb, bli nykter, inte förlora mig.
Men ändå så uppgiven, och väljer alkoholen.

Faktum är att skammen griper tag i en så man är nästan redo att kasta in handduken och låta alla få rätt. En gång en alkis alltid en alkis. Sanningen är att tar man sig igenom det lilla sugröret så kommer folk tycka tvärt om. Det är bara sjukt imponerande med de som lyckas vända så tuffa situationer där det känns som om läktaren är full av pessimistiska åskådare. Det kräver en inre styrka att ta sig dit. Synd att detta är en så dold och skamlig sjukdom. Det dödar många.

@Uppgiven75 Känner såväl igen delar av din berättelse. Hur det lovas att bli bättre tex och sen pang så blir det nåt helt annat. Hur älskad man är, hur mkt personen "behöver" en osv osv å sen är man ute igen. I mitt fall var det tydligt (efter ett tag) att varje gång personen försvann, slutade svara, stängde ute osv osv så dracks det. När sen allt kom fram så var det såklart mitt fel att det dracks och jag skulle förändra någonting så kommer det gå bra. Det gick såklart aldrig bra då felet inte låg hos mig och oavsett vad jag förändrade eller gick med på så blev det alltid samma sak igen...

Varje situation är såklart unik och kanske kan det fungera för erd et vet jag inte. Men utifrån vad du skriver så är det enda rådet jag kan ge att springa för livet. En alkoholist som inte är klarsynt och skyller på andra osv kommer äta upp dig levande med lögner, svek och det kommer inte bli bättre. Den dagen han/hon vart nykter ett par år utan återfall, den dagen han/hennes liv faktiskt fungerar bra när hen är själv så finns det hopp. När jobb sköts, vänner är stabila, familjen fungerar och allt det 110% nyktert. DÅ och först DÅ finns det en chans. Det du beskriver nu är precis den jag var förut med min alkoholist. Tyvärr är den bittra sanningen i många fall att du kanske inte är ett stöd utan en möjliggörare. Någon som stöttar och "OKar" alla felsteg, förlåter och tror på osv. Det gör enbart missbruket starkare och kanske är det du som är den som gör det möjligt för hen att fortsätta.

Hade jag vart starkare för flera år sen hade min alkoholist sett dagens ljus mkt tidigare och antagligen vart nykter nu, istället så mörkade jag, ljög och ursäktade villket enbart resulterade i att det blev värre.

Tråkigt svar jag vet, och kanske inte stämmer in på dig men jag hade med den kunskapen jag har idag sprungit långt bort och inte kommit tebax förens personen vart nykter i flera år om ens det.

@Uppgiven75 Så klurig situation. Verkar ju som han verkligen vill men så går det inte riktigt. Vissa tar det längre tid för, vissa kommer aldrig i mål.

Har lite svårt att känna igen mig i det där av och på. Bestämmer jag mig blir det så. Jag visste när jag hade bestämt mig att det blir aldrig mer. För mig var del i den processen att berätta för typ alla hur det låg till. Sedan finns det ju andra här som applicerat helt andra strategier så som läsa på all fakta och nöta in nya vanor. Det finns ju massor av sätt. Det gäller att hitta sitt. Sjukt märklig drog egentligen. Att den sätter sig så olika.

Har du sett denna säsong av stjärnorna på slottet? Där finns ju två medverkande som berättar öppet om sitt missbruk, Lars Lerin & Anja Lundqvist. Båda har det ju gått rätt långt för innan de fick sitt uppvaknande. Det är nog så det är lite. Därför så himla svårt att råda någon 🤗

Träffade kärleken för 2,5 år sen. Det dröjde nog 4-5 månader innan jag insåg att kärleken hade grova alkoholproblem. Vi diskuterade mycket och han sa att han skulle sluta. Han gjorde uppehåll i 6 månader och under den tiden bestämde vi att vi skulle bli sambos. Då började han drick ordentligt och stängde mig ute precis vid inflytt. Jag fick kalla fötter och backade.

Har sedan haft perioder där vi varit ifrån varandra och med varandra. Men varje gång det känns bra och att han tar tag i sitt liv så blir det återfall med alkohol, stänger mig ute och anklagar mig hela tiden att jag är dum, elak medans han gör inget fel.

Nu hittade vi tillbaka igen efter drygt 3 månaders uppehåll och ifrån varandra. Vi har haft det jättebra och mysigt. Men förra veckan så stängde han mig ute och hade knappt någon kontakt alls. Han svarade ej när jag ringde och knappt svarade på sms.

Han säger att han inte kan leva utan mig och älskar mig. Han säger att allt blir bra om vi flyttar ihop.
Jag älskar honom men har så ont i magen till och från och undrar vad jag håller på med.
Mina vänner och familj vill att jag avslutar en gång för alla. Hans familj önskar inget annat än att jag ska ta ”över” ansvaret och han ska flytta ihop med mig.

Har sån ångest. Lämna eller fortsätta detta förtvivlande.
Han går sällan på AA. Han har gått tidigare för många år sen på 12-stegs programmet men vill inte riktigt göra det nu. Tycker inte det hjälper. Han har även haft samtalskontakt med en alkoholterapeut sen maj förra året. Men han slutar ju inte dricka ändå.

Ångest över vad jag ska ta mig till.
Lämna eller stanna

Hej @Dixi76,

Du berättar om en väldigt tuff situation med din äldre bror som varit med om en hemsk förlust av sin förra fru. Han verkar må mycket psykiskt dåligt och beskriver för dig/ er att han har tankar om att ta sitt liv. Han beskriver att han inte vill ta mediciner och att han självmedicinerar med alkoholen, kan ha långa minnesluckor. Utöver detta är det flera andra saker kring som är komplicerade och pågått länge, andra relationer, sonen som äger huset men inte kan få tillgång just nu, skulder med mera.

Hur blir detta för dig och er runt omkring? Det låter som det kan vara svårt att sortera kring allt och veta vad en kan göra och inte. Har du/ni något stöd för egen del?

Det låter också plågsamt att få sådana här meddelanden och kanske mitt i natten eller sent på kvällarna för dig och er, om han mår så pass dåligt skulle han där och då behöva professionellt stöd i sådana stunder och att du ni sedan skulle kunna prata med honom när han är nykter.

En tanke är om du skulle vilja prata med någon muntligen för att sortera i detta är att ringa till Alkohollinjen (020844448), där kan du få prata med en erfaren rådgivare, det går att vara anonym och det är både till för dem som är närstående och för dem som själva vill ändra på sina alkoholvanor.

En idé är också som gros19 är inne på att ringa kommunen, det går också att göra anonymt, höra med dem utifrån er situation vilket stöd ni kan få och om ni valde att göra en orosanmälan vad skulle hända då. Du känner ju såklart själv vad som känns mest hjälpsamt just nu.

När det kommer till att han uttrycker att han inte vill leva är det också där möjligt som gros19 skriver att ringa och rådgöra med akutpsykiatri eller ringa 112 om ni är oroade att han faktiskt gör något.

När det kommer till alkoholen och hans mående kanske det skulle vara hjälpsamt att prata med honom vid något tillfälle då han är nykter samtidigt är en gissning att detta redan hänt några gånger?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, det var ett modigt och klokt steg på vägen i en väldigt tuff situation. Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar, Rosette Alkoholhjälpen